Artiklar :

A Woman Wonders

A Woman Wonders

En dikt av Nabila Abdul Fattah, mångkonstnär och skribent, född i Libanon och uppvuxen i Sverige. Sommaren 2006 var Nabila på besök hos sin familj i Libanon, när Israel invaderade landet. Uppskattningsvis mellan 1,191 and 1,300 libaneser, mestadels civila, dog, och 165 israeler, inklusive 44 civila. Israeliska skådespelaren Gal Gadot, som spelar Wonder Woman i årets filmatisering av den klassiska DC Comics hjälten, tjänstgjorde under denna tid i IDF, den israeliska militären.


Jag har aldrig vart ett stort superhjälte-fan
Inte ens när jag var barn
Fanns liksom aldrig någon plats
Vid sidan av Michael Jackson
Men du var alltid närmast
Eller,
Den karaktären du spelar egentligen,
Inte du. Men ändå du.
Men en bra skådespelare blir sin karaktär inför ögonen på sin publik
Kanske var det så enkelt som att du, liksom jag, var tjej
Kanske var det så enkelt som att du, liksom jag, hade mörkt hår
Kanske var det så enkelt som att du, liksom jag (ville vara), aldrig tog skit
Och det fick mig att känna någon slags glädje
Och någon slags plan att visa upp dig för mina döttrar skapades
”Kolla på henne. Sådär kan ni också bli”
Men så raserades allt det
När jag fick veta vart både du och jag var, den sommaren 2006
Inte din karaktär egentligen.
Inte du. Men ändå du.
Vi var på två olika sidor av en gräns
Jag i ett land som översköljdes av klusterbomber
Du i ett land som avfyrade dom
Jag, intill min lillasyster som snyftade igenom hela natten i takt till bombernas nedslag och bilarnas larm som avlösts av vibrationerna
Du, som strategiskt planerade förstörelse av alla våra broar, stora vägar, flygplatser
Jag, som försökte övertala min mormor att följa med oss till Sverige.
Snälla följ med. Det är inte säkert här.
Hon som ryckte på axlarna och mumlade något om att alla ska vi dö någon dag.
Och du.
Som antagligen inte brydde dig ett skit.
Jag som flydde mitt land.
En andra gång.
Du. Som gött kunde luta dig tillbaka när arbetet var slut.
Och idag.
När mina minnen fortfarande är kvar.
Av bombljud, av bränd doft, av böner upp i luften efter varje nedslag.
När mina landsmän fortfarande sörjer sina döda.
Då skulle jag ta mina barn på bio.
Och säga vadå?
”Kolla på henne.
Hon var nära att döda mig.
Inte hon.
Men ändå hon”


Bland Bolsjeviker, Mensjeviker, Socialrevolutionärer och De svarta hundrade

Bland Bolsjeviker, Mensjeviker, Socialrevolutionärer och De svarta hundrade

Mir Bal recenserar boken October: The Story of the Russian Revolution av China Miéville, (Verso books 2017) och reflekterar över letandet efter en annan värld.

Jag var 17 år. Svart kajal, med alldeles för många palestinasjalar och en megafonröst full av tro på att världen kommer att lösa upp sina egna gränser om vi bara aldrig slutar med att försöka. Om vi bara aldrig blir som dom, alla dom där som slutade hoppas, slutade kämpa. Jag var inte helt på det klara med vad det var som skulle förändras, upplösas. Hade bara en panikartad känsla att saker och ting kunde och måste vara annorlunda. Jag var 17 år och gjorde vad jag kunde. Letade i dammiga böcker som ingen hade läst sedan 1970-talet efter en annan värld att hoppas på. Efter någon form av svar. Ett annat sätt att leva. Efter en röd ledstjärna att följa. Som så många före mig fann jag den. I Ryssland. I modernismens 17. År 1917.

Nu är det ett annat 17. 2017 och det är hundraårsjubileum av den ryska revolutionen. Som sig bör släpps det böcker. Gamla och sedan länge glömda sådana får nyutgåvor, men en och annan nyskriven släpps också. Jag, som de flesta andra kan bara mitt modersmål och vår tids lingua franca, engelska, det finns så klart mycket annat. De flesta är smädeskrifter. Hoppet om en bättre värld avfärdas om det ens omnämns. Tsarrikets excesser i såväl lyx som sadism omnämns sällan. En och annan förvirrad bok som har som enda ändamål att rättfärdiga vad som sedan hände har också kommit ut. Försvarstal för den terror som släckte hoppets brinnande fana i floder av oskyldigas blod.

