Artiklar : Kulturdebatt

Sluta be mig att le

Sluta be mig att le

Sluta be mig att le. Sluta kommentera mina bilder med att jag alltid ser så seriös ut, att jag ser sur ut, att jag ser ut “som en ledsen hundvalp”. Sluta låt som en desperat skolfoto-fotograf när du plåtar mig och ropa ut “och så ler vi!”. Jag tänker inte ens be snällt, för jag är less på att vara snäll.

 

Om jag är snäll ska jag le, om jag ler så är du trygg med att jag är ofarlig, underlägsen och villig. Villig att lyda order utan protest.

 

Att be kvinnor att le har varit patriarkatets trick i århundraden, för att få kvinnor att tiga, att inte protestera mot allt jävligt som gjorts mot oss medan vi suttit tysta med ett påtvingat leende på läpparna. För vet du vad vi inte kan göra när vi ler från kind till kind? Vi kan inte prata. Det är nästan omöjligt att prata och le samtidigt, och det är därför jag vill att du ska sluta be mig att le. Sluta be mina vänner att le, sluta be kvinnliga modeller, skådespelare och artister att le. Sluta be min mamma att le och sluta be Hillary Clinton att le. Lyssna på vad vi säger istället.

 

Vi är människor, vi försöker att leva liv, få alla rätt på tentor, springa maraton, föda barn, vinna val,  stå upp för våra värden och för det faktum att vi HAR samma värde som den andra hälften av världens befolkning. Vi har inte tid att sitta tysta och le. Vi måste jobba hårt, hårdare, för att klättra upp till glastaket med stenar i  fickorna för att kunna slå hål på det. Och inte förrän glassplitter kan få dig att gå med varsamhet för att inte trampa på våra fötter kommer jag att vilja sitta tyst och le.

 

Vi är inte kärleksintresset till din huvudroll. Tjejen som du kan behålla så länge vi dricker öl, spelar tv-spel och äter din kalla dagen-efter-pizza, och som du lika lätt kan byta ut och kasta bort och förlöjliga och låtsas glömma, så fort vi slutar att le. Vi har våra egna huvudroller. Våra liv är inte ett ytligt sidospår som kan sammanfattas med en mening till din drivande handling.

 

En kvinna som ler kan inte säga emot. Hela mitt liv har jag undrat varför den kritik jag oftast fått – från klasskompisar, från lärare, från bloggläsare, från fotografer, från en bartender som jag beställer ett glas vin av –  är att “du borde le mer.”

 

Men nu vet jag vet var det skaver. En kvinna som inte ler är en farlig kvinna. En kvinna som inte ler kan avslöja, ifrågasätta och ge dig motstånd. En kvinna som inte ler kommer förr eller senare att göra revolution.


Amanda Brohman

instagram.com/amandabrohman

twitter.com/amandabrohman


I arga, vita terroristers sällskap

I arga, vita terroristers sällskap

 

Inför västerländska ögon är inget terrordåd jämlikt. Faller terroristen utanför kategorin ”vit kristen man” kommer rapporteringen alltid att följa samma mönster: Ett hot som kommer utifrån, främst i form av en man som inte klarar av den amerikanska drömmen och moderniteten. Det brukar ofta vara kontentan av journalisters berättelser av ”icke-vita terrorister”.

 

Men är disillusionen gentemot modernitet och amerikanska drömmen endast förbehållen någon som ”kommer utifrån”? Berättelser om arga vita män som på något vis gör uppror gentemot ett samhälle de upplever springer ifrån dem är inte helt ovanligt varken inom litteraturen eller andra medier. Vi kan finna dessa män i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet eller Strindbergs Inferno.

 

Vi ser inget problem i att normalisera och trivialisera den vite mannens missnöje med sin egen skapelse. Det finns en fascination kring den vita terroristen som slår över i en löjligt empatisk vördnad. Vi ska ju alltid tycka synd om män. Den man som är ”casual” och smälter in. Den man som profiterar på de extrema männens terror.

 

I Sverige har vi tre vita terrorister färskt i minnet: John Asonius, Anders Behring Breivik och Peter Mangs. De har gemensamt att de kunde gå under radarn tack vare att de är vita män, men också tack vare att de agerade ensamma.

