Artiklar : VIDEOVERK

Mandana Moghaddam, The Silence

Mandana Moghaddam, The Silence

Göteborgsbaserade konstnären Mandana Moghaddam arbetar ofta med frågor kring kommunikation och bristen på densamma.

På Konstnärshuset presenterar Moghaddam just nu ett nytt verk, The Silence, en installation där ett videoverk visas på två skärmar samtidigt, placerade på var sin sida av utställningsrummet. Vi ser en händelse utspela sig, en grupp människor står likt en kör tillsammans vid kanten av en simbassäng i ett badhus, en ung kvinna lösgör sig ur gruppen och hoppar i bassängen fullt påklädd. Gruppen av människor, massan, står kvar. Kameran åker över deras orörliga ansikten, blickar på oss under tystnad medan det blåser i träden utanför simhallen.

Nere i vattnet upplevs en annan ljudvärld; polis- eller ambulanssirener, röster, protester, skott och smällar. En referens till den iranska revolutionen eller en referens som lika väl skulle kunna handla om massdemonstrationer och upplopp i vår samtid. Kvinnan dyker upprepande gånger ned, som för att stanna kvar i ljudet under vattnet, kanske för att förstå vad det är hon upplever. I dykandet finns ett upptäckande – en vistelse – som kan handla om att återuppleva minnen men också om att isolera sig från massan för att bearbeta det som varit.

Vattnets dämpande förmåga förvränger verkligheten men i The Silence är ljudet under ytan klar. Ovan möts hon av den stela tystnaden där hennes ensamhet blir påtaglig. Det finns en paradox i kvinnans dykande som påminner om självvald isolation. När världen stänger ut dig kan omfamnandet av utanförskap, och kanske till och med självisolering, vara ett alternativ. Det aktiva valet att dra sig tillbaka från massans avfärdande eller oförståelse. Samtidigt som isolering kan ge upphov till minnen som vill bli uppmärksammade.

Det hela ger upphov till frågor om gränsytor, parallella liv och association till fostervatten med sin både tunna och tjocka vägg mellan livmodern (trygghet) och världen utanför.

The Silence är även producerad som längre filmversion och hade premiär på Göteborgs filmfestival i år.

Verket finns att beskåda på Konstnärshuset i Stockholm fram till den 21 februari.

Estella Burga och Macarena Dusant


Mandana Moghaddam har medverkat i biennaler, haft separatutställningar på Göteborgs Konstmuseum och Röda Sten Konsthall samt arbetat med offentliga konstverk runt om i Sverige. Se mandana-moghaddam.com.

Estella Burga är konstnär och pedagog på Lava bibliotek och verkstad, Kulturhuset Stadsteatern.

Macarena Dusant är konstvetare och textförfattare. Burga och Dusant driver tillsammans med Isabel Löfgren organisationen IDA (Institutet för Diaspora och Avkolonisering), som arbetar med frågor kring kunskapsproduktion och kunskapsformation inom konsten. Se i-d-a.se.


YELLOW FEVER by Ng’endo Mukii

YELLOW FEVER by Ng’endo Mukii

 

Ng’endo Mukii – Kenyan artists and filmmaker – about her short film Yellow Fever:

”I am interested in the concept of skin and race, and what they imply; in the ideas and theories sown into our flesh that change with the arc of time. The idea of beauty has become globalised, creating homogenous aspirations, and distorting people’s self-image across the planet. In my film, I focus on African women’s self-image, through memories and interviews; using mixed media to describe this almost schizophrenic self-visualization that I and many others have grown up with.”

Yellow Fever problematizes existing perceptions of beauty. More specifically the short film addresses relationship between women of color and beauty ideals regarding skin complexion. In an interview with The Huffington Post Ng’endo explains her experience observing these ideals growing up,  ”I would come across women who practiced skin bleaching (‘lightening’, ‘brightening’), and often had a condescending internal reaction to them”.

Mukii continues explaining her realization that these ideals are far from natural and in fact products of our society, ”Since our media perpetuates Western ideals to our girls and women, and we consume this information continuously from a young age, how can we fault anyone who is susceptible to these ideals (men included), without challenging the people that are creating them?”.

