Artiklar : Foto

Hammarkullekarnevalen 2017

Hammarkullekarnevalen 2017

Hammarkullekarnevalen är Sveriges största karneval. Den firas sista helgen i maj i stadsdelen Hammarkullen, som ligger i Angered i Göteborg. Publikrekordet är 75 000 personer under tre dagar.

 


Flamenco av Maral Raham

Flamenco av Maral Raham

Maral Raham drivs mest av att fota människor. Hon älskar naturliga bilder, och undviker att iscensätta, utan försöker fånga ett tillstånd så som det är.



Kontakt: Maral Raham
0707-609752
maral.raham@gmail.com


FOTOREPORTAGE: INDIEN AV BINTO BALI

FOTOREPORTAGE: INDIEN AV BINTO BALI

FullSizeRender

 

I Delhi hittar du en uppsjö av historisk arkitektur. Humayun’s tomb (grav) är en av tre platser i Delhi som kvalar in på UNESCO:s världsarvslista. Mogularkitekturen blandar stilelement från både persisk och indisk kultur. Här ligger Humayun begravd, den andra stormogulen som härskade över stora delar av den indiska subkontinenten. Hans imperium sträckte sig, vid sin största utbredning, cirka 1,2 miljoner kvadratkilometer – från dagens Bangladesh bort till Afghanistan. Gravplatsen uppfördes 1565 och kom att inspirera ett flertal stora arkitektoniska utformningar, däribland Taj Mahal som konstruerades ett sekel senare.

*

Processed with VSCOcam with f2 preset

 

I Indien bor en fascinerande blandning av kulturer, religioner och invånare. Trots det, är diskrimineringen av muslimer i Indien ett allvarligt demokratiskt problem. Många muslimer lever idag som andra klassens medborgare. De är oftast fattigare, mindre utbildade och har färre jobb. 
Islam kom till landet runt 700-talet, kort efter profeten Muhammads död. Idag utgör muslimer cirka 14% av den totala befolkningen (c:a 180 milj.). Indien har världens största muslimska befolkning efter Indonesien. Det finns över 300 000 aktiva moskéer i landet – mer än någon annanstans i världen inklusive den s.k. muslimska världen (länder där muslimer utgör mer än 50% av befolkningen). Utöver shia- och sunni-islam finns också ett brett spektrum av religionens livsstilar och inriktningar i Indien, däribland Dawoodi Bohras, sufism, ahmadiyya och khojas, för att nämna några få.
*
Processed with VSCOcam with t1 preset
Nizamuddin Dargah är en moské och ett mausoleum där den kända Sufipoeten Hazrat Nizamuddin Auliya ligger begravd. Moskén är belägen i hjärtat av den vibrerande stadsdelen Old Delhi. Hit vallfärdar ivriga anhängare för att lyssna på Sufi-sångare vilka i ett närmast transliknande tillstånd sjunger ut sin kärlek till Allah.

Binto Bali har en kandidatexamen i mellanösternstudier och statsvetenskap med fokus på politisk islam från SOAS universitet i London. Han praktiserar just nu på svenska ambassaden i New Delhi, Indien, där han uppehåller sig vid frågor som rör säkerhetspolitik. Annars är han en av hjärnorna bakom Kultwatch – och besatt av hiphop.

