Artiklar :

Sjukdomen är inte ett land med utstakade gränser

Sjukdomen är inte ett land med utstakade gränser

Det finns inget bestämt ögonblick då jag passerade gränsen mellan frisk och sjuk. Som om det ens vore möjligt att tala om sjukdomen som ett eget land, en plats med tydligt utstakade gränser. Ibland får jag frågan om när jag för första gången förstod att jag var sjuk, och jag vet aldrig vad jag ska svara då. Jag vill svara att det är en omöjlig fråga, att sjukdomen nästan omärkbart börja sippra in i mig, slå sig in i hjärtkamrarna. Jag vill svara att sjukdomen kanske alltid funnits inom mig, att jag inte längre kan skilja mellan vad som är sjukt och vad som är friskt i mig. Kanske har jag aldrig kunnat göra det. Kanske är det fullkomligt irrelevant. Ibland svarar jag just det, att sjukdomen är en del av mig. Ofta får jag mjuka blickar till svar, varma händer som stryker över mina armar, berättar för mig att jag inte är min sjukdom. Att jag är så mycket mer än den. Jag vet att de menar väl, men det är någonting som skaver i mig då.

Under våren visades programserien Mina två liv i SVT, där etikern och författaren Ann Heberlein intervjuar människor som lever med bipolär sjukdom. Det var fina och värdigt gjorda program. I inledningen till programmet säger Heberlein, som själv har bipolär sjukdom, att hon inte tycker om när människor talar i termer om att hon eller andra med samma diagnos är bipolära. Istället ska man säga att någon har bipolär sjukdom, för att poängtera att sjukdomen endast är en aspekt av personen. Jag kan ju givetvis inte tala för någon annan än mig själv, men jag är i allra högsta grad bipolär. Det finns inget sätt på vilket jag kan sortera in mina tankar i bipolära och icke-bipolära. Det finns inget sätt på vilket jag kan avgöra om det beror på min sjukdom eller bara lite normal livsleda när jag vaknar strax innan soluppgången en ovanligt kall morgon i början av maj och känner att jag inte orkar mer, att jag inte orkar mer nu. När jag efter varje arbetsdag känner tröttheten hugga sig in i själva märgen vet jag inte om det är friskt eller om känslan av utmattning är ett sjukdomssymptom.

En kväll sitter jag i vardagsrummet på en hemmafest. En bekant häller upp sött vin i mitt vattenglas och vi diskuterar synen på psykisk ohälsa och den psykiatriska vården som inte fungerar. Hon tänder en cigarett, för några lösa hårslingor bakom örat, säger: men du är ju inte din sjukdom. Du är ju en människa.

Ja, jag är en människa.

Jag är en sjuk människa. Sjuka människor är också människor, men vi är inte människor trots våra sjukdomar. Vi är människor med våra sjukdomar.

Att människor med psykiska sjukdomar på olika sätt vill understryka att vi inte är våra sjukdomar är fullt logiskt i ett samhälle där psykiskt sjuka människor historiskt dehumaniserats och där våra upplevelser systematiskt förminskas och förnekas. Det är givetvis fint och empatiskt att ni i all välmening berättar för oss att vi är mer än våra sjukdomar, men när vi känner behovet av att distansera oss från den ofta stora inverkan sjukdomen har på våra liv för att bevisa vårt människovärde är det någonting i mig som värker. Personligen ställer jag mig nämligen ytterst frågande till att stigmatiseringen av psykisk sjukdom bör bekämpas genom att vi som är psykiskt sjuka ska tvingas bevisa att vi är mer än våra diagnoser. Och om inte bevisa, så leva upp till bilden av den lyckade, psykiskt sjuka, kreativt lagda personen som minsann är så nyanserad, som lärt sig så mycket av sin sjukdom och som lyckats bli framgångsrik ändå.

När du talar om för mig att jag är mer än min sjukdom säger du samtidigt att min sjukdom är fel.
När du säger att min sjukdom bara är ett av mina många personlighetsdrag förnekar du mig rätten till min verklighet. Hur väl du än menar.

