Artiklar : Musik

Nattalie Ström Bunpuckdee – Förortsfeminist med poesi för orten

Nattalie Ström Bunpuckdee – Förortsfeminist med poesi för orten

Nattalie Ström Bunpuckdees vann Tenstas deltävling i Ortens Bästa Poet 2016. Hon berättar hur poesin har varit som terapi för själen. Hon lär nu ut till tjejer om hur man rappar och siktar på en rap-karriär.

Första gången Nattalie Ström Bunpuckdee läste upp sin poesi var för sin mamma. Till en början förstod hon inte vad orsaken var till att hon skakade och var nervös. Det kunde inte förklaras som scenskräck utan tanken att få läsa upp det hon bar på länge fick henne att skaka.

– Jag trodde först att det var scenskräck men sen insåg jag att det jag nu gör är att förklara allt jag har känt. Allt jag har mått dåligt över och haft ångest över. Nu skulle jag äntligen få samla alla i samma rum. Alla som fick mig att må dåligt och vissa som var anledningen till mina depressioner jag har haft. Jag skulle få förklara mina känslor en gång för alla. Den första texten jag framförde är den jag idag kallar för ”Förortsfeminism”. Det är en samlad text där jag fick med allt jag bar på. Jag skakade av nervositet men uppskattningen jag fick var enorm. Efter mitt uppträdande kom det många grabbar som sa att jag hade lärt dem en läxa och att de skulle ta in det jag sa. Det var överdrivet skönt och att stå där på scen var som en terapi för själen. Jag måste säga att det var en livsupplevelse.

Redan i sju års åldern kände Nattalie Ström Bunpuckdee att för många krav ställdes på henne som tjej. Intresset för rap och poesi fanns redan då, men hon insåg att den musiken som existerade var problematisk.

– Jag kommer ihåg att jag kollade på Snoop Doggs musikvideo och tvivlade på om han som person kunde vara snäll. Jag kollade på mamma och sa till henne, ”Men visst är han ändå snäll? Även fast han har så många tjejer omkring sig. Det är ju inte på riktigt. Det är väl som på film, att han inte hade något val och är tvungen att följa manus.”

Hennes mamma förklarade att musikvideo inte är som film. Artisterna bestämmer hur deras musikvideon ska se ut och att det var ett val han gjorde.

–Det slog till mig att det var så här världen såg ut.

När hon blev 13 år började hon stöta på det som senare fick henne att bli förortsfeminist.

Hon hade mognat fysiskt tidigare än andra tjejer i hennes ålder och människor runt omkring tog ofta fel på hennes ålder. De trodde att hon var 23 år.

– Redan i tidig ålder blev jag sexualiserad.  Jag fick blickar och kommentarer. Killar följde efter mig och försökte ta kort på mig. Det handlar inte om att alla killar är äckliga utan om att många har gett mig rätten att kritisera det motsatta könet. Det är dessa erfarenheter jag försöker spegla i mina texter.

Budskapet om förortsfeminism är något Nattalie Ström Bunpuckdee vill sprida vidare.

– Feminismen som råder i världen är vit feminism. Om vi från förorten inte kan relatera till den så är det inte konstigt att feminismen inte är stor i förorten. Den är endast anpassad till de vita medelklasskvinnorna. Varför ska vi då kalla oss för feminister om deras feminism inte inkluderar alla kvinnor?

Men Nattalie Ström Bunpuckdee vill inte påstå att tjejer i förorten är de enda som blir dåligt behandlade. Hon förklarar att hon har vissa texter hon inte kan framföra för en vit publik. Orsaken är att de kan använda det som ett rättfärdigande av behandlingen förortskillar är tvungna att genomlida. Hon menar att de manliga kropparna i förorten ständigt avhumaniseras och kriminaliseras.

I November 2016 sattes det upp ljudsirener av stadsdelsförvaltningen, polisen och Järva.  Den kallades för ”knarkskrämman”. De påstår att orsaken var att skrämma bort knarklangare.

– Vi i förorten behandlas inte som likvärdiga människor. De satte på ett pip-ljud som tjöt över hela Tensta centrum. Folk var tvungna att stänga sina fönster. Döda kroppar här täcks inte över förrän efter fyra timmar. Vi behandlas inte som vita kroppar blir behandlade.

