Artiklar : Konst

Forza Femme – separatistisk graffitifestival för kvinnor och icke-binära

Forza Femme – separatistisk graffitifestival för kvinnor och icke-binära

Graffitifestivalen Forza Femme startades som svar på ett behov att skapa plattformar för att främja kvinnliga målare. Graffitikulturen har länge varit mansdominerad och kvinnor har haft svårt att ta plats, de får inte lika mycket synlighet som männen i kulturen. Det var dags att själv skapa en förändring och då föddes Forza femme.

Forza Femme startades 2014 av Emma Simu, Mikael Nyström och Lotta Ankargård Hansson och samma år hölls första eventet på Subtopia i Alby. Efter det tog festivalen en paus och 2017 tog Rosanna Sandberg över Forza Femme för att driva det vidare. Under en helg i juni anordnade Sandberg en separatistisk och alkoholfri graffitifestival för kvinnor och icke-binära på Subtopia. Det bjöds på live graffiti, workshops, mat och musik.

 

Varför är detta viktigt?

Sedan 2014 har representation på olika graffitievent blivit bättre, det vill säga, arrangörer har börjat fokusera på att lyfta kvinnliga konstnärer. Men jag ser fortfarande brister i hur kvinnliga konstnärer bemöts och behandlas. Detta speglar givetvis samhället i övrigt.

Det börjar bli bättre men jag vill skapa en trygghet, en mötesplats där det är fritt att uttrycka sig på. Att få motivation och inspiration att skapa. En stark gemenskap.

Forza Femme är inte bara en plattform som ska främja kvinnliga konstnärer, det är ett politiskt ställningstagande, att arbeta för jämställdhet och slå knytnäven i bordet mot kränkningar och objektifiering av kvinnligt kodade målare. Jag vill att det ska hållas ett separatistiskt event varje år men jag vill också att det skapas fler event med graffiti där det tydligt tas hänsyn till jämställdhet.
Det finns otroligt många grymma kvinnliga konstnärer runt om i världen men ändå får de manliga ta mest plats och får uppmärksamhet.

 

Vad är din erfarenhet av att driva Forza Femme?

Forza femme har fått otroligt mycket positiv respons från allmänheten. Det är ett tungt arbete att driva en sådan mötesplats men jag tänker att om en har en stark bas av människor som älskar graffiti och gatukonst samt brinner för denna typ av gemenskap så ser jag inga hinder. Detta år gjorde jag ett flertal upprop i olika grupper, t.ex. hos Facebook-gruppen Streetgäris. Det är verkligen fantastiskt hur engagerade och intresserade alla blev av att stötta Forza Femme. Oavsett hur starkt jag brinner för detta så går det inte att driva det helt själv så jag är oerhört tacksam för allas insats för att få ihop ett grymt event detta år. Inför nästa gång kommer jag leta fler som kan driva Forza Femme tillsammans med mig för att göra plattformen starkare. Jag vill att det blir bättre och större nästa år.

 

Hur ser framtiden ut för graffiti och street art tycker du? I Sverige? Där du är verksam? 

Efter borttagandet av paragraf 9 i Stockholms stads nolltolerans policy har det hänt mycket. Fler lagliga väggar har öppnats för allmänheten att måla på. Fler aktörer har vuxit fram som driver graffiti och gatukonsten framåt vilket resulterar i att fler event och plattformar skapas. Det ser bättre ut i storstäderna. Jag tror det beror mycket på att det finns mer graffiti i de större städerna. Det finns till exempel fler lagliga väggar i Stockholm samt mer möjligheter till att testa på graffiti genom olika organisationer och grupper. Graffitin börjar också få bredare intresse runt om i landet. Så framtiden ser ljus ut och kulturen växer sig starkare och starkare.

