Artiklar : Kulturdebatt

Den svenska dansscenen och vithetsnormens blindhet

Den svenska dansscenen och vithetsnormens blindhet

Dansaren Ninos Josef skriver om koreografen Cristina Capriolis dansföreställningen A Line_up som ett exempel på den svenska kultursektorns blindhet inför vithetsnormer och appropriering av feministiska rasteoretikers arbete.

 

I dagarna avslutades Riksteaterns turné för dansföreställningen A Line_up producerad av den fristående interdisciplinära organisationen ccap under ledning av Cristina Caprioli. A Line_up är ett verk baserat på musikalen A Chorus Line, en Broadwaymusikal från 1970-talet, där Caprioli väljer att förlöjliga musikalbranschen och den kommersiella scenkonsten med slagord som “superfeminism”, “swag” och “queer”. Caprioli kritiserar (i samband med marknadsföringen av A Line_up) kommersiell scenkonst som “snabb konsumtion, konventionella narrativ, stereotyper och sentimentalt glitter” men är själv blind inför de normer och stereotyper som hennes koreografiska arbete befäster.

A Line_Up är ett verk där tio vita dansare får utrymme att i nästan två timmar uttrycka sina egna fantasier och erfarenheter. En föreställning där scenen ekar homogenitet och där den etniska mångfalden är så gott som bannlyst. Det är ett av flertalet dansverk inom svensk scenkonst som symboliserar dagens klimat för rasifierade dansare: en nästintill obefintlig arbetsmarknad som genomsyras av en djupt inrotad strukturell rasism. Vi kan fråga oss; behöver verkligen den svenska scenkonsten fler helvita föreställningar i en tid som denna?

Efter föreställningen, som spelades i september på Dansens Hus i Stockholm, ordnades ett panelsamtal bestående av Caprioli, ett fåtal av hennes dansare och Lena Hammergren, professor i teater- och dansvetenskap. Efter samtalet öppnades det upp för frågor från publiken. När jag tog upp frågan om bristen på etnisk mångfald svarar koreografen med att de ser bortom mångfaldens värde och att etnicitet inte är något som existerar på ccap. Caprioli förnekar att hon och hennes ensemble är en del av en vithetsnorm och påstår sig istället arbeta med ett tankesätt från filosofin – alla är en istället för en av alla. Caprioli väljer alltså att säga att mångfald, specifikt den etniska mångfalden, inte har något värde.

En av dansarna förklarade att projektet och dess process hade sett annorlunda ut om en typecast hade gjorts, med andra ord påstås att min rasifierade kropp endast är typecast där mina kvaliteter som dansare inte är av värde eller intresse.¹ Rasifierade kroppar har i decennier endast använts till typecasting, men scenkonsten har inga gränser när vita människor målas svarta eller tilldelas roller gjorda för en annan etnisk tillhörighet.

En annan dansare kallade frågan om etnisk mångfald för en “snappy question”. Ett begrepp som filosofen Sara Ahmed använder sig utav när någon ställer obekväma frågor, personen i fråga blir en så kallad “killjoy”. Ni förstår paradoxen när en helvit panel citerar en av samtidens feministiska ikoner i frågor om rasism och kampen mot vithetsnorm. Den obefintliga variationen på färg förbigår nog ingen i publiken och ändå anser panelen att det är legitimt att de citerar filosofer som Sara Ahmed.

En återkommande tematik under eftersnacket var att “existensen av problem endast dyker upp när man belyser dem”, och eftersom ccap inte ser etnisk mångfald som ett problem, bör frågan alltså inte lyftas fram. Kära rasifierade vänner, vi bör alltså vara tysta i vår kamp. Förslagsvis bör vi kanske tysta ner alla kvinnor som konstant försöker upplysa vårt ojämställda samhälle om sin rätt att ta plats och likställas med män, för enligt koreografen existerar inte dessa samhällsproblem om en inte aktivt belyser dem. Feminismens kamp kanske inte är på riktigt för Caprioli så länge den inte belyses aktivt. Ändå väljer hon själv att identifiera sig med etiketter som superfeminist och queer.

Under föreställningen av A Line_Up  användes musikern Seinabo Seys låt “Hard Time”. En låt som avslutade Grammisgalan 2016, där artisten hade med sig 100 svarta kvinnor för att poängtera den bristande representationen av mångfald i vårt land. Sey är en av Sveriges absoluta främsta röster, låtskrivare, artist och en återkommande kritiker gentemot vithetsnormen. Sey tar ofta den offentliga kampen för mångfaldens värde och trots den tunga innebörden av låten så hade Caprioli inga problem med att förlöjliga artistens konstnärskap genom att använda Seys musik i en helvit kontext. Caprioli kommenterade “pop-musiken” i verket som en genre av platt och simpel musik.

