Artiklar :

Forza Femme – separatistisk graffitifestival för kvinnor och icke-binära

Forza Femme – separatistisk graffitifestival för kvinnor och icke-binära

Graffitifestivalen Forza Femme startades som svar på ett behov att skapa plattformar för att främja kvinnliga målare. Graffitikulturen har länge varit mansdominerad och kvinnor har haft svårt att ta plats, de får inte lika mycket synlighet som männen i kulturen. Det var dags att själv skapa en förändring och då föddes Forza femme.

Forza Femme startades 2014 av Emma Simu, Mikael Nyström och Lotta Ankargård Hansson och samma år hölls första eventet på Subtopia i Alby. Efter det tog festivalen en paus och 2017 tog Rosanna Sandberg över Forza Femme för att driva det vidare. Under en helg i juni anordnade Sandberg en separatistisk och alkoholfri graffitifestival för kvinnor och icke-binära på Subtopia. Det bjöds på live graffiti, workshops, mat och musik.

 

Varför är detta viktigt?

Sedan 2014 har representation på olika graffitievent blivit bättre, det vill säga, arrangörer har börjat fokusera på att lyfta kvinnliga konstnärer. Men jag ser fortfarande brister i hur kvinnliga konstnärer bemöts och behandlas. Detta speglar givetvis samhället i övrigt.

Det börjar bli bättre men jag vill skapa en trygghet, en mötesplats där det är fritt att uttrycka sig på. Att få motivation och inspiration att skapa. En stark gemenskap.

Forza Femme är inte bara en plattform som ska främja kvinnliga konstnärer, det är ett politiskt ställningstagande, att arbeta för jämställdhet och slå knytnäven i bordet mot kränkningar och objektifiering av kvinnligt kodade målare. Jag vill att det ska hållas ett separatistiskt event varje år men jag vill också att det skapas fler event med graffiti där det tydligt tas hänsyn till jämställdhet.
Det finns otroligt många grymma kvinnliga konstnärer runt om i världen men ändå får de manliga ta mest plats och får uppmärksamhet.

 

Vad är din erfarenhet av att driva Forza Femme?

Forza femme har fått otroligt mycket positiv respons från allmänheten. Det är ett tungt arbete att driva en sådan mötesplats men jag tänker att om en har en stark bas av människor som älskar graffiti och gatukonst samt brinner för denna typ av gemenskap så ser jag inga hinder. Detta år gjorde jag ett flertal upprop i olika grupper, t.ex. hos Facebook-gruppen Streetgäris. Det är verkligen fantastiskt hur engagerade och intresserade alla blev av att stötta Forza Femme. Oavsett hur starkt jag brinner för detta så går det inte att driva det helt själv så jag är oerhört tacksam för allas insats för att få ihop ett grymt event detta år. Inför nästa gång kommer jag leta fler som kan driva Forza Femme tillsammans med mig för att göra plattformen starkare. Jag vill att det blir bättre och större nästa år.

 

Hur ser framtiden ut för graffiti och street art tycker du? I Sverige? Där du är verksam? 

Efter borttagandet av paragraf 9 i Stockholms stads nolltolerans policy har det hänt mycket. Fler lagliga väggar har öppnats för allmänheten att måla på. Fler aktörer har vuxit fram som driver graffiti och gatukonsten framåt vilket resulterar i att fler event och plattformar skapas. Det ser bättre ut i storstäderna. Jag tror det beror mycket på att det finns mer graffiti i de större städerna. Det finns till exempel fler lagliga väggar i Stockholm samt mer möjligheter till att testa på graffiti genom olika organisationer och grupper. Graffitin börjar också få bredare intresse runt om i landet. Så framtiden ser ljus ut och kulturen växer sig starkare och starkare.

