Artiklar :

Individens magiska krafter

Individens magiska krafter

Pepptalk och egen vilja, så försvinner alla problem med skeva arbetsförhållanden, klassklyftor och en osäker arbetsmarknad som bränner ut människor. Reklam kommer alltid vara reklam. Frågan är hur representation och mångfald används i reklamen som ett sätt att inte förbättra arbetsvillkor för människor med jobb som inte alltid utförs under trygga förhållanden och med skäliga villkor. En annan fråga är hur en statlig myndighet som Försäkringskassan kan ta sig samma befogenheter som ett kommersiellt företag, och ockupera det offentliga rummet med reklam som uppmanar sjukskrivna att bejaka sin arbetsförmåga, när Försäkringskassans ansvar är att utreda och administrera försäkringar som betalas ut till personer som är sjuka tills de uppkommer en nivå där de återigen kan arbeta.

Försäkringskassan ockuperar det offentliga rummet med sin reklam om “Laget Sverige”. Budskapet är enkelt: “Vi frågar efter vilken arbetsförmåga du har, inte hur sjuk du är”. Fast själva poängen med att vara sjukskriven är att vila upp sig och bli frisk. Chanserna att aldrig kunna bli frisk ökar markant för den som hela tiden behöver förhålla sig till vilken  arbetsförmåga den har, istället för att få ta sig tiden att vila och bli frisk.

Även Skånetrafiken tror på individens magiska krafter, att kunna välja yrke helt fritt i ett samhälle där valfrihet är något man kan unna sig om man har ekonomiskt kapital, eller föräldrar med pengar som kan fånga upp en när man hamnar utanför skyddsnäten (de få som existerar i dag). I äkta mångfald och representationsanda, som nu är så hippt i Sverige, vill de upphöja högutbildade busschafförer genom att placera deras ansikte på reklampelare med budskapen “En av våra bussförare är arkitekt”, och kanske har resenärerna tur och får åka med den personen.

För ett par månader sedan åkte jag taxi i Göteborg, chauffören började berätta om hur han hela tiden får svara på var han kommer från och varför han kom till Sverige. Han var väldigt besviken, hade jobbat som läkare men körde nu taxi och fick förutom det hela tiden förklara för passagerare varför han kommit till Sverige. Han berättade att han höll på att bli sjuk av alla tankar på hur värdelös han var för detta samhälle och bad mig skriva om problemet. Vi har ett stort problem med att vissa yrken anses finare än andra, och om man har en viss titel eller position behandlas man bättre. Jag som skribent kan sitta och skriva och prata om de fina idéerna, min pappa som kör buss lever i en helt annan verklighet.

När klyftorna mellan centrum och periferi, land och stad, arkitekter och chaufförer är enorma, blir undertonen i kampanjer som dessa att även busschafförer är duktiga och ordentliga arbetare som man kan lita på. Att de är högutbildade men ändå har valt detta yrke. Valfrihet används för att avpolitisera en fråga som är högst politiskt i vårt samhälle. En annan underton blir att representation är viktigare än klass, arbetsvillkor och en antirasism som kräver mer än ett symboliskt upphöjande av människor som arbetar.

Många har kontaktat Skånetrafiken och undrat vad syftet med kampanjen är. Skånetrafiken svarar att syftet med kampanjen är att höja bussförarnas yrke och visa att de valt att köra buss och bli representanter för Skånetrafiken än att jobba som till exempel rörmokare. Först och främst, upphöjande av ett yrke syns i lönekuvert och i arbetsvillkor, inte på en reklampelare. Sedan kan man fråga sig hur syftet skapar en splittring mellan människor som arbetare: “Du som kör buss är bättre än den som fixar rören”. Så skiftar man problemet från att handla om att vara en bättre/sämre arbetare, än hur arbetsvillkoren ser ut.

Jag tror de enorma klyftor mellan löner och verkligheter mellan olika yrken gör att vi separeras från att förstå varandras situation. Man visar upp en nöjd arbetare som “valde” att köra buss trots hög utbildning. På så sätt kan man höja företagets varumärke. Samtidigt som det kan få fortsätta råda vilda västern på arbetsmarknaden.

Problemet är inte människor som är duktiga och stolta på jobbet, oavsett yrke, utan hur arbetsvillkoren ser ut på arbetsplatserna. Kanske är inte reklamen livsfarlig, men den är ett väldigt kraftfullt verktyg för att ingjuta en känsla av hopp och skapa en distans inför vad som skulle kunna bli markant bättre när det gäller löner, villkor och klyftor.

Men innerst inne vet alla att individens magiska krafter inte löser ett smack.


Kräv alla kvinnors frigörelse

Kräv alla kvinnors frigörelse

Det är väl helt okej att regeringen vill lagstifta om kvotering till bolagsstyrelser för att öka andelen kvinnor. Egentligen handlar det om att kvotera ut kön, alltså män som alltid varit självklart inkvoterade, och kvotera in kunskap som består av kvinnor och män.

Men är det bara jag som börjar tröttna på att en del kvinnor anses bättre och viktigare än andra kvinnor?

Just nu verkar det viktigaste vara att se till att kvinnor som redan har det bra ska kunna få det ännu bättre. Det är något som sker på bekostnad av tanken om att ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria: Rut får gå före fördelning. Medelklasskvinnors tid och välstånd före arbetarklasskvinnors tid och välstånd. Karriär före utjämning av klassklyftor.

Regeringen med näringsminister Mikael Damberg i spetsen har som mål att senast 2019 ska andelen ledarmöter av vardera kön i börsbolagens styrelser vara som lägst 40 procent. Annars ska man få böta.

Förslaget möter motstånd. Ett parti som är emot, och som förutom att driva en Sverigeovänlig politik också är höger säger i Sydsvenskan: “Det är en grov kränkning av den privata äganderätten. Det är socialism och därmed fult”. Den som säger detta är SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt.

Kvotering kan knappast kallas för socialism. Det får man hoppas att en ekonomisk talesperson för ett etablissemangsparti egentligen vet, men inte låtsas om för retorikens skull. 

Kanske innebär en sådan här åtgärd något radikalt och farligt för en del partier: Nu får ju även kvinnor lika mycket makt som män. Men vad ändrar det egentligen? Vilken makt rör det sig om? Och för vilka?

Ekonomisk makt, det är vad allt det här handlar om. Om vår tids stora feministiska frågor ska reduceras till att handla om att rika, välutbildade kvinnor ska efterapa den ekonomiska mannen som ideal, är det då verkligen något annat än en lyxfeminism? Och när generera vinst till börsnoterade företag blir något som även kvinnor ska begära, på samma sätt som män, har då inte kapitalismen lyckats sätta klorna även i en rörelse som ska se till att alla kvinnor frigörs? Målet blir att lyckas som enskild kvinna, och att bli lika bra som den ekonomiske mannen: Nu ska privilegierade kvinnor tjäna pengar på bekostnad av kvinnor som inte är lika privilegierade. Den ekonomiske mannen blir det mest begärliga, fast det är han som upprätthåller en ordning som i slutändan bara gynnar ett fåtal. För även medelklassens ekonomiska makt hänger löst, det märks inte allra minst när det gäller i relation till banken eller arbetsgivare.

Hade regeringen föreslagit en mängd andra åtgärder för att jämna ut de skillnader som finns mellan män och kvinnor, mellan rika kvinnor och fattiga kvinnor, så hade det här inte varit ett lika anmärkningsvärt förslag. Men varför ska idealet bli att kvinnor ska ställa sig bredbenta och ta plats, för att männen gör det? Eller för att den ekonomiska över- och underordningen ska fortsätta hållas i rullning, i dag även med hjälp av kvinnor? 

Vad skulle hända om fler kvinnor sa stopp, inte gick med på att kvinnors kön används som ett alibi för att hålla den ekonomiska makten i rullning? Tanken verkar närmast utopisk. Men om kvinnor som gått ihop kunnat driva genom rösträtten i en tid då kvinnors röster inte var värda något, varför skulle inte kvinnor som i dag har rätten att höja sina röster, som har röster som är värda något, kunna gå ihop och kräva alla kvinnors frigörelse?


