Artiklar : Kommentar

Individens magiska krafter

Individens magiska krafter

Pepptalk och egen vilja, så försvinner alla problem med skeva arbetsförhållanden, klassklyftor och en osäker arbetsmarknad som bränner ut människor. Reklam kommer alltid vara reklam. Frågan är hur representation och mångfald används i reklamen som ett sätt att inte förbättra arbetsvillkor för människor med jobb som inte alltid utförs under trygga förhållanden och med skäliga villkor. En annan fråga är hur en statlig myndighet som Försäkringskassan kan ta sig samma befogenheter som ett kommersiellt företag, och ockupera det offentliga rummet med reklam som uppmanar sjukskrivna att bejaka sin arbetsförmåga, när Försäkringskassans ansvar är att utreda och administrera försäkringar som betalas ut till personer som är sjuka tills de uppkommer en nivå där de återigen kan arbeta.

Försäkringskassan ockuperar det offentliga rummet med sin reklam om “Laget Sverige”. Budskapet är enkelt: “Vi frågar efter vilken arbetsförmåga du har, inte hur sjuk du är”. Fast själva poängen med att vara sjukskriven är att vila upp sig och bli frisk. Chanserna att aldrig kunna bli frisk ökar markant för den som hela tiden behöver förhålla sig till vilken  arbetsförmåga den har, istället för att få ta sig tiden att vila och bli frisk.

Även Skånetrafiken tror på individens magiska krafter, att kunna välja yrke helt fritt i ett samhälle där valfrihet är något man kan unna sig om man har ekonomiskt kapital, eller föräldrar med pengar som kan fånga upp en när man hamnar utanför skyddsnäten (de få som existerar i dag). I äkta mångfald och representationsanda, som nu är så hippt i Sverige, vill de upphöja högutbildade busschafförer genom att placera deras ansikte på reklampelare med budskapen “En av våra bussförare är arkitekt”, och kanske har resenärerna tur och får åka med den personen.

För ett par månader sedan åkte jag taxi i Göteborg, chauffören började berätta om hur han hela tiden får svara på var han kommer från och varför han kom till Sverige. Han var väldigt besviken, hade jobbat som läkare men körde nu taxi och fick förutom det hela tiden förklara för passagerare varför han kommit till Sverige. Han berättade att han höll på att bli sjuk av alla tankar på hur värdelös han var för detta samhälle och bad mig skriva om problemet. Vi har ett stort problem med att vissa yrken anses finare än andra, och om man har en viss titel eller position behandlas man bättre. Jag som skribent kan sitta och skriva och prata om de fina idéerna, min pappa som kör buss lever i en helt annan verklighet.

När klyftorna mellan centrum och periferi, land och stad, arkitekter och chaufförer är enorma, blir undertonen i kampanjer som dessa att även busschafförer är duktiga och ordentliga arbetare som man kan lita på. Att de är högutbildade men ändå har valt detta yrke. Valfrihet används för att avpolitisera en fråga som är högst politiskt i vårt samhälle. En annan underton blir att representation är viktigare än klass, arbetsvillkor och en antirasism som kräver mer än ett symboliskt upphöjande av människor som arbetar.

Många har kontaktat Skånetrafiken och undrat vad syftet med kampanjen är. Skånetrafiken svarar att syftet med kampanjen är att höja bussförarnas yrke och visa att de valt att köra buss och bli representanter för Skånetrafiken än att jobba som till exempel rörmokare. Först och främst, upphöjande av ett yrke syns i lönekuvert och i arbetsvillkor, inte på en reklampelare. Sedan kan man fråga sig hur syftet skapar en splittring mellan människor som arbetare: “Du som kör buss är bättre än den som fixar rören”. Så skiftar man problemet från att handla om att vara en bättre/sämre arbetare, än hur arbetsvillkoren ser ut.