In an email conversion with Ng’endo I asked her about the choice of the name ”Yellow Fever” and whether it has caused any confusion or strong reactions from the asian community. Ng’endo explained, ”That’s more applicable in a US context, which I don’t live in. The origin of the film’s name is based on a Fela Kuti song. You should check it out. The other reference that applies to my context is the disease Yellow Fever, which confused people because I am making a documentary in an African context and they assumed it had to do with this disease.”

The Huffington Post interview describes the origin of the name even further, ”Mukii named her film after Fela Kuti’s 1970s song of the same title. However, while Kuti’s lyrics lash out at the women who choose to use skin bleaching products, Mukii wants to challenge those who create the ideals. In her words, ‘rather than alienating or attacking people who are victims of them, we should actively address the lack of celebration of women of all appearances.’ ”

Watch several of Ng’endo’s movies here.

Fatima Osman 


Ministeriet för avkolonisering presenterar: De Sköna Konsterna

Ministeriet för avkolonisering presenterar: De Sköna Konsterna

Nästa vecka är det vernissage för en konstutställning på Konstfack i Stockholm om mellanförskap, rasism, och vithet, som vi tycker ni som kan ska se.

Vernissage: Onsdagen 29 April kl 18.00 – 20.00

Välkommen till vernissage i medelklassens och vithetens tempel Konstfack!
Ministeriet för avkolonisering har samlats och ockuperat det Vita Havet. Vi presenterar härmed De Sköna Konsterna.
Kom och möt elefanten i rummet som har skapat poesi, bild och ljud.
Vi erbjuder besökare att dela vårt rum med hjälp av en ljudguide.
Vi vill förstärka, lyfta och synliggöra det som Vita havet gömt under ytan.

Sara Collier: Samhälsstruktur, hårtexteur, spiral av censur, att kröna kultur. Revitalize society. Because we’re worth it.
Gloria Hao: Vi vänder gemensamt ryggen till det gamla och bygger nya värdesystem. Det är dags att överskrida nu och då kan allt hända.
Cecilia Hei Mee Flumé: There is no place like home. Jag längtar hem. Till Umeå. Till Korea. Till arbetarklassens bilder.
Mi Tjio: Symboler, meningar, påsatt, ditsatt. Det är så vi förhåller oss.
Alex Rodallec: Att skapa ett hem i kulturell praktik. Jag skapar hem. I franskan, spanskan, engelskan, svenskan, alla ”språk”.

Schema under vernissage:
Performance: kl. 18.30
Diktuppläsning: kl. 19.00

————————–—-

Opening: Wednesday, April 29, 18.00 – 20.00

Welcome to the opening of our exhibition in the temple of middle-class and whiteness, Konstfack!
The Ministry of decolonization have gathered and occupied Vita Havet. We present: The Fine Arts
Join us and meet the elephant in the room that has created poetry, image and sound.
We offer visitors to share our space with the help of an audio guide.
We want to strengthen, lift and make visible what the White Sea has hidden beneath the surface.

Sara Collier: Societal structure, hair textures , twists of power, crown of culture. Revitalize Society. Because we’re worth it.
Gloria Hao: Collectively we turn our backs on the old and we build new values. It is time to transgress and then anything can happen.
Cecilia Hei Mee Flume: There is no place like home. I want to go home. To Umeå. To Korea. To the images of the working class.
Mi Tjio: Symbols, sentences, attached, fitted. That is how we relate.
Alex Rodallec: Creating a home in cultural practice. I create home. In French, Spanish, English, Swedish, all ”languages”.

Opening schedule:
Performance: 18.
Poetry reading: 19.00

Welcome!


Recension: ”Dear White People”

Recension: ”Dear White People”

Det är nutid på ett fiktivt amerikanskt Ivy League-universitet, Winchester University, och vi blir direkt varse om att denna värld, likt den verkliga, inte är befriad från maktstrukturer och förtryck. Prologen, som är en hastig inblick i vad som kommer äga rum fem veckor framåt i tiden, spelar upp ljudet från olika nyhetssändningar som handlar om ett ”rasbråk” på ett universitet, medan bilder på huvudkaraktärerna växlas.