På fritiden håller hon i en skrivarworkshop, i Blåa Huset, i Tensta. Då har hon rap i fokus. Hon har även hand om studion i Rinkeby och på onsdagar får endast tjejer komma till studion.

– Det är fel att säga att jag lär dem att rappa men det kallas för rap workshop. Jag förklarar hur jag skriver och tänker. Jag lär ut takt och flow. Sen så spelar vi in. Tjejerna som har kommit dit är modiga just för att studion normalt sett besöks av killar. Det finns en tjej som aldrig hade stått i studio och rappat men rappade på turkiska. Jag blev chockad över hur bra hennes röst lät.

– Det finns så mycket potential bland tjejerna i förorten. Det handlar bara om att ge plats.

Men Nattalie Ström Bunpuckdee har planer på att börja rappa seriöst. Idag skriver hon sina egna texter men målet är att göra beatsen och att göra mixen och master själv.

– Jag har inte spelat in musik ordentligt men jag har planer med att komma ut med nytt snart i samarbete med andra artister.


20 år utan Tupac Amaru Shakur

20 år utan Tupac Amaru Shakur

And if you don’t know, now you know.

– Biggie Smalls

Idag är det 20 år sedan Tupac Amaru Shakur avled den 13 september, 1996, till följd av skottskador han lidit när hans bil beskjutits sex dagar tidigare i Las Vegas, och världen gick miste om en av de mest ikoniska rapparna någonsin. Tupac, eller 2Pac, föddes som Lesane Parish Crooks 1971 i östra Harlem, New York, långt från den västkust han kom att representera. Året därpå döptes han om till Tupac Amaru Shakur av sin mor. Hans ursprung var dels afrikan-amerikanskt, dels europé-amerikanskt, samt eventuellt en del Tuareg på faderns sida. Tuaregerna är, för den som inte vet, ett amazigh folk (ofta felaktigt kallade berber, från grekiskans barbaros), vars egennamn betyder antingen “fritt folk” eller “ädla män”. De flesta tuareger lever i Niger och Mali, men folket återfinns även spritt över norra Afrika, och är känt som Sahara-öknens främsta invånare.

tupac-and-a-touareg-man
Tupac och en Tuaregman. Wikipedia och Manu Méndez/CC.

Snabbspolning framåt till 1983. Tupac är nu tolv år gammal, och går med i Harlems 127th Street Repertory Ensemble, där han bland annat spelar karaktären Travis Younger i Lorraine Hansberry’s berömda pjäs, En druva i solen, som jag tidigare skrivit om här. 1986 flyttar familjen till Baltimore. Där börjar Tupac studier i skådespeleri, poesi, jazz och balett, och ja, han dansade i tajts. Han uppträder i Shakespeare-pjäser (och refererar senare till pjäsen Julius Caesar i låten “If I Die 2Nite”) och spelar Muskungen i baletten Nötknäpparen. En mindre känd del av hans liv. Här blir han också vän med skådespelerskan Jada Pinkett, en vänskap som kommer vara ända fram till hans död. Där spekuleras det också kring att hon ska ha varit den stora kärleken, något hon själv förnekat.

Det är först när Tupac är sjutton år som familjen Shakur flyttar till Kalifornien, och då inte till L.A. utan till Marin County, norr om San Francisco. Där fortsätter han med teater och dans, och börjar 1989 studera poesi under Leila Steinberg. Det är via hennes showcases som han så småningom blir upptäckt och signad som dansare och roadie för hiphopkollektivet Digital Underground. 1991 producerar han soundtracket till filmen Nothing but Trouble (med Demi Moore, Chevy Chase, Dan Akroyd och John Candy), och släpper senare samma år sitt första album, 2Pacalypse Now, och resten är historia.

“I just wanted to rap about things that affected young black males. When I said that, I didn’t know that I was gonna tie myself down to just take all the blunts and hits for all the young black males, to be the media’s kicking post for young black males. I just figured since I lived that life I could do that, I could rap about that.”

En av de mindre kända och ändock mer uppenbara delarna av Tupac är hans namn. Deras betydelse. Förnamnen, Tupac Amaru, är bägge namn på quechua, eller runasimi (folkets mun), det vill säga det språk som tidigare var lingua franca i Inkaimperiet i Sydamerika, och som idag är det största levande amerikanska språket med bortåt tio miljoner utövare. Språket talas främst i Peru, Ecuador och Bolivia, men även i Argentina och Colombia.