Jag tror de enorma klyftor mellan löner och verkligheter mellan olika yrken gör att vi separeras från att förstå varandras situation. Man visar upp en nöjd arbetare som ”valde” att köra buss trots hög utbildning. På så sätt kan man höja företagets varumärke. Samtidigt som det kan få fortsätta råda vilda västern på arbetsmarknaden.

Problemet är inte människor som är duktiga och stolta på jobbet, oavsett yrke, utan hur arbetsvillkoren ser ut på arbetsplatserna. Kanske är inte reklamen livsfarlig, men den är ett väldigt kraftfullt verktyg för att ingjuta en känsla av hopp och skapa en distans inför vad som skulle kunna bli markant bättre när det gäller löner, villkor och klyftor.

Men innerst inne vet alla att individens magiska krafter inte löser ett smack.


Kritiker är för bekväm

Kritiker #40 Femininitet, etnicitet, klass

Redaktörer: Dockhaveri förlag

Senaste numret av Kritiker har tema »Femininitet, etnicitet, klass« med bokförlaget Dockhaveri som redaktörer. Dockhaveri utgår från det gurleska perspektivet: Gurlesk beskrivs som feminism i sockersöt förpackning som är en mix av ilska och kitsch. Femininet finns i texterna, det gör även etnicitet (man undrar varför redaktörerna håller fast vid etnicitet och inte väljer rasifiering).

Jag minns när jag själv skrev en text för Kritikers barnnummer. Som klassresenär var jag väl medveten och tacksam över att få skriva i en sådan fin litteraturtidskrift. Det var prestationsångest som gällde från början till slut. Trots stöttande och uppmuntrande redaktörer som trots allt valde mig som essäist. Därför blev jag positivt överraskad när jag såg att klass också är en del av temat.

I förordet står: “Dockhaveri tänkte att en varsam inbjudan till att blotta banden mellan text och liv skulle kunna bidra till både en litteratur och en litteraturkritik som erkänner kroppars materiella villkor utan att reducera någon till en kulturell trop eller ett politiskt alibi”. Det låter lovande med texter som bryter mot det förväntande, som inte låser skribenter vid identiteter.

Jag läser om patientens berättelse om sjukdomen, om hur femininitet villkoras av vitheten, och att: “femininitet omskrivs av Karl Marx som ett nödvändigt ont fram till kapitalismens fall”. Bidragen är intressanta, urvalet är noggrant när det gäller feminism, antirasism, och intersektionen däremellan. Men hur intresserad av klass är egentligen Kritiker?

Mitt intresse fångas av Izabela Morskas En drottning i exil. Det är en text om att sälja sex, att bli våldtagen men ändå vara tvungen att tala med mjuk röst med kunderna för att tjäna pengar, att vara invandrarkvinna men “åtminstone vit och polerad, vilket gör att hon kan arbeta tillsammans med kvinnor som talar med mjuka röster utan brytning”. Det är tydligt att klass, etnicitet och femininet finns där, och att det handlar om ett underläge. Men texten blir aldrig sentimental, den vägrar bekvämt parkera sig i en underdogposition. Istället erbjuds läsaren flera lager som öppnar upp nya frågor: “Så för en gångs skull hör hon alltså till de privilegierade. Hon särar aldrig på benen utom för nöjes skull, för att ställa sig grensle över mannens fötter på bordet”.

Lika mycket som jag fastnar för den här textens förmåga att skriva fram klass, etnicitet och femininitet, lika lite berörs jag av numret som helhet där jag upplever hur klass blir till en parentes som pliktskyldigt får vara med för att “det ska vara så”. Det hade varit helt okej om inte temat vore just Femininitet, etnicitet, klass.

Jag är bekant med flertalet redaktörer av och skribenter i numret (därför blir det här också en kommentar och försök till ett samtal istället för recension), och följer deras texter och arbete med stor behållning. Jag blir därför nyfiken på hur  numret hade sett ut om man hade vågat utmana den egna blicken, kanske letat utanför Biskops Arnö bubblan när det gäller de svenska bidragen. Och inte blandat ihop vithetskritik med klass.