 

Ensamvargen är en strategi som oftast förbises eftersom de som agerar ensamma är svåra att förutse hur de kan agera. Men de skiljer sig i att Breivik valde att gå den spektakulära terrorns väg. Asonius och Mangs förde istället vad som kallas lågintensiv krigsföring.

 

De båda metoderna har intressant nog återberättats i två samtida romaner som kan sägas ha fått kultstatus. Den spektakulära terrorn, med fokus att väcka uppståndelse, gärna med sprängämnen, återfinns i Fight Club. Den lågintensiva terrorn, där man under lång tid spär på motsättningar, som i Asonius och Mangs fall, genom att döda, återfinner vi i American Psycho.

 

Men vänta, kanske du tänker, A Clockwork Orange då? Jo, visst handlar den om en våldsam ung man. Men han åker fast. Det gör aldrig huvudkaraktären i Fight Club eller American Psycho.

 

I American Psycho får vi följa Richard Bateman, en  framgångsrik yuppie som har allt i livet. Men han nöjer sig inte med det. Han begår flera övergrepp som många gånger slutar i döden för hans offer. Många av dem är kvinnor. Romanen är nästintill en orgie i kalkyler och känslokall social beräknande från Batemans sida. Han säger saker bara för att chockera sina vänner, han tänker extra noga hur han för sina samtal, för att inte verka för känslomässigt brydd, han berättar om vilket schampoo som är bäst, recenserar Whitney Houstons senaste platta.

 

Det spektakulära är dock inte alla de dåd som Bateman utför. Det är att han slipper undan. Romanen slutar på en återgång till ordningen, som om inget av det som berättats egentligen har hänt. Vad lär det en vit man som känner igen sig i Batemans världsbild? Att han kan komma undan med vad som helst.

 

Fight Club är kanske den mest kända av de båda romanerna. De flesta har nog sett filmatiseringen.  Där får vi följa Namnlös och hans ödesmättade möte med Tyler Durden. De stiftar en snårig bekantskap som till slut leder till att de startar Fight Club. En klubb för män att puckla på varandra. Det är bara början på en resa som leder till en enorm organisation med celler över hela USA. Planerna på ett bombdåd som ska rasera bankerna får slutligen Namnlös att ändra sig, han går emot Tyler Durden och det slutar öppet. I jämförelse med American Psycho återuppstår inte ordningen. Men slutet är lika mycket en början, förhoppningsvis för något bättre.

 

Det finns såklart mycket mer att säga om Bateman och Namnlös. Men låt oss stanna vid vad de har gemensamt med Asonius, Breivik och Mangs. De drar nytta av sina privilegier, för de har märkbart gott om det. Tack vare dessa privilegier kan de röra sig fritt, planera och attackera hur de vill, utan att någon gör något. Samtidigt är det den där dubbelheten. De känner sig utanför samhället. De är som fisken i vattnet som har börjat hata vattnet.

 

Vad som fascinerar mig är hur normaliserad den vita terroristen, den arga vita mannen, faktiskt är. Nu har jag ju bara gjort ett litet urval, ett nålstick. Men jag misstänker att det finns mer därute.

 

När Bret Easton Ellis fick frågan om varför han skrev American Psycho på det viset han gjorde skakar han bara på huvudet och utbrister ”jag skrev om min smärta”. Det är förmodligen den enklaste förklaringen som hela tiden dras upp så fort vita terrorister diskuteras. Det är ju egentligen synd om dem.

 


Stellan Beckman är masterstudent i etnologi på Södertörns högskola. Han har skrivit skönlitterära texter sedan 2005 men finner just nu ett större nöje i essän och journalistiken.