Ofta beskrivs individens förhållningssätt till sin psykiska sjukdom som ett aktivt val. Att det går att välja om man vill låta sig uppslukas av sin sjukdom, ”bli sin diagnos”, eller om man istället vill kämpa och lyckas trots sin sjukdom. Man behöver knappast anstränga sig för att förstå vilken av dessa inställningar som anses önskvärd i samhället. Det finns en individualism i detta som är förståelig men skrämmande. Att vilja distansera sig, vilja påpeka att sjukdomen är en så liten del av en själv. Att vilja förklara att man inte är som de där andra, de som verkligen är psykiskt sjuka. De som är galna. Ibland har jag fallit för frestelsen att peka ut min relativa välanpassning som ett sätt att framstå som frisk, som normal. En vilja att bevisa min duktighet, min högfunktionalitet och produktivitet. En vilja att bevisa mitt människovärde, min anställningsbarhet, min duglighet som samhällsmedborgare. Varje gång en smak av svek i munnen efteråt. Jag vill inte leva i ett samhälle där jag måste förneka den stora del av mig som min bipolaritet är, utan i ett samhälle där jag får vara sjuk ifred. Där jag själv äger makten att definiera sjukdomens roll i mitt liv, dess betydelse för vem jag är idag.

Vi är inte samma, alla vi med psykiska sjukdomar, men vi bär på liknande erfarenheter. När jag tretton år gammal upptäcker den amerikanska poeten Sylvia Plath i den bortglömda poesihyllan på skolbiblioteket förstår jag precis vad hon menar när hon i dikten Elm skriver;

I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity

När jag nio år senare sitter på ett halvfullt tunnelbanetåg i Brooklyn och betraktar den äldre, hemlösa kvinnan som nästan varje morgon tar samma tåg som jag och som oupphörligen rabblar samma meningslösa barnramsa högt för sig själv ser jag en del av mig själv i hennes ögon. Hur mitt liv hade kunnat se ut om jag haft andra förutsättningar. Jag kan inte distansera mig från det. Jag kan inte förneka det.

Min sjukdom är kronisk. Jag kommer alltså aldrig att bli frisk. Hur många yogalektioner jag än tar, hur många självhjälpsböcker om mindfulness jag än läser. Hur mycket jag än tränar i hopp om att frigöra endorfiner, hur mycket jag än försöker att tänka positivt. Det har tagit lång tid för mig att acceptera det. Att den här oron i bröstet kommer att finnas där för alltid. Att den här ångesten som ibland tycks mig omänsklig är återkommande. För att kunna leva med den tanken har jag behövt omfamna min sjukdom. Det blev möjligt först i den stund jag slutade försöka skilja på det sjuka och det friska i mig.

Smärtan strömmar till och sjunker undan som tidvatten och när jag slutar försöka värja mig mot den förlorar den också en del av sin kraft.


Linnéa Sjödin studerar litteraturvetenskap och är redaktör på Kultwatch. 

Foto


Vems blick räknas?

Vems blick räknas?

Vad är egentligen Norrland? Är det ett neutralt begrepp för att beskriva större delen av Sveriges yta, eller ett namn som berättar en historia om ett mytologiserat landskap som sträcker sig långt bortom det geografiska? Och vem får göra anspråk på berättelsen om Norrland?

I Aftonbladet Kultur i onsdags förra veckan bemötte Gustav Borsgård, doktorand i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, den text i vilken jag riktar kritik mot kulturskribenten Jack Hildéns betraktelser från den västerbottniska byn Missenträsk (Aftonbladet Kultur 3/5). I korthet går Borsgårds kritik ut på att det är problematiskt att anse sig äga rätten till en plats och en berättelse. Först och främst vill jag poängtera att jag inte någonstans i min text skrivit att jag anser att Hildén inte får skriva om norrländska platser, utan istället beskrev jag vilka berättelser jag skulle föredra att ta del av. Enligt mig handlar det dock inte så mycket om att anse sig ha ensamrätt till en plats eller patent på en blick, utan den diskussion jag vill se rör snarare vem som får möjlighet att sprida sin berättelse om platsen ifråga. Vems blick och berättelse som räknas. Det är en fråga om makt. Det är en fråga om klass.

I sin informativa och välformulerade text ”Det handlar om makt”  beskriver den samiske musikern och politikern Oscar Sedholm träffande kärnan i problematiken med kulturarbetares Norrlandssafarin; ”Problemet är att när Hildén skriver en artikel av detta slag i en av Sveriges största tidningar är att han har en maktposition. Bara genom att nå ut till så många och genom att tillhöra majoritetssamhällets skribent-elit, baserad i landets huvudstad, gör att Hildén har mer makt att påverka bilden av Norrland än den absoluta majoriteten av Norrlands befolkning, vit eller inte vit.”