Caprioli påstår sig försöka skapa en fejkad musikal som är dömd att misslyckas. Men nej Caprioli, du misslyckas inte. Tvärtom är A Line_up ännu ett verk som befäster normer och du ger vika för alla de faktorer du själv hatar i underhållningsbranschen. Du är en vit ciskvinna med privilegier som jag och mina rasifierade vänner endast kan drömma om. Du förnekar en av vår tids största kamper i målet om ett jämlikt samhälle och du har mage att ställa dig under queer-paraplyet. Feminism och queer är mer än bara glittriga slagord att sätta på sina verk för att sälja biljetter.

Men problemet sträcker sig längre än Cristina Caprioli och hennes casting av vita dansare. Rasifierade scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare.

Joseph Sturdy, koreograf och konstnärlig ledare för Focus Dance, gav en snarlik missvisande illusion när han i sitt senaste verk Babel porträtterade flyktingars kamp. I föreställningen som hade urpremiär på Gottsunda Dans & Teater i Uppsala oktober 2016, porträtterades flyktingarna av sex vita dansare, varav fem hämtade från Nederländerna, som att det råder brist på frilansande dansare i Sverige.

När organisationen för professionella dansare och koreografer, Danscentrum Stockholm, hade valberedning i mars 2017 och där presenterade sitt förslag på ledamöter fanns ingen etnisk mångfald representerad. Detta trots att den befintliga styrelsen redan var helvit. Förklaringen som gavs var att man sökte efter kompetenser utanför scenkonstområdet.

Absurditeten slutar tyvärr inte på den fria scenen utan sträcker sig långt ut på våra institutionsteatrar där det idag på våra sju institutionsteatrar som producerar dans arbetar 187 dansare varav 36 är rasifierade dansare.² Av dessa dansare är 33 personer importerad arbetskraft, vilket betyder att det endast är tre dansare som är rasifierade svenskar. Dessa institutioner är samtliga finansierade med skattepengar.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke gick nyligen ut med att regeringen utökar kulturbudgeten med ett tillskott på 115 miljoner till den fria scenkonsten. Detta är ett glädjande besked som förhoppningsvis genererar fler jobb för frilansande kulturutövare. 115 miljoner som till majoriteten kommer att tillfalla vita koreografer, regissörer, musiker och andra kulturutövare som innanför en existerande struktur automatiskt gynnas av det efterlängtade tillskottet.

Konstnärsnämnden är en myndighet som under Kulturdepartementet tillhandahåller och beslutar kring hur kulturmedel ska fördelas i landet. Myndigheten har i sitt senaste regleringsbrev från den feministiska regeringen inte fått några direktiv kring hur de ska arbeta i sin fördelning av bidrag för en spridning av etnisk mångfald. Konstnärsnämnden ska dock enligt instruktion ”integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet”.³ Trots detta tillfaller endast 20% av bidragen till konstnärer med utländsk härkomst. Inom ramen av dessa 20% räknas alla konstnärer som är födda i utlandet eller har föräldrar födda i utlandet, det vill säga även europeiska vita konstnärer som bosatt sig i Sverige.4

Bör vi lägga skulden på endast institutionerna och de fria scenkonst-producenterna? Representationen av etnisk mångfald är en cirkel som börjar i ett segregerat samhälle där konst endast är riktat till specifika målgrupper. En teori är att den vithetsnorm som genomsyrar det professionella klimatet inom scenkonsten resulterar i att konstskolorna runt om i landet domineras av vita då efterfrågan måste tillgodoses.

Kulturskolor, studieförbund och privata scenkonstskolor runt om i landet riktar sig främst till segregerade områden som domineras av en vit medel/överklass och på grund av socioekonomisk segregering kan detta i sin tur kan leda till att barn väljer att vara det de tillåts att vara. Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att bryta den normen.

Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett strukturellt problem. Glöden släcks hos barn och ungdomar, vilket beror på att de tillhör en minoritet redan innan de når konstskolorna, strukturen begränsar alltså en jämställd representation.

Jag ber inte att du ska försvara mig och mitt utseende, ännu mindre förväntar jag att du ska ta kampen åt mig. Om du däremot väljer att förneka problemet så förtrycker du vår kamp och då har du automatiskt ställt dig på andra sidan. På andra sidan finns den strukturella rasismen.

Tack!

 


Ninos Josef  är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Josef har varit verksam internationellt som dansare vid Göteborgsoperans Balett/NUDANS, Dansgroep Amsterdam, Introdans, Danish Dance Theatre, Bern:Ballett och senast vid Kungliga Operan i Stockholm. Han debuterade som koreograf i solo-föreställningen “LILHJA” som hade urpremiär 2017.

Josef har erhållit en BFA Honors Degree of Fine Arts samt en MA Degree i Mellanöstern studier med inriktning på Kulturutveckling. Idag verkar han som frilansare som dansare, pedagog och föreläsare med uppdrag runt om i världen. Josef har även arbetat som coach och pedagog för yrkeseleverna på Balettakademien i Stockholm.

Ninos instiftade 2017 stipendiet “Dansa Vidare” som syftar till att tillhandahålla finansiella medel till unga rasifierade dansare i Norrköping för att uppmuntra till en fortsatt satsning inom scenkonsten.

