Artiklar : Gästbloggare

DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDIYA (DEL 6)

DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDIYA (DEL 6)

Sjätte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1 – 5, så gör det först. 


JUST KIDS

Nu ligger jag i solstolen på Snow bar, poolen i centrala Ramallah, och min yngre kusin Zaid rullar en cigarett till mig, vid baren. Han jobbar här men är också precis hemkommen till Ramallah från studier i England. Han är britt på papper och är därför en privilegierad palestinier, som jag. Han kan till skillnad från de flesta palestinierna åka i väg, lämna och resa, utan att gång på gång bli nekad ett visum. Dalia och jag brukar säga att vi är palestinier med de mest privilegierade förutsättningarna, trots att vi lever i diaspora. Och eftersom vi bär svenska pass är vi fria att besöka ”andra sidan” utan tasreeh, ett särskilt tillstånd. Därför att vi, som sagt, är svenskar. Men inte alla palestinier som bär svenska pass kan det, utan endast de personer som INTE bär ett palestinskt id-kort. Alltså vi, min familj och jag. Detta eftersom båda mina föräldrar avtjänat tid i israeliskt fängelse. De hade efter det blivit utvisade, statslösa och bortglömda av den israeliska staten. Deras flykt gav dem valmöjligheten mellan Cypern och Sverige och de lottade sig hit och kom sedan att bli svenska medborgare, någon gång strax innan de återvände tillbaka som främlingar, eller turister, till sitt eget hemland.

Jag var sex år gammal när min familj och jag för första gången skulle besöka Palestina. Mamma hade klätt Dalia och mig i likadana röda sammetsklänningar. Vi hade lugg båda två, precis som nu, och mitt hår var även då alltid långt och rufsigt. Dalia, är min syster. Hon skulle bli Sveriges ambassadör till Palestina när hon blev stor. Hon skulle frita sådana som mamma och pappa – fängslade politiska hjältar. Hjältar. Det sa hon, när vi var små, när vi var tonåringar, och även under hennes samhällsvetenskapliga studier på universitetet. Idag är hon konstnär. Hon målar tavlor av muren och ansiktsporträtt från Qalandyia. Hon porträtterar ockupationen av Palestina genom starka kvinnor som förlorat sina barn med kulor i bröstet, trots att de aldrig kastade sten mot beväpnade soldater. Hon porträtterar ockupationen eftersom det är hennes kamp, i ett land hon aldrig fått leva i.

Första resan till Palestina var 1995 och vi vinkade hejdå till pappa vid tåget som skulle ta oss till Kastrup och från Kastrup till Tel Aviv, för ett första möte med ”Ben Gurion flygplats”. Mamma visste säkert (men inte vi) att resan dit skulle bli lång. Och därför använde hon hela tågresan som förberedelse för de kommande timmarna i våra liv. Hon gick igenom hur vi skulle bete oss, vilka frågor som skulle ställas och vad vi skulle svara – ”Säg aldrig namnet på platsen vi ska till, säg aldrig Falastin” viskade hon och såg sig omkring, så att ingen annan på tåget hörde var hon sa. Hon gick igenom allt för att vi tillslut sedan kunde försäkra henne om att läget var under kontroll.

Väl framme i Kastrup, plockades vi ut i en ”random check” som det kallas…, tvungna att gå igenom en metalldetektor. Bara vi, Mamma, Dalia, jag och min bröder. Inga andra. Vi barn går först och mamma sist. Och hela detektorn tjuter. Självklart tjuter den. Hon bär bälte och skor med spännen och säkert fyra olika ringar på fingrarna och halsband om nacken och armband och ja, allt det som jag idag brukar ha på mig, som jag sedan brukar vara tvungen att klä av mig för att det inte ska tjuta när jag fortfarande plockas ut i ”random checks” på både ut och inresor. Det fortsätter att tjuta om mamma och mamma grips av panik. Hennes armar höjs upp i luften och hon försvarar sig med orden ”I have not done anything” följt av ”Jag har inte gjort något, jag är svensk”. Mamma slänger fram våra pass och försäkrar den israeliska säkerhetspolisen i Kastrup om att vi alla är svenska medborgare och ingenting annat.

Hennes ögon fylldes med tårar. Och där stod vi, vid sidan av vår mamma, lejoninnan som leder vår flock, och kände oss skyldiga till något vi inte hade gjort… Misstänkta för något vi inte hade gjort framför andra svenskar eller danskar eller vita människor, som skulle turista i vårt hemland. I mitt huvud, slutade det aldrig att tjuta. Mitt hemland.

Jag förstår nu när alla mina ursäkter för min existens i den här världen började. Dom började där, på Kastrups flygplats, i mammas rädsla. I ljudet av metalldetektorn. Jag såg min mammas sorg för första gången bli trampad på, när alla andra fick en plats före oss till hennes hemland, inte deras. Och så började det, mitt ständiga ursäktande av vem jag var, vad jag hette, och hur mitt namn uttalades eller varför vi i min familj inte firade midsommar eller varför jag skulle äta minus fläsk trots att min mamma inte bar slöja. Varför jag aldrig var tillräcklig mycket muslim eftersom jag drack. Eller varför jag kallade mig muslim fastän jag inte hade slöja. Varför jag sa Palestina och inte Israel. Ja, alla dessa ursäkter utvecklades till förklaringar och försvar av vem jag var. Dom slutade aldrig riktigt… Och mest av allt ville jag boxa killen i klassen som sa att jag inte hade något land eftersom Palestina inte fanns på någon karta. Och läraren som instämde ville jag ha ihjäl.. Nej, jag skojar inte. Men jag lyckades spruta trälim i håret på henne, det fick räcka.

Mammas rädsla gjorde att hennes darrande fingrar släppte taget om halsbandet som föll till golvet. Säkerhetsfolket ställde fråga på fråga. Vart ska ni? Vem ska ni besöka i Israel? Hur länge ska ni stanna i Israel? Vad finns i Israel för er? Mamma såg svimfärdig ut. Dalia hjälpte mamma mest, det har hon alltid gjort. Min äldre bror tappade arabiskan så fort han kom till Sverige, och förblev helt apatisk i situationen. Jag, jag bara stod där, tittandes på min mamma, på hur Dalia tog upp halsbandet från golvet och höll mamma hårt i handen. Mamma var så nervös att hon började recitera koranen men kom på sig själv och tystnade. Vi är alla tysta när en av säkerhetspoliserna pekar på oss, mina syskon och jag. Och inte förrän nu ser jag, för första gången, mammas flykt framför mig.