Att vår blick formas och påverkas av den plats på vilken vi växer upp är inget märkligt. Att Hildéns blick på en västerbottnisk by skiljer sig från min blick på densamma är inte märkligare än att min blick på Stockholm, i egenskap av inflyttad, troligen skiljer sig från Hildéns blick på Stockholm. Problemet ligger , som Sedholm beskriver, i vems blick som äger förmågan och möjligheten att påverka den allmänna bilden av plats. Det är oerhört problematiskt om kulturarbetare från Stockholm ges mer utrymme att berätta om norra Sverige i riksmedia än vad norrlänningar ges. Gustav Borsgård menar bland annat på att vi som tagit oss rollen som ”Norrlands beskyddare” i själva verket tycker om att bli missförstådda av kulturarbetare från Stockholm. Förutom att detta uttalande är nedlåtande bygger det även på ett felaktigt förutsättande. Risken att bli missförstådd förutsätter nämligen chansen att bli förstådd, och båda dessa alternativ möjliggörs endast av att få utrymme att höras.

Ett första steg vore i sådana fall att upplåta det utrymmet.

Jag anser det vara relevant att förklara varför jag i min text använder mig av begreppet ”Norrland” för att beskriva en plats som utgör en så stor del av Sveriges yta. Länge ryggade jag tillbaka när man talade så svepande om ”Norrland” men nu anser jag att begreppet fyller en både praktisk och politisk funktion. Visst finns det markanta skillnader de nordliga landskapen emellan, men i slutändan spelar inte dessa skillnader särskilt stor roll för hur dessa landskap behandlas och beskrivs varken inom rikspolitik eller av riksmedia. Det är norrlänningar som grupp som beskrivs som tärande när vi anses klamra oss fast vid vår glesbygd. Det är norrländska som samlingsbegrepp för en rad olika dialekter som beskrivs som å ena sidan charmigt, å andra sidan obildat och bonnigt. Norrland är också mer än ett namn på en geografisk plats, det är ett begrepp som rymmer en rad föreställningar och mytbilder. Föreställningar som appliceras och används oavsett vilket norrländskt landskap det är vi talar om.

Borsgård brister i sin analys av begreppet kolonialism och dess aspekter när han argumenterar för att det skulle vara ”okänsligt” att i egenskap av vit norrlänning använda sig av begrepp som kolonisering gällande den både historiska och samtida systematiska exploateringen av norra Sveriges resurser. Kolonisering handlar nämligen inte enbart eller alltid om rasism, utan innefattar också en ekonomisk aspekt av betydande karaktär som Borsgård i sin text verkar bortse ifrån. I detta fall handlar det, förutom om rasismen gentemot samer (ett folk som förövrigt rasifieras, vilket Sedholm påpekar i sin text) främst om klass. För att beskriva just det historiska utsugande av norrländska naturresurser som jag behandlade i min första text är kolonisering därför ett högst adekvat begrepp att använda sig av. Att använda sig av begreppet kolonialism för att beskriva det som gjorts mot Norrland, och Sápmi i synnerhet, innebär heller inte en jämförelse med, eller ett förminskande av, (värre) global kolonialism. Kolonialism är kolonialism oavsett på vilken plats den sker och vem kolonisatören är, och bör benämnas med sitt rätta namn.

Att hävda att det koloniala inflytandet skulle vara överspelat och att Norrland och Sápmi i dagsläget inte fortfarande lider av sviterna efter den svenska centralmaktens kolonisering är att mörka en del av vår svenska historia som bör hållas levande. Att försöka förneka och förminska de konsekvenser denna kolonialism haft på landets nordliga delar är ohederligt.

Borsgård anser att det faktum att det oftast är kulturarbetare från huvudstaden som ges utrymme att reflektera kring landets norra delar är en annan diskussion vilket jag omöjligt kan hålla med om. Att antyda att det utrymme (eller brist på utrymme) skildringar av norra Sverige bereds i rikstäckande medier inte skulle ha en inverkan på de politiska satsningar, och då inte minst kultursatsningar, som riktas mot Norrland anser jag vara rent felaktigt. Det tyder, som Sedholm behandlar i sin text, på en bristande förståelse för hur samhället fungerar och hur dess olika delar påverkar varandra. Jag anser det även problematiskt att inte diskutera den maktobalans som uppstår mellan södra och norra Sverige när den huvudsakliga politiska, ekonomiska och kulturella makten finns i södra Sverige och Stockholm, och hur denna obalans i sin tur påverkar berättelsen om och synen på Norrland.

