Artiklar : Litteratur

Bland Bolsjeviker, Mensjeviker, Socialrevolutionärer och De svarta hundrade

Bland Bolsjeviker, Mensjeviker, Socialrevolutionärer och De svarta hundrade

Mir Bal recenserar boken October: The Story of the Russian Revolution av China Miéville, (Verso books 2017) och reflekterar över letandet efter en annan värld.

Jag var 17 år. Svart kajal, med alldeles för många palestinasjalar och en megafonröst full av tro på att världen kommer att lösa upp sina egna gränser om vi bara aldrig slutar med att försöka. Om vi bara aldrig blir som dom, alla dom där som slutade hoppas, slutade kämpa. Jag var inte helt på det klara med vad det var som skulle förändras, upplösas. Hade bara en panikartad känsla att saker och ting kunde och måste vara annorlunda. Jag var 17 år och gjorde vad jag kunde. Letade i dammiga böcker som ingen hade läst sedan 1970-talet efter en annan värld att hoppas på. Efter någon form av svar. Ett annat sätt att leva. Efter en röd ledstjärna att följa. Som så många före mig fann jag den. I Ryssland. I modernismens 17. År 1917.

Nu är det ett annat 17. 2017 och det är hundraårsjubileum av den ryska revolutionen. Som sig bör släpps det böcker. Gamla och sedan länge glömda sådana får nyutgåvor, men en och annan nyskriven släpps också. Jag, som de flesta andra kan bara mitt modersmål och vår tids lingua franca, engelska, det finns så klart mycket annat. De flesta är smädeskrifter. Hoppet om en bättre värld avfärdas om det ens omnämns. Tsarrikets excesser i såväl lyx som sadism omnämns sällan. En och annan förvirrad bok som har som enda ändamål att rättfärdiga vad som sedan hände har också kommit ut. Försvarstal för den terror som släckte hoppets brinnande fana i floder av oskyldigas blod.

Det är i en sådan tid, vår tid, när skuggan av vad som sedan skulle komma förblindar och polariserar allt som sägs om de där dagarna i Ryssland. Om dagarna i oktober. Vi behöver höra något nytt om dom, eller kanske rättare sagt, något gammalt, sett ur ett nytt ljus. In på scenen träder den brittiska författaren China Miéville. Han har skapat sig ett eget namn genom att skriva romaner i en fantastisk genre, svårplacerade; de befinner sig i gränslandet mellan det som finns och det som skulle kunna finnas; mellan skräck, fantasy och science-fiction. För att kunna utforska det mänskliga mörkret och vår samtid på ett trovärdigt sätt har han lämnat realismen bakom sig för att kunna beskriva världen sådan den egentligen är. Han är även en bärare av vänsterns förlorade hopp. En viljans optimism, men även en intelligensens pessimism.

Han kom nyss ut med sin första fackbok. October. Först. Vad boken inte är. Det är inte en berättelse om männen och kvinnorna bakom revolutionen eller makten. De finns där, men vi passerar dem mest i förbifarten. De sveps förbi av den händelseutvecklingen de redan var fångna i. Det är inte en berättelse om vad som skulle hända sedan. Hur allting blev så fel. Den röda terrorns skugga och revolutionens krossade förhoppningar är visserligen utströdda mellan meningarna, i själva syntaxen. Klara skärvor som river upp sår i såväl läsaren som texten. Men dom är inte det som boken handlar om.

Istället sveps vi precis som alla de personerna som var fångade i Rysslands 1917 med i händelserna. Fångade i såväl ögonblicket som historien. Såväl de stora händelserna, kriget, svälten, avrättningarna och tortyren av frihetskämparna. Vi får lära känna de olika sociala rörelserna som fanns då, Bolsjeviker, Mensjeviker, Socialrevolutionärer och de idag nästan bortglömda fascisterna De svarta hundrade. Små personporträtt som är målade med prosaistens precision. Du lämnas med en längtan efter av att veta mer, lära känna personerna bakom händelserna, men du vet tillräckligt mycket om dem för att förstå vilka de var och vad som drev dem.

Om du läser den här boken kommer du att få reda på vilket tyranni, vilket elände som ledde fram till den demokratiska revolutionen i februari. Du kommer att få reda på hur Bolsjevikerna snart stod ensamma i kraven på parlamentarisk demokrati, delvis på grund av de andra socialisternas svek, delvis på grund av deras eget högmod. Du kommer att få veta hur de borgare som blivit satta att försvara och upprätta en parlamentarisk demokrati ingick i allianser med De svarta hundrade, en grupp som ägnade sig åt att mörda, och tortera alla oliktänkande. Du kommer att se hur spänningarna mellan de industriägare som ville krossa fackföreningarna och de arbetare som krävde demokrati ledde fram till en tragedi.

Det är en kort bok. Inte en av de tegelstenar som de flesta historiska fackböcker är idag. Det är en litterär essä, den skildrar revolutionen, vad som ledde fram till den och hur den hände. Den berättar om de stora skeendena, om folksamlingar, om politiken och kriget men vägrar tiga om det som ofta glömts bort. Det som gör Miévilles bok så unik är inte bara att den är balanserad, att den ser alla sidor. Inte att den är mer välskriven än de flesta samtida romanerna är, utan snarare att han inte förtiger det den kommunistiska vänstern så ofta gjort. Han beskriver hur den första revolutionen bröt ut 8 mars, på internationella kvinnodagen men eftersom den dåvarande ryska kalendern var annorlunda blev det deras februari. Han beskriver de homosexuellas kamp. Hur vänstern gjorde gemensam sak med den muslimska minoritetens längtan efter trons frihet. Han glömmer inte drömmen om en bättre värd, men blundar inte för den mardröm den drömmen kom att bli.