Men det finns fortfarande plats för förbättringar. Ett stort problem är att många konstnärer får dåligt betalt eller inget betalt alls. Många blir utnyttjade och får ofta höra frasen ”Du får i alla fall synas”. En fras som antyder att en som sysslar med graffiti eller gatukonst ska vara glad för att det överhuvudtaget får göras. Detta är viktigt att arbeta för att konstnärer/graffitimålare vågar ta plats och ta betalt. Beställaren ska inte förvänta sig gratisjobb. Sedan är det så klart upp till en själv att välja när en kan göra en målning utan betalning för välgörenhet eller mindre organisationer.

 

Favorimålare och crews just nu?

Jag är inte en sån som håller fast vid favoriter, men det har verkligen blommat upp många nya konstnärer de senaste åren, framförallt kvinnliga. Det är verkligen kul att se hur alla triggar igång varandra att börja med graffiti och gatukonst. Finns många där ute som fortfarande behöver lyftas fram. Det är ett hav av grymma talanger som driver olika projket för att färglägga betongen.

Bild: Rosanna Sandberg

 


Diptyk av Afrang Nordlöf Malekian

Diptyk av Afrang Nordlöf Malekian

پدر جون گفت
0

My Dear Dad Said
0


Minnena faller glasklara mot ingen botten utom oss själva

Our Memories Fall Glass-Clear To No Ending Except Our



Afrang Nordlöf Malekian (1995) studerar fri konst på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han utforskar vilka historier som tillåts berättas och vilka liv som tillåts sörjas. Verken tar avstamp från personliga såväl som kollektiva händelser som uppstår i dysfunktionella strukturer där människor förtrycks.


Mandana Moghaddam, The Silence

Mandana Moghaddam, The Silence

Göteborgsbaserade konstnären Mandana Moghaddam arbetar ofta med frågor kring kommunikation och bristen på densamma.

På Konstnärshuset presenterar Moghaddam just nu ett nytt verk, The Silence, en installation där ett videoverk visas på två skärmar samtidigt, placerade på var sin sida av utställningsrummet. Vi ser en händelse utspela sig, en grupp människor står likt en kör tillsammans vid kanten av en simbassäng i ett badhus, en ung kvinna lösgör sig ur gruppen och hoppar i bassängen fullt påklädd. Gruppen av människor, massan, står kvar. Kameran åker över deras orörliga ansikten, blickar på oss under tystnad medan det blåser i träden utanför simhallen.

Nere i vattnet upplevs en annan ljudvärld; polis- eller ambulanssirener, röster, protester, skott och smällar. En referens till den iranska revolutionen eller en referens som lika väl skulle kunna handla om massdemonstrationer och upplopp i vår samtid. Kvinnan dyker upprepande gånger ned, som för att stanna kvar i ljudet under vattnet, kanske för att förstå vad det är hon upplever. I dykandet finns ett upptäckande – en vistelse – som kan handla om att återuppleva minnen men också om att isolera sig från massan för att bearbeta det som varit.

Vattnets dämpande förmåga förvränger verkligheten men i The Silence är ljudet under ytan klar. Ovan möts hon av den stela tystnaden där hennes ensamhet blir påtaglig. Det finns en paradox i kvinnans dykande som påminner om självvald isolation. När världen stänger ut dig kan omfamnandet av utanförskap, och kanske till och med självisolering, vara ett alternativ. Det aktiva valet att dra sig tillbaka från massans avfärdande eller oförståelse. Samtidigt som isolering kan ge upphov till minnen som vill bli uppmärksammade.

Det hela ger upphov till frågor om gränsytor, parallella liv och association till fostervatten med sin både tunna och tjocka vägg mellan livmodern (trygghet) och världen utanför.

The Silence är även producerad som längre filmversion och hade premiär på Göteborgs filmfestival i år.

Verket finns att beskåda på Konstnärshuset i Stockholm fram till den 21 februari.

Estella Burga och Macarena Dusant


Mandana Moghaddam har medverkat i biennaler, haft separatutställningar på Göteborgs Konstmuseum och Röda Sten Konsthall samt arbetat med offentliga konstverk runt om i Sverige. Se mandana-moghaddam.com.