Avslutningsvis anser Borsgård min skildring av norra Sverige vara ”schablonartad” för att jag talar om fabriker och hjortron. Jag tänker att Norrland, som utgör större delen av Sverige geografiskt sett, rymmer både hjortronplockande och ungdomsfestande, både vidsträckt tystnad och intensivt liv. På den plats där jag kommer ifrån finns det vinterdagar då solen knappt tycks gå upp och sommarnätter när solen aldrig går ner. Alla bär vi både mörker och ljus inom oss, alla upplever vi både hopp och förtvivlan. Alla bär vi på berättelser som förtjänar att höras. Oavsett om vi befinner oss i en femma på Mariatorget eller i en avbefolkad glesbygd. Just därför önskar jag ett större engagemang och intresse från de rikstäckande medierna gällande vad som försiggår i norra Sverige.

För att hela Sverige räknas. För att våra berättelser och våra liv räknas.

 

 


Linnéa Sjödin studerar litteraturvetenskap och är medarbetare på Kultwatch.

Foto: Rikard Fröberg

 


Om Norrland är en främmande plats är den främmande platsen min.

Om Norrland är en främmande plats är den främmande platsen min.

4818868482_90a61041f9_o

Foto: Sebastian Bjurbom

 

Jag förstår att det är lockande att skriva om Norrland. Om melankolin som ibland nästan tycks svepa in tillsammans med snön över kalhyggena, om de tomma landsvägsbussarna som passerar utanför de obebodda trähusen. Jag kommer själv från Norrland och förstår att det norrländska landskapet kan romantiseras, idylliseras och exotiseras. Därför blir jag inte heller förvånad av att se att Aftonbladets kulturskribent Jack Hildén gjort just detta i en text som fått namnet ”Missanpassad i Missenträsk” (Aftonbladet Kultur 3/5 -15).

I korthet går texten ut på att Hildén beger sig till Sara Lidmans hus i just byn Missenträsk för att skriva färdigt ett manus. I en bisats nämner han hur han ”skäms över att åka till Västerbotten bara för att…skriva” men vad som sedan följer är den sedvanliga, lätt koloniala och exotiserande redogörelsen av den norrländska glesbygden vi sett reproduceras i oändlighet. Hildén har svårt att höra vad ortsbefolkningen säger, betonar att lokalborna inte läst Sara Lidman och blir upplyst om vad en lada är för någonting. Han är visserligen noggrann med att i texten framställa sig själv som den okunniga och missanpassade, vilken textens titel antyder, men resultat blir ändock en betraktelse skriven ur ett ovanifrånperspektiv som gör den rent provocerande att läsa. Det faktum att Hildén medger att han inte ens läst Sara Lidman själv, men ändå fått möjligheten att åka till hennes hus för att skriva kan anses anmärkningsvärt. Att detta besök dessutom utmynnat i en lång självcentrerad text där Lidman knappt nämns är bara grädden på moset.

När Hildén skriver hur han efter ett antal dagar börjar ”uppleva att nyheterna inte angår mig. Så långt ifrån allt som händer att det inte spelar någon roll.” är det ytterst talande för den position från vilken denna text är skriven. Dels visar dessa meningar på en häpnadsväckande Stockholmscentrism och jag kan personligen försäkra Hildén om att saker och ting händer även på den norrländska landsbygden. Dels tyder det på en okunskap gällande det skeva maktförhållande som existerar mellan Norrland och övriga Sverige. Det är en relation som under lång tid har byggt på systematisk utsugning och kolonisering av Norrland, vilket i sin tur bär en del av skulden till varför de avbefolkade ”hålor” Hildén beskriver ser ut på det sätt de gör idag. Jag begär inte att Hildén ska ge en utförlig redogörelse för det sätt på vilket resurser och kapital successivt flyttats till södra Sverige och vilka förödande effekter detta haft på de norrländska regionerna, men om man nu ämnar skriva ur det utifrånperspektiv Hildén valt att göra kan det vara på sin plats att förhålla sig till denna verklighet.