BILDBYRÅER OCH RASISM

BILDBYRÅER OCH RASISM

En bild säger mer än tusen ord, lyder ordspråket. Men ett ord rymmer också mer än tusen bilder. Det har att göra med hur ord fungerar. På ett sätt är de flytande i deras betydelse – innebörden är föränderlig över tid. Vad som ryms inom dem i en viss tid eller på en viss plats, säger så en del om den tidsperioden, eller det samhället. Hos bildbyråer är det en praktik att knyta bilder till ord. Det är så en bild görs sökbar, genom att ankra ett ord till en bild. Nyckelorden eller taggarna en bild knyts till, är ord bilden föreslås passa in i på olika sätt. Genom detta avslöjar kanske våra samtida fotografer och bildbyråer vad stora delar av vårt samhälle anser att olika ord i verkligheten betyder, bortom vad vi offentligt säger oss tolka dem som. Sökandet efter ett visst nyckelord blir också ett begränsat sätt att avläsa en pågående definition av ett ord. Den bild som framstår när man tittar igenom femton svenska bildbyråers bilddatabaser, är en avbild av vår samtid på mer än ett sätt. Vad vi får upptäcka är ett Sverige med klara idéer om bland annat “ras”, “svenskhet”, och vad det innebär att komma från en viss kontinent, men också att svenska bildbyråer tillåter en del direkt rasistiska taggar.

“Den högerextremistiska texten genomsyras av en hygienmetaforik. Ord som rasren och rashygien skvallrar om att textens och rasismens huvudsakliga moment inte är det värderande utan det ordnanande”. Så skriver Oivvio Polite i sin bok med texter om rasism, White Like Me. Innan något värderas så måste det avskiljas. Först säras eller ordnas folk in i grupper, sedan värderas de… Trots att det här inte är fråga om högerextremism, så är det huvudsakliga momentet av ordnande som Polite beskriver, kanske vad som nu klart uppenbarar sig framför mig när jag söker via en rad nyckelord. Bild efter bild, sida efter sida. Ögonen tröttnar. Hjärnan svarar igenkännande mot den enorma mängden information med motsvarande minnen den inte längre vill bära. 

Det ligger ett snötäcke ute när jag första gången sätter mig med vad som blir början till denna text. En barndomsvän har tipsat mig om en bildbyrå i Göteborg, Kamerareportage, som ska ha rasistiska taggar på en del av sina bilder. Jag kollar upp det, börjar dokumentera. Jag söker efter fler rasistiska termer, och hittar mer bilder. Det hela leder fram till artikeln Västsveriges största bildbyrå använder n-ordet, som också publicerades här på Kultwatch. Men något känns inte rätt. När jag konfronterar företagets vd med informationen så är det något nonchalant i bemötandet, som om detta inte riktigt tas på allvar. Misstanken föds att det här kanske inte är något unikt, eller ens ovanligt.

Sökning på "svensk" på Google.
Sökning på ”svensk” på Google.

“I det samtida Sverige utgör vithet utan tvivel svenskhetens centrala markör och kärna, vilket kort och gott innebär att en vit person är en svensk medan en icke−vit person inte är en svensk till fullo,” skriver forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström i Den svenska vithetens melankoli (Glänta 2/2011). Inte svensk till fullo. Jag måste ha ett sökord för det. Det som passar bäst verkar vara “invandrare”. När jag jämför sökresultaten på “svensk” och “invandrare”, så finns det inget i resultaten som säger emot Hübinette och Lundström. Vad som framstod som klart i genomgången av “svensken” blir glasklart med genomgången av “invandraren”. Orden för den som invandrat och den som är född här rasar ihop till ett enda när resultaten avslöjar att som “invandrare” räknas även den som är född i Sverige, så länge den är icke-vit. Inget nytt för ett land där termer som andra och tredje generationens invandrare anses oproblematiska. Och även inget nytt för den som själv drabbas av detta.

Efter tusentals bilder har nästintill inga vita personer taggats som “invandrare”. Men jag som är född i en brun kropp i Sverige, vet redan vilket ord min kropp får bära. Och här är det otvetydigt målat: det bor en resa i min hudfärg. Jag kallas för invandrare. Ibland, när jag var yngre, till och med av mig själv. Nu inser jag att det kanske var för att jag redan visste att “invandrare” i Sverige egentligen bara betyder icke-vit. Jag hade redan förstått att jag aldrig skulle få vara svensk. Budskapet kom från alla, nazister, poliser, pressen, och så många fler.