 


”Jag tycker inte böcker ska vara långa i onödan”

”Jag tycker inte böcker ska vara långa i onödan”

För den som hängt med i vad som brukar refereras till som den ”nya svenska poesivågen” är Anna Axfors ett välkänt namn. Förutom att skriva poesi var hon också med och initierade förra sommarens poesidebatt, där skillnader och förutsättningar för dansk respektive svensk poesitutgivning diskuterades under några heta sommarveckor. Hon driver även Nöjesguiden-bloggen ”Vi som aldrig skrev prosa” tillsammans med poeten Elis Burrau. Nu romandebuterar hon med Kärleksbrevet som ges ut av 10TAL Bok. På 10TALs hemsida kan man läsa följande beskrivning av boken:

”Med sina sista ord till sin döende mamma berättar en ung kvinna vem hon blivit sedan de möttes sist. Samtidigt breder disken ut sig som ett alldeles vackert landskap och pojkvännen kommer och går. Kärleksbrevet är Anna Axfors debut – en roman om livet, döden, vardagen och ungdomen som rinner ifrån en.”

Jag bestämde mig för att, i efterdyningarna av Axfors releasefest, ställa några frågor om romandebuten och skrivprocessen.

 

Kärleksbrevet skiljer sig från din poesi, men också från dina blogg- och kulturtexter, i det att den inte är lika uppenbart rolig. Enligt mig då, alltså. Upplevde du att du skalade bort en del av det humoristiska?

– Jag tror faktiskt att den är ganska rolig, om man väljer att se det, vissa har i alla fall sagt det. Andra tycker att den är jättetragisk och gråter. Jag tycker nog att den är båda, eller neutral. Jag har i alla fall inte ansträngt mig för att den ska vara rolig eller inte rolig, utan det blev som det blev.

Hur var det att skriva prosa istället för poesi?

– Det är ju lättare att skriva poesi för då behöver man ingen handling, jag hatar handling, sen tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att saker ska vara ”realistiska” i prosa, typ tidsmarkörer och fakta som t.ex. vilken hårfärg karaktären har. Men sånt kanske är lättare om man går in för att skriva prosa till 100%, jag tycker att Kärleksbrevet är 50% prosa och 50% poesi. Det är svårt att röra sig där för man vill inte kompromissa med känslan och impulser samtidigt som prosan kräver konsekvens och korrekthet.

Jag tyckte det korta formatet var uppfriskande. När jag pluggade amerikansk litteraturhistoria hade jag en excentrisk professor som tyckte om att uttrycka sin kärlek för ”the novella!”, alltså kortromanen. Den känns ovanlig i Sverige! Hur bestämde du dig för formatet?

– Jag tycker inte att böcker ska vara långa i onödan, varför ska man ta folks tid i anspråk bara för att? Och fylla ut med massa ointressant text. Jag har bara skrivit det jag tycker är intressant. Kräver texten att vara lång så ska den vara det, men min text krävde inte det. Man måste ju se till vilket format den enskilda texten är menad att vara i, man kan ju inte göra en bok på 200 sidor bara för att en bok ”ska” vara på 200 sidor, då lyssnar man ju inte på konsten utan på marknaden. Jag tror att jag respekterat min texts inneboende form.

När jag läste ”Kärleksbrevet” la jag märke till att Gud var återkommande, det finns till och med ett bibelcitat. Vad har du för förhållande till Gud?

– Jag tror liksom på Gud automatiskt, har inte tagit ställning i frågan och kan inte argumentera för att Gud finns men jag känner liksom ”hans” närvaro, haha. Men jag kan ju ha fel. Jag är nog lite ner åt new age-hållet än karaktären i boken som är mer kristen.

Åhléns var med igen! Du har skrivit om Åhléns förut, tänker att du kan bli poeten som sätter Åhléns på lyrikens karta. Vad handlar detta återkommande till Åhléns om, egentligen?

– Ja det är ju väldigt roligt att jag skriver om Åhléns hela tiden, det bara blir så. Kanske är det för att Åhléns representerar något som har med kroppen och hemmet att göra, Åhléns är liksom möjligheten att bli kvinna men också pressen att bli det. Jag hade nog kunnat välja ett annat varuhus också men jag är uppvuxen i Tranås och där har Åhléns alltid varit affären no. 1, den man går till för att shoppa. Men nu är den nedlagd, det är väldigt sorgligt faktiskt, jag tror att det påverkar staden väldigt negativt. En mindre glamourös grej i en stad som inte har så mycket glamourösa grejer. Nu är det nån slags elbutik där. Det blir en deppig aura över hela det huset, och det är ett ganska stort hus. Kristina Lugn har skrivit en hel del om NK förresten tror jag, men det upptäckte jag efter att jag skrivit mycket om Åhléns.