Om nu personer som ej är bosatta i Norrland nödvändigtvis vill skriva om sina upplevelser av Norrland, så vill jag hellre se texter skrivna av oss som inte lämnar den norrländska glesbygden med känslan av att ha upptäckt en främmande plats och med ett romanmanus på hårddisken. Texter skrivna av oss som återvänder till storstäderna med en känsla av skuld som är svår att formulera, vi som betraktar de fallfärdiga, tomma husen med en sorg som känns i maggropen. Vi som oroar oss över hur våra åldrande släktingar ska klara sig när den sista lanthandeln i byn tvingats stänga igen. Vi som varje dag bär Norrland inom oss, som ser våra berättelser, våra liv och våra platser beskrivas som vore de från en främmande värld i en av Sveriges största tidningar.

Jag skulle vilja berätta för Jack Hildén om mitt Norrland, ett Norrland med verkliga människor där verkliga saker sker, hela tiden. Jag skulle vilja berätta om vad det innebär att växa upp med avskedet redan insprängt i kroppen, på en plats alla väljer att lämna. Om en arbetarklass som fortsätter kämpa på i de avbefolkade orterna, som kämpat i många generationer.

Jag skulle vilja berätta om min farmor som hade talang för handarbete och hade velat bli syslöjdslärarinna, men som växte upp på en plats där drömmarna och möjligheterna inte sträckte sig längre än till den bergiga horisonten. Hon kom att arbeta på fabriken istället, som så många andra i det lilla samhälle där hon bodde. Jag skulle tala om  hennes sönderarbetade lungor, hennes värkande fingrar i ett hårt grepp om hinken med hjortronen vi plockade tillsammans. Hur gyllene bären var i hennes händer. Jag skulle vilja berätta om allt detta för Jack Hildén, men jag är inte säker på att han skulle förstå mig.

Han har ju uppenbarligen svårt att höra vad vi säger.


Linnéa Sjödin studerar litteratur och är medarbetare på Kultwatch.


Tensta Konsthalls Textpris – Marianne Al-Ghorabi

Jag är en Tensta-katt

 

Kära kattdamer och kattherrar, den här berättelsen är för er. Jag är en utekatt, jag har inget namn jag vill ha, och jag bor i Tensta. Människor kallar Tensta för ”förorten” men jag kallar det för kattparadis. Ni kanske tror att jag är en Gangster-katt nu med tanke på var jag bor, men jag gör er nog besvikna, jag är bara en välutbildad katt. Jag har inte alltid bott här i Tensta, min förra ”ägare” som var en gammal dam, (hon luktade gammalt i alla fall), bodde på Thorlidsplan. Jag vet hur löjligt det låter med ”ägare” men det är vad människor tror. De tror på fullt allvar att de äger oss. Skratta gott ni, men skatta inte så hårt att ni spottar hår.

Ni kanske är lite nyfikna på vad jag har blivit kallad av människor. Min nuvarande ägare kallar mig för ”Kisse-Misse”, aldrig i livet att jag ska reagera på det där okreativa namnet, det låter ju hur töntigt som helst. Min förra kattägare var ännu värre, hon hade inte tillräckligt med hjärnceller för att komma på något namn för mig, så hon kallade mig ”Katt”. Om jag fick välja namn så skulle jag nog heta Black Beauty, efter den vackra svarta hästen i en klassikerbok som människor brukar läsa. Jag har ett par vita fläckar här och där på min päls men namnet skulle definitivt passa mig då jag sannerligen är en skönhet.