Vilka är dom? frågar säkerhetspolisen, samtidigt som han pekar på oss, mina syskon och jag…
–Det är mina barn.
–Allihop?
–Ja…
–Varför är dina barn födda i olika länder?

Det är sant, min mamma har lyckats föda alla sina barn i olika länder pågrund av flykt. På grund av brist på säkerhet. På grund av osäkerheten utan en nationalitet i en värld full av nationer. När jag tänker på det som säkerhetspolisen då sa, brukar jag tänka att om han var smart, kunde han lista ut det själv. Och kanske gjorde han det. Kanske var han tillräcklig smart, men ville bara strö salt i såret. Den palestinska förbannelsen i ett ständigt sökande efter frihet någon annanstans. Jag lovar, nästan alla min palestinska vänner är födda i ett annat land än Palestina..

Visste ni att det palestinska passet är det sämsta passet att ha? Att bära ett svenskt, är rankat som topp tre. Jag brukar skratta och le, och känna tacksamhet när jag tänker på att jag älskar att resa. Kanske reser jag för att jag kan och vet att jag kanske inte hade kunnat som palestinier med ett palestinskt pass. Fucking pass alltså. Jag blir trött. Jag blir trött på att hela tiden behöva kategorisera mig i olika papper av olika färger, jag blir trött på att vi slutar att vara människor och blir istället länder med färger och flaggor och språk. Shit, jag tänker igen. För mycket igen. Sluta Dima, sluta tänka på det här, sluta nu. Jag slutar. Jag börjar tänka på Qalandiya, på pojken från Gud, på hans dammiga hår, på hans gröna T-shirt och ifall han drömmer om att resa eller om molnen ovan är detsamma som någon annanstans. Frihet. Tänk om pojken från gud som sålde mig armbandet med paletten också drömmer om ett pass från ett annat land, ett land som Sverige… Fuck Sverige. Fuck pass. Fuck allt.

Mitt i dagdrömmandet avbryts jag av en färdigrullad cigarett. Jag sitter vid baren. Min kusin läser upp en dikt för mig. Han är poet och drömmer teater långt ifrån Palestina. Jag ler, tänder min cigarett, öppnar min bok och försvinner i väg till New York på 60-talet. Boken ”Just Kids” får mig att tänka på Olof, på att det är sant, att så mycket i mitt liv påminner om honom. Påminner om oss och hur vi båda är konstnärer i ett annat universum, i en annan tid där länder inte existerar och gränser är broar för pojken med paletten att gå över.

Jag avbryts.

Ännu en gång avbryts jag. Mitt i de finaste drömmarna, när jag är Dima med Olof förvandlas jag till Dima från Ramallah. Framför mig står Seri, Razan, Dana, Karam, Rasha och Ahmad – Palestinas finaste människor. Jag är hemma nu. Jag är lycklig nu. Just nu är jag Palestina i det här universumet, Vi kramas. Tillhörigheten känns inte längre främmande, trots att jag fortfarande söker min plats bland människor här. Men för varje gång som jag återvänder, så hittar jag hem. Mina vänner frågar mig om mina resor, om vart i världen jag har varit nu och vart jag ska näst. Har du varit där, och där och där, frågar Seri mig. Jag är tyst men nickar och ler. Seri, blir ofta nekad visum men han försäkrar mig, gång på gång, om att vi snart ska resa tillsammans. Jag tror honom.

Mitt möte med mina palestinska vänner i Ramallah utvecklas till en dagsfest, vi beställer öl vid baren, någon sjunger vid poolen. Vi badar, pratar, diskuterar och informerar varandra om livet. Om omständigheter och förutsättningar och kärlek såklart. För dem har jag aldrig behövt ursäkta mig, jag har aldrig förklarat för dem vem jag är. Här ÄR jag och det räcker.

Qalandiya bakom muren. Foto: Christian Sterzinger för Heinrich Böll Stiftung/CC BY-SA 2.0
Qalandiya bakom muren. Foto: Christian Sterzinger för Heinrich Böll Stiftung/CC BY-SA 2.0.

 


av Dima Lina Yassin


Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

Femte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1del 2del 3, och del 4, så gör gärna det först. 


Hon är acklimatiserad

Var det pojken från Gud som sålde mig armbandet med paletten? Tänk om jag verkligen har träffat honom förut. Tänk om jag träffar honom igen, sa jag till Hanin, min kusin, när jag berättade för henne om mitt möte med honom. Det var hon som körde bilen när vi passerade Qalandiya den där gången vi skulle till Jeriko och en pojke bad oss köpa hans armband. Jag ville ha armbandet för att jag tyckte det var fint, men Hanin verkade inte särskilt intresserad, hon vill mest bara bli av med pojken som hängde vid hennes sida av bilen. Hon låtsades verka intresserad när jag nämnde pojken för henne. Det brukar hon göra när jag berättar saker. Alltså, låtsas. Det som intresserar mig är ofta ingenting som väcker henne till liv. Hon är ärlig och säger att hon inte minns honom. Men jag minns. Jag minns hur hon bad honom försvinna, och rullade upp fönsterrutan.

Jag steg ut ur bilen som stod stilla i bilkö i väntan på ännu en passkontroll. Jag gick fram till honom, gav honom 5 shekel, och helt plötsligt var jag omringad av 10 andra pojkar och flickor som även dom hade något att sälja. Barnen skrek och sänkte sina priser i hopp om försäljning, i hopp om mat för dagen, kanske. Jag rotar i fickorna utan framgång. Jag har inga mynt säger jag demonstrerande och sedan väcks jag ur kaoset av ett skrik. Hanin tutade och skrek att jag skulle gå och sätta mig i bilen. Vi kör. Ja, jag minns hur vi sedan blir tillsagda att köra åt sidan och en israelisk soldat ber oss att stiga ut ur bilen. Han frågar oss om vart vi ska. Hanin lämnar fram sitt id-kort och svarar, med en tom ton: Jeriko. Jag är tyst och lämnar fram mitt pass. Hans blick är trött. Tom. Han ber Hanin öppna bakluckan, men tittar knappt, sen är han klar. Vi får sätta oss i bilen och fortsätta vår väg. Hon skruvar upp musiken i bilen och kör. Mina tankar var tomma, lika tomma som Hanins röst, lika tomma som soldatens blick. Jag njuter av det tomma, av tanken att kunna låtsas som om det aldrig hänt. Tomt. Bergen är så vackra efter Qalandiya.