Kritiker är för bekväm

Kritiker #40 Femininitet, etnicitet, klass

Redaktörer: Dockhaveri förlag

Senaste numret av Kritiker har tema »Femininitet, etnicitet, klass« med bokförlaget Dockhaveri som redaktörer. Dockhaveri utgår från det gurleska perspektivet: Gurlesk beskrivs som feminism i sockersöt förpackning som är en mix av ilska och kitsch. Femininet finns i texterna, det gör även etnicitet (man undrar varför redaktörerna håller fast vid etnicitet och inte väljer rasifiering).

Jag minns när jag själv skrev en text för Kritikers barnnummer. Som klassresenär var jag väl medveten och tacksam över att få skriva i en sådan fin litteraturtidskrift. Det var prestationsångest som gällde från början till slut. Trots stöttande och uppmuntrande redaktörer som trots allt valde mig som essäist. Därför blev jag positivt överraskad när jag såg att klass också är en del av temat.

I förordet står: “Dockhaveri tänkte att en varsam inbjudan till att blotta banden mellan text och liv skulle kunna bidra till både en litteratur och en litteraturkritik som erkänner kroppars materiella villkor utan att reducera någon till en kulturell trop eller ett politiskt alibi”. Det låter lovande med texter som bryter mot det förväntande, som inte låser skribenter vid identiteter.

Jag läser om patientens berättelse om sjukdomen, om hur femininitet villkoras av vitheten, och att: “femininitet omskrivs av Karl Marx som ett nödvändigt ont fram till kapitalismens fall”. Bidragen är intressanta, urvalet är noggrant när det gäller feminism, antirasism, och intersektionen däremellan. Men hur intresserad av klass är egentligen Kritiker?

Mitt intresse fångas av Izabela Morskas En drottning i exil. Det är en text om att sälja sex, att bli våldtagen men ändå vara tvungen att tala med mjuk röst med kunderna för att tjäna pengar, att vara invandrarkvinna men “åtminstone vit och polerad, vilket gör att hon kan arbeta tillsammans med kvinnor som talar med mjuka röster utan brytning”. Det är tydligt att klass, etnicitet och femininet finns där, och att det handlar om ett underläge. Men texten blir aldrig sentimental, den vägrar bekvämt parkera sig i en underdogposition. Istället erbjuds läsaren flera lager som öppnar upp nya frågor: “Så för en gångs skull hör hon alltså till de privilegierade. Hon särar aldrig på benen utom för nöjes skull, för att ställa sig grensle över mannens fötter på bordet”.

Lika mycket som jag fastnar för den här textens förmåga att skriva fram klass, etnicitet och femininitet, lika lite berörs jag av numret som helhet där jag upplever hur klass blir till en parentes som pliktskyldigt får vara med för att “det ska vara så”. Det hade varit helt okej om inte temat vore just Femininitet, etnicitet, klass.

Jag är bekant med flertalet redaktörer av och skribenter i numret (därför blir det här också en kommentar och försök till ett samtal istället för recension), och följer deras texter och arbete med stor behållning. Jag blir därför nyfiken på hur  numret hade sett ut om man hade vågat utmana den egna blicken, kanske letat utanför Biskops Arnö bubblan när det gäller de svenska bidragen. Och inte blandat ihop vithetskritik med klass.

Egentligen är det Kritiker som helhet som gör mig fundersam: Hur skulle tidskriften kunna utvecklas om man valde utanför en viss krets när det gäller redaktörer och skribenter? Självklart är en tidskrift som riktar sig till alla orealistiskt och ointressant. Men det finns skribenter även utanför skrivarskolornas väggar vars texter passar in i en tidskrift som Kritiker. Det är inte bara kulturmedelklassen som skriver intressant litteratur.

En del av mig tycker att Kritiker kvalar in bland våra mest angelägna litterära tidskrifter, en annan att strävan efter att ständigt välja de duktigaste texterna gör tidskriften förutsägbar.

I boken Textasen skriver Roland Barthes att den tillrättalagda texten som inte lyckas skapa nerv och dramatik riskerar att falla platt. Jag hoppas att Kritiker som tidskrift börjar röra sig mot att skapa mer friktion, snarare än bekväm perfektion.

nummer40


Självhat är numera förbjudet

Självhat är numera förbjudet

Snart är det dags för Tempo dokumentärfestival och Tempo Documentary Award. En film som är nominerad är Ahang Bashis Skörheten – i vilken hon ställer sig bakom och framför kameran och skildrar flyktens samverkan med ångesten. Kultwatchs Sara Abdollahi har sett den och samtalar med konstnären om alltifrån exilens påverkan på sinnestillståndet till antalet piller som krävs för att hjärtat inte ska slå ur halsgropen.

I början av filmen har du en konversation med din pappa. Du säger: “du tror vi har det så bra, men så är det inte”. Han svarar: “problem har alla, du har kommit jättelångt”. Jag känner igen den här sortens relation och retorik, tror du att vi som kom som barn till Sverige ställer krav på ett annat sätt än vår föräldrargeneration som känner en större tacksamhetsskuld: “vi överlevde en revolution, krig, och fick komma till Sverige – här har vi förvisso problem, men inte lika stora som i Iran.”

– Jag tycker inte att jag ställer mycket krav på samhället. Bara att jag kanske utnyttjar mina rättigheter som medborgare mer än mina föräldrar gör. Jag skulle vilja påstå att vi som tillhör”andra generationen” också lider av tacksamhetsskuld, fast en annan sort. Vi har vuxit upp med en känsla av att vi har fått så mycket mer möjligheter i livet tack vare att familjen flydde hemlandets svårigheter. Så vi måste ta till vara på det, får inte misslyckas, för då har vi schabblat bort den här friheten som våra föräldrar kämpat för. Därför blir vi tacksamma over-achievers, vi blir ingenjörer, kirurger, regissörer, forskare. Det där handlar också såklart om klass. Men jag kan ju bara prata utifrån mig själv och kan säga att den här tacksamhetsskulden orsakat mig helt galet mycket ångest: ”jag har fått det så himla bra, men ändå mår jag så jävla dåligt, fy fan vad patetisk jag är”. Det sättet att tänka är extremt skadligt. Men våra föräldrar förstår inte den typen av lidande eftersom de är från en annan generation och ”kultur”. Där “sant” lidande är att uppleva krig, politiskt förtryck och fattigdom. Att ha prestationsångest, dålig självkänsla och depression klassas inte som lidande på samma sätt i deras tankevärld. Det är det som den scenen i min film symboliserar, att jag och min pappa har olika idéer om vad som är att vara lycklig eller att ha lyckats i livet.

I samhället finns det en syn på att man kan bara man vill: gäller mående, relationer, lycka och sorg. I en scen kollar du på en “feel good” film, varför då?

– Alla hoppas ju på quickfixes för sina problem, det är exakt det självhjälpsindustrin vill få oss att tro på. Att just detta videoklippet eller denna boken kommer lösa alla ens problem, och jag inbillade mig  att det räckte med en bra självhjälpsbok för att bli ångestfri. Det tog mig så jävla många år att börja ta min psykiska ohälsa på allvar. Fram tills dess hade jag bara förnekat, förminskat, bitit ihop, blivit framgångsrik, presterat, skärpt mig, läst böcker, andats djupt, tränat yoga. Gjort allt för att kvala in under ”du kan må bra om du vill må bra”, utan att erkänna att det fanns någon inom mig som mådde skit, behövde ordentlig terapi och medicin. Jag var livrädd för att behöva ta medicin, för då är man ju ”riktigt sjuk”. Det var helt enkelt lättare att sitta ensam hemma och knarka feel-good videos på YouTube än att erkänna att jag behövde hjälp. Som tur är säger ens kropp och psyke till slut: “stopp nu är det fan nog”. Förr eller senare kraschar man så jävla illa ner i avgrunden och har inget annat val än att söka seriös hjälp.

Hur påverkar exilen ens sinnestillstånd och mående?

– Att fly sitt hemland, med trauman i bagaget är utan tvekan en av de största påfrestningarna för människans psyke. Och många med den erfarenheten söker inte hjälp för sina svårigheter utan begraver smärtan djupt inom sig eftersom det ändå är bättre att leva i den nyfunna tryggheten i det nya landet. “Man ska inte komma hit och klaga”. Jag vet att för många som har flytt tar det sig också uttryck i fysiska sjukdomar. Min egen mamma fick cancer ett par år efter ankomsten till Sverige och har i efterhand sagt att det var på grund av sorg och oro.