När jag var 17 år drömde jag om en annan värld och trodde på den med en naiv tro som bara 17-åringar kan göra. Jag läste alla böcker om den ryska revolutionen jag kunde komma över. En besatthet jag inte kunnat göra mig av med, även om tron på en annan värld har stelnat till ett krampaktigt försök. Mer vana än tro. Men jag vägrar ge upp. Miévilles bok fanns inte då. Det är något jag på många sätt sörjer. Men det gör den inte mindre värdefull idag. Inte bara för de som vill lära sig mer om historien, om kampen eller den törst efter frihet och rättvisa som aldrig helt dör. Utan även för de som vill hedra och brottas med det misslyckande oktober till sist kom att bli. Det här en bok för dårar och drömmare som vill brottas med sina egna misslyckanden och hopplösa drömmar. Men inte bara för dem.

Mir Bal


Mir Bal är socionom och aktivist. Han är med och driver podkasten En förlorad värld, där det disktueras politik, vänster och om en bättre värld.

China Miéville (f. 1972) är fantasiförfattare och akademiker. Han har vunnit otaliga priser och undervisar vid Warwick University. Miéville är även aktivist och medlem i International Socialist Party i England


DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDIYA (DEL 6)

DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDIYA (DEL 6)

Sjätte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1 – 5, så gör det först. 


JUST KIDS

Nu ligger jag i solstolen på Snow bar, poolen i centrala Ramallah, och min yngre kusin Zaid rullar en cigarett till mig, vid baren. Han jobbar här men är också precis hemkommen till Ramallah från studier i England. Han är britt på papper och är därför en privilegierad palestinier, som jag. Han kan till skillnad från de flesta palestinierna åka i väg, lämna och resa, utan att gång på gång bli nekad ett visum. Dalia och jag brukar säga att vi är palestinier med de mest privilegierade förutsättningarna, trots att vi lever i diaspora. Och eftersom vi bär svenska pass är vi fria att besöka ”andra sidan” utan tasreeh, ett särskilt tillstånd. Därför att vi, som sagt, är svenskar. Men inte alla palestinier som bär svenska pass kan det, utan endast de personer som INTE bär ett palestinskt id-kort. Alltså vi, min familj och jag. Detta eftersom båda mina föräldrar avtjänat tid i israeliskt fängelse. De hade efter det blivit utvisade, statslösa och bortglömda av den israeliska staten. Deras flykt gav dem valmöjligheten mellan Cypern och Sverige och de lottade sig hit och kom sedan att bli svenska medborgare, någon gång strax innan de återvände tillbaka som främlingar, eller turister, till sitt eget hemland.

Jag var sex år gammal när min familj och jag för första gången skulle besöka Palestina. Mamma hade klätt Dalia och mig i likadana röda sammetsklänningar. Vi hade lugg båda två, precis som nu, och mitt hår var även då alltid långt och rufsigt. Dalia, är min syster. Hon skulle bli Sveriges ambassadör till Palestina när hon blev stor. Hon skulle frita sådana som mamma och pappa – fängslade politiska hjältar. Hjältar. Det sa hon, när vi var små, när vi var tonåringar, och även under hennes samhällsvetenskapliga studier på universitetet. Idag är hon konstnär. Hon målar tavlor av muren och ansiktsporträtt från Qalandyia. Hon porträtterar ockupationen av Palestina genom starka kvinnor som förlorat sina barn med kulor i bröstet, trots att de aldrig kastade sten mot beväpnade soldater. Hon porträtterar ockupationen eftersom det är hennes kamp, i ett land hon aldrig fått leva i.

Första resan till Palestina var 1995 och vi vinkade hejdå till pappa vid tåget som skulle ta oss till Kastrup och från Kastrup till Tel Aviv, för ett första möte med ”Ben Gurion flygplats”. Mamma visste säkert (men inte vi) att resan dit skulle bli lång. Och därför använde hon hela tågresan som förberedelse för de kommande timmarna i våra liv. Hon gick igenom hur vi skulle bete oss, vilka frågor som skulle ställas och vad vi skulle svara – ”Säg aldrig namnet på platsen vi ska till, säg aldrig Falastin” viskade hon och såg sig omkring, så att ingen annan på tåget hörde var hon sa. Hon gick igenom allt för att vi tillslut sedan kunde försäkra henne om att läget var under kontroll.

Väl framme i Kastrup, plockades vi ut i en ”random check” som det kallas…, tvungna att gå igenom en metalldetektor. Bara vi, Mamma, Dalia, jag och min bröder. Inga andra. Vi barn går först och mamma sist. Och hela detektorn tjuter. Självklart tjuter den. Hon bär bälte och skor med spännen och säkert fyra olika ringar på fingrarna och halsband om nacken och armband och ja, allt det som jag idag brukar ha på mig, som jag sedan brukar vara tvungen att klä av mig för att det inte ska tjuta när jag fortfarande plockas ut i ”random checks” på både ut och inresor. Det fortsätter att tjuta om mamma och mamma grips av panik. Hennes armar höjs upp i luften och hon försvarar sig med orden ”I have not done anything” följt av ”Jag har inte gjort något, jag är svensk”. Mamma slänger fram våra pass och försäkrar den israeliska säkerhetspolisen i Kastrup om att vi alla är svenska medborgare och ingenting annat.

Hennes ögon fylldes med tårar. Och där stod vi, vid sidan av vår mamma, lejoninnan som leder vår flock, och kände oss skyldiga till något vi inte hade gjort… Misstänkta för något vi inte hade gjort framför andra svenskar eller danskar eller vita människor, som skulle turista i vårt hemland. I mitt huvud, slutade det aldrig att tjuta. Mitt hemland.

Jag förstår nu när alla mina ursäkter för min existens i den här världen började. Dom började där, på Kastrups flygplats, i mammas rädsla. I ljudet av metalldetektorn. Jag såg min mammas sorg för första gången bli trampad på, när alla andra fick en plats före oss till hennes hemland, inte deras. Och så började det, mitt ständiga ursäktande av vem jag var, vad jag hette, och hur mitt namn uttalades eller varför vi i min familj inte firade midsommar eller varför jag skulle äta minus fläsk trots att min mamma inte bar slöja. Varför jag aldrig var tillräcklig mycket muslim eftersom jag drack. Eller varför jag kallade mig muslim fastän jag inte hade slöja. Varför jag sa Palestina och inte Israel. Ja, alla dessa ursäkter utvecklades till förklaringar och försvar av vem jag var. Dom slutade aldrig riktigt… Och mest av allt ville jag boxa killen i klassen som sa att jag inte hade något land eftersom Palestina inte fanns på någon karta. Och läraren som instämde ville jag ha ihjäl.. Nej, jag skojar inte. Men jag lyckades spruta trälim i håret på henne, det fick räcka.