Innehållet till trots så är Dear White People inte  diskbänksrealism. Den ljusa, nästan fluorescerade bilden med pastellfärger, kostymen och designen ger en slags modern rokokokänsla. Tvärtemot den gängse bilden som afrikan-amerikaner porträtteras i så är detta är inte svart underklass på gator i innerstadsmiljö, utan gröna campusområden och anrika akademiska rum med mörk träinredning, klassiska lampetter och statyer. Detta är svart medelklass och den är i centrum.

Av dragningarna, kompositionerna, perspektiven, etiketter och titlar förstår vi att det här är en arthouse-film. Men den uppsluppna känslan, leende karaktärer och Samantha ”Sam” Whites (Tessa Thompson) studentradioprogram som satiriserar vithet, Dear White People, får en seriös underton när bilden sakta glider över formella och informella gruppindelningar på universitetet till Danse des petits cygnes. Grupptillhörighet, symmetri, anpassning och skydd.

För det är vad filmen handlar om; hur individer rör sig i och mellan grupper i förhållande till maktstrukturer. Sam, som inte bara driver studentradio, är även ordförande i den svarta studentföreningen och ska med namninsamling och demonstration gå emot regeländringen på universitetet som gör att studenterna får sina studenthem slumpade. Konsekvenserna blir att det helsvarta studenthemmet Armstrong Parker House inte kan fortsätta vara svart, och upphör därmed som paus och andrum i en rasistisk värld. Sam väljs (överraskande) till ordförande i Armstrong Parker House, och går emot universitetets politik med sitt första beslut, som egentligen riktar sig mot den vita rektorns son Kurt.

Colandrea ”Coco” Conners är den cyniska klassresenären som mästerligt gestaltas av Teyonah Parris. Coco motsätter sig inte uppdelningen på universitetet, hon rider snarare på rashierarkierna. Hon klandrar sina föräldrar för att ha gett henne ett namn som är alldeles för ”ghetto” och kallar sig därför för Coco istället för Colandrea. Coco föraktar indelningar och kollektivisering, men föraktet spiller även över på kollektivet i sig. Tidigt hamnar Coco i motsatsrelation till Sam, och det är här jag skulle vilja placera huvudmotsättningen i filmen, de båda är nämligen var sin sida av ett mynt. Som betraktare vill man snabbt placera Coco med sina repliker i en stereotyp, men hon tillåter inte det genom sitt agerande. Istället visar hon sig vara den mest komplexa karaktären i filmen, och blir på fler än ett sätt den svarta svanen i handlingen.

Är det någon som försöker hitta sin plats och undvika alla strukturer så är det Lionel Higgins (Tyler James Williams), som initialt är den mest tragiska karaktären. För att förstärka hans svårigheter att passa in är han okategoriserad i ämnesval när etiketten med titel dyker upp. Lionel har tidigare flyttat från ett studenthem till det han bor i nu och försöker byta ännu en gång, av samma anledning som första flytten. Han utsätts nämligen för grova homofoba trakasserier blandat med rasism. I det här hemmet är det Kurt som är i spetsen för attackerna. Lionel börjar skriva för studenttidningen efter att blivit uppmanad av redaktören, men inser efter ett tag att han, även i den gemenskapen, har svårt att bedömas efter sin person och kompetens.

Och så Troy Fairbanks (Brandon P. Bell) dekanens son, hunken och fram till nu den obestridde ordföranden på Armstrong Parker House. Troy är konformisten som inte ser några problem. Han har inte, som han säger, stött på någon lynchmobb. Han har inget eget existensberättigande, bortsett från att fungera som en schackpjäs för de runtomkring honom. Han vill hellre skriva skämt och stå på scen, och ser ett tillfälle när han blir av med ordförandeskapet men hans far, dekanen, får honom att sikta in sig på ordförandeskapet för alla studenter istället. Troys karaktär symboliserar arvet från den äldre afrikan-amerikanska generationen, och vad den kämpat för så att dagens generation ska få bättre villkor, samt den ambivalens denna roll kan innebära.