 

Foto: Victor Jeffreys II, Fusion Media Group


Fotnoter:

  1. Typecast innebär att en person tillsätts specifika roller baserad på utseende.
  2. Inhämtad information baserad på offentlig information från institutionerna Kungliga Operan, GöteborgsOperan, Skånes Dansteater, Cullbergbaletten, Norrdans, Regionteater Väst samt Stadsteatern/Kulturhuset i Stockholm. På institutionerna presenteras ofta dansarna med bild, namn och bakgrund som utbildning och/eller hemländer.
  3. Instruktion enligt Förordning (2007:1199) 2§.
  4. I ett mailkontakt med Konstnärsnämnden den 16 december 2016 skriver handläggaren, “…beviljade medel till födda i utland/med föräldrar födda utland ligger på ca 20 %, vilket återspeglar antalet ansökningar respektive befolkningen i stort (20%)”. I konstnärsnämndens senaste rapport från 2016 “Konstnärernas demografi, inkomster och sociala villkor” undersöks en samlad konstnärsgrupp på knappt 30 000 individer. Här är andelen med utländsk bakgrund 15,8% inom hela konstnärsgruppen och inom dans 30,6%. Uppgifterna baserar sig på 2014 och frågan är hur stor spridning man valt att försöka sig på. Har man varit ute i de socioekonomiska områdena och sökt efter konstnärer, eller är detta ännu en rapport baserad på den inre cirkeln inom scenkonsten?

Sluta be mig att le

Sluta be mig att le

Sluta be mig att le. Sluta kommentera mina bilder med att jag alltid ser så seriös ut, att jag ser sur ut, att jag ser ut “som en ledsen hundvalp”. Sluta låt som en desperat skolfoto-fotograf när du plåtar mig och ropa ut “och så ler vi!”. Jag tänker inte ens be snällt, för jag är less på att vara snäll.

 

Om jag är snäll ska jag le, om jag ler så är du trygg med att jag är ofarlig, underlägsen och villig. Villig att lyda order utan protest.

 

Att be kvinnor att le har varit patriarkatets trick i århundraden, för att få kvinnor att tiga, att inte protestera mot allt jävligt som gjorts mot oss medan vi suttit tysta med ett påtvingat leende på läpparna. För vet du vad vi inte kan göra när vi ler från kind till kind? Vi kan inte prata. Det är nästan omöjligt att prata och le samtidigt, och det är därför jag vill att du ska sluta be mig att le. Sluta be mina vänner att le, sluta be kvinnliga modeller, skådespelare och artister att le. Sluta be min mamma att le och sluta be Hillary Clinton att le. Lyssna på vad vi säger istället.

 

Vi är människor, vi försöker att leva liv, få alla rätt på tentor, springa maraton, föda barn, vinna val,  stå upp för våra värden och för det faktum att vi HAR samma värde som den andra hälften av världens befolkning. Vi har inte tid att sitta tysta och le. Vi måste jobba hårt, hårdare, för att klättra upp till glastaket med stenar i  fickorna för att kunna slå hål på det. Och inte förrän glassplitter kan få dig att gå med varsamhet för att inte trampa på våra fötter kommer jag att vilja sitta tyst och le.

 

Vi är inte kärleksintresset till din huvudroll. Tjejen som du kan behålla så länge vi dricker öl, spelar tv-spel och äter din kalla dagen-efter-pizza, och som du lika lätt kan byta ut och kasta bort och förlöjliga och låtsas glömma, så fort vi slutar att le. Vi har våra egna huvudroller. Våra liv är inte ett ytligt sidospår som kan sammanfattas med en mening till din drivande handling.

 

En kvinna som ler kan inte säga emot. Hela mitt liv har jag undrat varför den kritik jag oftast fått – från klasskompisar, från lärare, från bloggläsare, från fotografer, från en bartender som jag beställer ett glas vin av –  är att “du borde le mer.”

 

Men nu vet jag vet var det skaver. En kvinna som inte ler är en farlig kvinna. En kvinna som inte ler kan avslöja, ifrågasätta och ge dig motstånd. En kvinna som inte ler kommer förr eller senare att göra revolution.


Amanda Brohman

instagram.com/amandabrohman

twitter.com/amandabrohman


I arga, vita terroristers sällskap

I arga, vita terroristers sällskap

 

Inför västerländska ögon är inget terrordåd jämlikt. Faller terroristen utanför kategorin “vit kristen man” kommer rapporteringen alltid att följa samma mönster: Ett hot som kommer utifrån, främst i form av en man som inte klarar av den amerikanska drömmen och moderniteten. Det brukar ofta vara kontentan av journalisters berättelser av “icke-vita terrorister”.

 

Men är disillusionen gentemot modernitet och amerikanska drömmen endast förbehållen någon som “kommer utifrån”? Berättelser om arga vita män som på något vis gör uppror gentemot ett samhälle de upplever springer ifrån dem är inte helt ovanligt varken inom litteraturen eller andra medier. Vi kan finna dessa män i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet eller Strindbergs Inferno.