I romanen beskrivs en vänskapsrelation mellan huvudpersonen och en tjej som heter Helena, som verkar (bråd)mognare och coolare än huvudpersonen. Det fick mig att tänka på samtida kvinnliga vänskapsskildringar, som Lila i Elena Ferrantes Neapelserie, eller karaktären Suzanne i Emma Clines Flickorna. Var du intresserad av att skildra kvinnlig vänskap?

– Inte intresserad som i att det var en agenda, men lite intresserad kanske… framförallt intresserad av skapandet av en kvinna, från en flicka, och det sker ju ofta genom andra. Man måste ha någon förebild för att förstå vilken slags kvinna man ska bli. Och Helena är någon som jaget kan tänka sig att bli.

 Kärleksbrevet skildrar den (ofta smärtsamma) processen att gå från flicka till kvinna och vad det innebär. Skulle du säga att du har skrivit en feministisk roman?

Ja det är nog en feministisk roman men jag skulle aldrig skriva utifrån en politisk utgångspunkt, utan politiken är i så fall invävt i mitt sätt att tänka.

 


Anna Axfors (f. 1990) är poet och romandebuterar i dagarna med den lyriska kortromanen Kärleksbrevet på 10TAL Bok. Kärleksbrevet finns att köpa här.

Foto: Charles Ludvig


No One Notice – Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

No One Notice – Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

No One Notice är en konceptuell video av Adele Kosman och Hanna Westerling till låten ‘No One Notice’ av AMKosman.

Berätta kort om No One Notice.

Adele: Kollektionen gick under temat ”fake” vilket jag översatte till att känna sig fake. Fake i att man låstas saker och att man då känner eller har skuld. Skuld är också kollektiv skuld, vilket människor bär mycket av. Mycket av skulden är ju från och av varann genom att behandla varann dåligt, men för mig är den yttersta skulden det vi gör mot naturen och dess djur. Att vi totalt förstör något så nödvändigt, vackert och oskyldigt. Som också leder oss mot vår undergång… men det blir ett annat projekt.

Hanna: Både låten och kollektionen som är med i videon handlar om ett missnöje och ett ifrågasättande. Ett ifrågasättande om hur världen ser ut idag, hur människor beter sig emot varandra och emot miljön. När vi gjorde videon hade båda idéer som vi sedan mixade ihop till denna konceptuella musikvideon.


Varför titeln No One Notice?

Adele: ‘No one notice’ skulden. Men i sin ursprungliga mer personliga form: Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.


Är konst ett bra medel för miljöaktivism?

Adele: Att göra konst med rötter i politiska frågor/aktivism eller med ett tydligt politiskt syfte är precis lika viktigt som att bedriva politiska frågor alternativt organiserad aktivism. Allt behövs, och allt kan göra skillnad. Det är konstnärens jobb att ligga i framkanten och bana väg för resten av befolkningen.

Hanna: Jag tycker det är viktigt att frågor lyfts upp på olika sätt så att så många som möjligt kan ta del av dem. Och det är intressant och kul att få ut sin poäng genom något visuellt och inte bara att skriva eller prata om det. Att konst som handlar om exempelvis miljöfrågor kan skapa kommunikation och diskussion mellan folk som inte känner varandra är intressant.

Se videon här:


I stormens öga

I stormens öga

En gång skrev jag en krönika om att det mest fantastiska och det mest skrämmande som finns är ett tomt papper, där du som sitter framför det vet att beroende på vilket sätt du rör pennan kan måla ett mästerverk, skriva något som får Nobel- eller Pulitzerpriset, eller skapa något som är fullständigt meningslöst som ingen någonsin kommer att bry sig om, förutom den som plockar upp skräpet från ditt hus. Ibland är det så och ibland är det ett kall från det inre som måste stillas – saker som måste sägas, måste få känslomässigt utlopp och ge en mental befrielse. Katarsis, en själslig rening som tar ditt sinne gisslan. På detta sätt är det även med musiken.