Jag minns alla gånger jag läst av orden som markerar samma process av andrifiering i den svenska pressen eller hört den i radio och tv. Termer som “andra generationens invandrare”, eller “tredje-” och till och med “fjärde-generationens…”. Svenskhet ses inte som en fråga om medborgarskap, utan en fråga om “ras”. Vi ärver invandrarskapet, inte medborgarskapet, och min hud är den processens DNA. Att detta handlar om “ras”, blir ännu tydligare när begreppet “invandrare” hos bildbyråerna så starkt är kopplat till de som kan antas ha “utomeuropeisk bakgrund”. Det finns i stort sett inga vita “invandrare” i sökresultaten hos någon av de de berörda bildbyråerna, med ett undantag, Ina-Press Agency. Där är det ett par bilder på en vit person. Detta trots att de som invandrat från Europa enligt Statistiska centralbyrån, (SCB) utgör 53% av de som är utrikes födda men bosatta i Sverige. Men där slutar det inte, för “ras” letar sig ännu djupare hos bildbyråerna.

“Jävla n-unge”, skriker han hotande åt mig. Jag är sex år. Han är kanske tretton. Det är killen som bor dörr i dörr med oss. Jag minns exakt var jag satt på gräsmattan. Bilden är en av de klaraste jag har från min barndom. Då visste jag inte vad det betydde. Mamma berättade. Mamma förklarade att det var ett skällsord som användes mot svarta. Jag visste inte vad svarta var. Mamma förklarade att min vän Zafu, var det. Sex år gammal lärde jag mig rasismens indelande. Idag tänker jag att han måste ha tänkt på min pappa. Mamma är vit bretonska, men pappa är väldigt mörk, till och med för en bolivian, och har förmodligen svart påbrå. Han kallas av sina latinamerikanska vänner enligt deras praxis för sitt namn tillsammans med något han ser ut som eller jobbar med, i hans fall, el negro, den svarte. Precis som andra kallas för turken, kinesen, hajen, eller doktorn. Dagen det hände var dagen jag började önska att jag var vit.

I början trodde jag rasismen var en person som hatade dig för hur du såg ut. Den var något som gjordes av någon med avsikt. Den var en händelse, som en prick på min kropp. När jag växte upp förstod jag att även de som inte hatade mig talade dess språk, oavsiktligt. Som pappas vänner. Den växte sig till en bländande vit skugga som föll genom mina ögon, in i mina drömmar, ut i vad jag ibland intalade mig var paranoida föreställningar. Tillsammans var de så många och händelserna så många, myndigheterna, att de tycktes en miljonstämmig röst som tryckte längs med mina kvarter, ett samhälle som i varje vrå varje stund viskade “vi vill inte ha dig”. Men ingen var rasist. Johannes Anyuru skriver, “för den vite svensken är rasisten alltid någon annan”. Och rasism är dessvärre inte något som kan begränsas till Sverigedemokrater och skinnskallar, vad vi tydligt kan peka eller slå på. Dess väsen är något som andas genom ett helt samhälle. Eller kväver en del av det både genom symboliskt våld såsom fysiskt: #ICantBreath.

Hos hela sex av de femton granskade bildbyråerna får jag träffar på n-ordet. Framför mig öppnas i sökresultatet en värld av bilder på svarta personer och föremål, många gånger rena stereotyper. Det är allt från ätbara föremål (ett symboliskt våld) och statyetter, till bilder på vuxna i Europa, Afrika, Nord- och Sydamerika, eller bilder på små flugtäckta barn. Allting delas in under detta ord som använts för att förslava, som används för att förnedra och avmänskliggöra svarta personer. De företag som använt det är IBL Bildbyrå AB, Getty Images Sweden AB, Ina-Agency Press Aktiebolag, Trigger Foto Bildbyrå Aktiebolag, Fotolia, och Lucky Look bildbyrå. Även termen n-boll förekommer hos Sjöberg Bildbyrå AB, vilken ger tre bilder på chockladbollar. Ina-Agency Press är det enda som verkar ha synliga taggar med n-ordet, hos de flesta så syns det inte bland de officiellt listade taggarna på bilderna, men fungerar likväl. Det ser vid första anblick alltså ut som om man medvetet dolt den direkt rasistiska söktermen.