Dear White People’s styrka är att den lyckas karaktärsutveckla roller som först verkar vara stereotyper. Men i Sams fall så landar det i ännu en stereotyp i andra änden. En annan svaghet är könsdimensionen, exempelvis så ställs Sam och Coco för ofta i opposition till varandra, och definieras obekvämt  mycket efter vilka de vill eller har legat med. Att Sam dessutom definieras väldigt mycket i relation till den vita flirten Gabe (Justin Dobies), samt att hennes oberoende nödvändigtvis sammanstrålar i en parrelation med honom, är också minst sagt problematiskt.

För den som inte kan plocka upp referenser som pekar mot uttryck i afrikan-amerikansk kultur och inte lyckas snappa upp de kvicka och syrliga replikerna, som ger smarta och enkla svar på frågor om strukturell rasism, blir detta en platt film. Justin Simien som skrivit, regisserat och producerat Dear White People har inte gjort det lätt för den publik som han genom sin titel verkar vända sig till. Jag tänker framförallt på den svenska kontexten där exempelvis en framhållen vithetskritiker alldeles nyligen i P1 Kritiken i ett inslag angående kritikerrollen ägnade ungefär 90 procent av sin tid till att visa sin skepsis gentemot vithetskritik. Samma vithetskritiker som försvarar när Play av Ruben Östlund kritiseras, för att reproducera stereotyper och rasistiskt narrativ, med att denna enskilda och specifika film nämligen aldrig berättats tidigare. Det är dessa logiska motsägelser och den typen av vit ”medvetenhet” som Dear White People satiriserar, samhällen som präglas av rasism men där alla förment inte ser ras och dess konsekvenser.

 

Araia Ghirmai Sebhatu, Filmskribent på Kultwatch. 


Kultwatch välkomnar vår nya filmskribent!

Kultwatch välkomnar vår nya filmskribent!

Filmsektionen i Kultwatch kommer från och med nu att drivas av vår egen filmälskare.

Araia Ghirmai Sebhatu

Som nattmänniska har filmen alltid varit Araia’s kompanjon. Som ung smög han upp efter det att föräldrarna somnat för att se Midnight Express och prata om filmen med fritidsledarna. Araia minns fortfarande smärtan (och känner den ibland) inför att han inte fick se Demolition Man på bio när han var 14. Det var så nära. Som tonåring smygrökte Araia till nattserier som Tour of Duty (Pluton B i Vietnam) och Kvinnofängelset. Idag försöker han hinna med att se en film varje dag, när barnet har somnat även om det straffar sig på morgonen dagen efter – men det är det värt. Motto: Filmen har följt med mig genom hela livet och visuell kultur är egentligen det jag analyserar även om jag är kultur- och konstvetare.

 


Videoverk: Your Kind Makes Very Good Kissers av Caroline Ljuus

Videoverk: Your Kind Makes Very Good Kissers av Caroline Ljuus

Under våren 2009 besvarades ett antal slumpvis utvalda kontaktannonser publicerade i Dagens Nyheter i vilka svenska män specifikt söker asiatiska kvinnor. Alla telefonsamtal spelades in och transkriberades. Skådespelare läste sedan in utvalda delar ur telefonsamtalen.

Filmen visades under våren 2013 i varning för ras – en utställning som diskuterade ojämlikheter mellan vita och icke-vita. Utställningen gick på Mångkulturellt Centrum i Fittja, Botkyrka.

Produktionsår: 2010
Copyright © Caroline Ljuus

Caroline Ljuus är utbildad vid Konsthögskolan i Umeå och tog sin masterexamen 2013. Just nu läser hon prosa och lyrik vid Biskops Arnös författarskola. Ljuus arbetar huvudsakligen textbaserat i kombination med video och objekt men har även gjort måleri, teckning och performance. Ljuus konst handlar om minnen, begär och identitet kopplat till kroppen och det narrativa har alltid en central roll.

Hemsida: https://cljuus.wordpress.com