Mammas rädsla gjorde att hennes darrande fingrar släppte taget om halsbandet som föll till golvet. Säkerhetsfolket ställde fråga på fråga. Vart ska ni? Vem ska ni besöka i Israel? Hur länge ska ni stanna i Israel? Vad finns i Israel för er? Mamma såg svimfärdig ut. Dalia hjälpte mamma mest, det har hon alltid gjort. Min äldre bror tappade arabiskan så fort han kom till Sverige, och förblev helt apatisk i situationen. Jag, jag bara stod där, tittandes på min mamma, på hur Dalia tog upp halsbandet från golvet och höll mamma hårt i handen. Mamma var så nervös att hon började recitera koranen men kom på sig själv och tystnade. Vi är alla tysta när en av säkerhetspoliserna pekar på oss, mina syskon och jag. Och inte förrän nu ser jag, för första gången, mammas flykt framför mig.

Vilka är dom? frågar säkerhetspolisen, samtidigt som han pekar på oss, mina syskon och jag…
–Det är mina barn.
–Allihop?
–Ja…
–Varför är dina barn födda i olika länder?

Det är sant, min mamma har lyckats föda alla sina barn i olika länder pågrund av flykt. På grund av brist på säkerhet. På grund av osäkerheten utan en nationalitet i en värld full av nationer. När jag tänker på det som säkerhetspolisen då sa, brukar jag tänka att om han var smart, kunde han lista ut det själv. Och kanske gjorde han det. Kanske var han tillräcklig smart, men ville bara strö salt i såret. Den palestinska förbannelsen i ett ständigt sökande efter frihet någon annanstans. Jag lovar, nästan alla min palestinska vänner är födda i ett annat land än Palestina..

Visste ni att det palestinska passet är det sämsta passet att ha? Att bära ett svenskt, är rankat som topp tre. Jag brukar skratta och le, och känna tacksamhet när jag tänker på att jag älskar att resa. Kanske reser jag för att jag kan och vet att jag kanske inte hade kunnat som palestinier med ett palestinskt pass. Fucking pass alltså. Jag blir trött. Jag blir trött på att hela tiden behöva kategorisera mig i olika papper av olika färger, jag blir trött på att vi slutar att vara människor och blir istället länder med färger och flaggor och språk. Shit, jag tänker igen. För mycket igen. Sluta Dima, sluta tänka på det här, sluta nu. Jag slutar. Jag börjar tänka på Qalandiya, på pojken från Gud, på hans dammiga hår, på hans gröna T-shirt och ifall han drömmer om att resa eller om molnen ovan är detsamma som någon annanstans. Frihet. Tänk om pojken från gud som sålde mig armbandet med paletten också drömmer om ett pass från ett annat land, ett land som Sverige… Fuck Sverige. Fuck pass. Fuck allt.

Mitt i dagdrömmandet avbryts jag av en färdigrullad cigarett. Jag sitter vid baren. Min kusin läser upp en dikt för mig. Han är poet och drömmer teater långt ifrån Palestina. Jag ler, tänder min cigarett, öppnar min bok och försvinner i väg till New York på 60-talet. Boken ”Just Kids” får mig att tänka på Olof, på att det är sant, att så mycket i mitt liv påminner om honom. Påminner om oss och hur vi båda är konstnärer i ett annat universum, i en annan tid där länder inte existerar och gränser är broar för pojken med paletten att gå över.

Jag avbryts.

Ännu en gång avbryts jag. Mitt i de finaste drömmarna, när jag är Dima med Olof förvandlas jag till Dima från Ramallah. Framför mig står Seri, Razan, Dana, Karam, Rasha och Ahmad – Palestinas finaste människor. Jag är hemma nu. Jag är lycklig nu. Just nu är jag Palestina i det här universumet, Vi kramas. Tillhörigheten känns inte längre främmande, trots att jag fortfarande söker min plats bland människor här. Men för varje gång som jag återvänder, så hittar jag hem. Mina vänner frågar mig om mina resor, om vart i världen jag har varit nu och vart jag ska näst. Har du varit där, och där och där, frågar Seri mig. Jag är tyst men nickar och ler. Seri, blir ofta nekad visum men han försäkrar mig, gång på gång, om att vi snart ska resa tillsammans. Jag tror honom.

Mitt möte med mina palestinska vänner i Ramallah utvecklas till en dagsfest, vi beställer öl vid baren, någon sjunger vid poolen. Vi badar, pratar, diskuterar och informerar varandra om livet. Om omständigheter och förutsättningar och kärlek såklart. För dem har jag aldrig behövt ursäkta mig, jag har aldrig förklarat för dem vem jag är. Här ÄR jag och det räcker.

Qalandiya bakom muren. Foto: Christian Sterzinger för Heinrich Böll Stiftung/CC BY-SA 2.0
Qalandiya bakom muren. Foto: Christian Sterzinger för Heinrich Böll Stiftung/CC BY-SA 2.0.

 


av Dima Lina Yassin


En timmes historia av Kate Chopin

En timmes historia av Kate Chopin

Kate Chopin (1850-1904) var en amerikansk novell- och romanförfattare som av många anses ha varit föregångaren till 1900-talets feministiska amerikanska författare från Södern eller av katolsk bakgrund, såsom Hilda Fitzgerald. Här är den kända novellen The Story of an Hour


I vetskap om att fru Mallard led av hjärtbesvär togs stor omsorg för att så försiktigt som möjligt föra fram nyheten till henne om hennes makes död.