Bara iStock av Getty Images ger mig 214,492 bilder. Det är bilder på svarta personer i alla möjliga sammanhang som ser ut att vara i främst USA och Europa, men ingenstans ser jag självaste taggen. Hos Fotolia får jag fram nästan 3,5 miljoner bilder. Fotolia menar att det är fotograferna som har ansvar. “The photographers keyword their images when they upload their images to us. It can’t be checked. But it’s against the rules to use these types of terms.” Personen i växeln, ”Daioe”, refererar mig till något regelverk som jag sedan inte lyckas hitta när jag själv ska ladda upp en bild. Allt jag hittar är ett avtal om uppladdning där det inte står något om taggar. Tillslut lyckas jag hitta de Allmänna användningsvillkoren. Där står det att man inte får, “överföra till eller lägga upp på webbplatsen eller använda webbplatsen för att överföra något arbete eller innehåll som är smädligt eller ärekränkande eller på annat sätt nedsättande, obscent eller oanständigt”. Det är självreglerat i stort sett. ”Daioe” medger att det uppenbarligen är verkningslöst.

IBL Bildbyrå har 187 träffar i sitt ena arkiv, och fem i sitt andra. De säger att den första databasen inte är den de själva taggar i. De är värdar för den i Sverige. När jag talar med Bildbyråerna så verkar de i allmänhet ovetande. Man förklarar flertalet gånger för mig att det är fotograferna själva som taggar sina bilder. ”Jack” säger att det förmodligen är ett översättningsprogram som orsakat problemet. Jag frågar vilken term det kan vara som blivit översatt till n-ordet. Han svarar att det förmodligen är på äldre bilder taggade med termen “negro”. Jag svarar att det mest rör sig om nutida bilder. Från flera av bildbyråerna får jag frågor om vem jag är, vad jag heter. Jag upprepar det jag sagt till dem när jag presenterat mig. Det känns som om de upplever ett hot.

Johannes Anyuru skriver, “Fråga. Har följande någonsin hänt i Sverige: att en svart människa har påpekat att en vit kollega, vän, främling eller myndighetsperson har handlat rasistiskt utan att den vita människan har svarat med vrede, berättelser om sin egen absoluta oskuld och ansvarsfrihet och sedan hotat med att dra tillbaka sin vänskap, med att fler och fler kommer att rösta på SD om denna hysteri fortsätter, med att ringa polisen, eller något annat? Jag har inte ens upplevt att det är möjligt att på allvar diskutera rasism med vänstern i Sverige – alltså inte ens vita personer som studerar postkolonial teori och vithetsteori och läser Fanon och så vidare – inte ens de förmår – det här är min erfarenhet – tillgodogöra sig påpekandet att de ibland kan handla rasistiskt utan att flera lager av förnekelse, motbeskyllningar och ilska aktiveras. Ofta går en eventuell vänskap förlorad. Rasisten finns alltid någon annanstans, i någon ond, järnrörsbeväpnad fiendes hjärna, bakom en hakkorsflagga.

Precis som Oivvio Polite skriver i White Like Me så är detta ordnande, eller andrifieringen, något som föregår all rasism, eller för den delen all form av diskriminering (ett ord som i sin latinska rot också betyder att “avskilja”). Andrifiering är processen att “göra” någon till någon “annan” än tillhörandes ett “vi”. Som i exempelvis ordparen “vi/dom”, “svensk/invandrare”, “normal/svartskalle”. Att vara “normal” är att vara den grupp som inte är den “Andre”. Det är att inte i första hand synas för det som gör att du grupperas som den Andre, utan istället som individ och de egenskaper som är utmärkande för din person – därför får exempelvis vita svenskar sällan frågor om sitt ursprung.