Det är i en sådan tid, vår tid, när skuggan av vad som sedan skulle komma förblindar och polariserar allt som sägs om de där dagarna i Ryssland. Om dagarna i oktober. Vi behöver höra något nytt om dom, eller kanske rättare sagt, något gammalt, sett ur ett nytt ljus. In på scenen träder den brittiska författaren China Miéville. Han har skapat sig ett eget namn genom att skriva romaner i en fantastisk genre, svårplacerade; de befinner sig i gränslandet mellan det som finns och det som skulle kunna finnas; mellan skräck, fantasy och science-fiction. För att kunna utforska det mänskliga mörkret och vår samtid på ett trovärdigt sätt har han lämnat realismen bakom sig för att kunna beskriva världen sådan den egentligen är. Han är även en bärare av vänsterns förlorade hopp. En viljans optimism, men även en intelligensens pessimism.

Han kom nyss ut med sin första fackbok. October. Först. Vad boken inte är. Det är inte en berättelse om männen och kvinnorna bakom revolutionen eller makten. De finns där, men vi passerar dem mest i förbifarten. De sveps förbi av den händelseutvecklingen de redan var fångna i. Det är inte en berättelse om vad som skulle hända sedan. Hur allting blev så fel. Den röda terrorns skugga och revolutionens krossade förhoppningar är visserligen utströdda mellan meningarna, i själva syntaxen. Klara skärvor som river upp sår i såväl läsaren som texten. Men dom är inte det som boken handlar om.

Istället sveps vi precis som alla de personerna som var fångade i Rysslands 1917 med i händelserna. Fångade i såväl ögonblicket som historien. Såväl de stora händelserna, kriget, svälten, avrättningarna och tortyren av frihetskämparna. Vi får lära känna de olika sociala rörelserna som fanns då, Bolsjeviker, Mensjeviker, Socialrevolutionärer och de idag nästan bortglömda fascisterna De svarta hundrade. Små personporträtt som är målade med prosaistens precision. Du lämnas med en längtan efter av att veta mer, lära känna personerna bakom händelserna, men du vet tillräckligt mycket om dem för att förstå vilka de var och vad som drev dem.

Om du läser den här boken kommer du att få reda på vilket tyranni, vilket elände som ledde fram till den demokratiska revolutionen i februari. Du kommer att få reda på hur Bolsjevikerna snart stod ensamma i kraven på parlamentarisk demokrati, delvis på grund av de andra socialisternas svek, delvis på grund av deras eget högmod. Du kommer att få veta hur de borgare som blivit satta att försvara och upprätta en parlamentarisk demokrati ingick i allianser med De svarta hundrade, en grupp som ägnade sig åt att mörda, och tortera alla oliktänkande. Du kommer att se hur spänningarna mellan de industriägare som ville krossa fackföreningarna och de arbetare som krävde demokrati ledde fram till en tragedi.

Det är en kort bok. Inte en av de tegelstenar som de flesta historiska fackböcker är idag. Det är en litterär essä, den skildrar revolutionen, vad som ledde fram till den och hur den hände. Den berättar om de stora skeendena, om folksamlingar, om politiken och kriget men vägrar tiga om det som ofta glömts bort. Det som gör Miévilles bok så unik är inte bara att den är balanserad, att den ser alla sidor. Inte att den är mer välskriven än de flesta samtida romanerna är, utan snarare att han inte förtiger det den kommunistiska vänstern så ofta gjort. Han beskriver hur den första revolutionen bröt ut 8 mars, på internationella kvinnodagen men eftersom den dåvarande ryska kalendern var annorlunda blev det deras februari. Han beskriver de homosexuellas kamp. Hur vänstern gjorde gemensam sak med den muslimska minoritetens längtan efter trons frihet. Han glömmer inte drömmen om en bättre värd, men blundar inte för den mardröm den drömmen kom att bli.

När jag var 17 år drömde jag om en annan värld och trodde på den med en naiv tro som bara 17-åringar kan göra. Jag läste alla böcker om den ryska revolutionen jag kunde komma över. En besatthet jag inte kunnat göra mig av med, även om tron på en annan värld har stelnat till ett krampaktigt försök. Mer vana än tro. Men jag vägrar ge upp. Miévilles bok fanns inte då. Det är något jag på många sätt sörjer. Men det gör den inte mindre värdefull idag. Inte bara för de som vill lära sig mer om historien, om kampen eller den törst efter frihet och rättvisa som aldrig helt dör. Utan även för de som vill hedra och brottas med det misslyckande oktober till sist kom att bli. Det här en bok för dårar och drömmare som vill brottas med sina egna misslyckanden och hopplösa drömmar. Men inte bara för dem.

Mir Bal


Mir Bal är socionom och aktivist. Han är med och driver podkasten En förlorad värld, där det disktueras politik, vänster och om en bättre värld.