Estella Burga är konstnär och pedagog på Lava bibliotek och verkstad, Kulturhuset Stadsteatern.

Macarena Dusant är konstvetare och textförfattare. Burga och Dusant driver tillsammans med Isabel Löfgren organisationen IDA (Institutet för Diaspora och Avkolonisering), som arbetar med frågor kring kunskapsproduktion och kunskapsformation inom konsten. Se i-d-a.se.


Varför skriver ingen om Makode Lindes konst?

Varför skriver ingen om Makode Lindes konst?

Debatten kring Makode Lindes utställning ”N-kungens återkomst” på Kulturhuset i Stockholm går fortfarande varm. Det mesta som har skrivits om utställningen har inte gått något djupare på själva konsten, och där det har förekommit har mottagandet inte alltid varit positivt, exempelvis Linda Fagerströms recension i Sydsvenskan. Samtidigt firar en övervägande vit kritikerkår modet i ett uttryck som ska provocera men som kanske inte gör det där den är tänkt att göra det. Johan Palme skriver om en konst vars kritik han håller med om, och undrar vad som gör kritikerkåren nästintill oförmögen att tala om självaste utställningen. 

Är Makode Lindes utställning på Kulturhuset ens en utställning längre? Är Makode Linde ens en konstnär?

Sveriges kulturvärld, inåtvänd, vithetsnormativ och homogen, står fortfarande och trampar osäkert kring de starka rösterna som är rättmätigt arga på institutionernas skeva representation och strukturella rasism. Diskussionen tvingas om och om igen, yrvaket, upprepa grundläggande frågor om bildspråkets makt, om vilka röster som kommer till tals, om hur sammansättningen av ledningarna i kulturvärlden påverkar innehållet – kanske inte så underligt i ett land där en märkligt dominerande ådra i kulturdebatten består av slipsnissar som lajvar hakkorsprydda punkare, fetichiserande den heiliga provokationen.

I en sån värld blir Makode Lindes utställning en arena för politiska ställningstaganden, inte en arena för konstdiskussion. Varje debatt, varje intervju, varje krönika, varje recension, kretsar nästan enbart kring frågan om Kulturhusets och konstnärens strukturella position. Grundläggande ordval, som sedan länge borde vara slutdiskuterade, tvingas ältas om och om igen. Om konsten har pratats om är det bara den delen som explicit kommenterar debatten som har fått utrymme, en liten skärva av den mångbottnade, sammanbundna multiinstallation som utställningen består av. Kanske är det en oro från den fortfarande enormt vithetsdominerande kritikkåren att inte trampa snett som gör att de väljer att hellre prata runt konsten än att konfrontera dess innehåll på riktigt. 

Vilket blir ofantligt märkligt. Makode Linde är en personlig, säregen konstnär, som samtidigt har en stor flora intertextualla kopplingar och referenser till andras teoribildningar och konsttraditioner. Just det som en konstkritikerkår förväntas kunna bena fram och förmedla.

Makode Linde arbetar som konstnär med sig själv i första hand, både som verktyg och motiv. Mest känd är hans självporträttserie [Makode Lindes ordval. reds anm] Afromantics, där han tar kulturella objekt med stark identitet och målar på ett oformligt golliwog-ansikte, en illasittande rasistisk karikatyr som suddar ut objektens innehåll. Symboliskt görs varje möjlighet till självständighet och identitet omöjlig av den vithetsnormativa världens påklistrade stereotyper. Makode Linde är fast i sin golliwog-mask – både sedd utifrån, universellt konstruerad som Den Andre, men också fast i en persona, ett clowneri, en minstrel show.