De två namnen bars först av den sista inkan som reste sig i uppror mot den spanska kolonialmakten, Tupac Amaru den förste (1545-1572). Därefter togs de av hans ättling, ledaren för det största ursprungsfolkupproret någonsin i Amerikas historia, Tupac Amaru den andre (1737-1781), och även av Tupac Katari (1750-1781), en revolutionär aymara-ledare i Bolivia under samma period. Katari är motsvarigheten till Amaru på aymara. Namnen har därefter antagits av revolutionära grupper och politiska rörelser tvärsöver Sydamerika, bland annat i Peru (Movimiento Revolucionario Túpac Amaru), Bolivia (Ejército Guerrillero Túpac Katari)Argentina (Organización Barrial Túpac Amaru), Uruguay (Movimiento de Liberación Nacional-Tupamaros) och Venezuela (Movimiento Tupamaros de Venezuela).

tupac-amaru-i-ii
Tupac Amaru den förste, och Tupac Amaru den andre. Museo Nacional de Arqueología, Antropología e Historia del Perú.

Namnet Tupac kan betyda kunglig, ädel, storartad, brinnande, lysande eller glänsande, och är ett namn som burits av flera inkor, eller kejsare om man så vill, av uppenbara skäl. Amaru, som betyder orm på quechua, är även namnet på en gudomlighet som dyrkades före, under, och oavbrutet sedan Inkarikets tid fram till idag. Amaru är en bevingad orm eller drake, vars huvud är en fågels, pumas, eller ett lamadjurs, och som bland annat kan hittas avbildad vid Tiwanaku, en ruin från för-inkatiden belägen i dagens Bolivia. Dyrkan av Amaru, tillsammans med den av Pachamama och Mallku, hör till de äldsta pågående religiösa praktikerna i regionen.

Ett nutida t-shirt motiv av Amarun. Looch.
Ett nutida t-shirt motiv av Amaru.

Sammansatt betyder alltså namnen Tupac Amaru den kungliga ormen, eldormen, eller den skinande ormen – vilket direkt för tankarna till Lucifer הֵילֵל, hêlêl, den skinande eller ljusbringaren, morgonstjärnan, som ofta avbildas som en orm eller drake. Att Amaru är visdomens gud (som också kan färdas från dödsriket till de levandes värld, snarlikt Makaveli, eller Machiavellis, trick) betonar ytterligare likheten med Lucifer, som från medeltida till modern lora, i allt från häxkonst till William Blake eller Dan Brown, regelbundet får agera symbol för förbjuden kunskap, precis som i berättelsen om ormen i Edens lustgård. Att djävulen, Satan eller Sheytan (vars betydelse ofta tolkas som “motståndaren” eller “fienden”), skildras som en orm är enligt somliga resultatet av att abrahamitisk monoteism tävlat mot och trängt undan tidigare religioner i regionen, där ormgudar spelade en framträdande roll som symboler för “fertilitet” (Amaru är starkt kopplad till bevattning av skörden), “odödlighet”, vilken försvinner när Adam och Eva äter av äpplet, och återigen en beröringspunkt till namnet Makaveli, och “livscykeln”, vilken också representeras i den väldigt berömda Ouroboros symbolen som härrör från samma period, där ormen äter sin egen svans. 

The Great Red Dragon and the Woman Clothed in Sun. William Blake.
The Great Red Dragon and the Woman Clothed in Sun. William Blake (1757-1827).
Alkemisk ouroboros illustration. Från ett verk av alkemisten Kleopatra (Greko-romanska Egypten).
Alkemisk ouroboros illustration. Från ett verk av alkemisten Kleopatra (Greko-romanska Egypten, ~900-1000-talet).

Huruvida dessa betydelser, symbolismen, sammanträffandena eller historien innefattas av den avsikt hans mor, Afeni Shakur, hade med namnbytet, svarar hon nog bäst själv på: “Jag ville att han skulle bära namnet på revolutionära urfolk i världen. Jag ville att han skulle veta att han var en del av världskulturen och inte bara från en stadsdel…”