Vissa saker låter sig inte helt enkelt inte vänta. Som en krypande, kittlande känsla rullar melodin vidare i huvudet; den kräver att bli fullständig, att bli hel. Om natten kommer den oinbjuden till fronten av tankarna och stannar där, ältandes, gnällandes och otillfredställd – min fantasis skapelse som rycker och sliter i obehagliga känslor jag begravt bakom lager av känslokall, tystlåten norrländsk maskulinitet. Jag suckar inombords, vänder på mig för att hitta en bekvämare ställning, försöker att tänka på något annat men sömntåget kommer aldrig till stationen. Melodin kommer tillbaka, nu på högre volym, och tvingar till sig min uppmärksamhet. Den sticker som en kniv i gamla sår – jag fäller en tår och kapitulerar. Ingen rast och ingen ro förrän jag skrivit klart låten om min framlidne far.

Jag har haft sömnbesvär nu i ungefär två år. Många sömnlösa nätter där jag legat och rullat i sängen i timtal innan jag slutligen ger upp, tar på mig morgonrocken och går upp i den mörka lägenheten. Ibland har jag gått ut på uteplatsen, rökt en cigarett och funderat över alla de kaotiska tankar och känslor som drabbar samman i mitt huvud när jag slappnar av. Andra gånger har jag hamnat framför datorn där jag skrivit en text, lyssnat på musik och sippat på örtte. Ibland hjälper det, andra gånger inte. Stressbesvär, en efterverkning av åratal av kriser, som helt enkelt inte vill upphöra. Nu för tiden spänner jag i alla fall bara käken när jag ska sova.

När jag står framför mikrofonen, med nedtonat ljus och strålkastarsken, är jag plötsligt i en annan värld. Rytmen, volymen, vibrationerna i luften och den förväntansfulla spänningen över hur musiken kommer att flöda, dansa och vandra, befriar mitt modesta sinne. När jag tar till ton lyfter jag mentalt från marken som en frisläppt storm, surfandes på vågen av instrumentella noter som flödar genom rummet. När det dessutom är jag som skrivit texten och fyllt flodvågen av ljud med mening, där jag lyckats matcha musikens temperament med ord, fraser och vibraton, då känns det som att musiken skriver sig själv och jag bara är med på den underbara resa som den erbjuder. Med den färdas jag mellan himmel och helvete, från död och förlust till kärlek och pånyttfödelse. Jag vrålar ut min frustration över en värld som tumlar allt längre ner mot avgrunden, mot orättvisan och oförståelsen människor emellan, där rädsla och främlingskap får regera framför medkänsla och kunskap. Tillsammans lyfter vi mot nya höjder, skrattar åt världens absurditet och skålar för framtiden.

Den sista tonen vibrerar mot den omkringliggande tystnaden, ett sista fade out och showen är över. Mikrofonen kopplas ut, kablar rullas ihop och högtalare stängs av. Vi tackar för denna gång och ljusen släcks med en förhoppning om att snart ses igen. Jag lägger ner pennan och konstaterar att det sista ordet är skrivet på låten som vi började jobba med bara tidigare samma dag. En sista klunk örtte slinker ner från den nu kalla koppen – kanske kan jag till slut få sova.

Jag är en musikalisk idiot i himmelriket – själv med oerhört begränsade kunskaper om hur man bygger ihop musik, med bristfälligt taktsinne, blind för noter och helt utan talang för instrument – omgiven av instrumentellt kunniga. Min röst är en annan historia, omsorgsfullt byggd med fullständig passion, där åratal av egenhändig övning ackompanjerats av ett fåtal sånglektioner för finslipning. Den är min följeslagare, min beskyddare och mitt vapen, genom hårda tider och i mitt huvud snurrar melodier konstant, både önskvärda och hatade, och jag skulle aldrig önska mig något annat.


Oscar Sedholm

Oscar Sedholm är samisk musiker och samhällsdebattör, aktuell med Umeåbandet Grande Gizmo (https://soundcloud.com/grande-gizmo)

 

Cover photo: Falk Lademann


Eros och befrielsen

Eros och befrielsen

För några år sedan bodde jag en timme utanför San Francisco. Det var en ensam tillvaro (även bland vänner), mest – tror jag – på grund av mina lögner. Det var plågsamt att se hur vänner förstod att jag ljög men av medömkan skonade mig det förnedrande avslöjandet; det var nog det värsta, deras ömkan. I min exil i lögnernas land brukade jag köra in till Castro street för att läsa på caféer och driva omkring planlöst. Castro har en fantastisk gammal biograf som visar klassiker i celluloidformat. Paradisets barn av Carné, Hitchcocks Vertigo, där San Francisco aldrig filmats vackrare, i strålande Technicolor. Jag har hört att somliga finner den sociala skammen i att gå på bio själv som olidlig, men här var det många som gick själva, försjunkna i en anonym gemenskap.