Vi två är som natt och dag, då jag är natt eftersom jag håller mig vaken när Hanin sover för att överleva.
Hanin är en annan slags palestinier, en som jag inte så ofta träffar men som det finns en hel del utav. Hon är högutbildad, en läkare i unga år, och hon är vacker. Hennes mörka och stora ögon blir större när hon målar dem i svart kajal, vilket tillhör hennes vardagliga smink. Hennes läppar kläs i rött och hennes nyfönade hår från det dagliga frisörbesöket är som pricken över i:et när klackarna bär upp hennes redan långa ben. Hon kör till jobbet fastän hon bor i en lägenhet mitt i centrala Ramallah vid kliniken – ett gångavstånd mellan kafét och vattenpipan på bara några få sekunder.

Hanin är ofta glad – noll bekymmer – och tänker aldrig på jobbiga saker, fastän allt runtom henne är skitjobbigt. Hon är acklimatiserad. Det är som att hon avskrivit sig allt som har med Palestinas ockupation att göra. Jag antar att det är lättare att leva så, och kanske  det enda sättet att överleva på. Jag tänker efter och inser att jag aldrig hört henne klaga på de timslånga köerna vi delat vid diverse passkontroller och aldrig hör jag henne nämna någonting om havet. Havet. Jag tror aldrig hon har varit där. Fan. Jag måste ta henne till havet. Känslan av att ta med Hanin någonstans utanför den här bubblan har aldrig varit så här sympatisk. Den har aldrig känts så här nödvändig förut. Det känns nästan som om hon är sjuk och att jag kan läka henne.

Människor här lever sina liv i en kollektivt skapad låtsasbubbla, eller låtsasbubblor som sedan blir trygga punkter för dem att leva i. Men, i själva verket befinner de sig i en orimlig acceptans av ett fientligt levnadssätt och inhumana omständigheter. Jag brukar kalla det för en förbannelse. En sanning i en lögn. Ett liv på tippande tå. Ett minfält. Ett fängelse. Ett ockuperat Palestina. Så, grattis, sionismen. Grattis, Israel. Grattis, världen… Ni har även lyckats lura den drabbade att vara okej med att leva ett liv som fånge, i sitt hem, i sin kultur, utanför havet och runt om olivkvistarna som brinner.

När jag börjar tänka är då jag inser att jag blir knäpp, knäpp av kärlek och knäpp av oron som framkallas inom mig när jag vandrar på dessa gator, över dessa berg och luften är lik ett sopavfall i en öken med toppar av den godaste maten och den sötaste drycken. Men, kanske behövs det inte längre tänkas efter utan istället en insikt ur en acceptans: allt är inte så konstigt. För visst är det inte konstigt att folk här bli lite knäppa. Lite mer desperata, hjälplösa, eller kanske lite mer omänskliga eftersom det inte finns något mänskligt med att inte kunna andas eller le, gråta eller skratta på ett hustak i Gaza utan att bli splitter av granater, bomber och dö. Begravd i ruiner. Bortglömd, utan att fått skrika, eller ens blivit hörd. Även tystnaden har slutat tala, och människor är inte ens stumma utan det mumlas högt och Babels torn byggs högre utan destination, med misskommunikation, och så faller det vi kallar människa. För här finns det ingen rätt att leva ett värdig liv. Tystnad.

Jag slutar tänka. Jag hör fågelkvitter. Hanin sitter bredvid mig på balkongen. Jag ser hur hon fingrar efter nya inlägg i sin Facebook feed, att gilla, att kommentera, att bedöva sig i. Jag blundar. Jag lyssnar på fåglarnas sång om Palestina, en sång bakom bergen, bakom havet, bakom Israel. Jag blundar och lyssnar. Men inte Hanin, för Hanin hör inte fågelkvitter. Hanin andas inte bergens stillhet. Hanin känner inte till frihet, som jag.


av Dima Lina Yassin


DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDYIA (DEL 4)

DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDYIA (DEL 4)

Fjärde delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandyia i Palestina. Har ni inte läst del 1del 2, eller del 3, så gör gärna det först. 

Jag sitter på bussen nu. En annan buss än tidigare denna morgon, jag sitter på nummer 18 bussen som går hela vägen in till Ramallah. Det stämmer att det bara kostar 8 shekel, vilket motsvarar 16 kronor men det är trångt och varmt och folk trängs för att få en plats. Folk är palestinier i denna bussen. Förutom jag då. Jag är en förvirring, en västerläsk version av de själva med en talad arabiska i svensk melodiaccent. Jag blir tittad på och jag blir pekad på och folk frågar mig på engelska var jag kommer ifrån. Jag drömmer mig bort och börjar jag minnas pojkarna jag mötte sommaren 2013.

 

Sommaren 2013 smugglade min vän, Mahmoud, mig igenom en av Västbankens största checkpoints – Qalandyia och jag var inte ens rädd. Trots att Ahmed, en gammal kärlek, bara några dagar tidigare hade blivit intagen på förhör för samma sak. Några vänner till honom hade försökt att smuggla in honom inför en musikfestival på andra sidan muren från Qalandyia. Han blev förnedrad och illa behandlad men när han berättade för andra om det, skrattade han bara. Jag hade svårt att förstå honom då och jag bad honom alltid att sluta när han skrattade och berätta vad dem han använt i redskap för att göra honom illa. Idag gör jag likadant. Ibland skrattar jag med. Jag menar, hur delar man en verklighet som denna utan att sorgligt nog efterapa soldaternas hånfulla flin som lämnar en naken av förnedring efter så många upprepningar. Vad gör man när detta varit ens verklighet så länge man kan minnas och varför slutar man inte förvånas trots den sanning att ockupanterna är maktgalna utan dess like. För en annan är detta ofattbart men för honom är det vardag. För en annan är detta ofattbart men för han själv är detta det enda han fått uppleva, kanske det enda han kommer att uppleva. Jag hoppas inte det men jag vet att varken han eller jag kan se det där ljuset i slutet på tunneln. Och därför skrattar han, och därför skrattar jag och därför skrattar alla mina palestinska vänner.