China Miéville (f. 1972) är fantasiförfattare och akademiker. Han har vunnit otaliga priser och undervisar vid Warwick University. Miéville är även aktivist och medlem i International Socialist Party i England


DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDIYA (DEL 6)

DAGBOK: 30 MINUTER PÅ BEN GURION, MEN EN LIVSTID PÅ QALANDIYA (DEL 6)

Sjätte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1 – 5, så gör det först. 


JUST KIDS

Nu ligger jag i solstolen på Snow bar, poolen i centrala Ramallah, och min yngre kusin Zaid rullar en cigarett till mig, vid baren. Han jobbar här men är också precis hemkommen till Ramallah från studier i England. Han är britt på papper och är därför en privilegierad palestinier, som jag. Han kan till skillnad från de flesta palestinierna åka i väg, lämna och resa, utan att gång på gång bli nekad ett visum. Dalia och jag brukar säga att vi är palestinier med de mest privilegierade förutsättningarna, trots att vi lever i diaspora. Och eftersom vi bär svenska pass är vi fria att besöka ”andra sidan” utan tasreeh, ett särskilt tillstånd. Därför att vi, som sagt, är svenskar. Men inte alla palestinier som bär svenska pass kan det, utan endast de personer som INTE bär ett palestinskt id-kort. Alltså vi, min familj och jag. Detta eftersom båda mina föräldrar avtjänat tid i israeliskt fängelse. De hade efter det blivit utvisade, statslösa och bortglömda av den israeliska staten. Deras flykt gav dem valmöjligheten mellan Cypern och Sverige och de lottade sig hit och kom sedan att bli svenska medborgare, någon gång strax innan de återvände tillbaka som främlingar, eller turister, till sitt eget hemland.

Jag var sex år gammal när min familj och jag för första gången skulle besöka Palestina. Mamma hade klätt Dalia och mig i likadana röda sammetsklänningar. Vi hade lugg båda två, precis som nu, och mitt hår var även då alltid långt och rufsigt. Dalia, är min syster. Hon skulle bli Sveriges ambassadör till Palestina när hon blev stor. Hon skulle frita sådana som mamma och pappa – fängslade politiska hjältar. Hjältar. Det sa hon, när vi var små, när vi var tonåringar, och även under hennes samhällsvetenskapliga studier på universitetet. Idag är hon konstnär. Hon målar tavlor av muren och ansiktsporträtt från Qalandyia. Hon porträtterar ockupationen av Palestina genom starka kvinnor som förlorat sina barn med kulor i bröstet, trots att de aldrig kastade sten mot beväpnade soldater. Hon porträtterar ockupationen eftersom det är hennes kamp, i ett land hon aldrig fått leva i.

Första resan till Palestina var 1995 och vi vinkade hejdå till pappa vid tåget som skulle ta oss till Kastrup och från Kastrup till Tel Aviv, för ett första möte med ”Ben Gurion flygplats”. Mamma visste säkert (men inte vi) att resan dit skulle bli lång. Och därför använde hon hela tågresan som förberedelse för de kommande timmarna i våra liv. Hon gick igenom hur vi skulle bete oss, vilka frågor som skulle ställas och vad vi skulle svara – ”Säg aldrig namnet på platsen vi ska till, säg aldrig Falastin” viskade hon och såg sig omkring, så att ingen annan på tåget hörde var hon sa. Hon gick igenom allt för att vi tillslut sedan kunde försäkra henne om att läget var under kontroll.

Väl framme i Kastrup, plockades vi ut i en ”random check” som det kallas…, tvungna att gå igenom en metalldetektor. Bara vi, Mamma, Dalia, jag och min bröder. Inga andra. Vi barn går först och mamma sist. Och hela detektorn tjuter. Självklart tjuter den. Hon bär bälte och skor med spännen och säkert fyra olika ringar på fingrarna och halsband om nacken och armband och ja, allt det som jag idag brukar ha på mig, som jag sedan brukar vara tvungen att klä av mig för att det inte ska tjuta när jag fortfarande plockas ut i ”random checks” på både ut och inresor. Det fortsätter att tjuta om mamma och mamma grips av panik. Hennes armar höjs upp i luften och hon försvarar sig med orden ”I have not done anything” följt av ”Jag har inte gjort något, jag är svensk”. Mamma slänger fram våra pass och försäkrar den israeliska säkerhetspolisen i Kastrup om att vi alla är svenska medborgare och ingenting annat.

Hennes ögon fylldes med tårar. Och där stod vi, vid sidan av vår mamma, lejoninnan som leder vår flock, och kände oss skyldiga till något vi inte hade gjort… Misstänkta för något vi inte hade gjort framför andra svenskar eller danskar eller vita människor, som skulle turista i vårt hemland. I mitt huvud, slutade det aldrig att tjuta. Mitt hemland.