– Det är svårt för mig att prata om exil egentligen för jag har ju ingen egen relation till hemlandet. Jag kom till Sverige som 2-åring och att vara ”invandrare” är det enda jag känner till. Men jag tänker att för mina föräldrar och alla andra som hade ett etablerat liv, men blev tvungna att lämna allt, så är exilen en blandning av djup sorg över att det blev som det blev, och tacksamhet för tryggheten det gav. Jag har dock själv i hela mitt liv förminskat att jag varit med om flykt, vilket har haft förödande konsekvenser för min psykiska hälsa. Det har tagit mig flera år i terapi att komma i kontakt med den lilla flickan inom mig som flydde till Sverige. Hon kommer alltid finnas kvar och vara livrädd för situationer som påminner om den tiden.

En sak du tar upp i filmen som jag tycker är viktig och nyanserar synen på att må dåligt och ångest är när du säger “jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö” – till psykologen som vill lägga in dig för att han är orolig för att du ska ta livet av dig. Varför har samhället en svartvit syn på psykisk ohälsa: antigen vill man spärra in eller ge piller, varken mer eller mindre.

– Det är mänskligt att krisa, att få ångest är inte automatiskt lika med psykisk ohälsa. Men för vissa är ångesten så långvarig och återkommande att man behöver vård. Jag är en av de som behövt hjälp från psykiatrin. Men min erfarenhet av psykiatrin är att snabbt diagnostisera, ge en snabbkur, och bli av med en. För att det inte finns tillräckligt med resurser för att erbjuda människor långvarigt och individuellt stöd.

– Jag har själv ingen tydlig diagnos. Ett tag pratade de om att jag har PTSD men sen landade det på vad som kallas ”ospecifierad ångestsyndrom” och då hamnar man mellan stolarna. För folk med mer tydliga diagnoser som bipolär sjukdom eller ADHD finns bättre stödinsatser. Jag vill dock inte trasha psykiatrin för den har ändå hjälpt mig. En av anledningarna till att jag lever idag är tack vare akuthjälpen jag fått av psykiatrin. Men de släpper en ganska snabbt. Så man blir tvungen att komma tillbaka gång på gång.

Vad är trixet för att få hjälp?

– Jag har lärt mig hur man får ordentlig hjälp i det här landet, man ska slå näven i bordet, och vägra gå därifrån utan att ha fått träffa läkare. Till läkaren säger man såhär: “nu lyssnar du på mig, jag mår så jävla dåligt och det är allvarligt. Du kan inte bara ge mig piller och skicka hem mig utan att boka in en återträff om några dagar. Jag måste få remiss till en psykolog, och nej inte om 4 månader för det är semestertider. Jag behöver hjälp nu!” Om man inte orkar göra det själv ska man be en anhörig följa med och slå näven i bordet åt en. Jag har också märkt att om man inte pratar om att det handlar om liv och död så blir man inte tagen på allvar. Nämn självmordstankar en gång och du får hjälp direkt.

Vänskap, och då specifikt med din vän konstnären och regissören Roxy Farhat, är ett genomgående tema i Skörheten. När du vill ligga kvar i sängen hela dagen för att du har ångest, låter hon dig inte göra det, utan övertalar dig att gå upp. Genomgående är känslan att hon inte säger “ryck upp dig” men inte heller låter dig vara ensam och själv “rycka upp dig” – vad har er relation betytt för dig?

– Jag och Roxy är varandras stöttepelare i livet. Vår vänskap är en annan anledning till att jag har överlevt allt kaos. Roxy finns alltid vid min sida när marken under mina fötter rasar samman. Det är henne jag ringer när jag har så kraftig panikångest att jag vill dö, då kommer hon och lyfter mig ur sängen, kanske tar mig till psykakuten. Hon ser till att jag äter, hon ställer in sina möten för att jag inte ska behöva vara ensam och sover över hos mig. Tryggheten att veta att det finns någon som alltid stöttar när man krisar är värd mer än ord någonsin kan beskriva. Nu blir jag tårögd för att jag blir så rörd och tacksam för allt hon och min familj har gjort för mig.

Det finns så många som lider i ensamhet.

– Jag önskar verkligen att alla kunde ställa upp så mycket för varandra. Jag pratar om det där äkta stödet, att faktiskt åka hem till en vän som mår dåligt och säga att nu sover jag här hos dig. Många gånger är det kanske just det man behöver, en hand att hålla i när det känns som att håller på att gå under. I Sverige är normen att om man mår dåligt ska man söka sig till vården och få stöd därigenom. Vilket såklart är viktigt för att få professionell hjälp. Men att man ska absolut inte ska vara till besvär för sin omgivning är så jävla skevt och skadligt. Att inte få bra stöd från nära och kära gör det så mycket svårare att ”tillfriskna”. Människan behöver trygghet, det är a och o för att kunna må bra.

Även din mamma håller dig sällskap när du mår som värst, kommer och bor hos dig i Stockholm. I filmen framstår din relation med familjen som nära med skillnaden att din mamma verkar vilja prata om att du mår dåligt, medan din pappa verkar förstå men samtidigt vilja distansera sig?

– Min pappa är världens underbaraste människa, jag älskar honom mer än livet. Men han klarar inte av att man kapitulerar inför sina svårigheter. Hans sätt att hantera livet har varit att bita ihop och kämpa på, vilket har fungerat för honom, och därför tycker han att alla andra ska tänka likadant. Förnekelse är annan strategi för honom. Jag har accepterat att han är så och tycker inte nödvändigtvis att hans sätt är dåligt. Jag kan också tycka att man ibland bara behöver bita ihop och kämpa. Men jag är kvinna och har därför automatiskt en större känslomässig intelligens (skratt) och förståelse för att människor fungerar olika. Att mamma kan prata om att jag mår dåligt handlar om att hon har förstått hur paralyserande ångest är. Med min mamma kan jag vara exakt så skör och behövande som jag känner mig, och för henne kommer det automatiskt att kunna möta mig i det.

– Jag tycker faktiskt synd om män när det kommer till detta. Väldigt många kommer aldrig få uppleva den värme och stöd som uppstår så naturligt mellan kvinnor. Det är sorgligt att män inte kan visa sin sårbarhet. Det är ett riktigt problem för manligheten. Kanske blir temat för min nästa film (skratt).

Vad är gränsen mellan stöttande relationer för att komma ur och över ångest, och att ens nära och kära inte blir som ens psykolog?

– Finns ingen gräns. Finns inga rätt eller fel. (skratt). Nej, men jag vet faktiskt inte Sara. Det där är jättesvårt att svara på. Ingen kan nånsin bära ens ångest åt en. Alla som har haft ångest vet hur ensam man är i den känslan. Även om man har stöttande relationer så når man en gräns i hur mycket den andra kan hjälpa. I slutändan är det alltid en själv som måste vara sin egen hjälte. Det kan vara svårt och krävande att stötta någon som mår dåligt, men att bara finnas till som sällskap räcker gott och väl ibland. Det är exakt likadant med psykologer och läkare. De kan inte heller bära ångesten åt en. De kan också egentligen bara lyssna och hjälpa till att få ordning på kaoset inombords med hjälp av medicin eller samtal. Jag har suttit så många gånger på psykakuten och bara: “hjälp mig! Gör något snälla, rädda mig!” Och de bara: “vi kan ge dig lugnande tabletter, men vi kan inte göra så mycket mer.” Det är så hemskt, alla är vi ensamma i vad vi känner. Kroppen är en så jävla ensam plats. Men vi kan iallafall hålla varann sällskap i den ensamheten.

– Generellt är  vissa livrädda för folk som mår dåligt, som om man smitta: “åh nej du har ångest, eh jag skulle gärna vilja hjälpa dig men min kompis har middag ikväll och jag kan inte ställa in.” Om man har sådana personer i sin omgivning som drar sig undan lite när man visar att man inte mår bra, då ska man göra en mental anteckning på det och bara hej maddafacking då! Livet är för kort för att inte vara bland människor som verkligen bryr sig om en.

Hur många tabletter krävs det för att hjärtat inte ska slå ur hjärtgropen” frågar du dig i filmen, och visar en snusdosa full med tabletter. Vad är svaret?