 

Sommaren 2013 blev jag bestulen på mitt svenska pass på en strand i Tel Aviv. Jag blev bestulen på min mobil och kontanterna i min plånbok och ja, det där passet som säger att jag är jag och att jag är svensk och inte palestinier. I alla fall inte på papper. Mina ägodelar som jag fick behålla den kvällen innan pojkarna på stranden glänste iväg med allt jag ägde var kläderna jag bar på, en halv uppäten falafelrulle och Jim Morissons biografi av Stephen Davis. Min palestinska kärlek som för första gången på 10 år fick se havet i landet han växt upp i kunde inte ha förutspått det som då hände och inte jag heller. Ahmed, hade fått ett ”tasreh”, ett speciellt tillstånd för att besöka andra sidan. ”Andra sidan” så som han och många andra palestinier kallar delen av regionen som 1948 blev staten Israel. Jag hatar att referera till en så vacker plats som ”andra sidan”, men jag gör det ändå, vi alla gör det. Det känns mildare så. Och trots allt, så var vi bara glada över att få gå över tillsammans.

 

Sommaren 2013 befann jag mig på svenska ambassaden i Tel Aviv. Jag var sandig, fattig och papperslös. Jag var tröstlös, sömnlös och papperslös. Jag var papperslös.
Jag hade då blivit bestulen på mitt pass men ingen trodde mig. Särskilt inte den svenska ambassaden i Tel Aviv.
När kvinnan i luckan ber mig att upprepa min adress i Göteborg tittar hon tveksamt på mig. Typ, som om jag ljuger. Jag står framför henne med gråten i halsen och har blivit bestulen på mitt svenska pass och hon kunde inte bry sig mindre. Hennes ansikte visade hennes förvirring. 1. Hon inte ser svensk ut. 2. Hon kommer från andra sidan (alltså inte Israel).

 

Hon kunde därför inte hjälpa mig. Hon kunde inte ge mig ett nytt pass. För hon var inte övertygad att jag var svensk. Hur misslyckades jag med det? Att inte vara svensk nog. ”Du får skylla dig själv”, sa kvinnan i luckan. Tydligen ska stranddelen som just vi satt på vara en ökänd plats för personer att bli bestulna på. Och min bisarra sanning då var att jag kom från fel sida av muren. Muren som separerar människor från deras rättigheter att röra sig, att leva, att se havet. Men, hur skulle vi veta? Vi var på andra sidan och var glada för havet. Havet ligger 50 minuter från Ramallah, staden vi kommer ifrån, staden där Ahmed växte upp och staden som jag kallar hemma.
Havet är allt annat än poolen i centrala Ramallah som fylls av ungdomar varje helg under sommaren. No offence ”Snowbar” , men poolen är 5×10 meter och alltid full. Man ligger på konstgräs som sticks och tanken av att havet bara ligger 50 minuter bort, känns som en bestulen del av varje palestinier med ett grönt ID-kort. Poolen förbli därför en katastrofal verklighetsskildring med ouppnåeliga drömmar om havet.
Pojkarna på stranden satte mitt liv i perspektiv den sommaren och jag har aldrig känt mig svensk efter det.

 

15 minuter senare ser jag vakttornet på Qalandyia checkpoint. Bussen stannar. Det är kö. Jag tar upp telefonen och skriver till mamma. Det går ytterligare 15 minuter.
En del går av för att testa att gå igenom kontrollerna. Jag sitter kvar, men efter ännu 15 minuter uppmanar chauffören oss att lämna bussen.  Jag antar att han varken har tid eller ork att stå där halva dagen och om lönen ska räcka månaden ut, så måste han tillbaka till ”Damaskus gate” och plocka upp nytt folk för en bättre lycka nästa körning. Jag går av bussen.

 

Min backpacker väska är inte tyngden på mina axlar den här gången utan livet är, och livet är inte det ända som saktar ner mig utan skoskavet är. Jag hinner inte längre än att känna min onda fot i ett trampsteg ner från bussen innan en ung soldat vinkar in mig åt sidan. Utan att han säger något letar jag fram mitt svenska pass, mitt nya svenska pass som jag fick hämta ut i Göteborg, efter incidenten i Tel Aviv den där sommaren. Jag visar honom mitt pass men får inte tillbaka det av honom då det skickas vidare och lämnas senare ut till mig av en kvinnlig soldat i ännu en lucka vid en av gallerfållorna in till Qalandyia.

 

Gångarna är långa och smala. Jag har 5 centimeter utrymme på vardera sida. Jag försöker gå så rakt som möjligt så att min ryggsäck inte fastnar. Men, jag fastnar, och en pojke bakom hjälper mig. Jag säger tack på arabiska och han frågar mig var jag kommer ifrån. Jag skrattar och tänker månen men svarar, ”härifrån”. Gången tar slut och vi står i inhägnaden som även den är i galler när jag möter hans ansikte framför mig. ”Ahlan wa sahlan” (välkommen på arabiska) säger han med en genuin entusiasm. Han är övertygad om att jag inte är palestinsk. Jag skrattar men tackar. Pojken är ung, yngre än jag. Han har en grön t-shirt och svarta jeans på sig. Hans mörka hår ser smutsigt ut, nästan dammigt. Kanske är han byggarbetare. Han ser alldeles för ung ut för att jobba. Jag undrar om han ens går i skolan. Om handleden bär han ett armband med en palett på. Jag känner igen den eftersom jag har ett likadant. På paletten står det Falastin, det byter Palestina på arabiska. Kanske var det han som jag köpte den utav sist jag var här. Jag förblir undrande och efter ett par sekunders granskning så känner han att det får räcka. Han granskar inte mig men istället frågar han mig igen var jag kommer ifrån. Jag svarar med att fråga honom varifrån han kommer. Han skrattar och pekar på himmelen, ”Från gud”. Jag tar min hand på hjärtat men jag vill faktiskt bara krama honom, jag vill stå kvar och prata med honom, jag vill fråga honom vad han drömmer om.