Jag förstår nu när alla mina ursäkter för min existens i den här världen började. Dom började där, på Kastrups flygplats, i mammas rädsla. I ljudet av metalldetektorn. Jag såg min mammas sorg för första gången bli trampad på, när alla andra fick en plats före oss till hennes hemland, inte deras. Och så började det, mitt ständiga ursäktande av vem jag var, vad jag hette, och hur mitt namn uttalades eller varför vi i min familj inte firade midsommar eller varför jag skulle äta minus fläsk trots att min mamma inte bar slöja. Varför jag aldrig var tillräcklig mycket muslim eftersom jag drack. Eller varför jag kallade mig muslim fastän jag inte hade slöja. Varför jag sa Palestina och inte Israel. Ja, alla dessa ursäkter utvecklades till förklaringar och försvar av vem jag var. Dom slutade aldrig riktigt… Och mest av allt ville jag boxa killen i klassen som sa att jag inte hade något land eftersom Palestina inte fanns på någon karta. Och läraren som instämde ville jag ha ihjäl.. Nej, jag skojar inte. Men jag lyckades spruta trälim i håret på henne, det fick räcka.

Mammas rädsla gjorde att hennes darrande fingrar släppte taget om halsbandet som föll till golvet. Säkerhetsfolket ställde fråga på fråga. Vart ska ni? Vem ska ni besöka i Israel? Hur länge ska ni stanna i Israel? Vad finns i Israel för er? Mamma såg svimfärdig ut. Dalia hjälpte mamma mest, det har hon alltid gjort. Min äldre bror tappade arabiskan så fort han kom till Sverige, och förblev helt apatisk i situationen. Jag, jag bara stod där, tittandes på min mamma, på hur Dalia tog upp halsbandet från golvet och höll mamma hårt i handen. Mamma var så nervös att hon började recitera koranen men kom på sig själv och tystnade. Vi är alla tysta när en av säkerhetspoliserna pekar på oss, mina syskon och jag. Och inte förrän nu ser jag, för första gången, mammas flykt framför mig.

Vilka är dom? frågar säkerhetspolisen, samtidigt som han pekar på oss, mina syskon och jag…
–Det är mina barn.
–Allihop?
–Ja…
–Varför är dina barn födda i olika länder?

Det är sant, min mamma har lyckats föda alla sina barn i olika länder pågrund av flykt. På grund av brist på säkerhet. På grund av osäkerheten utan en nationalitet i en värld full av nationer. När jag tänker på det som säkerhetspolisen då sa, brukar jag tänka att om han var smart, kunde han lista ut det själv. Och kanske gjorde han det. Kanske var han tillräcklig smart, men ville bara strö salt i såret. Den palestinska förbannelsen i ett ständigt sökande efter frihet någon annanstans. Jag lovar, nästan alla min palestinska vänner är födda i ett annat land än Palestina..

Visste ni att det palestinska passet är det sämsta passet att ha? Att bära ett svenskt, är rankat som topp tre. Jag brukar skratta och le, och känna tacksamhet när jag tänker på att jag älskar att resa. Kanske reser jag för att jag kan och vet att jag kanske inte hade kunnat som palestinier med ett palestinskt pass. Fucking pass alltså. Jag blir trött. Jag blir trött på att hela tiden behöva kategorisera mig i olika papper av olika färger, jag blir trött på att vi slutar att vara människor och blir istället länder med färger och flaggor och språk. Shit, jag tänker igen. För mycket igen. Sluta Dima, sluta tänka på det här, sluta nu. Jag slutar. Jag börjar tänka på Qalandiya, på pojken från Gud, på hans dammiga hår, på hans gröna T-shirt och ifall han drömmer om att resa eller om molnen ovan är detsamma som någon annanstans. Frihet. Tänk om pojken från gud som sålde mig armbandet med paletten också drömmer om ett pass från ett annat land, ett land som Sverige… Fuck Sverige. Fuck pass. Fuck allt.

Mitt i dagdrömmandet avbryts jag av en färdigrullad cigarett. Jag sitter vid baren. Min kusin läser upp en dikt för mig. Han är poet och drömmer teater långt ifrån Palestina. Jag ler, tänder min cigarett, öppnar min bok och försvinner i väg till New York på 60-talet. Boken ”Just Kids” får mig att tänka på Olof, på att det är sant, att så mycket i mitt liv påminner om honom. Påminner om oss och hur vi båda är konstnärer i ett annat universum, i en annan tid där länder inte existerar och gränser är broar för pojken med paletten att gå över.

Jag avbryts.