– Mina lugnande tabletter är mitt allt. Jag går fortfarande inte någonstans utan de. Och detta är nog bara något som andra med ångest-problematik förstår sig på. Jag prisar gudarna för att det finns psykofarmaka, det har räddat mitt liv och så många andras. Det tog mig kanske 5 år att acceptera att jag behövde äta anti-depressiva. Det var först när jag verkligen var nere och krälade på helvetets botten som jag tillslut lät mig bli hjälpt av mediciner. Nu är mitt förhållningssätt till psykofarmaka väldigt avslappnat, jag behöver det pågrund av ett skört psyke. Jag hade lika gärna kunnat ha en skör njure och behövt ta medicin för det. Det är så extremt befriande att ha börjat tänka så. Det är så många som drar sig för att ta psykofarmaka och går runt och lider i massa år, tillsist blir dom tvungna och säger efteråt: “fan att jag väntade så länge, jag har lidit så mycket i nödan.” Psykofarmaka botar inte den psykiska ohälsan, men gör det många gånger lättare att hantera vardagen. Psykofarmakan gör sig bäst ihop med ordentlig psykoterapi. Och läkare måste också ge en remiss till samtalsterapeut om den skriver ut anti-depp. It’s the law dammit, men många gånger praktiseras den inte.

Du antecknar anledningar till varför du tror att du mår dåligt: svaghetsförakt i samhället som kryper under skinnet, prestationskrav och undermedvetna saker är några av punkterna. Hur har filmen hjälpt dig i dina tankegångar om orsakerna bakom din ångest?

– Jag behövde verkligen veta vad som orsakat all min ångest från första början. Kameran blev mitt verktyg för att kunna komma dit. Den gav mig motivationen att gå till botten med mig själv, och dess närvaro möjliggjorde samtalen med min familj om vår historia. Det händer verkligen något i rummet när en kamera är med. Människor börjar prata. Så att göra en film om min livssituation blev en katalysator för att komma åt orsakerna bakom min ångest. Tack vare filmen började jag med intensiv psykoterapi. Jag hade tidigare provat KBT-terapi, men tyckte det var krävande och för resultatinriktat. Vad jag verkligen behövde var att få grotta ner mig i det förflutna. Det här med barndomen var verkligen en pusselbit som jag saknade för att kunna förstå mig själv. Att älta det förflutna är något som är ganska ute i vårt samhälle. Man ska typ bara vara i nuet och blicka framåt. Jag håller inte alls med om det, speciellt inte efter att ha gjort den här filmen. Att känna till hela sin historia är en förutsättning för att kunna deala med livet, annars hänger saker kvar i ens undermedvetna och tar sig uttryck i panikattacker som kommer out of nowhere. Dom tidiga barndomsåren präglar oss som vuxna så jävla mycket. Jag blir provocerad av ”vara i nuet” hetsen.

“Det känns fult att må dåligt om man har haft det ganska bra, känns som om folk skrattar åt mig” säger du, känns det så även efter att du har gjort filmen?

– Det där sitter kvar djupt i mig. Jag känner fortfarande ofta att mitt lidande inte är lika allvarligt som andras. Tycker att mina orsaker till ångest är fjuttiga jämfört med folk som “verkligen” har berättigad ångest. Jag vet rent teoretiskt att man inte ska jämföra, men jag gör det ibland ändå. Som tur är har jag kloka människor i min omgivning som påminner mig om att vara snäll mot mig själv. När jag satt i klipprummet och vi jobbade med filmmaterialet märkte jag hur hård ton jag hade mot mig själv hela tiden. Det var väldigt terapeutiskt att kunna se sig själv utifrån på det sättet. Ibland lyckas jag vara snäll och ha medkänsla med mig själv och ibland tar den inre kritikern över. It’s a daily battle.

Du intervjuvar dina äldre systrar i filmen, det är tydligt att ni har haft olika erfarenheter av exilen, jag känner själv igen mig mer i dig även om jag reagerat på andra sätt – varför tror du att vi(ssa) blir så här drabbade medan andra kommer över exilen på ett annat sätt?

– För att vi iranier ogärna pratar om jobbiga saker. När vi är med om helt omvälvande saker låtsas vi som ingenting. Nämn en iransk familj som har satt sig ner och pratat om hur exilen påverkat dom psykiskt? Ingen! Detta gäller nog de flesta som varit med om flykt. Jag tror det är flyktingars sätt att överleva sorgen det innebär att tvingas lämna sitt hemland. Att tiga bort tomrummet inombords. Men jag vet personligen hur skadligt det är att inte prata om det man varit med om. Man blir sjuk på riktigt av det.

– Det handlar också väldigt mycket om man har varit med om flykt som vuxen eller som barn. Vuxna kan ta in det som sker på ett annat sätt och bearbeta det. Men barn är så mycket mer sköra inför stora förändringar. Detta tror jag är en av anledningarna till att jag som var så liten när vi kom hit drabbades hårdare av flykten än de äldre i min familj. De visste ju vad som skulle ske, för mig blev det en chock. Fast jag vet att alla i familjen ärrades på ett eller annat sätt av vår migration så är det något alla går och bär på i tystnad. Det är svårt att komma över något om man inte pratar om det.

En av dina systrar säger att du är skör – är det du som är skör eller är det samhället som är okänsligt? 

– Min skörhet är en konsekvens av att vår värld är en hård och okänsligt plats. Jag har blivit psykiskt skör både på grund av mina gener och för allt som har hänt i mitt liv. Men jag triggas också för att vi lever i en tidsålder som tokhyllar den starke. Och jag känner mig ofta extremt ostark. Samhället älskar glada, framgångsrika, självständiga, hälsosamma typer. Målet med hela ens existens blir typ att ingå i den happy klubben och det blir en inre clash när man inte känner sig ens i närheten av det. Så man måste dölja sin skörhet för att få en plats i samhället. Gå på arbetsintervju och framställa sig själv som en flexibel, stresstålig och überpositiv jävel för att få jobbet. Gå på dejt och verka supertrygg i sig själv. Jag läste någonstans  att ju mer normativ man är, alltså hetero, vit, cis, frisk, smal, gift, desto mindre psykisk ohälsa är man drabbad av. Det säger ju jävligt mycket om vårt samhälle. Psykisk skörhet och samhällsnormer är sorgligt nog extremt besläktade med varann.

Separationsångest är ett återkommande tema i filmen, du gråter bland annat när Roxy åker tillbaka hem efter att ha bott hos dig ett tag för att stötta dig, hur tror du att erfarenheten av exilen har påverkat din separationsångest?

– Flykten till Sverige blev min första erfarenhet av separation. Separation från väldigt nära familjemedlemmar och miljöer. Jag fick uppleva detta i en alldeles för tidig ålder, jag var för liten för att förstå och bearbeta den förändringen. Så allt som påminner om liknande saker ger mig fortfarande jättemycket ångest. Jag har svårt att resa till nya platser, jag är väldigt känslomässigt bunden till min omgivning, jag vill aldrig skiljas ifrån folk, och jag hatar förändringar av alla former. Under många år fattade jag inte varför. Jag tyckte bara att jag var patetisk och svag. Med hjälp av all terapi jag gått i har jag kommit till insikter som hjälper mig. Jag kan härleda varifrån känslan av panik kommer och trösta det lilla barnet inom mig som blir så rädd. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Ibland ställer jag in en resa för att det känns för jobbigt. För fem år sen hade jag hatat mig själv för det, men jag är faktiskt mer förstående mot mig själv nu. Självhat är numera förbjudet.

Du säger till Roxy: “tänk om det är en iransk grej med separationsångest. Jag tänker att har man en iransk mamma lär man sig separationsångest, hon lämnar en aldrig ifred”. Och ni skrattar.

– Jag tror faktiskt att vi iranier vinner olympiska mästerskapet i separationsångest. Separationsångest tillhör vårt arv. Nu kommer jag generalisera loss ordentligt här men iranska familjer står varann extremt nära, man blir typ inte en egen självständig individ på samma sätt som i den “svenska kulturen”. Iallafall inte förrän man gift sig och skaffat barn, fast knappt då heller. Det handlar om att den iranska samhällsstrukturen är kollektivistisk. Familj och släkt är grunden man står på. Inte staten som här i Sverige. Men iranska föräldrar är också överdrivet nervösa och oroliga för sina barn, även om ens barn är vuxet så tror föräldrarna att barnet behöver hjälp hela tiden, om man inte svarar i telefon så har det hänt något  fruktansvärt. Oro är något vi lär oss tidigt, världen är en farlig plats och om du håller dig nära din familj så klarar du dig. Så vi utvecklar en separationsångest från den tryggheten när vi går in i vuxenlivet. Speciellt när man lever i exil och det krockar med den västerländska individualismen där självständig är lika med stark. Det här har jag jobbat mycket med i min terapi eftersom jag blev så överbeskyddad som barn, terapin har lärt mig att det är väldigt viktigt att ett barn ramlar och slår sig. Ett barn behöver uppleva att saker gör ont, få tröst när det gör ont och erfara att smärtan går över. Men i den iranska synen på barnuppfostran hör det till att skydda sitt barn mot allt som är svårt, barnet lär sig aldrig att den klarar sig själv utan är helt jävla livrädd för allt (skratt).