Egentligen är det Kritiker som helhet som gör mig fundersam: Hur skulle tidskriften kunna utvecklas om man valde utanför en viss krets när det gäller redaktörer och skribenter? Självklart är en tidskrift som riktar sig till alla orealistiskt och ointressant. Men det finns skribenter även utanför skrivarskolornas väggar vars texter passar in i en tidskrift som Kritiker. Det är inte bara kulturmedelklassen som skriver intressant litteratur.

En del av mig tycker att Kritiker kvalar in bland våra mest angelägna litterära tidskrifter, en annan att strävan efter att ständigt välja de duktigaste texterna gör tidskriften förutsägbar.

I boken Textasen skriver Roland Barthes att den tillrättalagda texten som inte lyckas skapa nerv och dramatik riskerar att falla platt. Jag hoppas att Kritiker som tidskrift börjar röra sig mot att skapa mer friktion, snarare än bekväm perfektion.

nummer40


Glöm inte dagens antisemitism den 9:e november

Glöm inte dagens antisemitism den 9:e november

Den 9 november hålls manifestationer till minne av den så kallade Kristallnatten runt om i landet. Men majoriteten av dessa osynliggör, medvetet eller ej, dagens antisemitism. Det är ovärdigt och skrämmande, menar nätverket Rörelse mot antisemitism.

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus, omkring 7 500 judiska butiker och även bostäder vandaliserades, 400 judar mördades och 30 000 judiska män skickades till koncentrationsläger. Nazisterna kallade det Kristallnatten, vi föredrar benämningen Novemberpogromen, vilket var en flera dagar lång pogrom riktad mot judar. Nu på måndag hålls en rad minnesmanifestationer på orter runt om i Sverige. Vi har tittat på eventsidorna på Facebook för 21 av dessa. Flera är rena minnesstunder, men majoriteten fokuserar både på att minnas och på att ta ställning för nutida offer för rasism.

Att ta ställning och agera mot rasistiska strukturer och tendenser i dagens samhälle är en självklarhet. Att inte göra det innebär att inta rollen som åskådare. Vad som skrämmer oss är dock oförståelsen för, och osynliggörandet av, judars samtida utsatthet. Av 21 olika events nämner 14 av dessa nutida rasism, men endast på 2 av dessa (Helsingborg och Göteborg) nämns nutida antisemitism, attacker riktade mot judar och judars utsatthet i dagsläget.

Exempelvis i Stockholm arrangeras en manifestation med namnet “Då: Kristallnatten – Nu: Brandattentat” och i beskrivningarna av de olika eventen och i kommentarsfälten sägs det, uttryckligen eller inte, att förtryck av judar inte längre finns. Om detta kritiseras är det vanligt att en rad olika härskartekniker följer: man förlöjligas, kommentarerna tas bort, man blir mistänkliggjord. Det finns en genomgående tematik och jargong inom den antirasistiska rörelsen om att antisemitism och hat mot judar är något som fanns då, inte nu. Andra former av rasism (exempelvis antimuslimism, antiziganism och afrofobi) finns nu – medan antisemitism ses som förlegat. Och om det nu godtas som samtida, är det enbart högerextremister och de med “benägenhet för konspirationsteorier” som sysslar med det. När antisemitism upprepande omnämns som något som bara fanns i dåtid blir det en myt som förhindrar agerande mot nutidens antisemitism.