Ännu en gång avbryts jag. Mitt i de finaste drömmarna, när jag är Dima med Olof förvandlas jag till Dima från Ramallah. Framför mig står Seri, Razan, Dana, Karam, Rasha och Ahmad – Palestinas finaste människor. Jag är hemma nu. Jag är lycklig nu. Just nu är jag Palestina i det här universumet, Vi kramas. Tillhörigheten känns inte längre främmande, trots att jag fortfarande söker min plats bland människor här. Men för varje gång som jag återvänder, så hittar jag hem. Mina vänner frågar mig om mina resor, om vart i världen jag har varit nu och vart jag ska näst. Har du varit där, och där och där, frågar Seri mig. Jag är tyst men nickar och ler. Seri, blir ofta nekad visum men han försäkrar mig, gång på gång, om att vi snart ska resa tillsammans. Jag tror honom.

Mitt möte med mina palestinska vänner i Ramallah utvecklas till en dagsfest, vi beställer öl vid baren, någon sjunger vid poolen. Vi badar, pratar, diskuterar och informerar varandra om livet. Om omständigheter och förutsättningar och kärlek såklart. För dem har jag aldrig behövt ursäkta mig, jag har aldrig förklarat för dem vem jag är. Här ÄR jag och det räcker.

Qalandiya bakom muren. Foto: Christian Sterzinger för Heinrich Böll Stiftung/CC BY-SA 2.0
Qalandiya bakom muren. Foto: Christian Sterzinger för Heinrich Böll Stiftung/CC BY-SA 2.0.

 


av Dima Lina Yassin


Mandana Moghaddam, The Silence

Mandana Moghaddam, The Silence

Göteborgsbaserade konstnären Mandana Moghaddam arbetar ofta med frågor kring kommunikation och bristen på densamma.

På Konstnärshuset presenterar Moghaddam just nu ett nytt verk, The Silence, en installation där ett videoverk visas på två skärmar samtidigt, placerade på var sin sida av utställningsrummet. Vi ser en händelse utspela sig, en grupp människor står likt en kör tillsammans vid kanten av en simbassäng i ett badhus, en ung kvinna lösgör sig ur gruppen och hoppar i bassängen fullt påklädd. Gruppen av människor, massan, står kvar. Kameran åker över deras orörliga ansikten, blickar på oss under tystnad medan det blåser i träden utanför simhallen.

Nere i vattnet upplevs en annan ljudvärld; polis- eller ambulanssirener, röster, protester, skott och smällar. En referens till den iranska revolutionen eller en referens som lika väl skulle kunna handla om massdemonstrationer och upplopp i vår samtid. Kvinnan dyker upprepande gånger ned, som för att stanna kvar i ljudet under vattnet, kanske för att förstå vad det är hon upplever. I dykandet finns ett upptäckande – en vistelse – som kan handla om att återuppleva minnen men också om att isolera sig från massan för att bearbeta det som varit.

Vattnets dämpande förmåga förvränger verkligheten men i The Silence är ljudet under ytan klar. Ovan möts hon av den stela tystnaden där hennes ensamhet blir påtaglig. Det finns en paradox i kvinnans dykande som påminner om självvald isolation. När världen stänger ut dig kan omfamnandet av utanförskap, och kanske till och med självisolering, vara ett alternativ. Det aktiva valet att dra sig tillbaka från massans avfärdande eller oförståelse. Samtidigt som isolering kan ge upphov till minnen som vill bli uppmärksammade.

Det hela ger upphov till frågor om gränsytor, parallella liv och association till fostervatten med sin både tunna och tjocka vägg mellan livmodern (trygghet) och världen utanför.

The Silence är även producerad som längre filmversion och hade premiär på Göteborgs filmfestival i år.

Verket finns att beskåda på Konstnärshuset i Stockholm fram till den 21 februari.

Estella Burga och Macarena Dusant


Mandana Moghaddam har medverkat i biennaler, haft separatutställningar på Göteborgs Konstmuseum och Röda Sten Konsthall samt arbetat med offentliga konstverk runt om i Sverige. Se mandana-moghaddam.com.

Estella Burga är konstnär och pedagog på Lava bibliotek och verkstad, Kulturhuset Stadsteatern.

Macarena Dusant är konstvetare och textförfattare. Burga och Dusant driver tillsammans med Isabel Löfgren organisationen IDA (Institutet för Diaspora och Avkolonisering), som arbetar med frågor kring kunskapsproduktion och kunskapsformation inom konsten. Se i-d-a.se.


Sluta be mig att le

Sluta be mig att le

Sluta be mig att le. Sluta kommentera mina bilder med att jag alltid ser så seriös ut, att jag ser sur ut, att jag ser ut “som en ledsen hundvalp”. Sluta låt som en desperat skolfoto-fotograf när du plåtar mig och ropa ut “och så ler vi!”. Jag tänker inte ens be snällt, för jag är less på att vara snäll.