 

Vi ser inget problem i att normalisera och trivialisera den vite mannens missnöje med sin egen skapelse. Det finns en fascination kring den vita terroristen som slår över i en löjligt empatisk vördnad. Vi ska ju alltid tycka synd om män. Den man som är “casual” och smälter in. Den man som profiterar på de extrema männens terror.

 

I Sverige har vi tre vita terrorister färskt i minnet: John Asonius, Anders Behring Breivik och Peter Mangs. De har gemensamt att de kunde gå under radarn tack vare att de är vita män, men också tack vare att de agerade ensamma.

 

Ensamvargen är en strategi som oftast förbises eftersom de som agerar ensamma är svåra att förutse hur de kan agera. Men de skiljer sig i att Breivik valde att gå den spektakulära terrorns väg. Asonius och Mangs förde istället vad som kallas lågintensiv krigsföring.

 

De båda metoderna har intressant nog återberättats i två samtida romaner som kan sägas ha fått kultstatus. Den spektakulära terrorn, med fokus att väcka uppståndelse, gärna med sprängämnen, återfinns i Fight Club. Den lågintensiva terrorn, där man under lång tid spär på motsättningar, som i Asonius och Mangs fall, genom att döda, återfinner vi i American Psycho.

 

Men vänta, kanske du tänker, A Clockwork Orange då? Jo, visst handlar den om en våldsam ung man. Men han åker fast. Det gör aldrig huvudkaraktären i Fight Club eller American Psycho.

 

I American Psycho får vi följa Richard Bateman, en  framgångsrik yuppie som har allt i livet. Men han nöjer sig inte med det. Han begår flera övergrepp som många gånger slutar i döden för hans offer. Många av dem är kvinnor. Romanen är nästintill en orgie i kalkyler och känslokall social beräknande från Batemans sida. Han säger saker bara för att chockera sina vänner, han tänker extra noga hur han för sina samtal, för att inte verka för känslomässigt brydd, han berättar om vilket schampoo som är bäst, recenserar Whitney Houstons senaste platta.

 

Det spektakulära är dock inte alla de dåd som Bateman utför. Det är att han slipper undan. Romanen slutar på en återgång till ordningen, som om inget av det som berättats egentligen har hänt. Vad lär det en vit man som känner igen sig i Batemans världsbild? Att han kan komma undan med vad som helst.

 

Fight Club är kanske den mest kända av de båda romanerna. De flesta har nog sett filmatiseringen.  Där får vi följa Namnlös och hans ödesmättade möte med Tyler Durden. De stiftar en snårig bekantskap som till slut leder till att de startar Fight Club. En klubb för män att puckla på varandra. Det är bara början på en resa som leder till en enorm organisation med celler över hela USA. Planerna på ett bombdåd som ska rasera bankerna får slutligen Namnlös att ändra sig, han går emot Tyler Durden och det slutar öppet. I jämförelse med American Psycho återuppstår inte ordningen. Men slutet är lika mycket en början, förhoppningsvis för något bättre.

 

Det finns såklart mycket mer att säga om Bateman och Namnlös. Men låt oss stanna vid vad de har gemensamt med Asonius, Breivik och Mangs. De drar nytta av sina privilegier, för de har märkbart gott om det. Tack vare dessa privilegier kan de röra sig fritt, planera och attackera hur de vill, utan att någon gör något. Samtidigt är det den där dubbelheten. De känner sig utanför samhället. De är som fisken i vattnet som har börjat hata vattnet.

 

Vad som fascinerar mig är hur normaliserad den vita terroristen, den arga vita mannen, faktiskt är. Nu har jag ju bara gjort ett litet urval, ett nålstick. Men jag misstänker att det finns mer därute.

 

När Bret Easton Ellis fick frågan om varför han skrev American Psycho på det viset han gjorde skakar han bara på huvudet och utbrister “jag skrev om min smärta”. Det är förmodligen den enklaste förklaringen som hela tiden dras upp så fort vita terrorister diskuteras. Det är ju egentligen synd om dem.

 


Stellan Beckman är masterstudent i etnologi på Södertörns högskola. Han har skrivit skönlitterära texter sedan 2005 men finner just nu ett större nöje i essän och journalistiken.

 


“Jag tycker inte böcker ska vara långa i onödan”

“Jag tycker inte böcker ska vara långa i onödan”

För den som hängt med i vad som brukar refereras till som den “nya svenska poesivågen” är Anna Axfors ett välkänt namn. Förutom att skriva poesi var hon också med och initierade förra sommarens poesidebatt, där skillnader och förutsättningar för dansk respektive svensk poesitutgivning diskuterades under några heta sommarveckor. Hon driver även Nöjesguiden-bloggen “Vi som aldrig skrev prosa” tillsammans med poeten Elis Burrau. Nu romandebuterar hon med Kärleksbrevet som ges ut av 10TAL Bok. På 10TALs hemsida kan man läsa följande beskrivning av boken:

“Med sina sista ord till sin döende mamma berättar en ung kvinna vem hon blivit sedan de möttes sist. Samtidigt breder disken ut sig som ett alldeles vackert landskap och pojkvännen kommer och går. Kärleksbrevet är Anna Axfors debut – en roman om livet, döden, vardagen och ungdomen som rinner ifrån en.”