Bo Löfvendahl skriver den 13 oktober, 2013 i SvD, “Svenska Akademiens ordlista har för rom definitionen ’zigenarnas namn på sig själva’. 2002 års upplaga av Bonniers svenska ordbok anger betydelsen’(zigensk benämning på) zigenare’. 2010 är förklaringen ändrad till ’(äldre benämning zigenare)’ – rom betraktas alltså inte längre som något bara romer säger.” Nu är det fem år sedan som Svenska akademin ändrat sin definition, och Akademin brukar ligga år bakom befolkningen. Löfvendahl fortsätter, “Rom har alltså liksom inuit (i stället för eskimå) och same (i stället för lapp) sitt ursprung i det språk de betecknade själva talar. Grundbetydelsen är helt enkelt ’människa’.” Och det är denna mänsklighet som ska tas ifrån en genom att en ges ett annat namn av någon som laddat det med negativa värderingar – ett centralt faktum. Det är inte de själva som döpt sig till “zigenare”, och precis så är det med ordet “indian”. 

“Indian” och “zigenare” är utbredda som sökbara termer, vilket kanske dels tyder på hur oladdade de anses vara. Främst är det kanske så med termen “indian”. I svenska sammanhang ses den som helt oproblematisk. Den används regelbundet i svenska medier – bland annat i DN för att beskriva Bolivias president när han vann valet förra året, som “indianledaren Evo Morales”, och detta trots termens allmänt kända koloniala ursprung. Den används även av de vita och ljusare bolivianer som hatar presidenten för hans ursprung, då de säger indio de mierda, eller smutsiga indian, ordagrant skitindian. Termen, som förmodligen först användes av Columbus, den som påbörjade förintandet av folk på vad vi idag kallar de amerikanska kontinenterna, efter europén Amerigo Vespucci, var och är en instrumental del utav den process av förslavande, fördrivande och folkmördande som bedrivits och bedrivs mot de amerikanska folken.

Folio - indian
Sökning på ”indian” hos Folio bildbyrå.

Tillsammans med “zigenare” delar termen “indian” utöver sin utbredda förekomst, ytterligare likheter i att de båda inte är namnen på de folk de anses utpeka, och att de dessutom hänvisar till en geografisk plats som de olika folken inte har ursprung i (Indien för “indianer” och Egypten för “zigenare”), men också naturligtvis att de bägge brukats för att förfölja det stora antal folkgrupper som artificiellt samlats under dessa termer. Vidare likheter syns bland de bilder som grupperas under bägge termer. Att en vit person klär ut sig till “indian” eller “zigenare” på stereotypa sätt, såsom i fjäderskrud eller med en kristallkula och schal, är väldigt vanligt. Vad gäller “indian” så är det faktiskt fler bilder på vita personer iklädda fjäderskrud bland resultaten än bilder på personer som ser ut att tillhöra någon av de folkgrupper som grupperats under den fiktiva termen “indian”.  

Docent Tobias Hübinette, forskare i kritiska ras- och vithetsstudier, kommenterar det jag kommit fram till. ”Resultatet bekräftar att de båda kategorierna svenskhet och vithet i det närmaste har flutit samman, vilket innebär att en vit person betraktas som svensk medan en icke-vit person inte gör det till fullo. Resultatet visar också att kolonialt färgade rasord och rasstereotyper fortfarande är gångbara i många olika sammanhang i dagens Sverige, oavsett om användandet av dessa sker på ett oreflekterat sett eller ej”.

Efter att ha läst mycket av vad Tobias Hübinette skrivit, och själv funderat kring min uppväxt, så är inte detta förvånande för mig, mina resultat är egentligen inte någon form av “nyhet” alls. Jag vet ju redan detta, du som läser detta anade det säkert med, och Putte Salminen, ledamot på Bildleverantörernas förening (BLF), som är branschorganisation för en del av berörda företagen, säger att det för honom inte är någon nyhet heller.  

–Det var inte så länge sen den här frågan var uppe. Kanske var det i tidningen Journalisten. Jag känner till det. Men det är inte något som varit uppe hos oss, inte det senaste halvåret i alla fall, det kan jag säga.