 

Det händer ibland att vissa personer dyker upp i ens liv men försvinner lika fort. Pojken från Gud försvann bakom gallret igen och jag passerade Qalandyia som att en evighet aldrig var en tid i detta livet.

av Dima Lina Yassin

 

 


DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDYIA (DEL 3)

DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDYIA (DEL 3)

Dima Lina Yassin fortsätter dela sin gripande dagbok från en resa till Qalandyia i Palestina. Har ni inte läst del 1 och del 2 så gör det först. 

Jag tänker på Mahmoud som jag träffade på ”La grotta” i Ramallah, jag tänker på när han presenterade sig för mig, vid baren. Bukahara spelades i bakgrunden så jag tänkte på Ahmed. Han var inte i Palestina då. Han hade lämnat men ändå så hörde jag hans röst i stenväggarna och hans ståbas stod bredvid mig och spelade. Abu Ali, bartendern men också min vän sjöng med och bjöd oss på en shot.

 

Mahmoud berättar för mig att han kommer från Qalandyia. Jag nickar och verkar oberörd men egentligen så är jag förvånad över att en person från Qalandyia, vistas i gamla stan, i Ramallah, i en bar. Förvånad men å andra sidan positivt överraskad. Jag känner, att han är en blivande vän…. Mahmoud berättar för mig att han är frisör och äger en frisörsalong i Qalandyia by. Han avbryter sig själv och beställer in en öl. Han dricker öl tänker jag och låtsas som ingenting. Sen tänder han en cigarett och frågar ödmjukt om jag vill ha en. Det vill jag. (Mahmoud har dreadlocks och han påminner mig om Mowgli i djungelboken) Jag tänder min cigarett och frågar ifall han vill klippa mitt hår. Han ler och säger tyvärr eftersom hans frisörsalong endast är för men. Men, bara någon dagar efter vårt första möte så besöker jag honom i Qalandyia. Det ärr både uppskattat men upprörande när ett filmcrew och jag rör om i salongens tidigare oskrivna regler om att en kvinna inte tillåts klippa sitt hår där. Jag blev Mahmouds första kvinnliga klippta kund och aldrig tidigare hade en kvinna vistats i hans salong. Inte ens hans systrar. Han är ett av nio syskon i sin familj men bara han gillar att dricka öl och därför träffade jag Mahmoud från Qalandyia, på ”La grotta” den kvällen.

 

Låt mig skriva några rader om Qalandyia. Låt mig skriva om var det är för plats på denna jord. Låt mig skriva om vad som händer på denna yta och låt mig skriva om allt som du aldrig kommer att förstå, om du aldrig satt din fot i Qalandyia.

 

Qalandyia är en by utan Ramallah i Västbanken.
Qalandyia by expanderar och är nu ett av många interna flyktingläger i Palestina.
Under andra intifadan sattes en blockad upp för en passkontroll mellan Ramallah och Jerusalem. Denna kom att kallas Qalandyia checkpoint.
Qalandyia checkpoint är en av alla 522 så kallade säkerhetskontroller i Palestina.
Qalandyia checkpoint är störst och tillhör Östra Jerusalem.
Som Palestinier med grönt ID-kort får du inte passera Qalandyia checkpoint. Om du har ett blått ID-kort får du det men det är ett helvete. Om du är svensk med visum är det lättare men om du är svensk och inte bär något pass så kan IDF (Israel Defense Forces) gripa dig.
Dom kallar detta säkerhet, men vad är då apartheid?
Qalandyia ligger 15 minuter från Jesus och profetens gammal hoods.
15 minuter från en av världens största C-värdigheter.
15 minuter från heliga platser för heliga människor.
Qalandyia ligger 15 minuter ifrån de palestinska myndighetshögkvarteren, fast nu talar jag om 15 minuter på andra sidan muren.
Muren som är dubbelt så hög som Berlinmuren var, som är dubbelt så hög som 4 meter som är 4 gånger gånger så hög som staketet Empan och jag hoppade över när vi smet in på Psykjuntan. Empan skadade sig, eftersom det var alldeles för högt.
Qalandyia är 15 minuter från Ramallahs skönaste bar.
Qalandyia är 15 minuter från Palestinas kanske bästa falafelhak.
15 minuter från en annan checkpoint och kanske även 15 minuter till en tredje.
Jag är inte säker men tänker att det inte är omöjligt och istället sant.
Qalandyia är smutsigt.
Qalandyia är fattigt.
Qaladyia är en plats där du kan finna allt du helst inte vill se.
Qalandyia är barnarbete.
Qalandyia är droghandel.
Qalandyia är farligt.
Qalandyia är en fara för ditt liv eftersom israeliska soldater från hela världen får bära vapen utan lagar, utan hämningar och utan en egentlig mening till varför just dem står just där och deltar till en ständig vardagsmisär för människor som lever under ockupation. Under makthavarnas illegala handlingar.
Dessa soldater, med vapen och utan lagar är bara 18 år. När jag var 18 år var jag bara ett barn.
Qalandyia är en checkpoint där barn mördas, och där gravida kvinnor lämnas vid vägkanter för att föda nya barn för att en checkpoint kan stängas på väg till sjukhuset. Det händer att dem också dör.
Barn dör, hela tiden.
Tänk Ockupanter.
Tänk Ockuperad.
Tänk Ockupation.
Qalandyia kallas för Area C och här vill ingen passera om inte en måste. Men, nästan alltid så måste man.

 

Min slutdestination är nu avslöjad//Jag orkar inte. Datum 26.06.15 tid  08:47  (konkret anteckning på mobilen)

 

Eftersom chauffören inte vill köra mig längre än där vi nu befann oss (okänd plats), när min slutdestination avslöjades så kastade han ut mig. Han bad mig att ta ut min väska ur bagageutrymmet och svor, ”sharmota” på arabiska sedan något på hebreiska.
Han sårar inte mig.
Det enda jag tänkte på, var flygplatser. Hur jag gillar dem och hur jag ogillar dem. Varför jag har en åsikt och vad det är för åsikt jag har. Den är sorglig men samtidigt befriande, precis som flygplatser kan vara.
Jag tänker att, en dag kanske Palestina har sin egna flygplats. I samma sekund kommer jag på det ironiska med tanken som jag precis gav hopp för. En tanke om en dröm som skulle kunna göra mina hemfärder lättare.
Jag börjar minnas att jag bär på vetskapen om att just Qalandyia en gång varit en flygplats men, som så mycket annat, bombades 1967. Jag skrattar. Jag minns bilderna som jag sett på Facebook. Där finns en sida som visar bilder från förr, bilder från tiden innan Israel. Bilder på Palestina. Bilder, som nu bara är minnen.