Men det finns fortfarande plats för förbättringar. Ett stort problem är att många konstnärer får dåligt betalt eller inget betalt alls. Många blir utnyttjade och får ofta höra frasen ”Du får i alla fall synas”. En fras som antyder att en som sysslar med graffiti eller gatukonst ska vara glad för att det överhuvudtaget får göras. Detta är viktigt att arbeta för att konstnärer/graffitimålare vågar ta plats och ta betalt. Beställaren ska inte förvänta sig gratisjobb. Sedan är det så klart upp till en själv att välja när en kan göra en målning utan betalning för välgörenhet eller mindre organisationer.

 

Favorimålare och crews just nu?

Jag är inte en sån som håller fast vid favoriter, men det har verkligen blommat upp många nya konstnärer de senaste åren, framförallt kvinnliga. Det är verkligen kul att se hur alla triggar igång varandra att börja med graffiti och gatukonst. Finns många där ute som fortfarande behöver lyftas fram. Det är ett hav av grymma talanger som driver olika projket för att färglägga betongen.

Bild: Rosanna Sandberg

 


KNAPPAR OCH VIT ANTIRASISTISK BILDKULTUR

KNAPPAR OCH VIT ANTIRASISTISK BILDKULTUR

I en essätext undersöker Macarena Dusant knappen och kampanjen Rör inte min kompis, vars former och historik påtagligt verkar spegla vithetens approprierande av den antirasistiska kampen. 


Det är tidigt 90-tal och i den mindre ortens högstadieskola går de alternativa ungdomarna med en specifik knapp på sin second-hand inköpta sammetskavaj. På den står det RÖR INTE MIN KOMPIS. De versala bokstäverna utgör en uppmaning. Orden är placerade på en handflata med fingrarna pekande uppåt. Handflatan signalerar Stopp. Den tecknade handen är vitfärgad med svarta linjer. Bredden på handen antyder att den tillhör en man. Den vita handformen kan även tolkas som en handske av det slag som seriefigurer förses med. Hos Walt Disney till exempel, där Musse Piggs vita handskar har sitt ursprung i bland annat Vaudeville-föreställningar och Minstrel-uppträdanden i USA. Idag ser vi den vita handskebeklädda handen varje gång vi ska klicka på en länk på internet.

Handen som frontar Rör inte min kompis är vit även om andra färger förekommer. Är det tänkt som just en vit hand kan det vara så att den vita handen skulle kommunicera icke-färg. Det som tas för att vara en neutral färg. Färgsättning som inte är en sättning. Oreflekterad färgkomposition? Den självklara utgångspunkten.

Hon bär själv aldrig en sådan knapp på sina kläder. Känner inte att den är hennes att bära. Fast hon funderar om det är såna som hon den där knappen handlar om. Orden anspelar på skydd. Hon behöver inte skydd.

Det sägs att kampanjen startades efter ett bråk till taxikön under nyårsnatten 1984-1985. I bråket förekom det inslag av hot och rasistiska glåpord. De som fick ta emot glåporden var medlemmar i SSU. Personerna kände att det behövdes göra något mot det eskalerande våldet och rasismen.

En statlig kampanj är född: Rör inte min kompis.

 

Som en av de få svartskallarna i skolan vågar hon inte bära en sådan knapp. Rädd för att provocera mer rasistiska skrik efter henne. I hennes skola är alla som bär denna knapp vita. Vissa skolkamrater är allvarliga med budskapet på sin kavaj. Lika allvarliga som NEJ till EG-knappen. Några killar skojar lite på rasten och sätter knappen mellan benen längst med blixtlåset på byxorna och juckar med höfterna. Rör inte min kompis. De skrattar högt.

Vem är knappen gjord och formulerad för? Hon kan ju inte bli sin egen kompis. Men hur ska knappen göra så att skolkamraterna slutar skrika ”åk hem” och ”jävla svartskalle”? Knappen äger kanske magi som hon inte vet om, som omvänder rasism, hat och rädsla.