Det här med synen på att om vi skaffar familj fixar sig allt är något du och Roxy pratar om, men om man bär på en sorg som barn som du gjorde, hur kan man gå vidare med att skaffa en ny familj som sedan kanske lämnar en?

– Min psykolog sa en gång att jag genom föräldraskapet skulle kunna komma åt och läka mina egna trauman. Att genom att ge ett barn en trygg barndom kan jag läka mina egna rädslor som sitter kvar från min barndom. Det lät så fint men jag vet inte om jag tror på det. Det finns en lika stor risk att jag blir en neurotisk mamma som aldrig lämnar mina barn ifred (skratt). Eller att jag bara genom mina gener överför massa ångest och psykisk skörhet till mina barn. Det sägs att det tar tre generationer för ett trauma att läka. Rent vetenskapligt är det också bevisat att trauman går i arv.

– Just nu känns det mest skräckinjagande att först behöva genomgå en graviditet, med allt hormonkaos det innebär. För oss med psykisk skörhet är en graviditet extremt påfrestande och jag är ju som sagt inte ett stort fan av förändringar. Om jag blir förälder blir jag det nog när jag är runt 40 år, först då kanske jag är mentalt redo.

Ditt mående är skört, du pendlar mellan att må bra och falla in i djupa svackor. Hur har detta påverkat ditt jobb som filmskapare?

– Det påverkar mitt konstnärskap positivt men gör det svårare att arbeta. Jag är som person och på grund av mitt iranska arv (skratt) väldigt ambitiös och driven, speciellt när jag skapar någonting som jag verkligen brinner för. Men att vara psykiskt skör i perioder är inte direkt något som premieras ute i arbetslivet. Därför funkar det väldigt bra för mig att vara frilansare. Många säger att det skulle vara ångestframkallande att inte ha tryggheten som en anställning innebär, för mig är det raka motsatsen. I en fast anställning finns inte samma utrymme att må som man verkligen gör. Man förväntas vara på plats och leverera varje dag. När jag själv bestämmer vilka uppdrag jag tar mig an och hur länge får jag mer utrymme att vara den jag är, med mina ups and downs. Det har blivit allt viktigare med åren att inte kompromissa med min hälsa.

– Jag har mycket lättare att tacka nej nuförtiden. Jag kanske går miste om massa coola jobb, kanske fortsätter vara fattig i all evighet, men jag prioriterar att må bra. Och att ta hand om mig själv och inte göra saker bara för att bevisa något gör mig lycklig, det är det enda jag vill bli när jag blir stor. Det finns ett fantastiskt citat av en av mina favoritkonstnärer Louise Bourgoise som är mitt nya motto här i livet: ”Jag har inget jag måste göra, inga krav, inget att bevisa. Jag är fri.”

Vilka hoppas du ska se filmen och vad vill du att de får med sig?

– Jag vill såklart att alla i hela universum ska se den! Men eftersom det är omöjligt så hoppas jag iallafall att alla som har erfarenhet av ångest, och alla som har erfarenhet av flykt ska se den. Självklart även alla som har nära och kära med liknande erfarenheter, och de som jobbar med dessa frågor. Mina förhoppningar med filmen är att den kommer beröra, inspirera och skapa massor av djupa samtal om ångest, livet, flykt, exil, familjen, och vänskap. Att filmen i det långa loppet kommer vara en del i avstigmatiserandet av ångest.

Bild: Maria Åkesson

*
Skörheten är Ahang Bashis debut som långfilmsregissör och är producerad av Momento Film i samarbete med SVT Dokumentär, med stöd av Svenska Filminstitutet, Konstnärsnämnden och Film Stockholm/ Filmbasen.
Filmen är nominerad till Tempo Documentary Award och visas fredagen den 11 mars klockan 18:30 på Filmstaden Söder och söndagen den 13 mars klockan 16:30 på Biograf Victoria.
Filmen visas med engelsk undertext.
På Göteborg Film Festival var alla visningar slutsålda så köp biljett i tid:
http://tempofestival.se/shop

När historien bildas av ett mönster av övergrepp

När historien bildas av ett mönster av övergrepp

En gång är ett misstag – flera misstag bildar ett mönster.

Så skulle man kunna sammanfatta summan av människans handlingar.

Det var inte länge sedan som Säpo gick ut med en efterlysning av en man misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Bild och namn florerade runt i stort sett alla våra stora medier. Regeringen gick ut stenhårt med budskapet att alla medel skulle tas till för att skydda rikets säkerhet. Rasistiska kommentarer hittade snart sin väg till den misstänkte mannens Facebookvägg. Många var de som ville hänga den misstänkte – även om också en hel del förnuftiga röster påpekade att misstänkt inte är samma sak som skyldig.

Snart greps “Terroristen”.

Men uppgifterna var felaktiga. Han var oskyldig. Släpptes fri.

Till skillnad från hur många andra skulle ha agerat i samma situation bjöd Moder Mothanna Magid till fest och dit fick alla som ville komma.

Storsint. Hjärtligt. Modigt.

Medierna var överförtjusta. Rapporterade glatt om festen. Samma medier som bara veckor tidigare hade gått ut med namn och bild på 22-åringen – utan att med säkerhet veta att han var skyldig till något brott.

Å andra sidan kan alla göra misstag: säkerhetsorgan, institutioner, politiker, medier – för vi är inga maskiner, vi är människor. 

Men nu har nästa övertramp gjorts: ID-kontrollerna.

Man kan tycka att regeringen i en tid så kaosartad som vår ska kunna erbjuda ett lugn. Ta ansvar. Inte agera i panik. 

Jag minns alla gånger jag och min kille har skrattat åt politiska partier. Speciellt hånfulla har vi varit mot Socialdemokraterna. Kanske för att det är så enkelt när det gäller sossarna: att håna och hånas. 

Men något hände efter 2010. 

Ett val hände. Sverigedemokraterna fick märkbart inflytande. Rasismens påverkan på dagspolitiken hände.

Vissa jublade – andra kokade.

Själv tillhörde jag den senare skaran: kan aldrig jubla åt ett parti vars politik går ut på att villkora mitt liv, ett parti som vill stoppa sådana som mig från att befinna mig i trygghet, ett parti vars ideologi går ut på att ställa svaga grupper mot varandra för att uppnå ett samhälle där ensam är stark och den starkes överlevnad ska råda.

I ett sådant samhälle delas människor in i värdelösa/värdefulla, onda/goda, illegala/legala. Vilka som får dra det kortaste strået är inte svårt att räkna ut: de som i relation till övermänniskorna blir till undermänniskorna.

Jag vet inte hur många som kanaliserade sina känslor till handling efter valet 2010. Inte jag iallafall. Knöt mest näven i fickan. Skrev någon arg Facebookstatus. Tog någon diskussion vid fikabordet – jag gjorde som folk gör mest hela tiden.

Så gick en tid. Jag såg hur frågan “hur mycket invandring tål Sverige” blev normaliserad i offentligheten. Jag såg hur människor på flykt blev avhumaniserade. Jag såg dokumentären om Palme på SVT som påverkade mig starkt, inte så mycket han som person utan den vilja-som-kanaliserades-till-verklig-politik. Även om inte alltid helt problemfri.

Jag insåg att det finns ett värde i att prata om de stora idéerna. Men att det är realpolitiken som har kraften att skapa den materiellt politiska förändringen.

Verklig politik är den man kan ta på – den gör skillnad för människors liv – man kan bygga anständighet av verklig politik.

Sagt och gjort. Jag skickade snabbt efter ansökningsblanketten för att gå med i S.

Men lappen hann möta papperskorgen innan den kom till brevlådan – riven i små små bitar.

Jag rev blanketten för att jag hörde Nina Björk i programmet “Min sanning” säga sanningen om Socialdemokratin.

Hur kunde jag någonsin tro att ett sådant parti kunde, nej, ville göra väl?