Till er som tror att detta stämmer kommer här några exempel på den nutida antisemitismen:

  • angreppet mot en judisk skola i Toulouse 2012, då en lärare och tre barn mördades.
  • attack mot judiska församlingen i Malmö, då knallskott och gatsten kastades mot synagogan 2012.
  • attacken mot Judiska museet i Bryssel år 2014 då fyra personer dödades.
  • talmannen Björn Söders (SD) uttalande 2014 om att judar inte är svenskar.
  • att eleverna på den kommunala skolan Vasa Real i Stockholm, som har klasser med judisk profil, möttes av hakkors och annat nazistiskt klotter när de kom till skolan, förra året.
  • att rabbinen i Malmö utsatts för upprepade attacker, som att få en glasflaska kastad mot huvudet. En dag utsattes han för fyra attacker inom loppet av två-tre timmar.
  • attacken mot kosherbutiken i Paris, i januari i år, där fyra personer dödades.
  • attacken mot synagoga i Köpenhamn där en judisk man sköts till döds, i februari i år.
  • när 250 gravar skändades på en judisk begravningsplats i franska Alsace i februari i år, bland annat sprejades hakkors.
  • de propalestinska manifestationer som spårat ur i Frankrike, där demonstranter slagit sönder judiskägda butiker och stormat synagogor.
  • de 270 anmälningar om hatbrott med antisemitiska motiv som Brå sammanställt under 2014.
  • alla de högerextrema sajter och forum i sociala medier som sprider antisemitiska konspirationsteorier och hat mot judar.
  • alla de vänsterinriktade, som annars är så bra på att urskilja förtryck, som köpt dessa idéer och (åter)skapar och legitimerar dem.
  • och sist, men inte minst: den vardagsrasism som drabbar judar, den som vi sällan anmäler: kränkande påhopp i sociala medier, i kollektivtrafiken och på arbetsplatser, att möta hakkors målade på sin dörr och bli utsatt för hatbrott i form av misshandel. Det är några av de saker som judar drabbats av senaste tiden. Det är också många av oss inte vågar vara öppna med den judiska identiteten, inte vågar ta på sig halsbandet med Davidsstjärnan, drar en luva över kippan så den inte ska synas eller låter bli att nämna att en är jude.

Vi kan förstå att man kan vilja använda Kristallnatten som (retoriskt) verktyg i kampen mot rasism, för att göra en poäng. Det blir dock fel när man inte bara osynliggör judars samtida utsatthet, utan även i en del fall gör det på bekostnad av judar.

Det finns en tendens hos icke-judiska européer att se Förintelsen som en ”europeisk tragedi” snarare än en tragedi som drabbade specifika grupper (judar, romer, hbtq-personer, personer med funktionsvariationer m.fl.) och därmed någonting som kristna/sekulära européer har rätt att på olika sätt använda sig av, i detta fall som retoriskt kraftuttryck. Det är klart att det ska kunna diskuteras även av personer som inte är exempelvis judar eller romer, men Novemberpogromen, Förintelsen och andra trauman är inte allmängods att hantera på det sätt en själv finner passande. Detta är en appropriering, ett kidnappande, av en tragedi som skakat den judiska identiteten för generationer.

Det är inget fel att under årsdagen av Novemberpogromen manifestera mot andra former av rasism än antisemitism, tvärtom ser vi det som otroligt viktigt att ta avstånd från alla former av förtryck såsom antimuslimism, antiziganism, funkofobi, homofobi, sexism och transfobi. Men när rasismen mot judar, antisemitismen, glöms bort eller nonchaleras till och med på minnesdagen av Novemberpogromen är vi rädda för vart vi är på väg.

Jackie Mhitaryan

Elin Schwartz

John Martin Uhle

Emma Frost

Anette Björkman

Rikkert Hasselrot

Ann Camara

Shelly Ravid

Björn Isberg

Katarina Warman

Marianne Akkari

Dalida Chomille Bollig

Anna Nordén

Rörelse mot antisemitism​

 

Foto: Quinn Dombrowski


Dagens antirasistiska kamp sammanfattad med en illustration

Dagens antirasistiska kamp sammanfattad med en illustration

11755224_10152980671892050_7205721364003897711_n

 

Jennifer Wegerup skriver idag om tvättstugor och rasism, Lisa Wool-Rim Sjöblom ger svar på tal.