Kanske är det så att Rör inte min kompis-knappen är tänkt att bäras endast av vita för att få visa solidaritet med blattarna i samhället. Then it makes sense. Inte heller de andra svartskallarna bar en sådan knapp. Kanske gör de som hon, provar i sovrummet när ingen ser och fantiserar om att förhäxa stadens alla Rör inte min kompis-knappar. Tittar intensivt på den vita handen så att alla knappars händer plötsligt får liv, växer i storlek och attackerar de vita skolkamraternas halsar. Den vita handens tumme trycker upp under hakans mjuka del så att ögonen börjar sticka fram från sina hålor. Krama krama hårt. Hårt. Ögonen ur sina hålor. *ljudet av att krama ur slime*

Det borde kanske ha skapats en RÖR INTE MIG-knapp istället. Eller, GE SVARTSKALLARNA LITE FUCKING SOCIAL RÄTTVISA-knapp. Utropstecken på det. Endast brun- eller svartfärgad hand i bakgrunden.

 

En miljon sålda knappar.

En statlig kampanj där knappbärarna säger till vi:et att vara snälla mot Den andre. Och Den andre som objekt för det kladdiga medkännandet.

En miljon goda antirasister känner att de gör nytta. Ler och myser för sig själva. Känner att de är del i något stort, kanske en revolution! Knappbärarna united! De har ju redan köpt några fotbollsplaner regnskog.

Under valrörelsen 1985 bär både vänster- och högerpolitiker Rör inte min kompis-knappar på sin kavaj.

Mellan 1983 och 1984 hölls två av Frankrikes första nationella antirasistiska demonstrationer som ett svar på landets återkommande rasistiska våld, ordnade av personer med nordafrikansk bakgrund: Marche pour l’égalité et contre le racisme. Efter demonstrationerna grundade landets socialistiska regering organisationen SOS Racisme, som senare anklagades för att ha kidnappat den ursprungliga antirasistiska rörelsen. Använt den som strategi för enskilda politikers karriär. Polera bort det systemkritiska. Gnugga kanterna runda.

SOS Racismes symbol är en handflata (vars färger varierar och den gula handen dominerar) som gör ett stopp-signalement. På handen står det ”Touche pas à mon pote”.

Rör inte min kompis är inspirerad av SOS Racisme.

 

Den samtid när staten inte använder marginaliserade gruppers kamp som såpbubblor för samhället.

Rör inte min kompis har återlanserats fler gånger efter 1980-talet. Som symbol har den aktualiserats på olika kreativa sätt. Som mer eller mindre avslöjar dess platthet. 2010 hotade SSU att stämma Moderata ungdomsförbundet (MUF) för att ha snott symbolen i en kampanj där MUF skrivit ”Rör inte min statsminister” på en likartad hand.

(SSU menade att det var varumärkesintrång och var oroliga över att symbolen användes för ”partipolitisk vinning”)

MUF svarade att de aldrig hade varit med om en mer populär knapp.

 

Inför valkampanjen 2010 lanserade Aftonbladet en liknande symbol där handen bär texten ”Vi gillar olika”, en kampanj som skulle handla om främlingsfientlighet. Det hjälper inte att Vi gillar olika-handen får olika färger. Symbolens särskiljande av människor är nu fullbordad.

”Knappast antirasism”, säger kamrat Mauri på göteborska.

 

Ta fram knapparna så att de kan läggas på gatan att stampa på. Lämna dina sneakers hemma och ta på dig skor med klack. Stampa loss till ljudet av självgodhet. Dö självgodhet. Dö.

Efter att USA valt Donald Trump till president spreds en annan symbol på sociala medier: en säkerhetsnål. Hashtag SAFETYPIN. Med ett budskap till de som känner sig utsatta: den som bär säkerhetsnålen på sin jacka är en säker person att vara med.

På sociala medier sprids hashtagen och bilden av en säkerhetsnål.

Men, vem har informerat säkerhetsnålsbäraren att den är en trygg person? Hur har personen identifierat vad som får utsatta att känna sig trygga?

Är det genom ett test på sociala media? Där resultatet lyder: ”Grattis! Du är en trygg person. Du är en sådan person som andra känner sig trygga med! Alla utsatta kan liksom andas ut och lägga sitt huvud i ditt knä.” Tryggheten själv weon.

Hashtag vit antirasistisk bildkultur.