Castro har inte bara en fin biosalong; gatan är mest känd för sin legendariska status i HBTQ-kampen. I den ojämna efterkrigsboomens USA flydde medelklassen från städerna på 60-talet, ett fenomen känt som ”white flight”. Castro streets rymliga hus i löjlig viktoriansk pastisch stod tomma och stadda i förfall. De låga hyrorna lockade lyckosökare som redan innan bosatt sig i San Francisco efter att militären portat dem från tjänst under andra världskriget. Staden hade blivit ett väntrum för den avvikande sexualitetens patienter (homosexualitet ses alltjämt som en patologi), och den sexuella frigörelsen lät inte vänta på sig.

Freud gav inte mycket för sexuell frigörelse. Sanningen att säga så gav han inte mycket för frigörelse överhuvudtaget. Människan vet inte vad hon vill, dömd som hon är till evig vantrivsel. Men hans vänsterprasslande efterföljare – Wilhelm Reich och Marcuse till exempel – skulle syndigt ägna sig åt orgasmens frigörande potential. Ett bra fritt knull, ett bra fritt samhälle. Egentligen är det inte så konstigt. Orgasmen frigör endorfin, musklerna slappnar av, spänningen släpper taget om kroppen, och tankarna lösgör sig från ångest. Den lilla döden, som fransmännen kallar kvinnlig orgasm, borde leda till en mer harmonisk återfödelse.

Men sexualitet är så mycket mer än bara akten, den strikt avgränsade uppmaningen ovanifrån (eller, för de mer biologiskt lagda, från artens inneboende strävan) ”var fruktsamma och föröka er” – sex är, bortom lustprincipen, lögn, svek, våld, makt. Som de flesta människor är jag en lögnare, och förutom pengar är det sex jag ljugit om mest.

På Castro Street brukade jag traska ensam. Människors sexualitet ter sig helt obegriplig för den som är utestängd från gemenskapen. Antingen obegriplig, eller helig, ouppnåeligt vacker; för ännu andra, hotfull och inkräktande. Jag valde obegriplig. Den ensamme vandrarens drömmerier är alltid grandiosa, och han kan genom en tankerörelse ställa sig över andra. Deras sexualitet antog för mig skepnaden av ett absurt spektakel.

Efter biobesöken hade skymningen lagt sig över Castro Street, och barerna började fyllas. Castros manliga bartenders är generellt nakna, förutom ett litet skynke över könet som knappast är en eftergift till blygsamheten. Som gata är den märkbar i sin totala acceptans av gaykultur – en hyllningskarneval för det udda, något som känns befriande i en tid då HBTQ-rörelsen verkar satsa på att framställa sig som så vanlig som möjligt. En rekvisita hos verklighetens folk.

Om Freud var en man av sin tid så var Zoologen Alfred Kinsey en veritabel utställningspjäs av efterkrigstidens sociala ingenjörskonst. När han och hans forskarlag ville undersöka sexualiteten hos ”The Human Female” och ”The Human Male” så var det med ett empiriskt underlag; Freuds teorier förkastades som ovetenskapliga, här gällde det att kvantifiera. Mer än tiotusen amerikaner intervjuades om sitt sexliv. Hur många gånger kommer folk? Från vad? På toaletten eller i sängen? Själva eller tillsammans med andra? Med vetenskapens opartiska öga tog Kinsey – utan att censurera – emot uppgifter om nekrofili, parafili, pedofili, ja alla sorters fili som kan tänkas uppstå i den mänskliga sexualiteten. Hans forskarlag sorterade sedan all statistik efter klass, etnisk grupp och kultur, gift eller ogift, ålder, när intervjuobjektet hamnade i puberteten, utbildningsnivå, föräldrarnas yrke, uppväxt på landsbygd eller stad, religion och geografiskt ursprung. Resultaten var ett giftpiller för femtiotalets sexualmoral, och rapporten kan sägas vara en öppning in till det mer sexualliberala 60-talet.