Det var systern, Josephine, som berättade för henne, i brutna meningar, beslöjade antydningar som avslöjade genom att halvt dölja. Hennes makes vän, Richards, var också där, nära henne. Det var han som hade varit i tidningskontoret när uppgifterna om tågolyckan mottogs med Brently Mallards namn högst upp på listan över ”döda”. Han hade bara tagit sig tid nog att försäkra sig om sanningen genom ett andra telegram, och sedan skyndat för att förhindra någon mindre försiktig, inte lika öm vän att framföra det sorgliga budskapet.

Berättelsen tog henne inte som den gjort många kvinnor som hört densamma, med en förlamad oförmåga att acceptera dess betydelse. Hon grät omedelbart, med en plötslig, vild övergivenhet, i systerns armar. När sorgstormen hade bidat så gick hon ensam bort till sitt rum. Ingen skulle följa henne.

Där stod en bekväm och rymlig fåtölj framför det öppna fönstret. Hon sjönk ner i den, nedtryckt av en fysisk utmattning som hemsökte hennes kropp och nästan trängde ända in i hennes själ.

På gården framför huset såg hon trädtopparna skälva av det nya vårlivet. Regnets ljuva andedräkt låg i luften. En försäljare ropade ut sina varor på gatan nedanför. Nånstans långtifrån nåddes hon av de svaga tonerna av en sång någon sjöng på, och otaliga sparvar kvittrande i takfoten.

Här och där trängde blå himmelsfläckar igenom molnen som samlats och staplat sig ovanpå varandra rakt västerut.

Hon satt med huvudet tillbakalutat på stolkudden, orörlig sånär som på en snyftning som steg upp i halsen och skakade, som när barn som gråtit sig till sömns fortsätter snyfta i sina drömmar.

Hon var ung, med ett blekt, lugnt ansikte, vars linjer antydde repression och även en viss styrka. Men nu låg en död glans över hennes ögon, vars blick fastnat långt där borta på en av de blå fläckarna på himmeln. Det var ingen eftertänksam blick, snarare en antydan om ett avbrott av tankar.

Något var på väg att nå henne och hon stod i väntan, fruktansvärd väntan. Vad var det? Hon visste inte – det var för subtilt, för flyktigt för att namnge. Men hon kände det, kände det krypa ut ur himlen, sträcka sig mot henne i ljud, dofter, i färgen som fyllde själva luften.

Hennes bröst steg och sjönk häftigt. Hon började känna igen denna sak som närmade sig för att ta henne i besittning, och hon försökte slå tillbaka den med sin vilja – som var lika maktlös som hennes två vita smala händer skulle varit. När hon gav sig slank ett litet viskat ord ut ur hennes särade läppar. Hon sa det om och om igen med samma andetag: ”fri, fri, fri!” Den tomma blicken och skenet av fruktan som följt den, lämnade hennes ögon. De var spända och klara. Pulsen slog snabbt och det strömmande blodet värmde och slappnade av varje tum av hennes kropp.

Hon pausade inte för att betänka om det var eller inte var en monstruös glädje som besatt henne. En klar och tronande uppfattning tillät henne avfärda möjligheten som meningslös. Hon visste att hon skulle gråta igen när hon såg de vänliga ömma händerna knäppta i döden, ansiktet som aldrig hade tittat på henne annat än i kärlek, nu stelt, grått och dött. Men bortom det bittra ögonblicket såg hon en lång följd av år som helt och hållet skulle tillhöra henne. Hon öppnade och bredde ut armarna som för att välkomna dem.

Det skulle inte finnas någon att leva för under dessa kommande åren, hon skulle leva för sig själv. Det skulle inte finnas någon mäktig vilja som böjde hennes i den blinda envishet med vilken män och kvinnor tror sig ha rätt att tvinga sin egen vilja på en annan varelse. Huruvida det var i vänlig avsikt eller grym sådan fick inte handlingen att verka mindre brottslig i det upplysta tillståndets betraktelse.

Och ändå hade hon älskat honom – ibland. Ofta hade hon inte det. Vad spelade det för roll! Vad kunde kärlekens olösta mysterium betyda inför denna besatthet av självhävdelse hon plötsligt kände igen som den starkaste impulsen i sitt väsen!

”Fri! Kropp och själ fri!” viskade hon.

Josephine stod på knä framför den stängda dörren med läpparna mot nyckelhålet, och bönade om att bli insläppt. ”Louise, öppna dörren, jag ber dig, öppna dörren – du kommer bli sjuk om du håller på så här. Vad gör du, Louise? För guds skull, öppna dörren!”

”Försvinn. Jag håller inte på att göra mig själv sjuk.” Nej, hon insöp självaste livets elixir genom det där öppna fönstret.

Hennes fantasi gick loss över dagarna som komma skulle. Vårdagar och sommardagar, och alla typer av dagar som nu skulle vara hennes egna. Hon mumlade en snabb bön för att livet skulle vara länge. Senast igår hade hon ryst över tanken på att livet kanske skulle vara länge.

Efter en stund reste hon sig och öppnade dörren till sin systers åkallan. Det låg en febrig triumf i hennes ögon, och hon förde sig omedvetet som gudinnan Victoria. Hon la handen om sin systers midja, och tillsammans rörde de sig ner för trapporna. Richards stod och väntade på dem längst ned.

Någon öppnade ytterdörren med nyckel. Det var Brently Mallard som trädde in, lätt smutsig från resan, med behärskat grepp om sin resväska och sitt paraply. Han hade varit långt ifrån olycksplatsen, och visste inte ens att det hade varit en sådan. Han stod helt ställd vid Josephines genomträngande skrik och Richards snabba rörelse för att skyla honom från hans frus åsyn.

När läkarna kom sa de att hon hade dött av hjärtsjukdom — av den glädje som dödar.


av Kate Chopin (1850–1904)

Översatt av Alex Rodallec.

För mer översättningar av poesi och noveller följ bloggen Översitteri, som även finns på facebook.


Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

Femte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1del 2del 3, och del 4, så gör gärna det först. 