Har ni någon makt att påverka detta?

–Vi kan inte bestämma, vi är en branschorganisation. Däremot så kan vi ge en rekommendation. Jag tar gärna del av din sammanställning och så kan vi ha en dialog.

–Generellt sätt så skulle bildbyråerna behöva gå igenom sina sökord. Mycket av det här är ju gamla sökord. Om någon har lagt upp en bild på 1980-talet, då lägger ingen tid på att kolla om det här är något vi står för idag. Jag tycker det är bra att det kommer upp.

Att prata om “rasister” när det är fråga om praktiker som ibland är rakt nedärvda är kanske inte helt meningsfullt. Vad som är meningsfullt är att prata om rasism, och de olika sätt på vilken den tar sig form. En term som finns nära till hands är vardagsrasismen, men inte heller den tycks räcka till för att täcka upp alla de sätt på vilka rasism gör sig tillkänna för de som drabbas av den. Det är viktigt att den lärdom vi drar från resultaten inte är att det finns “rasister” på svenska bildbyråer, utan snarare att vårt samhälle är stöpt i rasism, och att denna tar sig många olika yttringar. Grundläggande är vem som ses som vad. I tystheten börjar indelningen redan när bilderna tas. Senare förs de samman med ord. På vägen rensas allting som inte anses passa in, alla ord såsom människa, person, individ rensas eller suddas bort från bilder av oss som inte får tillhöra vitheten. Alla dessa tusen bilder säger här bara ett ord: rasismen.

– Alex Rodallec


Foto: naixn

Sökningarna genomfördes i maj
Här finner ni statistiken för samtliga bildbyråer.

https://docs.google.com/spreadsheets/d/1k3QsuLug7yutTe0MCoET_fLJYbQ7sTVGV7F1nZm0RE0/pub?output=pdf


#BLATTEGIRL FOTO OCH POESI AV ZEINAB ABDI

#BLATTEGIRL FOTO OCH POESI AV ZEINAB ABDI

#Blattegirl

Khat i parfymkartonger, Halwa som väger mer än 500 g och Adibas skor du vet sådana från

hemlandet som Amo lyckas sälja fortare än vad Usain Bolt kan springa

Blod, svett o tårar

Du är sötare än Baklawa så din beundrare på busshållplatsen förra veckan

Innan du hann stiga in i de vita rummen

Du är produkten av din mors små henna färgade fingrar och din fars hårda blick

Antagligen vill Erik från din klass rädda dig

Dina tankar ligger bevarade någon annanstans

Du tänker nog på den äckliga klassresan som väntar

På hur du redan övergett den lokala kiosken för Espresso house

Kanske smakar inte de utdaterade varorna nostalgi längre

Idag gungar du fortfarande till den släpiga Hit Em Up med Gud och Womanism i ditt hjärta

Mama sa att visdom inte faller ner från himlen

I silverbrickan med de rödaste rosorna du någonsin betraktat och de allt för många sedlar på Sorayas

förlovningsfest

Finner du den

Du hittar mormor och de långa stegen hon tog mot sin frihet

Du fann mama och hennes första år på marken som var allt annat än välkomnande

Trumman, de ljusa rösten som sjunger på ett annat språk om vackra kvinnor och deras öden

Skratten och en miljon leenden med de glittrande tygen som vajar vid midnatt

Du är allt och inget Ya Habibah

Stjärnorna vakar över dig min kära, följ Siratul Mustaqeem

Vi väntar på dig där himlarna möts

 


 

Zeinab Abdi är en IT intresserad gäri som pluggar tekniskt basår. För nuvarande är hon aktuell som fotograf för serien  #Blattegirl som är en del av den pågående utställningen på studenternas galleri vid Malmö högskola. Hon drömmer om en värld där black lives matter, och instagrammar under namnet @binthalal.


 

Den utvalda bilden som syns ovanför inlägget är en av bilderna som Zeinab ställer ut på Malmö Högskola.