Jag bestämde mig för att, i efterdyningarna av Axfors releasefest, ställa några frågor om romandebuten och skrivprocessen.

 

Kärleksbrevet skiljer sig från din poesi, men också från dina blogg- och kulturtexter, i det att den inte är lika uppenbart rolig. Enligt mig då, alltså. Upplevde du att du skalade bort en del av det humoristiska?

– Jag tror faktiskt att den är ganska rolig, om man väljer att se det, vissa har i alla fall sagt det. Andra tycker att den är jättetragisk och gråter. Jag tycker nog att den är båda, eller neutral. Jag har i alla fall inte ansträngt mig för att den ska vara rolig eller inte rolig, utan det blev som det blev.

Hur var det att skriva prosa istället för poesi?

– Det är ju lättare att skriva poesi för då behöver man ingen handling, jag hatar handling, sen tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att saker ska vara “realistiska” i prosa, typ tidsmarkörer och fakta som t.ex. vilken hårfärg karaktären har. Men sånt kanske är lättare om man går in för att skriva prosa till 100%, jag tycker att Kärleksbrevet är 50% prosa och 50% poesi. Det är svårt att röra sig där för man vill inte kompromissa med känslan och impulser samtidigt som prosan kräver konsekvens och korrekthet.

Jag tyckte det korta formatet var uppfriskande. När jag pluggade amerikansk litteraturhistoria hade jag en excentrisk professor som tyckte om att uttrycka sin kärlek för ”the novella!”, alltså kortromanen. Den känns ovanlig i Sverige! Hur bestämde du dig för formatet?

– Jag tycker inte att böcker ska vara långa i onödan, varför ska man ta folks tid i anspråk bara för att? Och fylla ut med massa ointressant text. Jag har bara skrivit det jag tycker är intressant. Kräver texten att vara lång så ska den vara det, men min text krävde inte det. Man måste ju se till vilket format den enskilda texten är menad att vara i, man kan ju inte göra en bok på 200 sidor bara för att en bok “ska” vara på 200 sidor, då lyssnar man ju inte på konsten utan på marknaden. Jag tror att jag respekterat min texts inneboende form.

När jag läste ”Kärleksbrevet” la jag märke till att Gud var återkommande, det finns till och med ett bibelcitat. Vad har du för förhållande till Gud?

– Jag tror liksom på Gud automatiskt, har inte tagit ställning i frågan och kan inte argumentera för att Gud finns men jag känner liksom “hans” närvaro, haha. Men jag kan ju ha fel. Jag är nog lite ner åt new age-hållet än karaktären i boken som är mer kristen.

Åhléns var med igen! Du har skrivit om Åhléns förut, tänker att du kan bli poeten som sätter Åhléns på lyrikens karta. Vad handlar detta återkommande till Åhléns om, egentligen?

– Ja det är ju väldigt roligt att jag skriver om Åhléns hela tiden, det bara blir så. Kanske är det för att Åhléns representerar något som har med kroppen och hemmet att göra, Åhléns är liksom möjligheten att bli kvinna men också pressen att bli det. Jag hade nog kunnat välja ett annat varuhus också men jag är uppvuxen i Tranås och där har Åhléns alltid varit affären no. 1, den man går till för att shoppa. Men nu är den nedlagd, det är väldigt sorgligt faktiskt, jag tror att det påverkar staden väldigt negativt. En mindre glamourös grej i en stad som inte har så mycket glamourösa grejer. Nu är det nån slags elbutik där. Det blir en deppig aura över hela det huset, och det är ett ganska stort hus. Kristina Lugn har skrivit en hel del om NK förresten tror jag, men det upptäckte jag efter att jag skrivit mycket om Åhléns.

I romanen beskrivs en vänskapsrelation mellan huvudpersonen och en tjej som heter Helena, som verkar (bråd)mognare och coolare än huvudpersonen. Det fick mig att tänka på samtida kvinnliga vänskapsskildringar, som Lila i Elena Ferrantes Neapelserie, eller karaktären Suzanne i Emma Clines Flickorna. Var du intresserad av att skildra kvinnlig vänskap?

– Inte intresserad som i att det var en agenda, men lite intresserad kanske… framförallt intresserad av skapandet av en kvinna, från en flicka, och det sker ju ofta genom andra. Man måste ha någon förebild för att förstå vilken slags kvinna man ska bli. Och Helena är någon som jaget kan tänka sig att bli.

 Kärleksbrevet skildrar den (ofta smärtsamma) processen att gå från flicka till kvinna och vad det innebär. Skulle du säga att du har skrivit en feministisk roman?

Ja det är nog en feministisk roman men jag skulle aldrig skriva utifrån en politisk utgångspunkt, utan politiken är i så fall invävt i mitt sätt att tänka.