Hon är acklimatiserad

Var det pojken från Gud som sålde mig armbandet med paletten? Tänk om jag verkligen har träffat honom förut. Tänk om jag träffar honom igen, sa jag till Hanin, min kusin, när jag berättade för henne om mitt möte med honom. Det var hon som körde bilen när vi passerade Qalandiya den där gången vi skulle till Jeriko och en pojke bad oss köpa hans armband. Jag ville ha armbandet för att jag tyckte det var fint, men Hanin verkade inte särskilt intresserad, hon vill mest bara bli av med pojken som hängde vid hennes sida av bilen. Hon låtsades verka intresserad när jag nämnde pojken för henne. Det brukar hon göra när jag berättar saker. Alltså, låtsas. Det som intresserar mig är ofta ingenting som väcker henne till liv. Hon är ärlig och säger att hon inte minns honom. Men jag minns. Jag minns hur hon bad honom försvinna, och rullade upp fönsterrutan.

Jag steg ut ur bilen som stod stilla i bilkö i väntan på ännu en passkontroll. Jag gick fram till honom, gav honom 5 shekel, och helt plötsligt var jag omringad av 10 andra pojkar och flickor som även dom hade något att sälja. Barnen skrek och sänkte sina priser i hopp om försäljning, i hopp om mat för dagen, kanske. Jag rotar i fickorna utan framgång. Jag har inga mynt säger jag demonstrerande och sedan väcks jag ur kaoset av ett skrik. Hanin tutade och skrek att jag skulle gå och sätta mig i bilen. Vi kör. Ja, jag minns hur vi sedan blir tillsagda att köra åt sidan och en israelisk soldat ber oss att stiga ut ur bilen. Han frågar oss om vart vi ska. Hanin lämnar fram sitt id-kort och svarar, med en tom ton: Jeriko. Jag är tyst och lämnar fram mitt pass. Hans blick är trött. Tom. Han ber Hanin öppna bakluckan, men tittar knappt, sen är han klar. Vi får sätta oss i bilen och fortsätta vår väg. Hon skruvar upp musiken i bilen och kör. Mina tankar var tomma, lika tomma som Hanins röst, lika tomma som soldatens blick. Jag njuter av det tomma, av tanken att kunna låtsas som om det aldrig hänt. Tomt. Bergen är så vackra efter Qalandiya.

Vi två är som natt och dag, då jag är natt eftersom jag håller mig vaken när Hanin sover för att överleva.
Hanin är en annan slags palestinier, en som jag inte så ofta träffar men som det finns en hel del utav. Hon är högutbildad, en läkare i unga år, och hon är vacker. Hennes mörka och stora ögon blir större när hon målar dem i svart kajal, vilket tillhör hennes vardagliga smink. Hennes läppar kläs i rött och hennes nyfönade hår från det dagliga frisörbesöket är som pricken över i:et när klackarna bär upp hennes redan långa ben. Hon kör till jobbet fastän hon bor i en lägenhet mitt i centrala Ramallah vid kliniken – ett gångavstånd mellan kafét och vattenpipan på bara några få sekunder.

Hanin är ofta glad – noll bekymmer – och tänker aldrig på jobbiga saker, fastän allt runtom henne är skitjobbigt. Hon är acklimatiserad. Det är som att hon avskrivit sig allt som har med Palestinas ockupation att göra. Jag antar att det är lättare att leva så, och kanske  det enda sättet att överleva på. Jag tänker efter och inser att jag aldrig hört henne klaga på de timslånga köerna vi delat vid diverse passkontroller och aldrig hör jag henne nämna någonting om havet. Havet. Jag tror aldrig hon har varit där. Fan. Jag måste ta henne till havet. Känslan av att ta med Hanin någonstans utanför den här bubblan har aldrig varit så här sympatisk. Den har aldrig känts så här nödvändig förut. Det känns nästan som om hon är sjuk och att jag kan läka henne.

Människor här lever sina liv i en kollektivt skapad låtsasbubbla, eller låtsasbubblor som sedan blir trygga punkter för dem att leva i. Men, i själva verket befinner de sig i en orimlig acceptans av ett fientligt levnadssätt och inhumana omständigheter. Jag brukar kalla det för en förbannelse. En sanning i en lögn. Ett liv på tippande tå. Ett minfält. Ett fängelse. Ett ockuperat Palestina. Så, grattis, sionismen. Grattis, Israel. Grattis, världen… Ni har även lyckats lura den drabbade att vara okej med att leva ett liv som fånge, i sitt hem, i sin kultur, utanför havet och runt om olivkvistarna som brinner.

När jag börjar tänka är då jag inser att jag blir knäpp, knäpp av kärlek och knäpp av oron som framkallas inom mig när jag vandrar på dessa gator, över dessa berg och luften är lik ett sopavfall i en öken med toppar av den godaste maten och den sötaste drycken. Men, kanske behövs det inte längre tänkas efter utan istället en insikt ur en acceptans: allt är inte så konstigt. För visst är det inte konstigt att folk här bli lite knäppa. Lite mer desperata, hjälplösa, eller kanske lite mer omänskliga eftersom det inte finns något mänskligt med att inte kunna andas eller le, gråta eller skratta på ett hustak i Gaza utan att bli splitter av granater, bomber och dö. Begravd i ruiner. Bortglömd, utan att fått skrika, eller ens blivit hörd. Även tystnaden har slutat tala, och människor är inte ens stumma utan det mumlas högt och Babels torn byggs högre utan destination, med misskommunikation, och så faller det vi kallar människa. För här finns det ingen rätt att leva ett värdig liv. Tystnad.