När jag söker om information relevant till Kinsey snubblar jag över en artikel från ”Bibeltemplet – webbtidskrift för urkirsten tro och väckelse” med rubriken ” ”DOKTOR ALFRED KINSEY – DET MODERNA SODOMS GRUNDLÄGGARE”. Här blir läsaren upplyst att trots att Kinsey ”bland mycket annat” var ”sadomasochist, bisexuell och blottare” så är hans forskning (vilket artikeln skriver inom citationstecken) för det moderna sodom ”vad Darwin är för evolutionisterna och Marx för kommunisterna”. Eld och svavel utlovas, och om jag får gissa så räknas San Francisco till de moderna städerna på slätten.

Med sin avslappnade intervjumetod som garanterade anonymitet fick Kinsey över 12 000 amerikaner att öppna upp om vad dom faktiskt gjorde bakom stängda dörrar, snarare än vad dom borde göra. Det är från Kinseys intervjuserie som den ofta citerade siffran att en av tio är homosexuella kommer. Kinseyrapporten om kvinnlig sexualitet har hela avdelningar om sexdrömmar och onani, och trots Kinseymetodens explicita avstånd från Freud kan en viss influens göra sig hörd när forskarlaget skriver i rapporten att ”onani och sexdrömmar är det bästa sättet att mäta kvinnans inneboende sexualitet”. Kvinnlig onani, som på femtiotalet var höljt i tabu, får en serie av tabeller med variablar som ”Fantasi under onani: sado-masochistisk, homosexuell eller kontakt med djur” eller ”Teknik under onani: klitoris och blygdläppar, muskelspänning, vaginalt införande eller endast med hjälp av fantasi”. Klitoris tar hem segern med 80 %. Slutsatserna fanns där att dra för den som ville – mänsklig sexualitet är förtryckt av samhällets och kulturens normer, undangömd i ett giftskåp där Den Lilla Dödens kemikalier skulle förvaras för den bestående ordningens bästa.

Att ställa kvinnans kropp och sexualitet under Vetenskapens Objektiva lupp är visserligen inget nytt, och dikotomin mellan manlig granskare (Kinseys forskare var alla män, förutom några assistenter som var kvinnor) och kvinnligt studieobjekt finns alltjämt i rapporten om kvinnlig sexualitet. Redan 1949 hade de Beauvoirs ”Det andra könet” gjort en vidräkning med den ordning som placerade mannen som skapare och kvinnan som undantaget; Kinsey fann verket ”litterärt intressant”, men avfärdade även de Beauvoir som ”vetenskapligt ointressant”. Väl talat, herr vetenskapsman!

Frågan om sexuell befrielse har nått en nivå av kitsch i dagens samhälle. Begreppet känns larvigt att ens använda. Det överflöd på pornografi som vilken 12-åring som helst med smartphone kan frossa i – är det den sexuella revolutionens frukter? På sätt och vis, antar jag. För ett liberalt samhälle har befrielsen kommit med konsumtionens befrielse – låt dem konsumera, och så löser det sig så småingom. Debatten inom RFSL om prostitution bär på ”den sexuella frigörelsens” motsättningar, men det får vi ta en annan gång.

***

Människor vandrar hand i hand; gatorna fylls av de utstöttas kollektiv, skapat tillsammans när samhället vände ryggen till. På Castro Street vandrar en ensam lögnare som inte ens Doktor Kinsey kunnat locka sanningen ur. Befrielse är ett gemensamt projekt, trots allt.

 


Hampus Byström är skribent och studerar till arkiverare.

 

 


Kreolpoesins plats – del 2

Kreolpoesins plats – del 2

Funderar kring vad en litteratur är för en kultur, för ett språk. Funderar över hur människor kommunicerar. Hur vi blir till i mötet med den andre. Hur språket kanske är den främsta mötesplatsen. Där det växelvisa givandet och tagandet bygger och bygger, oss. Och varför en litteratur för ortens särskilda språk, suedikreolen?