Så gick en tid. Min frustration växte. Jag insåg att jag måste göra något. Men vad?

Frågor jag då brottades med var: kan man nöja sig med att vara intellektuell i en tid då världen brinner? Räcker det att samlas kring frågor med likasinnande och prata om de världsförbättrande idéerna? Hur länge kan oanständigheterna fortgå innan jorden slutar mäkta med?

Jag var tvungen att ge politiken en chans – trots alla tvivel.

Jag skickade efter en ny ansökningsblankett. Rev den inte. Betalade medlemsavgiften. Gick med i partiet.

Vi hade möten där vi åt bullar och skrev motioner. Vi samlades på torg. Delade ut flygblad om lokala och större frågor. Vi knackade dörr. Pratade med människor om deras fasor och förhoppningar. Om framtiden. Den vars riktning vi avgör. Tillsammans. Det fanns något stärkande att tillsammans med andra samlas kring frågor som berörde skola, bostäder, kultur.

Även om jag rätt ofta hamnade i diskussion. Som den gången vi delade ut flygblad utanför Coop om nya bostäder som skulle byggas, och den jag stod och delade ut flygbladen med menade att romerna borde få hjälp på plats – “stanna där de kom ifrån”. Eller den gången när några tyckte att det gynnade SD att gå på en manifestation mot SD. 

Jag är glad att jag vågade hoppa in i ett parti trots att jag inte kände någon – eller hade föräldrar som kunde hjälpa mig med nätverk och in i strukturen. Men jag var också naiv. Och partipolitiken har lämnat en bitter eftersmak hos mig : av brutna löften. Ängslighet. Ovilja istället för vilja.

Jag litade dock aldrig på den. Vilket jag inte är ensam om. Vilket i sin tur är en del av problemet.

Ingen blir nog förvånad över att min tid inom partipolitiken blev kortvarig. Inte för att jag inte “kom in” i den. Jag fick faktist ganska snabbt komma in – valdes in i ett par styrelser, hamnade på kommunlistan.

Men hur kan man med värdighet knacka dörr och lova något som politiker sedan bryter när de får tillräckligt många röster? Hur kan idrott och kultur stoppas i samma fack? Hur kan klassanalysen ersättas av en rädsla för att “buset” kommer in till staden? Så många frågor, så lite svar.

Något jag med säkerhet vet är att med makt kommer också ansvar. I ansvaret ingår mod. Integritet. Vilja till förbättring. Att inte bli bekväm utan att ställning för – även de utan en röst.

Mitt problem är också att jag inte tål ideologisk inskränkthet.

Inte för att Socialdemokraterna har någon ideologi. 

Tvärtom.

Rädslan har satt klorna i politiken, fått fäste i regeringen, urholkat jämlikhetstanken. Vad vi nu bevittnar är hur människor, de som politiker kallar för “väljare”, sakta men säkert tappar tilltron till politiken. Den finns men den-finns-inte. Man borde bry sig men man bryr sig inte. Känslan hos människor är att det inte gör någon skillnad ändå.

Politikens respons? Större trösklar. Högre gränser. Fortsatt kaos: “Du får passera, men inte DU och DU”.

Det är som om politiken inte tror på människan – inte tror på mig.

Och även om jag med all rätta inte längre tror på politiken. Kräver jag att den tror på mig. Att den slutar vara ynklig som en kyckling och börjar vara modig som ett lejon. För den har faktist som plikt att ta ansvar för mig. Politiken uppgift är inte att bygga gränser, utan riva gränser så att jag kan leva ett så bra liv som möjligt.

Ett sätt att ta ansvar kan vara att gå tillbaka till historien och lära av den – historien har visat att lösningen är något annat än människoliv som vittrar sönder. Inskränkningar. Brutna löften.

Det går att åtgärda misstagen med vilja – värre är det när historien upprepar sig för att viljan saknas.

Värre är det när människorna börjar bli osäkra på om livet självt, om att leva, beror på ren tur. Och oroa sig över om turen kan vända närsomhelst. Värre är det när historien bildas av ett mönster av övergrepp som följer mänskligheten från vagga till grav. När nästa generation föds in i en värld inramad med taggtråd, höga murar, våld. Med ID-kontroller.

Jag är rädd att när vi ser tillbaka så ser vi: att vi kunde se att världen blev fattigare och fattigare på allt som håller den samman. Men sa inget. Försökte inte sätta stopp. Erbjöd inte ett bättre alternativ.

Om vi förmådde se oss själva i andra skulle vi kanske förstå att vi är varandras svaghet och styrka – på samma gång. Vad som skiljer oss åt är det utrymme som finns mellan livet och döden och vad den fylls med: sorg och glädje, olust och lust, apati och gemenskap. När man ID-kontrollerar människor fyller man endast det utrymmet med en sak och det är inskränkning av livet själv – man delar samhällskroppen itu där en del är människor medan andra är avarter.

Vi vet alla vad sådana uppdelningar leder till.

 


“Dagens klassresor är ofta en resa nedåt i samhällshierarkin”

“Dagens klassresor är ofta en resa nedåt i samhällshierarkin”

Klass – en samtalsserie på Kultwatch

När Anneli Jordahls bok Klass – är du fin nog gavs ut slutade en del av hennes kulturvänner att prata med henne. Någon tänker kanske att de nog inte var riktiga vänner om de så lättvindigt slutade att prata med henne. Så kan det förstås vara – men jag tänker att händelsen också sätter fingret på något annat: att det är obekvämt och ovälkommet att adressera frågor som rör klass. Man blir den sura glädjedödaren i sammanhanget.

Klass – är du fin nog är en bok som jag ständigt återkommer till. Den ligger där – alltid nära till hands – läst, älskad och markerad av och med alla hundöron jag har vikt i den under läsningens gång. Faktum är att antalet hundöron har kommit att bli lika många som antalet sidor i boken, vars röda tygtapetsliknande omslag ska påminna om överklassens tygtapeter.

Även om boken gavs ut 2003 kom det att dröja till sommaren 2015 innan jag läste den. Sent. Mitt inträde i kulturvärlden skedde för bara några år sedan vilket gör mitt intresse för boken med en tematik som kretsar kring klass och kultur mer begriplig nu – när jag rör mig i kulturella rum och jobbar med kultur. I dag fungerar den som en slags bibel för mig.

Jag tar med mig boken när jag träffar Anneli Jordahl en solig dag i mitten av september för att prata om klass och skrivande. Vi träffas på det hajpade Södermalmsfiket där växter trängs i kapp med förläggare, författare och journalister. Det är ett ställe där man får passa sig för att skvallra för högt, för man vet aldrig vem som sitter runt hörnet. Anneli Jordahl har med sig sin hund, han lägger sig tillrätta vid hennes fötter. Jag sätter mig mittemot. Klassboken får ligga mellan oss på bordet.

– I offentligheten tyckte man att det var mossigt att prata om klass. Genus och etnicitet räknades bara. Men det handlar om faktiskt klass när jag sitter tillsammans med andra feminister och de påstår att vi sitter i samma båt, apropå maktunderläge. Det tycker sällan jag. För de andra kommer från akademikerföräldrar, de har studerat och doktorerat i närliggande ämnen som föräldrarna, och fått hjälp med avhandlingen. Mina föräldrar hade inte gått gymnasiet när jag växte upp. Någon hjälp har jag inte fått, varken med studier, vägledning eller kontakter.

Anneli Jordahl är lågmäld. Samtidigt håller hon fast vid sin analys och skriver fram sin kritik och sitt författande på ett kärnfullt sätt. Jag följer den kritik hon skriver på Aftonbladet kultur med stort intresse, och har köpt nästan alla hennes böcker. Oftast kan jag relatera, när jag inte kan det lär jag mig alltid något av läsningen. Jag känner mig sedd, inte ensam. Det får mig att tänka på feminism, att en del av den offentliga kulturfeminismen har fått mig att känna mig ensam, galen, som en glädjedödare. Ja, som om jag inte vill eller får vara feminist. Jag är nyfiken på vad Anneli Jordahl har för erfarenheter av den offentliga kulturfeminismen?

– I början av 90-talet kom tidskriften Bang, otroligt stor grej, det blev en ny våg av feminism. Men de flesta kom från akademikerhem, det påverkar innehållet. En gång hade de ett självrannsakande tematisk nummer om klass. Minns att Lo Kauppi som kommer från arbetarklassen skrev om sitt utanförskap i sammanhanget. I bland tror man att man är ensam, men det fick mig att andas.