Jag slutar tänka. Jag hör fågelkvitter. Hanin sitter bredvid mig på balkongen. Jag ser hur hon fingrar efter nya inlägg i sin Facebook feed, att gilla, att kommentera, att bedöva sig i. Jag blundar. Jag lyssnar på fåglarnas sång om Palestina, en sång bakom bergen, bakom havet, bakom Israel. Jag blundar och lyssnar. Men inte Hanin, för Hanin hör inte fågelkvitter. Hanin andas inte bergens stillhet. Hanin känner inte till frihet, som jag.


av Dima Lina Yassin


Kreolpoesins plats – del 2

Kreolpoesins plats – del 2

Funderar kring vad en litteratur är för en kultur, för ett språk. Funderar över hur människor kommunicerar. Hur vi blir till i mötet med den andre. Hur språket kanske är den främsta mötesplatsen. Där det växelvisa givandet och tagandet bygger och bygger, oss. Och varför en litteratur för ortens särskilda språk, suedikreolen?

 

En litteratur är en plats att växa i

Tänker hur musiken och litteraturen är två kanaler genom vilka ett särskilt uttryck kan spridas bortom en mindre grupp. Hur de precis som mötet är en plats där språket som det alltid gör, kommunicerar, men också en plats där ett språk föds för en mottagare, en plats där ett språk kan växa. Tänker hur hiphopen för ortens särskilda språkvarianter tvärsöver detta land varit ojämförbar som sådant språkligt rum, och hur litteraturen tyvärr varit obetydlig.

Dom säger att Shakespeare skapade över 1700 nya ord för det engelska språket. Tänker att detta som jag pratar om inte är ett riktigt språk än, och tänker att det inte spelar någon roll. Tänker att en lingvist sitter och slår näven i bordet, drar i sitt gråa hår, skriker högt att det inte är en riktig kreol jag kallar för suedikreol. Jag ler, och tänker att det inte spelar någon roll. Tänker att poängen inte är att benämna korrekt, utan skapa ett utrymme för ett uttryck att växa och synas i all dess glans.

Tänker att en litteratur ger vikt åt ett språk, för att vi värderar det skrivna språket högre här. Att det som inte är skrivet inte är lika fint. Att det som inte får skrivas inte ses som lika fint. Men att det som förvägras det skrivna rummet också är den svenska litteraturens förlust, dess fattigdom.

Tänker att handlingen att skapa en litteratur är att bygga ett språkligt rum, en inbjudan till delaktighet som gynnar alla. Inte enbart en handling där något som redan finns ges utrymme, utan också en handling som bygger ett nytt rum för detta språk att växa i och befästa sig i på sina egna villkor, som frammanar dess skapelse genom att det ges en plats att bygga på. Denna plats har för suedikreolen till stor del återfunnits i hiphopen, och utöver det i enstaka romaner och noveller. Denna plats bör nu öppnas upp i litteraturen på riktigt. Att det också skulle vara ytterligare en nivå på ett samtal mellan olika orter, precis som ett samtal med innerstaden, behövs.

 

 Symbolberättelser och den allmängiltiga litteraturen

Bland alla de hinder som finns på vägen för detta hägrar idén om en symbolberättelse – en berättelse som får tala för alla andra som kan tänkas tillhöra samma kategori. Idén om att när en sådan historia givits ut, så behöver inga fler ges ut. Kanske en av förklaringarna till varför så få historier från den moderna svenska förorten gets ut. Och litteraturen kommer fortsätta misslyckas om den antar att en historia räcker. Det är en idé som reflekterar bilden av förorten som en ourskiljbar folkmassa utan individuella särdrag, det är en förvägran av att erkänna komplexa säregna subjekt.

Varför unga i förorten inte har samma intresse för lyriken som deras motsvarigheter i innerstaden är delvis en följd av denna brist på spegling. Någon brist på kärlek för språkets musik och dess förmåga att förmedla och förvandla har det aldrig varit fråga om, då skulle hiphopen inte finnas. För det är otvivelaktigt så att när människor ges en chans att berätta sina historier så tar de ofta den. Att deras historier och det språk de förmedlar dom på inte ges status och som “god litteratur” anses allmängiltiga för det mänskliga tillståndet är också ett obestridligt faktum.

Däri döljer sig den djupare frågan om vem som i vårt samhälle anses vara mänsklig, i den mån att dess historia är något som kan tala till alla människor på ett eller annat plan. Något som sägs vara utmärkande för bra litteratur.

Omvänt blir litteraturens misslyckande att nå dessa främst unga personer i förorten aldrig föremål för en diskussion om litteraturens misslyckande att vara allmängiltig. Kanske på samma sätt som ett valdeltagande på 50% i vissa orter aldrig beskrivs som ett demokratiskt haveri för hela landet. Med vissheten om att förortens röstande inte kommer beskrivas som en demokratisk kris på tidningssidor än på länge, så kan man kanske våga tro att förortens poetiska röster på suedikreol ska pryda många boksidor snart. Vilket förlag ska bli först att satsa på en samling dikter på suedikreol?


Foto: Mural i Hammarkullen. Kultur i väst.


Du hade inte åkt till Paris

Du hade inte åkt till Paris

Tänker tanken ut

om mig och min barnfria vän

Vi åker till Paris, till Stockholm

fria att förevigtvara i natten

våra kvällar behöver aldrig ta slut

Vi kan ge oss åt

texten,

samtalet,

resan,

stillheten,

tanken

detta överflöd

vi kan stänga dörren och låta disken dö

vi slipper bli avbrutna, vingklippta

ändå ses vi som påvra

Hur då?