 


Anna Axfors (f. 1990) är poet och romandebuterar i dagarna med den lyriska kortromanen Kärleksbrevet på 10TAL Bok. Kärleksbrevet finns att köpa här.

Foto: Charles Ludvig


No One Notice – Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

No One Notice – Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

No One Notice är en konceptuell video av Adele Kosman och Hanna Westerling till låten ‘No One Notice’ av AMKosman.

Berätta kort om No One Notice.

Adele: Kollektionen gick under temat “fake” vilket jag översatte till att känna sig fake. Fake i att man låstas saker och att man då känner eller har skuld. Skuld är också kollektiv skuld, vilket människor bär mycket av. Mycket av skulden är ju från och av varann genom att behandla varann dåligt, men för mig är den yttersta skulden det vi gör mot naturen och dess djur. Att vi totalt förstör något så nödvändigt, vackert och oskyldigt. Som också leder oss mot vår undergång… men det blir ett annat projekt.

Hanna: Både låten och kollektionen som är med i videon handlar om ett missnöje och ett ifrågasättande. Ett ifrågasättande om hur världen ser ut idag, hur människor beter sig emot varandra och emot miljön. När vi gjorde videon hade båda idéer som vi sedan mixade ihop till denna konceptuella musikvideon.


Varför titeln No One Notice?

Adele: ‘No one notice’ skulden. Men i sin ursprungliga mer personliga form: Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.


Är konst ett bra medel för miljöaktivism?

Adele: Att göra konst med rötter i politiska frågor/aktivism eller med ett tydligt politiskt syfte är precis lika viktigt som att bedriva politiska frågor alternativt organiserad aktivism. Allt behövs, och allt kan göra skillnad. Det är konstnärens jobb att ligga i framkanten och bana väg för resten av befolkningen.

Hanna: Jag tycker det är viktigt att frågor lyfts upp på olika sätt så att så många som möjligt kan ta del av dem. Och det är intressant och kul att få ut sin poäng genom något visuellt och inte bara att skriva eller prata om det. Att konst som handlar om exempelvis miljöfrågor kan skapa kommunikation och diskussion mellan folk som inte känner varandra är intressant.

Se videon här:


I stormens öga

I stormens öga

En gång skrev jag en krönika om att det mest fantastiska och det mest skrämmande som finns är ett tomt papper, där du som sitter framför det vet att beroende på vilket sätt du rör pennan kan måla ett mästerverk, skriva något som får Nobel- eller Pulitzerpriset, eller skapa något som är fullständigt meningslöst som ingen någonsin kommer att bry sig om, förutom den som plockar upp skräpet från ditt hus. Ibland är det så och ibland är det ett kall från det inre som måste stillas – saker som måste sägas, måste få känslomässigt utlopp och ge en mental befrielse. Katarsis, en själslig rening som tar ditt sinne gisslan. På detta sätt är det även med musiken.

Vissa saker låter sig inte helt enkelt inte vänta. Som en krypande, kittlande känsla rullar melodin vidare i huvudet; den kräver att bli fullständig, att bli hel. Om natten kommer den oinbjuden till fronten av tankarna och stannar där, ältandes, gnällandes och otillfredställd – min fantasis skapelse som rycker och sliter i obehagliga känslor jag begravt bakom lager av känslokall, tystlåten norrländsk maskulinitet. Jag suckar inombords, vänder på mig för att hitta en bekvämare ställning, försöker att tänka på något annat men sömntåget kommer aldrig till stationen. Melodin kommer tillbaka, nu på högre volym, och tvingar till sig min uppmärksamhet. Den sticker som en kniv i gamla sår – jag fäller en tår och kapitulerar. Ingen rast och ingen ro förrän jag skrivit klart låten om min framlidne far.

Jag har haft sömnbesvär nu i ungefär två år. Många sömnlösa nätter där jag legat och rullat i sängen i timtal innan jag slutligen ger upp, tar på mig morgonrocken och går upp i den mörka lägenheten. Ibland har jag gått ut på uteplatsen, rökt en cigarett och funderat över alla de kaotiska tankar och känslor som drabbar samman i mitt huvud när jag slappnar av. Andra gånger har jag hamnat framför datorn där jag skrivit en text, lyssnat på musik och sippat på örtte. Ibland hjälper det, andra gånger inte. Stressbesvär, en efterverkning av åratal av kriser, som helt enkelt inte vill upphöra. Nu för tiden spänner jag i alla fall bara käken när jag ska sova.

När jag står framför mikrofonen, med nedtonat ljus och strålkastarsken, är jag plötsligt i en annan värld. Rytmen, volymen, vibrationerna i luften och den förväntansfulla spänningen över hur musiken kommer att flöda, dansa och vandra, befriar mitt modesta sinne. När jag tar till ton lyfter jag mentalt från marken som en frisläppt storm, surfandes på vågen av instrumentella noter som flödar genom rummet. När det dessutom är jag som skrivit texten och fyllt flodvågen av ljud med mening, där jag lyckats matcha musikens temperament med ord, fraser och vibraton, då känns det som att musiken skriver sig själv och jag bara är med på den underbara resa som den erbjuder. Med den färdas jag mellan himmel och helvete, från död och förlust till kärlek och pånyttfödelse. Jag vrålar ut min frustration över en värld som tumlar allt längre ner mot avgrunden, mot orättvisan och oförståelsen människor emellan, där rädsla och främlingskap får regera framför medkänsla och kunskap. Tillsammans lyfter vi mot nya höjder, skrattar åt världens absurditet och skålar för framtiden.