 

Efter att jag blivit utröstad ur bussen, fått betala dubbla priset, fått min väska utslängd på gatan och blivit kallad hora eftersom jag är deras fiende – en sanning som inte passar in i deras lögn – så står jag här vid vägkanten någonstans i Östra Jerusalem och andas och solen skiner i mitt ansikte och jag ler. Mitt leende trollar fram tårarna, igen. Solen torkar bort dom, men lämnar ännu en tom plats för mig att fylla någon annanstans.

 

En man stannar med sin bil vid sidan om mig och frågar på arabiska vart jag ska. Jag svarar Qalandyia. Han lämnar mig med en blick av besvärlighet, med en blick av förödande levnad och jag förstår genast att Qalandyia onekligen är en plats som han besöker en dag som denna. Han kör vidare och jag blir arg. Jag vill ju bara att han ska ta med mig i sin röda fjuttiga lilla skitbil, för att sedan skjutsa hem mig till min familj, till min säng, till mitt kylskåp. Jag är hungrig. Jag känner mig låg och det enda jag egentligen vill är att jag sitta på psykjunta igen, med Emelie och alla andra fina människor som inte ska till Qalandyia. Jag vill lyssna på musik på riktigt och inte genom hörlurarna, inte på de här gatorna och inte med de här människorna.
Jag är arg nu. Nej, jag är sårad.
Varför kommer jag aldrig fram? Varför tar detta en evighet. Det känns så, som en evighet.

 

Jag skriver de här raderna i min trasiga iphone och meningarna blir lika oklara som mitt tillstånd. Oklara men verkliga.  Med blicken ner i telefonen ser jag att mamma har försökt nå mig. Hon är orolig, som alltid när vi åker hit. Jag ringer upp – hon är orolig, så jag gör som hon säger: ”Dima, åk till Damaskus gate och ta nummer 18 bussen, betala åtta shekel och kom hit. Dom säger att det inte är så mycket rusning vid Qalandyia så du är här fortare än du tror”. Jag vill kontra mamma med att säga att hon inte har en aning om vad hon pratar om. Jag vill gråta och säga att hon inte har en aning om vad hon pratar om eftersom det alltid är rusning vid Qalandyia, för det är alltid ett jävla helvete vid Qalandyia. Men jag säger, ”Okej”.

 

Jag ser en hållplats vid tågspåret lite längre bort. Det står några pojkar i båset som tittar på mig medan jag närmar mig.  Dom pratar arabiska så jag frågar hur jag kommer till Damaskus gate. Dom visar mig vägen. På vägen dit omringas jag av pojkarnas frågor om vem jag är, och vi skrattar när jag svarar att jag kommer från månen.

 


– Dima Lina Yassin


Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 2)

Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 2)

Den andra delen i Dima Lina Yassins gripande dagboksinlägg från en resa till Palestina.


Rullbandet är igång men inte någonstans ser jag min väska. Jag blickar upp. Ger mig själv en minut och försöker redan nu tysta ner de kommande konversationerna i mitt huvud. Istället tänker jag på gången då jag var 16 år och säkerhetspolisen på Tel Avivs avgångsterminal vägrade att låta mig ta med min mp3-spelare ombord på flyget. Han sa att det inte var tillåtet. När jag av förvåning skrattade han i ansiktet av orättvisan som enkelt berövade mina rättigheter som passagerare på Air Berlin, riktade han ett M16-vapen mot min tinning och bad mig och min syster att lyssna på hans ord utan diskussion. Jag fick packa ner spelaren i väskan som skulle checkas in. Det som sedan blev oförklarat var, varför spelaren inte låg i min resväska vid ankomsten i Sverige. Min mp3-spelare var alltså stulen. Jag fick aldrig någon ersättning. Jag fick bara oräkneligt många mardrömmar och ett första möte med detta vapen. 

Jag ser min resväska!

Personer jag möter brukar ofta fråga mig om situationen i Palestina. Jag brukar le, känna mig inkompetent att förmå ett värdigt svar. Men jag försöker, trots att det är nära inpå omöjligt att återskapa en bild som gör det rättvisa. Situationen måste upplevas, för att sen bearbetas i ett försök att förstå utan att bli galen, utan att såras. Men jag, jag är härdad. Palestinier i Palestina är krigare och sanningen är, att vi är förstörda. Vi har normaliserats i situationen som gör oss mindre humana, mer galna och ständigt likgiltiga. Jag brukar sedan le lite till och nästan skratta, men egentligen gråter jag när slutet på mitt svar når personen; det är något annat, ockupation…

Så, varför hamnar jag mig i situationer som dessa, där jag alltid är påväg någonstans men ändå grubblandes på vem jag är, i främmande länder, där Palestina återigen och igen blir platsen som jag söker. Jag blickar upp igen och känner hur tårarna rinner nerför kinden, mina läppar smakar salt – snart är jag hemma, tänker jag, och ler. 

Förhörsrummet är avklarat, väskan är kirrad. Nu, nu förtjänar jag en cigg. Eller, måste jag ta den där ciggen? Varför väljer jag att röka två på rak? Vem lärde mig att dansa och varför klarar jag inte av att inte ha lurarna på öronen var jag än går? Is music God och är jag älskad? Olof säger att jag ser mystisk ut, att folk drar sig till mig och gärna undra vem just jag är. Är det, det som jag vill? Hur vill jag bli sedd? Är jag svensk? Hur palestinsk är jag egentligen? Vem är hon? Cicci, säger att jag tänker för mycket. Alldeles för mycket. Jag vet att jag borde sluta, så jag slutar. Slutar att tänka. Går det ens? 

Jag börjar vänta – vänta på shuttlebussen som ska köra mig till Jerusalem. Jag tänder en till och mina tankar lämnar mig vilse någonstans mellan ifrågasättande av mig själv som person och giftet som tränger sig in igenom min hispiga kropp när jag andas in, så jag blåser ut. Mitt uppe i väntandet störs jag av en man i min ålder som frågar mig om tändare. Jag ger honom mina tändstickor som jag snodde från restaurangen igår och säger att han får behålla dom. Han ler. Hans leende är vackert och hans egenrullade cigarett får mig att önska jag hade en sådan istället för L&M-klickversionen som nu smakar illa i min mun. Han frågar mig om jag väntar på taxi och jag svarar att jag ska ta shuttlebussen till Jerusalem. Dialogen forsätter och han frågar mig varifrån jag kommer.