Du hade inte åkt till Paris

Jag smakar på det

Jag kämpar redan för att ens läsa en snudd på allt jag vill,

skriva en mening av alla jag vill

få några stunder ute i världen av alla jag vill

Du hade inte åkt till Paris

Jag vet inte varför Simone, Mavis, Emily inte skrev mer om det

om de ens såg det som ett avkall

jag ser det inte så

Jag väljer inte ord framför barn

jag bara säger: att skriva får mig att längta ut ur sömnen

upp till nästa dag

Jag förstår inte bortönskan av möjligheter

tanken om halvheten

vad det är som ska fyllas ut

Familjebilden

som en butikskedja ungefär ett mode

ungefär samma överallt

Och vi förväntas köpa det

Reducera oss själva till repetition

Jag har ingen drift att befruktas

att vara dräktig

att ge mig åt ett barn som inte ens finns

lika galet för mig som mitt begär är för den som har den driften, säkert

Skillnaden är att jag aldrig hör min sanning

Du hade inte åkt till Paris

Jag skulle vilja ha era berättelser systrar

jag vill höra om era resor, passioner, drömmar och förebilder

Jag respekterar er som drevs av barnönskan,

er som blev gravida lite på måfå

er som äntligen fick mening med livet

… alla er, men er har jag hört hört hört

Nu vill jag höra oss andra ett tag

Du hade inte åkt till Paris

Detta att jag ens behöver skriva den här texten

Att någon ser mig stint i ögonen och säger

Du hade inte åkt till Paris

Att det är en kamp att gå rakryggig,

fulländad, i icke-moderskapets nakenhet

min enda kvinnokamp

Att min värsta motståndare är just modern

vars frihet jag övertagit

hennes krav på en väg för mig som inte är min

en fantasilös idé om lyckans definition

Du hade inte åkt till Paris

Och jag är rädd att kanske såra, trampa folk på fötter

föräldrafötter

men

jag måste ha rätt att uttala mig om marginalen

Du hade inte åkt till Paris

Någon av mina föräldravänner snuddar någon gång vid min lycka

att jag är fri

kanske är den uppenbar,

friheten-lyckan

så som deras

barnet-lyckan

Och jag skriver onödigheter

Men ibland undrar jag om inte min lycka är lika dold som föräldrars olycka

Du hade inte åkt till Paris

Så fram med sorgen över vad ni går miste om

det betyder inte att ni ångrar ert liv som det är

det betyder bara att ni är fria

att vi utvidgar bilden

den enfaldiga bilden av vad ett komplett och lyckligt liv är

att vi ser igenom de obligatoriska milstolparna

att vi tänker större än så

att vi låter kronologin vara

Jag vill en friare tanke för våra döttrar

Att vara icke-mor ska vara ett lika synligt alternativ

en lika lyckoinbäddad vision

ett lika skimrande liv

Först då stämmer det

Det ska inte behöva kännas som att man går mot ett tabu

när man yttrar sin natur

vi har olika drifter, c’est tout

Du hade inte åkt till Paris

Och det ska kanske sägas att jag inte säger att jag aldrig kommer att bli förälder

Jag vill bara säga att barn är som fotboll, som skidåkning, som curling,

inget jag längtar efter, därmed inte sagt att jag skulle vägra

Jag vill kunna låta livet hända

utan att titta på kvinnoklockan

Du hade inte åkt till Paris

Jag vill ha förebilder jag med, speglar

vill inte att icke-längtan ska läsas som oförmögenhet eller kyla

Jag längtar, fast efter annat

och som jag föser bort katten som ställer sig i min text

skulle jag förmodligen göra med ett barn som störde i min mening

Du hade inte åkt till Paris

Jag åkte till Paris ja

precis som jag har åkt många gånger till många platser

Jag åker till Paris och jag är fri i Paris

ingen skuld ingen oro

jag ler mot solen och barnen som leker, skriver mina rader, leker med tanken att bosätta mig där, vet att jag skulle kunna, i morgon

solen skiner i mig

vi har alla vår lycka

jag vet att ni har er

kanske vet ni inte att jag har min

kanske är det bara jag som har behov av att ta fram den ur osynligheten

Du hade inte åkt till Paris

Men det gjorde jag, jag åkte till Paris

för jag har axlat min mors frihet

jag bär den

ber att min rygg ska rätas

att jag inte ska hamna på dyra villospår

Du hade inte åkt till Paris

Och jag hade inte behövt komma hem




Magdalena Sørensen är skribent och litterär översättare. 


DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDYIA (DEL 4)

DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDYIA (DEL 4)

Fjärde delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandyia i Palestina. Har ni inte läst del 1del 2, eller del 3, så gör gärna det först. 

Jag sitter på bussen nu. En annan buss än tidigare denna morgon, jag sitter på nummer 18 bussen som går hela vägen in till Ramallah. Det stämmer att det bara kostar 8 shekel, vilket motsvarar 16 kronor men det är trångt och varmt och folk trängs för att få en plats. Folk är palestinier i denna bussen. Förutom jag då. Jag är en förvirring, en västerläsk version av de själva med en talad arabiska i svensk melodiaccent. Jag blir tittad på och jag blir pekad på och folk frågar mig på engelska var jag kommer ifrån. Jag drömmer mig bort och börjar jag minnas pojkarna jag mötte sommaren 2013.

 

Sommaren 2013 smugglade min vän, Mahmoud, mig igenom en av Västbankens största checkpoints – Qalandyia och jag var inte ens rädd. Trots att Ahmed, en gammal kärlek, bara några dagar tidigare hade blivit intagen på förhör för samma sak. Några vänner till honom hade försökt att smuggla in honom inför en musikfestival på andra sidan muren från Qalandyia. Han blev förnedrad och illa behandlad men när han berättade för andra om det, skrattade han bara. Jag hade svårt att förstå honom då och jag bad honom alltid att sluta när han skrattade och berätta vad dem han använt i redskap för att göra honom illa. Idag gör jag likadant. Ibland skrattar jag med. Jag menar, hur delar man en verklighet som denna utan att sorgligt nog efterapa soldaternas hånfulla flin som lämnar en naken av förnedring efter så många upprepningar. Vad gör man när detta varit ens verklighet så länge man kan minnas och varför slutar man inte förvånas trots den sanning att ockupanterna är maktgalna utan dess like. För en annan är detta ofattbart men för honom är det vardag. För en annan är detta ofattbart men för han själv är detta det enda han fått uppleva, kanske det enda han kommer att uppleva. Jag hoppas inte det men jag vet att varken han eller jag kan se det där ljuset i slutet på tunneln. Och därför skrattar han, och därför skrattar jag och därför skrattar alla mina palestinska vänner.