Lisa Wool-Rim Sjöblom är verksam som illustratör och serietecknare, är medlem i det feministiska, separatistiska seriekollektivet Dotterbolaget och har medverkat i bl.a. Bang och Galago. Tidigare har hon främst illustrerat för barn och utöver serier om söta kaniner har hon även gjort de omtyckta barnböckerna Hitta barnen! och Leta loppan!. Du hittar Lisas hemsida här.

Numera använder hon främst sitt tecknande för att gestalta rasism, utanförskap och adoptionsproblematik, och tror på bildens förmåga att kommunicera sådant som ibland kan vara svårt för orden att uttrycka på egen hand. Nästa år planerar hon att debutera med det självbiografiska seriealbumet Palimpsest, som med utgångspunkt i det egna sökandet efter ursprung riktar en kritisk blick på adoptionsindustrin. Vid sidan om ritandet kämpar Sjöblom aktivt för att belysa och stärka adopterades rättigheter.


Skulden är alltid någon annans

Jag har hållit mig från att skriva något om Grekland för jag vill inte vara delaktig i tyckonomin där gissningar, känslor och moralism tagit över vett, sans och framåtblickande analyser. Men jag kan inte heller vara tyst i en tid där många verkar ha tappat kompassen helt. Jag kan inte lita på medierapporteringen, jag kan enbart lita på kloka röster som Theodor Kallifatides och Alexandra Pascalidou vars analyser inte handlar om moralism, skuld, andrafiering, utan grekiska folkets förutsättningar att komma framåt. Samtidigt är skuld just det som vissa krafter vill tala om, hur greker är lata, lever över sina tillgångar och inte tar ansvar, att de får skylla sig själva, som om Grekland vore ett barn som resten av förnuftiga, ansvarsfulla Europa ska läxa upp. Samma fina, förnuftiga, civiliserade Europa som med sina gränser dödar tusentals flyktingar –  människor alltså.

Det viktigaste för vissa verkar vara just förminskande av ett helt land, kanske för att man själv ska känna sig större, lite mer ansvarsfull, bättre än de där andra som minsann inte kan sköta sig själva – Skulden är alltid någon annans.

Historielösheten visar sitt ansikte, när man inte föraktfullt drar smaklösa skämt om Grekland: det är alltid roligt med misär i andra länder så länge det inte drabbar Sverige, hänger man sig åt tyckonomin: jag vet minsann hur grekerna borde ha gjort!

11698713_10152943491015911_4472351296344614988_n

Skulle tyckonomerna tycka att Greklands finansminister inte skulle ha avskrivit 50 procent av Tysklands skuld? Tur att historien inte låg i tyckonomernas händer, vi får hoppas att inte heller framtiden gör det.

Som Eric Rosén skriver: ”Om bostadsbubblan spricker, om räntorna stiger, om ränteavdragen avskaffas. Då ska vi alltså främst moralisera över de som inte klarar sig?”


Rachel Dolezals rasiscensättning avslöjar den vita nonchalansen

Rachel Dolezals rasiscensättning avslöjar den vita nonchalansen

Avslöjandet att den svarta amerikanen Rachel Dolezal i själva verket är vit, har lett till högljudda diskussioner kring ras, etnicitet, självidentifikation och det som felaktigt benämnts som ”transrasialism”. Ordet ”transrasial” är ett ord som framför allt används för att beskriva icke-vita som adopterats in i vita familjer och vita kulturer. Det är alltså inte en fråga om självidentifikation, utan om en särskild levd erfarenhet av att ha förflyttats från en (icke-vit) kultur till en annan (vit) och där denna skillnad är fortsatt synlig inom familjen.

Den, enligt mig, befogade ilskan gentemot Rachel Dolezals rasiscensättning, avslöjar den vita nonchalansen och arrogansen inför svart historia och de ojämställda maktförhållanden som råder mellan dessa grupper i USA (och världen), där svarta människor skjuts till döds på grund av sin tillskrivna ras, samtidigt som vita glatt approprierar svart kultur för sitt eget höga nöjes skull.