Och sen så är det efternamnet, Shakur. Shakur är arabiska med innebörden “djupt tacksam”, ett ödmjukt namn. Shakur är också ett av de 99 namn som Abrahams gud יהוה (JHVH, Jahve, Jehova, Jah, Adonai, Herren, eller bara Gud/Allah), bär enligt muslimsk tradition. Vad som kallas أسماء الله الحسنى, vilket transkriberas som asmā’u- llāhi l-husna, och betyder “de vackra namnen på Gud”. Anledningen till att 2Pac bar det namnet är mer direkt än med förnamnen. Det var helt enkelt hans styvfar Mutulu Shakurs tagna familjenamn. Mutulu Shakur var precis som Afeni Shakur, Tupacs nyligen bortgångna mor, en svart aktivist och medlem av The Black Panther Party for Self-Defense (Svarta Pantrarnas parti för självförsvar). Han hade tagit namnet Shakur efter sin förebild Aba Saladin Shakur, en nära medarbetare till Malcom X. Varifrån Aba Saladin Shakur tagit namnet är oklart, men det fanns en Abd Allah II ibn ‘Ali’ Abd ash-Shakur, som dog 1930, och som var den sista emiren av Harar, i Etiopien. Kanske var det efter honom, kanske efter någon annan, eller av nån annan anledning.

Tupac, du var sanna dina ord en ros som växte ur betongen, men aldrig en som saknade historia. Vila i frid.

Mural på Tupac av Eduardo Kobra.
Mural på Tupac av muralisten Eduardo Kobra. Färgerna och mönstret påminner om Wiphalan, den andinska flaggan, vilken aymara- och quechua-folken bägge använder, och som numer även är en av Bolivias officiella flaggor. Foto från FreeYork.org.

Porträtt på Tupac av Gunzy1.


Way Out West: reviews och afterhours

Way Out West: reviews och afterhours

Nu när festivalen är över, och alla efterfesterna är över, så blickar jag bakåt med lite mer eftertanke. Jag hann inte med allt jag hade velat göra, men vem gör det på en festival?

Lite fler reviews…

KYGO – Det första jag säg när vi kom in på festivalområdet var KYGOs spelning. Jag uppehöll mig inte så länge där. Och det var väl inget som överraskade mig av det jag såg.  Det är ett DJ set. Fullt med folk. De har kul. Många dansar. Jag dricker min öl, och är rätt nöjd med livet. Helt klart värt för den som är ett fan tänker jag mig.

FKA Twigs behöver vi inte gå in på. Missade du henne så behöver du check yourself. Vackert. Nämner henne bara här igen för att.

En annan britt som är på väg upp är Lianne La Havas. Hon har en ganska soft, och kanske väldigt brittisk framtoning. Det är rätt avskalat, ganska välpolerat. Och sen kommer lite mer. Låten Out of sight får mig att tänka att hon har stor potential men att hon inte levererar något extra på scen. När hon sen spelar Grow, från den nya skivan, så känns det som om nästa steg har tagits. Det kommer bli intressant att se vart hon beger sig.

Nu vill jag återvända till Lauryn Hill, med eftertanke. Kritiken om att rappen inte var on point är on, men det ska till en seriös afficionado eller utövare för att störas av det: GPs recensent missar det helt exempelvis. Vad jag snöar in på är variationerna i sången. Det är något extra. Hon har helt arrangerat om. Det är splices på nya melodier, som om hon ympat nya låtar på de gamla. Jag hittar något nytt i varje vers, varje refräng. Hennes lust att vara på scen är inte påtaglig, men det bekymrar mig inte så mycket. Vad ligger bakom? Ekonomin, oviljan att spela för den här publiken, vem vet? Who cares, I saw Lauryn Hill! 

En legendar som jag måste medge att jag inte är så bekant med är rockdrottningen Patti Smith. Hon är här och spelar den 40åriga skivan Horses. Ett sällsamt tillfälle. Publiken är engagerad, men jag finner inte allt som de uppenbarligen funnit i hennes musik. Det som inte saknas och som berör är hennes scennärvaro, hennes ärlighet, den raspiga rättframma rösten, hur hon inte bryr sig om att spotta ut en ordentlig loska på scenen, hur hon är helt vanlig på så många sätt, och hur hon väser ut sådana självklarheter som publiken tror på. Freedom!, skriker hon, och alla ba, Yeah! Vilket nästan får mig att skratta, men det känns fel. För den biten är genuin.  Hon har något extra. Och hennes hyllningslåtar till döda rocklegendarer, såsom Morrison och Hendrix, och så många andra som hon känt och älskat, vars musik vi känner och älskar. Det är att se ett stycke historia när hon spelar låtarna från albumet som fyller 40 år: Horses. Hon läser en dikt. Hon berättar om en dröm som föranledde hyllningen till Morrisson, en dröm om en ängel fångad i marmorstaty. Break it up. Vi måste break it up, för att bli fria. Och hon lyckas får så många att tro på det en sekund till. När jag går därifrån förstår jag varför hon är älskad, och jag är säker på att hennes fans går därifrån med stora leenden. Men jag undrar om hela folkhavet som kommit för att se henne är fans. Det känns som om folkmassan aldrig tar slut. 