Här i Tensta är det chill. Det finns inte många som går runt med hundar. Vad det beror på är inte så underligt om man har förståelse för religion och kultur, så som jag har förstås. Familjen jag bor hos är muslimer, och enligt muslimer är hundar smutsiga djur. Om oss katter har de ingen nämnvärd åsikt. Det känns bra att min ärkefiende anses vara smutsig av nästan en tredjedel av människobefolkningen. Människor gillar inte att man generaliserar för mycket, då heter det att man ”dra alla över en kam”, men vi är ju inte människor så vad spelar det för roll? Det är nog en brist på religiös mångfaldighet i området jag bor, väldigt många är muslimer vilket gör Tensta till ett kattparadis så klart. Här kan man njuta av en morgonpromenad utan att höra en massa hundar skälla. Dessutom finns det ingen brist på utländska kulturer i detta område, så om ni vill ha en exotisk ägare så är det bara att komma hit. Jag har nog inte sett så mycket av världen, men jag måste tala om för er att Thorlidsplan var inget bra kattställe. Jag var tvungen att stanna hemma på morgonen för då var människor ute och gick med sina hundar som urinerar över allt. Så småningom tröttande jag på att försöka undvika hundar så jag stannade hemma med den gamla tanten som var så ensam att hon köpte oss, men insåg snabbt att det var för jobbigt att ta hand om mig och min bror. Ja, jag hade en bror, men nu är han inte med mig längre. Jag antar att det händer oss alla. Människor tror det är helt okej att separera oss från varandra. Tänk om vi kidnappade deras bebisar och sprang iväg med dem? Då kanske de förstår hur vi känner. Om någon vild kattdam eller kattherre läser detta så vill jag varna er. Om ni verkligen värdesätter er förökningsförmåga så fortsätt att vara vilda, för om man är för nära människor så förlorar man den.

Jag har som sagt inte sett mycket av världen men jag berättar gärna om det jag har sett. Här finns det en massa röda byggnader, och en massa gula. Själv bor jag i en gul byggnad, om det inte vore för att jag är så uppmärksam när jag är ute och går så skulle jag definitivt hamna hos en granne. Här kör man bil som galningar, en av mina vänner blev överkörd nästan ett år sen, men folk dör och livet fortsätter. Så om ni är ute efter ett lugnt ställe så är Tensta inget för er. Här är det människor överallt. En gång om året så är det så fullt med människor att det är ingen idé att ta någon promenad. Sådana tider kallas för ”Tensta marknad”. Det brukar lukta gott, men man vill ju inte riskera livet för en liten kebab-bit.

Människor här kan skaffa sig upp till två människokullar. På Thorlidsplan så skaffar man sig en halv människokull eller ingen alls. Man ska nog inte komma till Tensta om man har människobarnfobi. Familjen jag bor hos har 5 människobarn vilket är en aning jobbigt om man inte gillar att bli klappad hela tiden. Jag gillar Tensta, jag gillar när människor luktar olika. Människor brukar kalla sådana områden för ”mångkulturella”, så om ni någonsin hör dem säga ordet, glöm inte att spinna för då kanske ni får komma hit och hälsa på. Maten luktar olika från hus till hus, ibland luktar det starkt, då är det ett ”pakistanskt” eller ”indiskt” hushåll. I ett ”somaliskt” hushåll så luktar det Injera ibland. Det är faktiskt en ”etiopisk” maträtt som min ägare har smakat på men den förknippas med det somaliskaköket. Mitt hushåll är ”arabiskt”, men maten de äter luktar ”italienskt”, ”svenskt”, ”asiatiskt” och sällan ”arabiskt”. Jag förstår mig inte på människor, de kallar sig själva för saker och ting för att göra skillnad mellan sig och andra, men de är ju alla människor, de luktar annorlunda, men ingen luktar mindre gott än den andre. Bara döda människor luktar ruttet.

Det är mycket jag har vittnat i detta område. Än idag så är en av dörrarna i Tensta centrum pajad. Det är dörren som är närmast mataffären som heter Lidl där min ägare brukar köpa mat åt mig. Det var nämligen en traktor som gick rakt in i den, och fortsatte sin väg till guldaffären för att råna den. En traktor är oftast gul, och har väldigt stora svarta hjul, (ca 53 kattassar lång) och tar ut en massa oljud. Ni har nog sett en sådan under vintern. De går runt och sprider en massa grus för att göra det jobbigt för oss att gå. Hur som helst så är det lite mer action i mitt område, så om ni är sugna på att uppleva sådant så kom hit, men akta er för att hamna nära ett människoslagsmål, för ibland kan de ha prylar med sig som man ser i James Bond filmer. De tar ut ett hjärtstoppande ljud, så det gäller att hålla för öronen. Det var inte så länge sen jag hörde ett av barnen prata om en människa som inte kunde använda sina baktassar längre på grund av att någon annan hanterade prylen fel. ”Tänk att det hade hänt mig?” Varför frågar inte människor sig denna fråga före än de använder sig av sådana prylar? Jag ser denna människa le ibland, vilket gör mig glad, trots att jag sällan bryr mig om vad människor känner.