 

Sommaren 2013 blev jag bestulen på mitt svenska pass på en strand i Tel Aviv. Jag blev bestulen på min mobil och kontanterna i min plånbok och ja, det där passet som säger att jag är jag och att jag är svensk och inte palestinier. I alla fall inte på papper. Mina ägodelar som jag fick behålla den kvällen innan pojkarna på stranden glänste iväg med allt jag ägde var kläderna jag bar på, en halv uppäten falafelrulle och Jim Morissons biografi av Stephen Davis. Min palestinska kärlek som för första gången på 10 år fick se havet i landet han växt upp i kunde inte ha förutspått det som då hände och inte jag heller. Ahmed, hade fått ett ”tasreh”, ett speciellt tillstånd för att besöka andra sidan. ”Andra sidan” så som han och många andra palestinier kallar delen av regionen som 1948 blev staten Israel. Jag hatar att referera till en så vacker plats som “andra sidan”, men jag gör det ändå, vi alla gör det. Det känns mildare så. Och trots allt, så var vi bara glada över att få gå över tillsammans.

 

Sommaren 2013 befann jag mig på svenska ambassaden i Tel Aviv. Jag var sandig, fattig och papperslös. Jag var tröstlös, sömnlös och papperslös. Jag var papperslös.
Jag hade då blivit bestulen på mitt pass men ingen trodde mig. Särskilt inte den svenska ambassaden i Tel Aviv.
När kvinnan i luckan ber mig att upprepa min adress i Göteborg tittar hon tveksamt på mig. Typ, som om jag ljuger. Jag står framför henne med gråten i halsen och har blivit bestulen på mitt svenska pass och hon kunde inte bry sig mindre. Hennes ansikte visade hennes förvirring. 1. Hon inte ser svensk ut. 2. Hon kommer från andra sidan (alltså inte Israel).

 

Hon kunde därför inte hjälpa mig. Hon kunde inte ge mig ett nytt pass. För hon var inte övertygad att jag var svensk. Hur misslyckades jag med det? Att inte vara svensk nog. ”Du får skylla dig själv”, sa kvinnan i luckan. Tydligen ska stranddelen som just vi satt på vara en ökänd plats för personer att bli bestulna på. Och min bisarra sanning då var att jag kom från fel sida av muren. Muren som separerar människor från deras rättigheter att röra sig, att leva, att se havet. Men, hur skulle vi veta? Vi var på andra sidan och var glada för havet. Havet ligger 50 minuter från Ramallah, staden vi kommer ifrån, staden där Ahmed växte upp och staden som jag kallar hemma.
Havet är allt annat än poolen i centrala Ramallah som fylls av ungdomar varje helg under sommaren. No offence ”Snowbar” , men poolen är 5×10 meter och alltid full. Man ligger på konstgräs som sticks och tanken av att havet bara ligger 50 minuter bort, känns som en bestulen del av varje palestinier med ett grönt ID-kort. Poolen förbli därför en katastrofal verklighetsskildring med ouppnåeliga drömmar om havet.
Pojkarna på stranden satte mitt liv i perspektiv den sommaren och jag har aldrig känt mig svensk efter det.

 

15 minuter senare ser jag vakttornet på Qalandyia checkpoint. Bussen stannar. Det är kö. Jag tar upp telefonen och skriver till mamma. Det går ytterligare 15 minuter.
En del går av för att testa att gå igenom kontrollerna. Jag sitter kvar, men efter ännu 15 minuter uppmanar chauffören oss att lämna bussen.  Jag antar att han varken har tid eller ork att stå där halva dagen och om lönen ska räcka månaden ut, så måste han tillbaka till ”Damaskus gate” och plocka upp nytt folk för en bättre lycka nästa körning. Jag går av bussen.

 

Min backpacker väska är inte tyngden på mina axlar den här gången utan livet är, och livet är inte det ända som saktar ner mig utan skoskavet är. Jag hinner inte längre än att känna min onda fot i ett trampsteg ner från bussen innan en ung soldat vinkar in mig åt sidan. Utan att han säger något letar jag fram mitt svenska pass, mitt nya svenska pass som jag fick hämta ut i Göteborg, efter incidenten i Tel Aviv den där sommaren. Jag visar honom mitt pass men får inte tillbaka det av honom då det skickas vidare och lämnas senare ut till mig av en kvinnlig soldat i ännu en lucka vid en av gallerfållorna in till Qalandyia.

 

Gångarna är långa och smala. Jag har 5 centimeter utrymme på vardera sida. Jag försöker gå så rakt som möjligt så att min ryggsäck inte fastnar. Men, jag fastnar, och en pojke bakom hjälper mig. Jag säger tack på arabiska och han frågar mig var jag kommer ifrån. Jag skrattar och tänker månen men svarar, “härifrån”. Gången tar slut och vi står i inhägnaden som även den är i galler när jag möter hans ansikte framför mig. ”Ahlan wa sahlan” (välkommen på arabiska) säger han med en genuin entusiasm. Han är övertygad om att jag inte är palestinsk. Jag skrattar men tackar. Pojken är ung, yngre än jag. Han har en grön t-shirt och svarta jeans på sig. Hans mörka hår ser smutsigt ut, nästan dammigt. Kanske är han byggarbetare. Han ser alldeles för ung ut för att jobba. Jag undrar om han ens går i skolan. Om handleden bär han ett armband med en palett på. Jag känner igen den eftersom jag har ett likadant. På paletten står det Falastin, det byter Palestina på arabiska. Kanske var det han som jag köpte den utav sist jag var här. Jag förblir undrande och efter ett par sekunders granskning så känner han att det får räcka. Han granskar inte mig men istället frågar han mig igen var jag kommer ifrån. Jag svarar med att fråga honom varifrån han kommer. Han skrattar och pekar på himmelen, ”Från gud”. Jag tar min hand på hjärtat men jag vill faktiskt bara krama honom, jag vill stå kvar och prata med honom, jag vill fråga honom vad han drömmer om.

 

Det händer ibland att vissa personer dyker upp i ens liv men försvinner lika fort. Pojken från Gud försvann bakom gallret igen och jag passerade Qalandyia som att en evighet aldrig var en tid i detta livet.

av Dima Lina Yassin