Rae Morris – Här är något jag inte alls upptäckt. När jag hör stämmorna befinner jag mig vid öltälten i ett oskönt tillstånd. Kanske är det känslorna som bebor min kropp i stunden som hittar en motpol i den vackra sången och melodin. Jag rycks upp, jag känner mig fri, och finner hopp i det vackra. Det här är något jag vill lyssna mer på. Det var inte ens en spelning jag bokat in. Den bara kom, och sen gav den och gav den. Rekommenderar det här som medicin mot depression. Stämman ligger i hoppfullhet. Tältet är knökat i regnet. Men jag vet att de inte är där för regnet. Jag vet att jag är i regnet för att det är menat att vara.

Ups and downs and afterhours

Nånting är det med Way Out West som inte funkar för mig i alla stunder. Det känns kanske för städat, för marknadsfört och brandat för att vara min typ av festival, jag gillar det avskalade, men klagar inte heller när jag kan ladda telefonen vid ett tält. Det finns väl fördelar och nackdelar, precis som med allt annat.

Vad som inte skrivs om är de evenemang som dyker upp runtomkring festivalen: svartfesterna. De jag var på var supernice! Jag missade Stay Out West spelningarna helt. Jag dansade loss i en tågtunnel över räls, jag hoppade som en galning i en lagerlokal. Om du ska på Way Out West, så ska du se till att gå på svartklubbarna efteråt, det är kronan på verket. Skaffa länkarna till varje pris! Men gå gärna på Stay Out West innan. Det är ofta en guldgruva. Denna gång blev jag utan.

Overall så var det en helt ok festival. See you next year…


CHIC @ Way Out West

CHIC @ Way Out West

Än är det inte över. Upplevelserna är än så länge blandade. Som absoluta höjdpunkt måste CHIC and Nile Rodgers listas. Jag hade ingen aning att den mannen ligger bakom så många hits?!!??!

Vet att Nile Rodgers var med och skrev exempelvis Get Lucky. Men vad mannen berättar på scen, att han blev diagnostiserad med svår cancer för fyra år sedan, och vad det fick honom att göra var inspirerande. Läkaren sa då till honom att åka hem och get his things in order, eller med andra ord ett dödsbud. Det tolkade han som: gör så många spelningar som du kan, skriv så mycket låtar som du hinner med. Ur det kom bland annat Get Lucky.

Det är en kavalkad av hits som man inte kan göra annat än att vilt dansa sig igenom. Det är ren lycka. Jag tänker att jag borde gå hem när spelningen är över, för nu kan det ju inte bli bättre.

Den fantastiska spelningen får mig att tänka på antitesen, Jhené Aiko. Sången imponerar inte, musiken imponerar inte, och därutöver finns egentligen inget. Jag såg fram emot spelningen, men det blev rätt platt tyvärr.

En artist som exploderar bortom. Gränslöshet är ett ord som lämpar sig för FKA Twigs. Hon kombinerar sitt kunnande i sång, produktion, regi, och koreografi till en nivå som gör en show som är ett performance bortom bara stage show. Hennes verk är ren konst. För att inte tala om poesin i hennes texter. Kvinnan är en dröm. Och när en dansare kommer ut för att dansa med henne så blir det ännu bättre. Enda drawback är att rösten dränks lite i musiken.

Lauryn Hill fick mycket kritik av folk runtom mig, för att hon inte var on the beat med rappen, och för att hon inte verkade bry sig så mycket, men jag gick därifrån rätt nöjd. Det var inte otroligt, men det var intressanta versioner på de gamla låtarna, intressanta nya vocal arrangements. Och sen är det ju Lauryn Hill. Och med lite gamla sololåtar och Fugee låtar. Can it be that bad?

Vi kommer uppdatera med massa mer!

 

 


Ny Podcast – Nyfiken Brun!