– Jag dömde ut medelklassen för hårt som obildbar vad gällde klassmedvetenhet. Efter hand har jag förstått att det inte är lätt för någon att greppa hela intersektionaliteten. Det finns en välmenande akademikerklass som jag inte längre raljerar över för att de har svårt att begripa några subtiliteter vad beträffar socialt underläge.

Varför vill en del som inte är arbetarklass så hemskt gärna vara arbetarklass?

– Vår bransch är hård, jag har kämpat för att ta mig hit, vill medelklassen poängtera. Sen kan ju medelklassen ha sin bildning, kulturella kapital, men dåligt med pengar. Det är svårt att se sitt överläge i en makthierarki om man har ekonomiska bekymmer.

Kan vi prata om klass på samma sätt i dag som när du skrev boken?

– När jag skrev klassboken var kulturellt kapital tungt vägande i dag bör man prata mer om socio-ekonomi. Sverige är det land där de ekonomiska klyftorna ökar snabbast. I dag är löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän rekordstora.

I dag skriver du inte längre sakprosa utan skönlitteratur, hur kommer det sig?

– Jag ville skriva skönlitterärt redan som ung, men fick nej två gånger när jag skickade till olika novellantologier. Jag trodde inte jag hade begåvningen.

Hur kom du över spärren?

– Jag blev kontaktad av Susanna Alakoski för att hon skulle vara med och sammanställa antologin Tala om klass, och sa först nej för jag hade skrivit om klass redan. Men skrev till sist en novell om en kvinna som jobbar i kommunen. Hon fick klassångest som växte till en stor böld på halsen. Hon bar alltid svart storpolo. Där någonstans började jag tro att jag hade en viss förmåga att gestalta.

– När jag sedan skrev min första roman hade jag kunnat skriva biografi över Ellen Key, men idéen skulle inte fungera som biografi. jag är glad att jag skrivit tre romaner. Men när jag är ute och föreläser om dem så är det just Klass – Är du fin nog? Som folk vill prata om.

Hur känns det att folk vill prata om just klassboken fortfarande?

– Det känns dubbelt. Jag skriver ju romaner nu! Jag tänker: Den gamla trasan! Men jag inser hur det självbiografiska berättandet ofta vinner över fiktionen vad gäller att nå ut och påverka.

Anneli Jordahl skriver på en samtidsskildring som ska bli klar till januari. Hon berättar i en enkät på Kultwatch att boken handlar om en pensionerad kvinna som lever ensam med sin hund på landsbygden, sörjer sin man som omkommit i en arbetsplatsolycka, och som inser att arbetarklassen inte omfattas av rättssamhället. På samma gång sker demonstrationerna i Ferguson och hon ser hur afroamerikaners liv inte heller värderas. Så reser hon till USA.

Anneli Jordahl vill inte avslöja så mycket mer:

– Jag kan inte säga mer än vad jag gjort. Eftersom romanen inte är klar. Det går inte att analysera vad och varför eftersom jag inte är framme ännu. Jag har skrivit tre historiska romaner och nu ville jag skriva om samtiden.

Om vi backar till klassboken igen, hur tycker du att den står sig i dag?

– Statistiken och hänvisningar till aktuella medier är daterade.  Och klass är numera intimt förknippat med etnicitet. När jag skrev boken kändes det fel och töntigt att åka ut till någon förort och ställa klassfrågor. I dag finns det många skribenter som vuxit upp i storstädernas ytterområden som själva problematiserar klassfrågan.

Anneli Jordahl bodde för tio år sedan vid Skanstull på Södermalm, men flyttade så småningom till Hammarbyhöjden och sedan till Bagarmossen. Nu är det hippt att flytta till dessa områden, unga människor vill flytta dit, men det har inte alltid varit så:

– Då var det inte okej för en söderbo. I dag är det hippt. När jag och min exman skulle köpa en lägenhet i Bagarmossen tog mäklaren mig åt sidan och frågade ”hur kan ni köpa en lägenhet i Bagarmossen”. För tio år sedan vågade folk inte åka ut till Bagarmossen, nu har det blivit en generationsväxling.

Jag kan förstå kritiken mot innerstad/förort och stad/land men känner samtidigt en oro när den mestadels riktas mot kulturarbetare på Södermalm, och sällan kring den makt och den ekonomiska resursfördelning som är koncentrerad kring ställen som Östermalm och Danderyd. Hur tänker du?

– Det är så typiskt. Överklassen och välbeställda lyckas alltid verka i det tysta, och arbetarklassen omkommer på jobbet i det tysta, medan medelklassen som arbetar med media käbblar högljutt med varandra. Men där händer också en del. Det kommer nämligen alltmer forskning kring överklassen, Mikael Holmqvists Djursholm Sveriges ledarsamhälle var ett fint tillskott.

Anneli bodde sju år på sörmländska landsbygden. I dag bor hon i Sigtuna, som fortfarande har närhet till skog och natur.

Varför vill du bo nära skog och natur?

– Jag känner mig fri. Mina egna tankar blir väldigt klara. Det är kul att åka till Stockholm och gå på bio, barer, restaurang. Men mina tankar blir ockuperade av andras åsikter, besserwissrar om vad som gäller just nu inom kulturen. När jag flyttade till en liten by var det befriande med  landsbygdens mera klassblandade umgängen. I Stockholm är umgängesvanorna så homogena att man storknar.

Du beskriver klassresenärens dåliga självkänsla i kontrast mot någon som kommer från medelklassen: klassresenären vill helt enkelt dölja sitt ursprung när de tar kliv in i kulturvärlden. 

– Det finns ett utbrett dåligt självförtroende hos unga tjejer i medelklassen också, men hårdrar man det, sätter det sig i kroppen detta var någonstans i samhällshierakin ens föräldrar befunnit sig. De som tjänar, servar och fixar åt andra för ofta över en social osäkerhet  till sina barn. Det är en annan sak att växa upp med föräldrar och släkt i maktpositioner. De överför inte minst kontakter och vägledning, en känsla av ”det är möjligt”. Även en medelklass utan pengar satsar på utbildning, medan arbetarklassen har svårare att motivera varför de ska satsa på en lång utbildning som sannolikt  inte leder till någon anställning.  Kvinnor som satsar på konst äger ett kapital, visar senare forskning.

Du skriver också att medelklassen voterar varandra in i kulturvärlden och olika positioner, hur menar du?

– Svågerpolitiken i den svenska kulturvärlden är grundmurad. Man känner igen efternamnen på de nya rösterna som hörs och verkar.  Ofta barn till de etablerade. Nyligen gjordes en amerikansk undersökning av svenska medier och upptäckte att adliga efternamn var överrepresenterade, samt efternamn från högstatussläkter.

Vad kan vi göra med våra positioner och vårt inflytande?

– Varje gång jag har hamnat i någon situation där jag kunnat göra alternativa val som välja in människor som inte är självklara, tar jag chansen. Det finns en självgenererande konsensus kring stipendier och priser. Inom en viss krets förstår man och läser varandra och ger ”de sina” priser. Men så finns det undantag. När jag har suttit i sammanhang där jag har makt har jag gjort mitt bästa, som när jag satt i PEN:s styrelse. Då fick Raine Gustafsson – Situation Stockholms hemlöse krönikör – Bernspriset för årets bästa stockholmsskildring.

I en passage i Klass – är du fin skriver du om att ha råd med bra och varma vinterkängor, att din mamma tycker 1 500 kr för vinterkängor är dyrt, och att du försöker övertala henne att köpa kängorna. Till slut drar du fram plånboken för att gå fram och betala men hon känner en skuld om dottern ska betala och drar snabbt fram plånboken och betalar. Hur upplever du som klassresenär att denna typ av händelse påverkar din relation till familjen?

– I mitt fall är relationen med föräldrarna mer jämlik nu. Människor som har haft slitsamma arbetaryrken lever ofta upp som pensionärer. Mina föräldrar tränar, släktforskar, engagerar sig i Riksteatern och medverkar i bokcirklar. Medelklassnöjen!

Kommer vi klassresenärer någonsin i kapp den infödda medelklassen?

– Jag och andra som växer upp i liknande sammanhang kunde inte föreställa oss att bli författare och litteraturkritiker. Det typiska är att jag känner stor tacksamhet över att få arbeta med mitt älsklingsämne medan många ur medelklassfamiljer känner sig missnöjda med sina positioner. De tycker de är värda bättre. Vi klassresenärer kanske inte kommer i kapp. Men med åren har jag förstått att mitt dubbla perspektiv är guld värt när jag skriver.