Den sista tonen vibrerar mot den omkringliggande tystnaden, ett sista fade out och showen är över. Mikrofonen kopplas ut, kablar rullas ihop och högtalare stängs av. Vi tackar för denna gång och ljusen släcks med en förhoppning om att snart ses igen. Jag lägger ner pennan och konstaterar att det sista ordet är skrivet på låten som vi började jobba med bara tidigare samma dag. En sista klunk örtte slinker ner från den nu kalla koppen – kanske kan jag till slut få sova.

Jag är en musikalisk idiot i himmelriket – själv med oerhört begränsade kunskaper om hur man bygger ihop musik, med bristfälligt taktsinne, blind för noter och helt utan talang för instrument – omgiven av instrumentellt kunniga. Min röst är en annan historia, omsorgsfullt byggd med fullständig passion, där åratal av egenhändig övning ackompanjerats av ett fåtal sånglektioner för finslipning. Den är min följeslagare, min beskyddare och mitt vapen, genom hårda tider och i mitt huvud snurrar melodier konstant, både önskvärda och hatade, och jag skulle aldrig önska mig något annat.


Oscar Sedholm

Oscar Sedholm är samisk musiker och samhällsdebattör, aktuell med Umeåbandet Grande Gizmo (https://soundcloud.com/grande-gizmo)

 

Cover photo: Falk Lademann


Eros och befrielsen

Eros och befrielsen

För några år sedan bodde jag en timme utanför San Francisco. Det var en ensam tillvaro (även bland vänner), mest – tror jag – på grund av mina lögner. Det var plågsamt att se hur vänner förstod att jag ljög men av medömkan skonade mig det förnedrande avslöjandet; det var nog det värsta, deras ömkan. I min exil i lögnernas land brukade jag köra in till Castro street för att läsa på caféer och driva omkring planlöst. Castro har en fantastisk gammal biograf som visar klassiker i celluloidformat. Paradisets barn av Carné, Hitchcocks Vertigo, där San Francisco aldrig filmats vackrare, i strålande Technicolor. Jag har hört att somliga finner den sociala skammen i att gå på bio själv som olidlig, men här var det många som gick själva, försjunkna i en anonym gemenskap.

Castro har inte bara en fin biosalong; gatan är mest känd för sin legendariska status i HBTQ-kampen. I den ojämna efterkrigsboomens USA flydde medelklassen från städerna på 60-talet, ett fenomen känt som “white flight”. Castro streets rymliga hus i löjlig viktoriansk pastisch stod tomma och stadda i förfall. De låga hyrorna lockade lyckosökare som redan innan bosatt sig i San Francisco efter att militären portat dem från tjänst under andra världskriget. Staden hade blivit ett väntrum för den avvikande sexualitetens patienter (homosexualitet ses alltjämt som en patologi), och den sexuella frigörelsen lät inte vänta på sig.

Freud gav inte mycket för sexuell frigörelse. Sanningen att säga så gav han inte mycket för frigörelse överhuvudtaget. Människan vet inte vad hon vill, dömd som hon är till evig vantrivsel. Men hans vänsterprasslande efterföljare – Wilhelm Reich och Marcuse till exempel – skulle syndigt ägna sig åt orgasmens frigörande potential. Ett bra fritt knull, ett bra fritt samhälle. Egentligen är det inte så konstigt. Orgasmen frigör endorfin, musklerna slappnar av, spänningen släpper taget om kroppen, och tankarna lösgör sig från ångest. Den lilla döden, som fransmännen kallar kvinnlig orgasm, borde leda till en mer harmonisk återfödelse.

Men sexualitet är så mycket mer än bara akten, den strikt avgränsade uppmaningen ovanifrån (eller, för de mer biologiskt lagda, från artens inneboende strävan) “var fruktsamma och föröka er” – sex är, bortom lustprincipen, lögn, svek, våld, makt. Som de flesta människor är jag en lögnare, och förutom pengar är det sex jag ljugit om mest.

På Castro Street brukade jag traska ensam. Människors sexualitet ter sig helt obegriplig för den som är utestängd från gemenskapen. Antingen obegriplig, eller helig, ouppnåeligt vacker; för ännu andra, hotfull och inkräktande. Jag valde obegriplig. Den ensamme vandrarens drömmerier är alltid grandiosa, och han kan genom en tankerörelse ställa sig över andra. Deras sexualitet antog för mig skepnaden av ett absurt spektakel.