Här har han mycket gemensamt med en feministisk konsttradition. Att visa upp bilden av sig själv i ett stereotypt kulturellt skal är att uppfodra betraktaren att begripa koppligen mellan struktur och människa. I Marianne Lindberg DeGeers lika omfångsrika fotomålningsserie Jag tänker på mig själv tvingar hon den som tittar att se hennes ansikte i finkulturens och populärkulturens ikoner. Cindy Sherman iscensätter fotografiskt kvinnoroller med sig själv i centrum. Cosey Fanni Tutti gick ett steg längre när hon själv medverkade i en förnedrande porrindustri och ställde ut de tryckta resultaten. Kroppen är bokstavligen samtidigt stereotypen. Gränserna mellan den strukturella Andre och medmänniskan – Immanuel Levinas andre – blir otydlig, abjekt, och förtrycket mot en grupp som konstrueras stereotypt kan inte längre hållas separerat från förtrycket av den individ som faktiskt finns framför oss. Det är i den relationen man måste läsa den ökända tårtan, där Makode Linde sitter och skriker genom hela performanceverket; det är han, hans egen kropp som blir uppskuren lika mycket som den rasistiska symbolen, och han kopplar ihop dem till ett obehagligt komplex som stirrar tillbaka från avgruden.

Just uppskurna kroppar är ett tema som genomsyrar hela utställningen på Kulturhuset. Trasiga, kommodifierade, lemlästade kroppar finns överallt, och ekar återigen en feministisk konsttradition. Skyltdockor, upphuggna, målade i en giftgrodas grälla färgskala. Modeller och bäbisar, alla Makode själv i sin Afromantic-persona, har armar och ben delade som köttstyckning. Kungatronen vilar brevid en stor hög HIV-bromsmedicin. Populärkulturens all kroppsskräck krälar i den kväljande miljön, Alien-filmernas ägg kläcker otäcka spindlar. Är det ett självhat Makode Linde försöker gestalta, ett kroppshat? Valerie Kyeyune Backström läser intressant nog ett hat mot den egna svartheten, andra ser ett hat mot en frånvarande fader. Men det känns minst lika nära att läsa in en transpersons kroppsdysfori från en person som är ytterligt obekväm i sin tillskrivna identitet, och det är inte ett sammanträffande att det är just kvinnokodade kroppar som får vara den trasiga, sjuka symbolen.

Övergången är ständigt närvarande, även i de obehagliga transgressionerna och hånandet som konstnären gjort sina. Rachel Dolezal dyker upp bland afroamerikanska kändisar i ett hörn, hälften illusion, hälften fördomstest. En symbolvärld som ständigt dyker upp är den som relaterar till The Middle Passage, slavskeppens resa över Atlanten och den människoförgörande uppslitelsen. Rika subjekt reducerade till skräp, slängda över bord. Lika sjukliga som kroppen, alla kolonialismens kommoditeter, giftiga bananer, giftig bommull. Afrika förenklat, glättigt, upplaggt i en kundvagn, till salu. Dyra basketskor som ett nytt ekonomiskt slaveri. Skapandet av en rasifierad underklass, där svarta tvingas ta låglönejobb, illustrerad med en skurmopp gjord av hårflätor.

Tankarna känns igen från afroamerikansk vänsterkritik. Och relationen till afroamerikansk konsttradition, även i användandet av blackface, finns där hela tiden. (Kanske ironiskt med tanke på att konstnären anklagar sina kritiker för att vara för influerade av USA.) Att använda stereotypa uttryck blir i traditionen ett sätt att ställa obehagliga frågor till den vita blicken, att tvinga den vita publiken att förhålla sig till vad den vet är rasism för att fundera på sin egen position. Att skapa obehag över det som pågår, relationellt, är en nyckelposition i Makode Lindes konst. På Kulturhuset tvingas alla besökare gå över Afrika som en stor dörrmatta för att komma in i utställningen, delta i det symboliska förtrycket. Obehagliga ögon – i form av runda, stirrande serietidningsögon och i form av övertydligt skyltade övervakningskameror – är ständigt närvarande, tar över positionen från den maktmässiga vita blicken, förvandlar betraktaren till den betraktade. De som tittar tvingas in i Makode Lindes egen position, ständigt betraktad och bedömd. In i hans påtvingade clowndräkt, in i hans känsla av svek och hans vacklande självbild, hans ilska mot samhällets rasism och homofobi. 