Hur då?

– Jag har levt ett medelklassliv så pass länge så jag kan identifiera mig. Samtidigt är jag så präglad av arbetarklassen i min uppväxt så jag känner mig hemma där. Det är mitt kapital jämfört med en medelklass som har blinda fläckar vad gäller exempelvis arbetarklassens sociala utsatthet.

Varför pratar alla om klassresor uppåt men aldrig nedåt?

– Den frågan är den vanligaste när jag håller föredrag. Dagens klassresor är ofta en resa nedåt i samhällshierarkin. I början av 1900-talet var Sverige urfattigt och via välfärdstaten fick svenskarna materiellt välstånd och en social rörlighet. Universiteten var till slut gratis och öppna  för alla. Olof Palme införde studielånet. Men efter utbildningsexplosionen finns inte längre en självklar koppling mellan akademisk examen och anställning som motsvarar utbildningen. Många medelklassbarn är på väg att bli lägre medelklass, kanske en välutbildad arbetarklass. Dessutom kommer många välutbildade hit från andra länder och erbjuds okvalificerade yrken.

Hur går dina tankegångar när det gäller klassfrågan just nu?

– Det jag funderar mycket på nu är inte klassresor utan hur arbetaryrkena ska få åtnjuta rättmätig status som de viktiga yrken de oftast är. Under 70-talet när jag växte upp var det fint att ha ett vårdyrke, oavsett samhällsklass. Överklassen utbildade sig till socialarbetare och yrken som fritidsledare hade hög status. Jag är övertygad om att detta kommer tillbaka. Det värdefulla i att  ”arbeta med människor”. Få känna sig betydelsefull.

Vilka är dagens arbetarklass?

– Vår tids arbetare är en kvinna, arbetarklassen måste omdefinieras.

Hur tycker du patriarkatet manifesterar sig när det gäller klass med manliga arbetarklassförfattare? 

– När jag skrev klassboken 2003 försökte jag hitta en kvinnlig klassteoretiker att hålla i handen. Det fanns inte.

Hur ser det ut i dag på den fronten tycker du?

– Bättre, bland annat kom Lena Sohls avhandling Att veta sin klass som uppdaterade klassbegreppet genom att föra in etnicitet och sexualitet. Hon moderniserar hela begreppet, tar upp hbtq, vad det innebär att bo på en liten bruksort, vara arbetarklass och lesbisk.

Hur ska vi prata om klass i dag?

– Alla pratar klass i dag utom politikerna, de vågar inte var specifika för de tror att de skrämmer bort väljare om man inte pratar om medelklassen. i Sverige fokuserar man på migranter och flyktingar. Man borde prata mer om Fredrik Reinfeldt och hans gelikars buffertar som skattebetalarna står för, miljardärernas skatteflykter och de rikaste kommunernas ovilja att hjälpa någon människa i nöd, över huvud taget. Vi måste helt enkelt lägga fokus på orättfärdig resursfördelning.

Vi pratar i flera timmar innan vi måste bryta av. Innan vi skiljs åt ger hon mig sin senaste bok Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona med dedikationen: ”Lycka till med skrivandet! Stå på dig”.

Anneli Jordahls ord dröjer sig kvar hos mig. Jag tänker på hur skildrande till skillnad från agiterande inbjuder människor att spegla sig i varandra – även den som inte är stark nog att ständigt stå längst fram i första ledet. Jag tänker på skillnaden mellan att stå upp för rätten att skildra sina erfarenheter, och ta sig rätten att agitera andras erfarenheter. Och på Anneli Jordahls nyfikna texter som gör mig förbannad men samtidigt full med ork; du är inte ensam, vi är inte ensamma.

Sara Abdollahi

Bild: Sara Mac Key


La Traviata på Folkoperan – drabbande

La Traviata på Folkoperan – drabbande

La Traviata på Folkoperan.

Regi av Mellika Melouani Melani.

Regissören Mellika Melouani Melani och hennes medarbetare har lyckats modernisera La Traviata – en klassisk operaföreställning – utan att frångå dess egen essens. Sara Abdollahi finner tolkningen drabbande.

Föreställningen La Traviata lämnar mig ingen ro. Kanske är det på grund av förmågan att låta kvinnan vara ett subjekt som får begära både hämningslös gruppsex och romantisk tvåsamhet. Jag finner mig fångad av en gestaltning där hjälten för ovanlighetens skull är en hjältinna. Och den älskare som hon först avvisar men sedan omfamnar – en man vars passivitet och valpighet både är tilltalande och irriterande. Violetta står stadigt medan Alfredo förlorar sig själv i henne. Samtidigt är Violetta också skör – och sjukdomen tar hennes kropp i sitt fångenskap med tidens gång. 

När jag går på premiären (17/9) spelas Alfredo av Per-Håkan Precht och Violetta av Susanna Evans Andersson, en sångerska som lyckas trollbinda mig under hela föreställningen med sin nervighet. Hon känns ett med rollen, är en skicklig sångerska och hennes (Violettas) liv berör mig. Jag finner under föreställningens gång att jag älskar Violetta förbehållslöst. Vad annars när jag som aldrig gråter lämnar salen i tårar när ridån har fallit?

Vad som slår mig som intressant är också hur heder är ett bärande tema i föreställningen, fast inte lika vulgärt som man brukar lägga fram frågor som rör heder för att plocka politiska poäng. Medan ideologins blick på vad som är heder och vilka som utövar hedersvåld är enkelriktad och många gånger i linje med en rasistisk logik, är heder i föreställningen något som finns i skarven mellan det existensiella och kroppsliga. Alfredos pappa (Jeremy Carpenter) iklädd vit mantel som om vore kan gud fader själv vill rädda sin sons heder. För hur kan sonen flytta till landet med Violetta? Hur skulle omgivningen kunna acceptera horan även om hon förvandlas till Madonna? När (gud) fadern övertalar Violetta att lämna Alfredo om hon på något sätt verkligen bryr sig om honom och hans familj, ser jag en oerhörd styrka i Violetta: hon vågar starkt stå upp för sitt val och kärleken.

La Traviata bygger på pjäsen Kameliadamen av Alexandre Dumas, och Giuseppe Verdis opera. Det blir extra drabbande när man tänker på hur operan bygger på Verdis egna erfarenheter och hur Verdi själv ansågs leva i synd då han hade en relation med sopranen Giuseppina Strepponi. Föreställningen bär upp Violettas hela människorvärde i en tid då gränser började sprängas och borgerliga kvinnor som inte ville gifta sig började överskrida normer på ett sätt som tidigare inte varit acceptabelt. Med det i åtanke ser jag förtjänsten av nakna kroppar som ohämmat festar, umgås och har gruppsex på scen – det handlar om en gestaltning av historien med kroppar som också ska väcka samtida associationer.

För den modeintresserade är det en fröjd för ögat hur kvinnorna på scen under påklädda delar av operan bär långa, svarta klänningar, håret uppsatt i svinryggar och har ögon målade med längsta kajaldragen. Kostymdesignern heter Sanna Nyström och är också kostymör för Historieätarna, vilket kanske förklarar det gotiska urvalet. Även användandet av tekniken är spännande: en av pjäsens queera stjärnor Karolina Blixt som spelar Annina filmar med en kamera och publiken kan se allt på en skärm – som den fantastiska operaorkestern som sitter bakom scenen och ackompanjerar.

De bästa kärlekshistorierna är de där någon av de älskande hela tiden får kämpa för sin kärlek, och allra bäst om någon av de älskande dör på slutet – så att de absolut inte kan få varandra. En klassisk tragedi kanske, men historien blir bara tråkig om gestaltningen inte håller – vilket den gör här. 

Jag gillar kontrasten mellan öppningen när Violetta har fest i sitt hem och nakna pigga kroppar sätter på varandra i olika konstellationer, och slutscenen där Violetta dör av sin sjukdom medan den glada karnevalen pågår utanför hennes hem. Violetta öppnar våra ögon för både det sköna njutbara och det sjuka och ensamma. Hon bygger både gränser och bryter dem. Som författaren och översättaren Sara Gordan skriverVioletta lyssnar till kroppen och slungar sin röst ut i luften. Hon är vår hjältinna.