 

Om jag är snäll ska jag le, om jag ler så är du trygg med att jag är ofarlig, underlägsen och villig. Villig att lyda order utan protest.

 

Att be kvinnor att le har varit patriarkatets trick i århundraden, för att få kvinnor att tiga, att inte protestera mot allt jävligt som gjorts mot oss medan vi suttit tysta med ett påtvingat leende på läpparna. För vet du vad vi inte kan göra när vi ler från kind till kind? Vi kan inte prata. Det är nästan omöjligt att prata och le samtidigt, och det är därför jag vill att du ska sluta be mig att le. Sluta be mina vänner att le, sluta be kvinnliga modeller, skådespelare och artister att le. Sluta be min mamma att le och sluta be Hillary Clinton att le. Lyssna på vad vi säger istället.

 

Vi är människor, vi försöker att leva liv, få alla rätt på tentor, springa maraton, föda barn, vinna val,  stå upp för våra värden och för det faktum att vi HAR samma värde som den andra hälften av världens befolkning. Vi har inte tid att sitta tysta och le. Vi måste jobba hårt, hårdare, för att klättra upp till glastaket med stenar i  fickorna för att kunna slå hål på det. Och inte förrän glassplitter kan få dig att gå med varsamhet för att inte trampa på våra fötter kommer jag att vilja sitta tyst och le.

 

Vi är inte kärleksintresset till din huvudroll. Tjejen som du kan behålla så länge vi dricker öl, spelar tv-spel och äter din kalla dagen-efter-pizza, och som du lika lätt kan byta ut och kasta bort och förlöjliga och låtsas glömma, så fort vi slutar att le. Vi har våra egna huvudroller. Våra liv är inte ett ytligt sidospår som kan sammanfattas med en mening till din drivande handling.

 

En kvinna som ler kan inte säga emot. Hela mitt liv har jag undrat varför den kritik jag oftast fått – från klasskompisar, från lärare, från bloggläsare, från fotografer, från en bartender som jag beställer ett glas vin av –  är att “du borde le mer.”

 

Men nu vet jag vet var det skaver. En kvinna som inte ler är en farlig kvinna. En kvinna som inte ler kan avslöja, ifrågasätta och ge dig motstånd. En kvinna som inte ler kommer förr eller senare att göra revolution.


Amanda Brohman

instagram.com/amandabrohman

twitter.com/amandabrohman


Brev till dig som skriver

Brev till dig som skriver

Jag har gått flera dagar med det här. Med hur jag ska börja. Vilka som borde vara de första orden, de som får dig att vilja fortsätta att läsa. Jag har dragit på skrivandet för att det känns som om det skulle vara en viktig text att skriva. Att jag för en gång skull skulle ha något att berätta. Men att vänta med den har inte hjälpt. Snarare tvärtom. Det känns bara än mer oöverstigligt att komma igång. Så istället bara börjar jag skriva och tänker att jag kan stryka det som blir överflödigt eller lite kasst. Bara så där lite hur som helst börjar jag. Jag tänker att det är det allra bästa. Bara skriva.

Jag börjar med att säga att jag inte vet hur jag ska börja, och sedan raderar jag ett helt stycke om tvätt- och diskmaskinen och att köpa böcker som levereras till mitt lokala paketombud – som också har mjukglass om somrarna. En mjukglassmaskin måste rengöras veckovis och har en väldig mängd olika delar, ibland kan det ta en hel dag att rengöra. En dag i ett gatukök kan vara mycket längre än en dag någon annanstans. För att få syssla med livsmedelsförsäljning är kraven på renlighet höga, kraven på noggrannhet lika höga. Tvätta händerna.

En text kan i sin tur ta allt från sju andetag till sju år att skriva. Ja, mer än sju år också såklart. Ett helt liv. Skrivandet pågår alla dygnets timmar, jag tänker inte på något annat. Det är som att skrivandet är ett filter mot världen. Samtidigt som jag går hem skriver jag på en text om att skriva litteraturkritik som liksom aldrig blir klar. Jag tänker. Det finns en risk att den blir för lång för att vara en artikel. Att den inte kan få plats någonstans, att redaktörerna tycker den är tveksam. Då kanske den behöver läggas i min hög med refuserade texter, en hög som aldrig krymper. Det känns ändå rätt ok att ha en hög med texter jag aldrig kommer att få publicerade. Brukar tänka på den som ett sorts arkiv för tankar jag kan återvända till och kanske plantera om. Mycket av det är ändå skit och skulle väl mest kunna betraktas som redo för kompostering. Jag sparar dem ändå. De är samtidigt en påminnelse om att jag har skrivit och kanske en påminnelse om att jag kommer att fortsätta att skriva. Jag skriver. Det är det jag gör. Även nu. Sedan läser jag.