Ny Podcast – Nyfiken Brun!

Kultwatch tar in en ny podcast: Nyfiken Brun! 

Nyfiken Brun är en podcast av Iki Gonzalez Magnusson & Malin Holgersson som handlar om den svenska klubbvärlden, hiphop, diverse kultur, rasism, funkisfrågor, cp-öl, queerfeminism, hamburgare, twitter, mode, underkläder och lesbiskhet. Bland mycket annat. Ibland har de gäster. Ibland åker de husbil.

Avsnitt 17 – “Möt skribenten, dj’n, aktivisten och socialarbetaren Trifa Shakely och hör storyn om den berömda lögnen om lantstället – Iki kompletterar med fejden om grishalsen. Dessutom pratar vi om att skriva om och leva i krig, peshmerga, klubbmusik från Mellanöstern och Nordafrika och mycket mer!”

 

Itunes? Här!

 

Foto: Pia Johansson Goldmann


recension: LIAISON eller lösa förbindelser på Kulturhuset

recension: LIAISON eller lösa förbindelser på Kulturhuset

“LIAISON är en produktion av Jefta van Dinther som görs i samproduktion med Kulturhuset Stadsteatern och Cullbergbaletten.”

I denna “recension” vill jag utforska en titel som koncept, och dess relevans till de verk den innefattar. Detta kulturevenemang döptes till LIAISON. På franska ger ordet liaison, bland annat, följande lexikaliska associationer (löst översatta av mig från definitionerna på sidan le-dictionnare.com):

att förena flera kroppar

det som förbinder flera kroppar

(teknologi) kontakt via telekommunikation

(armé) ordningen av förhållande mellan chefer och underordnade

(byggnadskonst) kombination av byggmaterial, tegelbrukets konstruktionssätt

känslomässig relation mellan två personer

förbindelsen mellan delarna av en helhet

I början presenteras kvällen snabbt av Jefta van Dinther, dess producent. Han förklarar hur verken är tänkta att “informera varandra”. Under kvällen läggs ett återkommande fokus på dels samverkan mellan verk, men än mer så på samverkan i sig, genom titeln, genom presentationen, i de olika verken, och jag vill därför titta på både samverkan mellan de olika verken och inom de olika verken, och dess publik.

LIAISON bestod i sin helhet av två program, denna recension gäller det andra programmet vilket innehöll följande fyra verk:

Reproduction (2015) | Cullbergbaletten / Eszter Salamon

Hola Hu | Myriam Van Imschoot

The Singing Lesson 2 | Artur Żmijewski

Soulsqueezing | Tian Rotteveel

Kort om de olika verken kan jag säga att Reproduction (2015) var dans/dansteater, Hola Hu var joddlande duett med avbrott, baserat på hur en cd skiva i en bärbar cd-spelare kan hoppa; The Singing Lesson 2 var en kortfilm om hur en grupp med döva ungdomar “tar sig an utmaningen att sjunga klassisk musik”; Soulsqueezing var koreografi av rörelse, röst, ljud och ontologi.

Kvällen öppnar med Reproduction (2015) av Cullbergbaletten, vilket känns som det starkaste verket. I det gestaltas liaisons dansarna emellan, mellan dem och könskodade symboler såsom skägg och klackskor, och mellan dem och publiken. Det finns i verket element av satir i de överdrivna minerna som verkar driva med det syntetiska i vår sexualitet och könsroller. Detta förstärks av hur dansarna själva går från “man” till “kvinna” i stereotypa gestaltningar i allt från klädsel till rörelse utan att för den skull göra sig av med de mustascher och skägg de har i början av verket. Där finns en liaison i heteronormativitet som bryts av verket genom att dansarna ingår en mångfald av liaisons, tvärs över alla könade objekt, och därigenom vidgar deras mening och genom detta underminerar deras normativt könade betydelse. Jag vill använda termen queering för att beskriva vad de gör, inte i meningen av att läsa verket därefter, men som en beskrivning för vad de gör med dessa könade objekt.

Vad som gestaltas och hur har nivåer av komplexitet jag inte vill gå längre i än att konstatera att det som är tydligt är att det sker en kontinuerlig förflyttning i vem som är aktiv/passiv, och vem som är vad. Jag går ut ur föreställningen osäkrare på vem jag tror är vad än jag var när den började. Ur den aspekten känns verket otroligt lyckat.