Ironiskt dock så uppmuntras samtidigt just transrasialt och internationellt adopterade att iscensätta vitheten i sina nya länder, där de som bäst assimilerar sig till vit kultur anses som lyckade, medan de som börjar eller fortsätter att identifiera sig som icke-vita, som hemmahörande i sina första kulturer, beskrivs som dåligt anpassade essentialister – att tillskriva biologiska band betydelse är i det närmaste ett svek, trots att själva den transrasiala erfarenheten är sprungen ur dessa.

Inom adoptionsvärlden är ahistorisk färgblindhet och (den inbillade) möjligheten att ställa sig utanför upplevda raskategorier det hyllade idealet. Adoptivföräldrar kallar sig själva för ”kinamammor” och ”koreapappor”, och i en krönika läser jag om en vit adoptivmamma som menar att det flyter afrikanskt blod i hennes ådror efter adoptionen av en nigeriansk flicka. Att ta hand om någon eller att vara nära någon som är icke-vit beskrivs i det närmaste som en biologisk förvandling, där kärleken är så stark att sociala band blir till blodsband, och gränserna kring ras och etnicitet helt luckras upp. Hur Rachel Dolezal påverkades av sina föräldrars adoption av fyra svarta yngre syskon kan vi än så länge bara spekulera i, men som adopterad kan jag inte låta bli att tänka att det åtminstone är en bidragande faktor som komplicerade Rachels Dolezals förhållningssätt till sin egen vithet. Det säger något om de många utmaningar som adoptivfamiljen ställs inför, och även hur lite det talas om de erfarenheter som vita biobarn har av transrasial adoption.

Lisa Wool-Rim Sjöblom är verksam som illustratör och serietecknare, är medlem i det feministiska, separatistiska seriekollektivet Dotterbolaget och har medverkat i bl.a. Bang och Galago. Tidigare har hon främst illustrerat för barn och utöver serier om söta kaniner har hon även gjort de omtyckta barnböckerna Hitta barnen! och Leta loppan!

 

 


Ointressant kulturdebatt

När det gäller skönlitterärt skrivande tycker jag begäret har rätt att besegra moralen. För först och främst, om vi ska utgå från att moral ska styra berättelserna, vems moral är då den rätta? För få människor vill ses som ”moraliskt onda”, samtidigt finns det inte en allsmäktig moral som alla människor skriver under på. Vi har olika moraliska kompasser vi lever efter. Den som försöker tvinga på andra sin egen moraliska kompass sysslar med moralism, en förtryckande praktik. I samtalen kring kulturmän och kulturmän glömde samtliga debattörer två saker: 1)Vad hände med den ekonomiske mannen som tankemodell? inte han som bor på Södermalm och skriver böcker, utan han som är med och styr över resursfördelningen som gör att vissa kan försörja sig på sitt skrivande, som får utrymme på ett sätt så att de har chansen att bli ”genier”. 2)Hur kommer det sig att kvinnor som skriver litteratur och gör filmer i stil med Lars Von Trier och Stig Larsson inte blir geniförklarade? Utan den litteraturen blir förpassad som hysterisk, inte klassad som finlitteratur och om vi ska ta filmer, Catherien Breillat som jag tycker kan jämföras med Lars Von Trier, fast intressantare, kämpar med att få pengar så hon kan göra nästa film. Jämför själva: ”As of 2011, although Breillat had moved on to other projects, she still hoped to film Bad Love, but had not yet been able to find financing to do so” och ”I april 2015 meddelade von Trier att han skriver på en tv-serie i åtta delar. Serien går under arbetsnamnet The House That Jack Built och är skriven från mördarens perspektiv.” Sen har jag nog svårt för alla som distanserar sig från kulturmannen med enbart kön som argument, för då missar de personerna att de också är den del av vad som upprätthålls med de inflytande som de ju har beroende på klass, ras etc. Jag tycker både Ebba Witt Brattström och Stig Larsson har skrivit intressanta texter, önskar kulturdebatten kunde vara lika intressant.