Det är något trösterikt med att ha skrivit när jag nu skriver något nytt. Det är som att jag lär mig mer och mer om skrivandet genom att faktiskt skriva. Att varje ny text ger mig ett nytt verktyg att montera isär och ihop verkligheten med. En sak som jag lärt mig av att skriva mycket – jag började skriva på allvar 1994 eller något sådant – är att varje text börjar med en idé. Det låter jättelöjligt. Men det är som att den här idén, låt oss säga idén att skriva en text om att först börja skriva text, uppfyller en till en sådan grad att inget annat får plats. Lite som att bli kär igen efter flera års vardagsrutin. Att hitta den där kärleken. Hela kroppen bara rusar och huvudet upprepar ett mantra och jag antecknar små fraser och ord och meningar tills att jag kan sitta ner och skriva. Om jag inte skriver ner tankarna, meningarna, när de kommer så försvinner – det är sant varenda gång. Längtar efter att kunna sitta stilla och förstå. Den sortens idé behöver texten. En passion. Kanske är det inte så för alla. Det måste väl ändå vara så att varje skrivande person kan hitta sitt eget sätt att skriva. För mig har ingången till en text fungerat olika genom åren, men de senaste säg 7-8 åren har idén varit fundamental i mitt skrivande. Åtminstone för att komma igång. När jag väl har en idé – och det behöver inte alls handla om att säga något som jag skulle ha bestämt redan från början – är skrivandet igång. Idén kan vara en bild jag ser, en känsla jag vill uttrycka, en tankegång eller en företeelse jag vill undersöka – det vill säga skriva om. Det kan verkligen vara lite vad som helst så länge det fungerar som en utlösande faktor. En del idéer, ganska många ändå, kommer liksom aldrig vidare heller. Det måste jag få säga. En del idéer bara stannar där som en liten anteckning. Det kommer nya. Är inte passionen där med en gång, och håller den inte i sig, är det inte värt ansträngningen att börja skriva. Varje text är ett åtagande, ett ansvar.

Senast jag publicerade något, en svit dikter i Lyrikvännen hösten 2016, så var min ingång att jag behövde skriva om de fåglar jag hade utanför fönstret. Det var vår och sommar och fåglarna kvittrade och hade sig. Jag hade knappt skrivit något på rätt länge, varit sjuk och inte kunnat tänka ordentligt. Så att möta passionen igen var välkommet. Jag skrev som besatt under flera dagar. Redigerade. Jag visste nästan inget om fåglar innan. Att de flög, byggde sina bon av kvistar, lade ägg och äter mask – sådana saker som liksom är en del av någon slags ytlig kunskap tillgänglig genom våra muntliga berättelser och enkla iakttagelser. Fågeln är också rikt behängd, laddad, med symbolvärden, som en symbol för fred, flykt eller frihet genom andra delar av kulturerna. Jag kände att där fanns mycket material att hitta, att leta upp, då fågeln redan är så enormt använd av andra konstnärer och fågelvetare och klassificeringsentusiaster. Jag är inte ute efter att skriva om något nytt. Jag är bara ute efter att skriva något med den röst jag erövrar när min erfarenhet möter ett material. Att skriva om något som alla läsare redan har en relation till. Jag är som så många andra, det är antagligen du också. Fast vi alla känner oss unika och självständiga för att vi har fått lära oss att vi borde känna oss så. Jag är inte alls självständig, jag är beroende av många människor omkring mig. Du som läser till exempel.

Jag brukar tänka att det är materialet, språket i materialet, som bestämmer hur texten ska se ut. Men det är inte riktigt sant. Det är en slags syntes av idén, som föder att leta efter material – i det här fallet med fåglarna letade jag i böcker om fåglar, som i sin tur möter alla texter jag skrivit innan och en del jag läst och tagit intryck av. När jag skrev om fåglar tittade jag ut genom det öppna fönstret, lyssnade på fåglarna, såg deras flykt. Fåglarna var överallt i mig. Jag tittar fortfarande närmare på tättingar när de flockas.

Det händer att idén kommer ur materialet. Att jag läser om något och tänker att det här måste jag skriva om. Jag läser mycket mer än jag skriver, jag tror att det är nödvändigt. Ruset kommer och släpper inte taget. Ett bättre uttryck för ruset är kanske flödet, det som en del kallar ’flow’. Att släppa taget om sig själv och sin omgivning och bara uppslukas av läsning och att sedan skriva på ren intuition. Skriva förutsättningslöst och fritt. När jag behärskar mitt material brukar det vara lättare. När jag har det tyst omkring mig och jag har tid på mig att känna lugn nog att skriva blir det lättare. När räkningarna är betalda är det lättare. När jag har rummet för mig själv är det lättare. Frihet är egentligen en överdrift. Jag begränsas av så många saker. Men känslan av frihet i flödesskrivandet finns där. Prova.