 

En litteratur är en plats att växa i

Tänker hur musiken och litteraturen är två kanaler genom vilka ett särskilt uttryck kan spridas bortom en mindre grupp. Hur de precis som mötet är en plats där språket som det alltid gör, kommunicerar, men också en plats där ett språk föds för en mottagare, en plats där ett språk kan växa. Tänker hur hiphopen för ortens särskilda språkvarianter tvärsöver detta land varit ojämförbar som sådant språkligt rum, och hur litteraturen tyvärr varit obetydlig.

Dom säger att Shakespeare skapade över 1700 nya ord för det engelska språket. Tänker att detta som jag pratar om inte är ett riktigt språk än, och tänker att det inte spelar någon roll. Tänker att en lingvist sitter och slår näven i bordet, drar i sitt gråa hår, skriker högt att det inte är en riktig kreol jag kallar för suedikreol. Jag ler, och tänker att det inte spelar någon roll. Tänker att poängen inte är att benämna korrekt, utan skapa ett utrymme för ett uttryck att växa och synas i all dess glans.

Tänker att en litteratur ger vikt åt ett språk, för att vi värderar det skrivna språket högre här. Att det som inte är skrivet inte är lika fint. Att det som inte får skrivas inte ses som lika fint. Men att det som förvägras det skrivna rummet också är den svenska litteraturens förlust, dess fattigdom.

Tänker att handlingen att skapa en litteratur är att bygga ett språkligt rum, en inbjudan till delaktighet som gynnar alla. Inte enbart en handling där något som redan finns ges utrymme, utan också en handling som bygger ett nytt rum för detta språk att växa i och befästa sig i på sina egna villkor, som frammanar dess skapelse genom att det ges en plats att bygga på. Denna plats har för suedikreolen till stor del återfunnits i hiphopen, och utöver det i enstaka romaner och noveller. Denna plats bör nu öppnas upp i litteraturen på riktigt. Att det också skulle vara ytterligare en nivå på ett samtal mellan olika orter, precis som ett samtal med innerstaden, behövs.

 

 Symbolberättelser och den allmängiltiga litteraturen

Bland alla de hinder som finns på vägen för detta hägrar idén om en symbolberättelse – en berättelse som får tala för alla andra som kan tänkas tillhöra samma kategori. Idén om att när en sådan historia givits ut, så behöver inga fler ges ut. Kanske en av förklaringarna till varför så få historier från den moderna svenska förorten gets ut. Och litteraturen kommer fortsätta misslyckas om den antar att en historia räcker. Det är en idé som reflekterar bilden av förorten som en ourskiljbar folkmassa utan individuella särdrag, det är en förvägran av att erkänna komplexa säregna subjekt.

Varför unga i förorten inte har samma intresse för lyriken som deras motsvarigheter i innerstaden är delvis en följd av denna brist på spegling. Någon brist på kärlek för språkets musik och dess förmåga att förmedla och förvandla har det aldrig varit fråga om, då skulle hiphopen inte finnas. För det är otvivelaktigt så att när människor ges en chans att berätta sina historier så tar de ofta den. Att deras historier och det språk de förmedlar dom på inte ges status och som “god litteratur” anses allmängiltiga för det mänskliga tillståndet är också ett obestridligt faktum.

Däri döljer sig den djupare frågan om vem som i vårt samhälle anses vara mänsklig, i den mån att dess historia är något som kan tala till alla människor på ett eller annat plan. Något som sägs vara utmärkande för bra litteratur.

Omvänt blir litteraturens misslyckande att nå dessa främst unga personer i förorten aldrig föremål för en diskussion om litteraturens misslyckande att vara allmängiltig. Kanske på samma sätt som ett valdeltagande på 50% i vissa orter aldrig beskrivs som ett demokratiskt haveri för hela landet. Med vissheten om att förortens röstande inte kommer beskrivas som en demokratisk kris på tidningssidor än på länge, så kan man kanske våga tro att förortens poetiska röster på suedikreol ska pryda många boksidor snart. Vilket förlag ska bli först att satsa på en samling dikter på suedikreol?


Foto: Mural i Hammarkullen. Kultur i väst.