Ett till råd för er mina kära katter, göm inte er under bilar i mitt område, det är inte så smart att göra det längre. Det finns en grupp människosmåttingar som bränner upp bilar när de känner för det. Så om ni inte vill riskera att bli ”shish-kebab” borde ni gömma er någon annanstans. Nu är det slut på action, jag ska berätta för er om något annat.

För de vilda katter som läser detta vill jag säga att man får gratis mat om man spinner och jamar. Jag är så van vid det att jag skulle nog inte klara mig själv ute i det vilda. Dessutom har människohus en bekväm och oföränderlig temperatur, så om ni är en vild katt och har aldrig varit i ett människohus rekommenderar jag er att försöka smita in i ett. Att lyckas smita in i något arabiskt hus utan att få höra ”Kssshh Ksshhh” (oljud som arabiska människor tar ut när de vill schasa iväg oss) är så gott som omöjligt. Vi katter har ju trots vårt vackra utseende ett ganska dåligt ryckte i bland annat arabiska länder, där är vi kända för att äta böndernas kycklingar och tjuva mat från folk. Så lukta noga och se till att ni inte hamnar i ett arabiskt hushåll. Min nuvarande familj är arabisk, men de är konstiga, så det finns antagligen några konstiga hushåll som är ”oregelbundna”. Annars tycker jag att ni ska försöka lukta efter gamla människor för de brukar inte kunna göra hastiga rörelser.

Det är mycket jag har vittnat, bilbränder, rån, skottlossning och en massa annat, men jag älskar Tensta, för här lukar människor olika.

 


Marianne Al-Ghorabi tilldelades för sin text “Jag är en Tensta-katt” första pris i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris med motiveringen:

För ett egensinnigt och fantasifullt perspektiv på Tensta sett ur en hemtam främlings ögon. Genom kattens osentimentalt värderingslösa blick ger Marianne Al-Ghorabi läsaren tillträde till olika rum i staden, och i stadsdelen, allt drivet av humor och precision i sällsynt och skärskådande kombination.”

 

Mer om tävlingen och dess syfte finns att läsa här

 

 


Tensta Konsthalls Textpris – Evyn Redar

Vår historia

 

En powerking som tynger ner mjukisbyxorna på högersidan.
Kompenserar upp det genom att fylla vänstrafickan med nycklar, mobil, cigg och två
tändare.
Två, om någon skulle behöva.
Min mörkblåa hoodie är sönderbiten vid muddarna.
Jag överväger att byta men bestämmer mig snabbt för att behålla den på, minnen över
dom nervösa tillfällena är starka och den har funnits med mig för länge för att bli
lämnad.
Lite lätt smink för att se levande ut och en “slarvig” bulle på huvudet som jag egentligen
krigat med att få till i en timma, men ingen ska få se att jag fixat mig.
Naturlig yani.
Jag låser dörren och går ut genom porten.
Det är svalt ute och solen håller precis på att gå ner.
Jag kollar till vänster och funderar på om det är värt att springa till bussen.
Äsch, jag går.
2 cigg max sen är jag framme.
Möter upp alla i gallerian, dom sitter vid foodcourt.
En av 7 äter.
Han pallar inte mer så det blir ka chi boom om vem som får resten.
Alla har pengar, men ingen orkar köpa.
Vi sitter kvar tills väktaren säger att dom ska stänga igen.
Lite jidder med han men sen går vi ut.

 

“Vad händer nu?”
“Har du bil?”
“Aaa?”
“Låt oss tagga till Edsviken”
“Jalla”

Edsviken.
Vattnet.
Promenaden runt.
Det är vid sånna här tillfällen alla blir djupa.
Samtal om världen, våra föräldrar, oss och dom.
Dom som vi vill vara.
Dom som vi kommer att bli.
Jag kollar på Hedil och tänker att hon, hon måste vara med mig hela vägen.
Dom andra kommer jag att glida ifrån, det vet jag.
Vi lever nuet och vi älskar det.
Men framtiden är inte på vår sida.
Den ena kommer flytta och den andra kommer skaffa gäri.
Den tredje kommer bli praktiserande och den fjärde kommer att bli för fin för oss.
Den femte kommer jag att sakna och den sjätte kommer stå kvar på exakt samma plats
när vi andra vandrar vidare.
Han kommer jag aldrig att förlåta.
Han svek våra löften och blev det vi lovade oss själva att aldrig bli.
Han blev formad efter mallen som alla rappare rappar om.
Han kommer jag aldrig att förlåta.
Vi sätter oss i bilen igen.
Ett snabbt stopp på donken innan avsläppnings-rundan börjar.
Jag är först ut.
Stänger igen bildörren och tittar på när dom rullar vidare i tonerna till Ludacris.
Sakta promenerar jag till porten samtidigt som jag drar några snabba bloss ur den sista
ciggen i paketet.
Någon dag ska jag skriva om vår historia.
Innan jag går in tittar jag snabbt upp mot himlen.
Solen har gått upp igen.