– You look israeli, but you talk english and your accent are not similar mine. Where are you from? 

– Im from Palestine.

Hans leende förvandlas till förvåning och precis som om han tror sig höra fel, frågar han mig igen varifrån jag kommer. 

– No, where are you from?

– Yes, I’m from Palestine.

Hans förvirring sårar och vi båda lämnas traumatiserade när hans reaktion blir en vänd rygg för fel etnicitet. Mina händer darrar och jag tar cigarettens sista bloss när chauffören vinkar att bussen nu är redo för avgång. Skönt. Jag är äntligen på väg igen.  

Chauffören har uppfattat att vi inte talar samma språk. Jag nickar att Jerusalem är dit jag ska, samtidigt som han slänger in min resväska i bagaget och ber mig sätta mig längst bak, på engelska. Jag tränger mig in i bussen, men omplaceringar sker efter behov av plats när ett par vill sitta bredvid varandra. Dom ler mot mig, tackar mig, ber om ursäkt för besväret och frågar om jag nu får plats. Dom är unga, kanske i min ålder. Kära, precis som jag var en gång. Förvirrade i lust och ovetandes om att någon av dem någon gång kommer få sitt hjärta brustet, precis som jag en gång fått. Vi är alla lika i slutändan, för vi är alla av samma slag. Det vet jag. Men, i den här bussen är jag den enda som inte är som dom. Jag är den enda som inte ska hem till ett hus i en illegal bosättning för i den här bussen är jag den enda som ska fortsätta över till andra sidan muren. Det är ett faktum. Det vet jag, men inte dom. 

Vägen är ojämn och med jämna mellanrum slås min panna mot fönsterrutan vid oväntade gupp och diken. Ja, vägen är allt annat är Skånes platthet, Smålands gröna skogar eller Växjös alla rondeller, men jag känner igen Göteborgs kaotiska vibe – Jag menar, Västtrafiks galenskap om att de äger vägarna. Hah! Plötsligt blir jag påmind om alla de gånger jag upplevt ”näradödenupplevelser”, visat finger mot chaffisen, men ändå nästan gråtit. Åh, mitt älskade Göteborg. 

Jag luktar svett och lite öl från gårdagens myskväll någonstans på Möllan, men det gör inget för jag är på väg nu och drömmer mig bort medan Slowgold spelas på repeat och jag ser mig själv över dalar och berg. Jag älskar berg. Det vet alla som älskar mig. Jag höjer volymen. 

Nu är klockan strax innan 7 på morgonen och solen söder om tempelberget stiger. Jag ser Jerusalem, när chauffören frågar mig var någonstans jag vill gå av? Jag tänker att jag borde sagt det innan jag satt mig på bussen men svarar, Qalandiya.

Det blir tyst. knäpptyst. 

Blickarna går inte att undgå. Nu vet alla vem jag är. Nu vet alla att jag inte är som dom för nu vet alla att jag är ockupanternas fiende. Nervositeten drar fram, bussens väggar krymper runtomkring mig. Dom är rädda. Jag försöker återgå till att vara min neutrala konstruktion, men det är försent. Paret har slutat kyssas, tittar på varandra och sedan på mig. Jag förstår nu att jag inte längre ingår i deras ekvation gällande säkerhet, gällande tacksamhet, gällande människan som fick plats i deras buss. 


av Dima Lina Yassin

Klicka här för att läsa del 3.


Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya

Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya

Dima Lina Yassin delar sin gripande dagbok från en resa till Palestina. Detta är första delen i en serie inlägg.


18 fucking timmar. En, två, tre, fyra är okej, men inte 18 fucking timmar. Nej, det får inte hända…IGEN, för jag ska bara in i detta fucking landet nu, upprepar jag som en mantra i takt med leendet som formar mitt ansikte, ilsket. Håller jag på att bli sjuk i huvudet? I ett par sekunder känner jag mig faktiskt som dom med järnrör på Stockholmsgator eller galningen till säkerhetspolis som sa att han skulle kasta in mig i en cell med råttor i ifall jag inte sa vad min morfars far hette. Sanningen är att jag inte visste vad min morfars far hette medan säkerhetspolisen insisterade med att jag var ännu en palestinska till lögnerska.

Mitt ilskna leende släpper tag om mina läppar och kvinnan framför mig tittar ner på mitt pass, blickar fort upp och i mitt huvud säger jag det som hon frågar mig högt med sin skrovliga engelska; 

– What is your purpose in Israel?  

Nu börjar minuterna ticka. Samma gamla förhörsrum som sist och en ny mantra spelar sång i mitt huvud. ”Allt kommer att gå bra, jag är ute om 30 minuter max, 30 minuter. MAX! Eller hur? Allt kommer att gå bra… Eller hur Dima?”

Okej, konversationen mellan mig och mitt huvud börjar snart att gå överstyr. ”Håll käften, Dima! Varken le eller ser besvärad ut”. Var neutral. Jag tänker på min dramalärare på universitetet förra hösten. Jag tänker att han sa att jag var duktig. Jag tänker att jag har potential. Jag är neutral. 

Att förhörsrummet som jag sitter i inte längre är främmande, inser jag när tavlan på väggen är ett objekt som jag flera gånger observerat. Tavlan gör mig lugn, låter mig försvinna, drömma och jag fascineras av det lilafärgade, befrielseliknande ivret av den. Min undran kvarstår, vad gör den här? Den är alldeles för vacker, fylld av kärlek, inte hat.  

Jag avbryts.

–Dima, what is you purpose in Israel?  

Jag svarar så neutralt som möjligt men avbryter mig själv då min snusdosa faller i golvet. I en rörelse med blicken neråt och en kuvad rygg så hör jag det som precis sker. Idioten stämplar mitt pass. I mitt pass! Precis som om han visste att jag hade planer på att besöka Libanon nu i sommar. Ni vet, jag kommer inte in i Libanon med ett pass stämplat från Israel och nu måste jag förnya mitt redan nya pass. IDIOT! Jag blir knäpp igen. Hur visste han? Jag känner mig helt blottad i hans hånskratt. Men jag förblir neutral och tänker att jag ska ta bort min Facebook för alltid denna gången. Seriöst, hur fan visste han? 