Makode Linde på Kulturhuset är långt ifrån en rolig utställning, snarare smärtsamt utlämnande. Makode skriker inte som i tårtan, men verket på Kulturhuset är ett metaforiskt skrik, och utsöndrar en ofantlig smärta och utsatthet bakom vad som är presenterat som lustiga och sagoaktiga fasader.

Frågan är om den majoritetsvita publik som nu flockar till Makode Lindes utställning förstår det, eller om det bara ser den förmenta humorn som projiceras utåt. En genomgående kritik som riktats mot den afroamerikanska konsttraditionen som använder blackface är att den publik som ser verken snarare kommer roas än oroas, att förtrycket symboliskt reproduceras snarare än subversivt punkteras. Att så förnedrande uttryck idag bara borde användas i tydliga, varnande, pedagogiska sammanhang, i allvarsamma muséer och skolböcker, för att risken är så stor att de förstås fel av en oinitierad publik.

En vän nämnde härom dagen att han ännu inte sett en enda vit museibesökare beskriva sitt obehag över utställningen, att ingen har skrivit om hur illa till mods de blivit av innehållet. Kan det vara så att de helt enkelt inte förstår? Att budskapen och känslorna är för subtila och går över huvudet på de vita besökarna? Och, lika illa: Kan det vara så att konstkritikerna i den inåtvända, vithetsnormativa svenska kulturbubblan helt enkelt inte har kunskaperna och verktygen för att ta sig an frågor om slaveri, rasism och transfobi? Kan det vara anledningen att ingen skriver om konsten? Jag hoppas att det inte är så, att besökare och kritiker går därifrån och mår lika illa som konsten kräver. Men jag är inte säker, och det är inte obefogat att vara orolig för att Makode Lindes utställning finns i helt fel tid, i fel arena, når fel publik. Kanske behöver konstvärlden den där grundläggande förståelsen om representation och rasism innan den egentligen är mogen.

 


Johan Palme är kulturjournalist och arbetar med bland annat text till olika kulturprojekt och filmfestivaler.

Foto: Matilda Rahm


Andrum och ansvar

Andrum och ansvar

 

 

Det tog inte lång tid från att bilderna på den 3 åriga Alans livlösa kropp spreds internationellt, till att regeringen anammade både rasistisk retorik och politik. EU och Sverige exploaterar och mördar en av världens allra svagaste grupper; flyktingar. Hur många fler ska behöva dö på medelhavet? Illustrationen kritiserar regeringens hycklande och den högersväng som ägt rum i rasismens tecken i Sverige.

FB_IMG_1448965040098

Rezan Labady, 28 år. Aktivist som jobbar med IT och kommunikation.

 


Dagens antirasistiska kamp sammanfattad med en illustration

Dagens antirasistiska kamp sammanfattad med en illustration

11755224_10152980671892050_7205721364003897711_n

 

Jennifer Wegerup skriver idag om tvättstugor och rasism, Lisa Wool-Rim Sjöblom ger svar på tal.

Lisa Wool-Rim Sjöblom är verksam som illustratör och serietecknare, är medlem i det feministiska, separatistiska seriekollektivet Dotterbolaget och har medverkat i bl.a. Bang och Galago. Tidigare har hon främst illustrerat för barn och utöver serier om söta kaniner har hon även gjort de omtyckta barnböckerna Hitta barnen! och Leta loppan!. Du hittar Lisas hemsida här.

Numera använder hon främst sitt tecknande för att gestalta rasism, utanförskap och adoptionsproblematik, och tror på bildens förmåga att kommunicera sådant som ibland kan vara svårt för orden att uttrycka på egen hand. Nästa år planerar hon att debutera med det självbiografiska seriealbumet Palimpsest, som med utgångspunkt i det egna sökandet efter ursprung riktar en kritisk blick på adoptionsindustrin. Vid sidan om ritandet kämpar Sjöblom aktivt för att belysa och stärka adopterades rättigheter.