 


Evyn Redar tilldelades andra pris i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris för sin text “Platsen där jag bor / Vår historia” med motiveringen:

För fint iakttagna situationer och konkreta ögonblicksbilder av unga människors liv på en särskild plats, allt skildrat med varm innerlighet och distanserad kyla. Via ett rytmiskt språk genom vilket läsaren en stund får befinna sig i Evyn Redars fiktiva värld frammanar hon starka bilder av kamratskap och svek, glädje och tristess, hopp och hopplöshet.

 

Mer om tävligen och dess syfte finns att läsa här


Modets plats inom kulturen

Modets plats inom kulturen

När jag först fick förfrågan om att bli redaktör för modedelen på Kultwatch blev jag givetvis smickrad, men också positivt överraskad. Att mode behandlas som en självklar kulturform är ovanligt, även om en viss förändring kunnat skönjas under de senaste åren. Mode ses inte sällan som någonting ytligt och oviktigt, inte värdigt att kallas kultur, än mindre konst, och jag möts ofta av höjda ögonbryn och förvånade blickar när jag berättar att jag studerat modevetenskap på universitetsnivå.

Det finns många möjliga förklaringar till varför mode sällan beskrivs och behandlas som en kulturform och faktisk vetenskaplig disciplin. En av dessa förklaringar, vilken jag personligen finner mest betydande, är att mode av logiska skäl förknippas med skönhet; ett intresse som kvinnor tradtionellt och historiskt (åtminstone om vi ser till de senaste seklen) ägnat sig åt. Att mode därmed betraktas som någonting ytligt och oseriöst är därmed föga förvånande då det är ett faktum att kvinnliga intressen och sysselsättningar värderas lägre än manliga diton.

En annan möjlig förklaring är att mode är att betrakta som den kulturform som är närmast förknippad med konsumtion, någonting som generellt anses fult inom kulturkretsar. Detta är dock en logisk slutsats att dra, då mode kan betecknas som en av de få kulturformer som är fullkomligt omöjliga att undslippa. Vi kan alla i någon mån slippa att aktivit förhålla oss till kulturformer såsom musik, teater och litteratur, men mode är ofrånkomligt då vi alla enligt lag måste bära kläder när vi rör oss utanför hemmet. Det spelar därmed ingen roll huruvida du personligen hyser ett intresse för mode eller inte; du är juridiskt förpliktigad att bära kläder, och din omgivning kommer att läsa dig på olika sätt baserat på de klädesplagg du väljer att bära.

Huruvida det går att sätta ett likhetstecken mellan begreppen ”mode” och ”kläder” är omdebatterat, likaså huruvida mode är att betrakta som en konstform. Dessa diskussioner må vara intressanta, men det är ett obestridbart faktum att de kläder vi bär påverkar hur vi bemöts i offentliga rum och sammanhang, och således bör mode respekteras, betraktas och behandlas som den tvärvetenskapliga discplin det är. Värt att tilläggas är även det faktum att mode i dagsläget är en av de industrier som anställer flest människor av alla industrier i världen, något som i sig är att betrakta som ett skäl att ta mode på fullaste allvar.

Det vi på Kultwatch ämnar göra är att diskutera och analysera mode utifrån både ett sociologiskt och estetiskt perspektiv, samt att granska och dra kopplingar mellan hur mode är tätt sammanflätat med rådande samhälleliga maktstrukturer, såsom exempelvis kön, ras och social klass. Det är ingen hemlighet att mode, i likhet med andra kultur- och konstformer, är starkt påverkat av det samhälle vi lever i, och därför djupt präglat av bland andra patriarkala, rasistiska och klassistiska maktstrukturer. Vår ambition är därför att fungera som ett normbrytande, ifrågasättande och utmanande organ, där viktiga röster som annars sällan får komma till tals får möjlighet att höras.