Verket tar sin tid. Det öppnar i stillhet och avgränsat till individuella dansare, de rör sig var för sig, för att sedan bli par, och sedan ett hav av kroppar som tillsammans förflyttar sig liggandes över scenen. Dansarna är i ett läge alla i rad på knä och juckar varandra en efter en från den längst bak tills att den längst fram vid anstöt lyfter upp överkroppen och får ut ett njutningsskrik. Alla får ge. Alla får ta. Allt på olika sätt. Alla får bygga liaisons på sina villkor.

Mycket blickar riktas mot publiken, den fjärde väggen är aldrig riktigt där. Den liaison som ingås med publiken avgränsas dock till ett minspel. Det känns som om verket ville väldigt mycket mer i det avseendet. Det känns som om verket ville be oss att möta dansarna i kropp.

Näst ut är Hola Hu, ett joddlestycke som i sin ovanlighet känns betydelsefullt. I verket är en liaison mellan de två joddlarna som ska hålla sig synkroniserade i förhållande till individuell avkänning av en text, något jättesvårt. Denna ganska otroliga bedrift lyckas de med, tack vare en stark liaison. Men praktiken i verket är också att bryta upp. Att bryta upp joddlandet, inspirerat av hur en cd-skiva kan hacka. Jag känner ingen större beröring och får ingen större insikt av verket.

Efter joddlandet kommer en film om döva ungdomar som ska lära sig att sjunga i en klassisk kör, The Singing Lesson 2. Den visar ett byggande av liaisons mellan körande och döva ungdomar. Det väcker tankar om vem jag är som publik i förhållande till verket, och vad jag som icke-döv förväntar mig av körsång. Att detta kommer efter joddlandet känns meningsfullt, och dessa två verk informerar varandra, eller kan sägas ha en tydlig liaison.

Sist ut är en mans ontologiska utforskande av sina liaisons med rumtid och en publik genom soulsång och rörelse. Verket Soulsqueezing har humor, och är till en början en levande kommentar på scenkonst, men allteftersom tiden drar ut så tolkar jag mer och mer verket som en mans behov av eller fixering vid sig själv. När det kommit till ett läge där nästa steg tycks vara att helt dra in publiken så blir det istället en kavalkad av ljud och rörelse som är helt centrerat runt individens kaos i att göra något meningsfullt med sina insikter. Kanske finns där inga tydliga insikter. Den liaison som byggts upp med publiken i tilltalet raderas. Länken bryts.

Att verken är avgränsade av tid och rum verkar vara en del i varför jag inte upplever hela det mellanverksliga informerandet som producenten säger sig vilja uppnå. Jag söker efter dessa länkar och inser en vecka senare en del av dessa, efter mycket sökande. Det känns som om titeln och introduktionen är det som ska göra jobbet att förmedla att dessa verk hör ihop. Det liknar en festival för mig. Ett samspel som en introduktion och gemensam titel på en festival med olika artister skulle kunna ha. Ingen tolkar den andres verk, ingen rör sig igenom den andres verk. Det känns som om verken är mer avgränsade än i någon form av liaison med varandra.

Jag tror på sådana möten, tror att det finns mycket att göra där, men jag upplever att det saknas tanke i verkens så kallade möte. Det känns mer som om de inte möts. Den publik som är där verkar för mig även vara den publik som dessa verk är ämnade för, en publik som har en viss kännedom om dessa typer av konst och deras kontext. De kan fylla i luckorna, men det saknas ett språk för den som inte vet att göra det. Det saknas en tydlighet i de önskade mötena. Jag går därifrån utan att vara överraskad mer än av Cullbergbalettens verk.

Artikelfoto: Ivo Hofste


Release: When the light comes​/Jay & The Machine

a3931846225_10

Jay & The Machine

J. Lyxzen: Guitar/Vocals/Bass The Machine: Drums/Sologuitar Recorded at Parasit Studio in Umeå 2015. On this song Fredrik Lyxzen plays drums/solo-guitar and Dennis Lyxzen plays the bass.

Vi är ett politisk band – kanske kommer vi skriva ett manifest, kanske inte. Nästa låt vi ska spela in är inspirerad av hårdrock och vi sjunger om ondska, demoner och helvete. Men låtens innebörd är att krossa patriarkatet, att det finns män som fattar och vill hjälpa till, men att i slutändan är det kvinnor som ska leda kampen.