Efter biobesöken hade skymningen lagt sig över Castro Street, och barerna började fyllas. Castros manliga bartenders är generellt nakna, förutom ett litet skynke över könet som knappast är en eftergift till blygsamheten. Som gata är den märkbar i sin totala acceptans av gaykultur – en hyllningskarneval för det udda, något som känns befriande i en tid då HBTQ-rörelsen verkar satsa på att framställa sig som så vanlig som möjligt. En rekvisita hos verklighetens folk.

Om Freud var en man av sin tid så var Zoologen Alfred Kinsey en veritabel utställningspjäs av efterkrigstidens sociala ingenjörskonst. När han och hans forskarlag ville undersöka sexualiteten hos ”The Human Female” och ”The Human Male” så var det med ett empiriskt underlag; Freuds teorier förkastades som ovetenskapliga, här gällde det att kvantifiera. Mer än tiotusen amerikaner intervjuades om sitt sexliv. Hur många gånger kommer folk? Från vad? På toaletten eller i sängen? Själva eller tillsammans med andra? Med vetenskapens opartiska öga tog Kinsey – utan att censurera – emot uppgifter om nekrofili, parafili, pedofili, ja alla sorters fili som kan tänkas uppstå i den mänskliga sexualiteten. Hans forskarlag sorterade sedan all statistik efter klass, etnisk grupp och kultur, gift eller ogift, ålder, när intervjuobjektet hamnade i puberteten, utbildningsnivå, föräldrarnas yrke, uppväxt på landsbygd eller stad, religion och geografiskt ursprung. Resultaten var ett giftpiller för femtiotalets sexualmoral, och rapporten kan sägas vara en öppning in till det mer sexualliberala 60-talet.

När jag söker om information relevant till Kinsey snubblar jag över en artikel från ”Bibeltemplet – webbtidskrift för urkirsten tro och väckelse” med rubriken ” “DOKTOR ALFRED KINSEY – DET MODERNA SODOMS GRUNDLÄGGARE”. Här blir läsaren upplyst att trots att Kinsey ”bland mycket annat” var ”sadomasochist, bisexuell och blottare” så är hans forskning (vilket artikeln skriver inom citationstecken) för det moderna sodom ”vad Darwin är för evolutionisterna och Marx för kommunisterna”. Eld och svavel utlovas, och om jag får gissa så räknas San Francisco till de moderna städerna på slätten.

Med sin avslappnade intervjumetod som garanterade anonymitet fick Kinsey över 12 000 amerikaner att öppna upp om vad dom faktiskt gjorde bakom stängda dörrar, snarare än vad dom borde göra. Det är från Kinseys intervjuserie som den ofta citerade siffran att en av tio är homosexuella kommer. Kinseyrapporten om kvinnlig sexualitet har hela avdelningar om sexdrömmar och onani, och trots Kinseymetodens explicita avstånd från Freud kan en viss influens göra sig hörd när forskarlaget skriver i rapporten att ”onani och sexdrömmar är det bästa sättet att mäta kvinnans inneboende sexualitet”. Kvinnlig onani, som på femtiotalet var höljt i tabu, får en serie av tabeller med variablar som ”Fantasi under onani: sado-masochistisk, homosexuell eller kontakt med djur” eller ”Teknik under onani: klitoris och blygdläppar, muskelspänning, vaginalt införande eller endast med hjälp av fantasi”. Klitoris tar hem segern med 80 %. Slutsatserna fanns där att dra för den som ville – mänsklig sexualitet är förtryckt av samhällets och kulturens normer, undangömd i ett giftskåp där Den Lilla Dödens kemikalier skulle förvaras för den bestående ordningens bästa.

Att ställa kvinnans kropp och sexualitet under Vetenskapens Objektiva lupp är visserligen inget nytt, och dikotomin mellan manlig granskare (Kinseys forskare var alla män, förutom några assistenter som var kvinnor) och kvinnligt studieobjekt finns alltjämt i rapporten om kvinnlig sexualitet. Redan 1949 hade de Beauvoirs ”Det andra könet” gjort en vidräkning med den ordning som placerade mannen som skapare och kvinnan som undantaget; Kinsey fann verket ”litterärt intressant”, men avfärdade även de Beauvoir som ”vetenskapligt ointressant”. Väl talat, herr vetenskapsman!

Frågan om sexuell befrielse har nått en nivå av kitsch i dagens samhälle. Begreppet känns larvigt att ens använda. Det överflöd på pornografi som vilken 12-åring som helst med smartphone kan frossa i – är det den sexuella revolutionens frukter? På sätt och vis, antar jag. För ett liberalt samhälle har befrielsen kommit med konsumtionens befrielse – låt dem konsumera, och så löser det sig så småingom. Debatten inom RFSL om prostitution bär på ”den sexuella frigörelsens” motsättningar, men det får vi ta en annan gång.

***

Människor vandrar hand i hand; gatorna fylls av de utstöttas kollektiv, skapat tillsammans när samhället vände ryggen till. På Castro Street vandrar en ensam lögnare som inte ens Doktor Kinsey kunnat locka sanningen ur. Befrielse är ett gemensamt projekt, trots allt.

 


Hampus Byström är skribent och studerar till arkiverare.