Hur visste hon? Kvinnan med den skrovliga engelskan som nu har fått uppbackning av herr säkerhetspolis. Det är nämligen inte hon som avgör ifall jag är en terrorist eller inte. Ifall jag är välkommen in i landet eller inte. Hon är istället placerad bakom djävulen själv och hennes enda uppgift är att stå med armarna i kors som en tennsoldat på fikarast, poserande med ett intränat leende i form av ett kvinnligt sällskap, till min fördel. 

Yea, right! 

Jag köper inte längre deras spel. Jag har sett den här strategin sedan 2001, sedan jag första gången tog ett steg in i det här förhörsrummet. Jag var 12 år då. Idag, vet jag vet helt ärligt inte vem som är mer obehaglig än den andra. Det enda jag vet, är att mannen som står vid dörröppningen är en nybörjare. Jag ser på han och lämnar ett ödmjukt ögonblick men lika snabbt lämnar han mig med en blick i de svartvita, fyrkantiga, iskalla stenplattorna. 

Förhörsledaren sträcker sin hand mot mig, med mitt pass och en man följer mig ut.  Allt jag ser är stenplattorna som etsat sig fast i ögonvrån med blicken fastklistrad ner i golvet. Jag känner mig sårad och förödmjukad. Jag känner förvirringen som lämnar mig ensam utan ett människovärde. Jag känner skillnaden på dem och mig. Jag känner att jag är palestinier. 

Mannen stannar. Han frågar vad jag håller på med och visar med händerna att jag inte ska följa med han längre, utan att jag faktiskt är fri att gå. 

-You got you passport, right?   

Jag nickar men stannar inte, utan vänder håll i rörelsen mot honom, med rädslan av att han ska ta tillbaka det han precis sa. Så jag fortsätter att fortsätta gå. 

Min blick höjer sig sakta upp och jag kan se den stora banderollen som reflekterar mitt öga vitt och blått följt av versaler  ”WELCOME TO ISRAEL”  

Jag är inte längre sårad och att jag för ett par sekunder sedan kände mig förödmjukad är ett minne blott. Det enda jag tänker är att jag är inne, inne i detta landet och att jag kanske slagit rekord i en entre på Ben Gurions flygplats som palestinier. Jag tänker högt för mig själv, Welcome to Palestine, Dima.


av Dima Lina Yassin

Läs Del 2.


Julkalendern – en klassmiss

Julkalendern – en klassmiss

I år heter SVT:s julkalender “Piratskattens hemlighet” och den har fått rejält med kritik redan innan sändningsstart. Bristen på snö och tomtar gör att den inte är så julig som vissa önskar. Andra anmärker på de vuxna skådespelarna och nä, de imponerade inte så stort i första avsnittet. Men det som stör mig är något helt annat.

I första avsnittet får vi se hur familjen, som handlingen kretsar runt, gör något som tycks bli mer och mer populärt: de flyr landet. De liksom skiter i allt vad snöslask och isgator heter och drar till en solig sandstrand istället. Toppenmysigt! Tur för dem att de har råd. För den som inte har råd lär det snarare kännas som en stor fet pik. För just det här med resande och solsemestrar har blivit nåt slags gigantisk grej i Sverige. Jag kan inte minnas att många av mina klasskamrater när jag växte upp åkte utomlands. Eller jo, nån gång till typ Mallorca men det var sällsynt och sågs som väldigt exotiskt.

Men nuförtiden? Vilken tidning man än slår upp så hittar man “Vinterns bästa restips”. Att fly vintern är snart ingen undantag längre, snart är det konstiga att INTE göra det. Vad händer då med alla som inte kan?

Anledningen till att jag tänker mycket på det här är för att jag alltid varit en av de som inte kan. Arbetarfamilj och många syskon var liksom inte helt kompatibelt med två veckor i Thailand. Vi hade en sommarstuga, vilket var nog så lyxigt så jag ska väl inte klaga kommer någon säga. Men handlar det verkligen om klag?

Jag försökte förklara det här när jag och min sambo bestämde oss för att åka på en helgtripp till Åbo. SJUKT exotiskt för mig att resa till ett annat land! Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv: till Danmark och en skolresa till Italien. That’s it. Förutom att moderskeppet säger att jag var i Norge när jag var plutteliten men det räknas nog inte riktigt. Men när jag berättade att Åboresan var så sjukt peppig för mig, så var det folk som trodde jag skämtade. I deras värld finns det inte att man kan ha såpass lite pengar att man måste prioritera saker som mat och hyra.

Och det är det som gnager när jag kollar på första avsnittet av julkalendern: sätter det ännu mer press på de barnfamiljer som ännu inte haft råd att betala för en utlandsresa? Kommer julkalendern, kanske inte ensam men i kombination med annat, leda till ångestfyllda föräldrar som känner sig skyldiga att snåla in så att två veckor i Thailand blir en möjlighet?

Att resa ser många som utvecklande och en erfarenhet som berikar livet. För andra är det bara skönt att slippa det svenska klimatet. Bra så. Men när det börjar likna mer ett tvång, när det ses som sjukt och onormalt att inte ha varit utomlands, då är det inte bra längre. Då är det skadligt.

Självfallet är det här en klassfråga. Medelklassen som fått mer och mer och mer kvar i plånboken tack vare det ena jobbskatteavdraget efter det andra behöver kanske inte oroa sig i så stor utsträckning över var vintersemester ska tillbringas. Men för de som finns längs ner på samhällets ekonomiska stege, hur går det för dem? Hur känns det för de som är sjuka, arbetslösa, pensionärer..? Varför har det blivit en grej att ta varje tillfälle i akt att basunera ut att en riktig familj, en bra familj, åker utomlands minst en gång per år? Det är så normalt nu, att till och med årets julkalender handlar om det.

Och jag känner en stor ömhet för de barn som kollar på “Piratskattens hemlighet” med insikten att det är så nära utomlands de själva kommer. Hade den gått när jag var liten, hade jag varit en av dem.

20141112_134459 (1)

Anny Berglin är debattör och skribent med fokus på klass, feminism och antirasism. Twittrar på @annyberglin och bloggar sporadiskt på anny.se. Anser att tapiren är det bästa djuret.

 

Foto: Jack.