Under tiden jag skriver, ofta redan i första texten, första stycket, skapar jag också en form för texten eller texterna. Formen hör, för mig, ofta tätt samman med materialet och vad det är som materialet berättar för mig. I fallet med fågeldikterna så valde jag ut några faktorer som jag tyckte sammanfattade en specifik fågel. Men sedan, när jag skrivit klart dikterna, ser jag att de i ganska hög mån också behandlar helt andra saker. Ett exempel går att hitta i dikten om hustättingen gråsparv:

Gråsparv (passer domesticus)

honan brun utan fläck, hanen grå;

vars kör komplex, vars varsel död,

kärlek — dess livslånga samman

i flock i strån, med foder i nisch

frö med variation, i flock runt tillfälle

synkrona — och på plats härmande

Och egentligen tycker jag om gråsparven, även om dikten tycks peka på något annat. Fast det kanske är en annan sorts läsning, en som jag gör. Jag kan inte undvika att vara en kritisk röstbärare. Min kropp är kritisk. Utsatt för – och utsätter för – kritik. Men det som är viktigt är inte hur jag ser på texten här. Det är viktigt hur texten kan ta ton i dig som läsare, hur jag kan läsa din text och hitta en annan värld som samtidigt speglar min – då mina erfarenheter används för att läsa. Jag skulle gärna läsa din text. Jag hoppas få läsa den. Men jag kommer inte undan att jag tycker att min fågeldikt är politisk – jag läser in politik i allt. Jag tycker allt är politik. Jag tycker allt håller samman. Men det politiska kan mycket väl ligga som en underton i en text om något annat. Bara för att jag, bland annat, identifierar mig som anarkist behöver inte det betyda att jag bara skriver om dekonstruerande strategier. Det är inte så det fungerar. Jag försöker vara anarkist i praktiken.

Det händer så väldigt mycket när en går från idé till ansamlande av material – ibland i omvänd ordning – och vidare ut i text. Jag förändras av att göra mina tankar konkretare. Texten förändras under skrivakten. Skrivakten förändrar skrivakten. Det är alltid en risk att skriva. Jag är en annan person när jag skrivit färdigt en text. Världen är sig inte heller lik. Och jag tänker att det är den här förändringen som skulle kunna vara litteratur, som är konst. Det kan inte finnas ett regelverk att förklara hur en går tillväga för att åstadkomma förändring – inte heller en förändring som måste vara konstant i varje givet ögonblick. En idé utvecklad till ett sammanhang, en hand som griper om andra i sin närhet förändrar idén och världen blir större på grund av detta. Jag tror att vi måste se hur idéerna relaterar till varandra. Hur vår bild av en fågel speglar bilden av den bild vi fått av den från en medvetenhet om historien. Hur varje text är ett arbete med att skapa passager mellan oss som människor. Det tror jag. Vad tror du om det?

image

Freke Räihä


I arga, vita terroristers sällskap

I arga, vita terroristers sällskap

 

Inför västerländska ögon är inget terrordåd jämlikt. Faller terroristen utanför kategorin ”vit kristen man” kommer rapporteringen alltid att följa samma mönster: Ett hot som kommer utifrån, främst i form av en man som inte klarar av den amerikanska drömmen och moderniteten. Det brukar ofta vara kontentan av journalisters berättelser av ”icke-vita terrorister”.

 

Men är disillusionen gentemot modernitet och amerikanska drömmen endast förbehållen någon som ”kommer utifrån”? Berättelser om arga vita män som på något vis gör uppror gentemot ett samhälle de upplever springer ifrån dem är inte helt ovanligt varken inom litteraturen eller andra medier. Vi kan finna dessa män i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet eller Strindbergs Inferno.

 

Vi ser inget problem i att normalisera och trivialisera den vite mannens missnöje med sin egen skapelse. Det finns en fascination kring den vita terroristen som slår över i en löjligt empatisk vördnad. Vi ska ju alltid tycka synd om män. Den man som är ”casual” och smälter in. Den man som profiterar på de extrema männens terror.

 

I Sverige har vi tre vita terrorister färskt i minnet: John Asonius, Anders Behring Breivik och Peter Mangs. De har gemensamt att de kunde gå under radarn tack vare att de är vita män, men också tack vare att de agerade ensamma.

 

Ensamvargen är en strategi som oftast förbises eftersom de som agerar ensamma är svåra att förutse hur de kan agera. Men de skiljer sig i att Breivik valde att gå den spektakulära terrorns väg. Asonius och Mangs förde istället vad som kallas lågintensiv krigsföring.

 

De båda metoderna har intressant nog återberättats i två samtida romaner som kan sägas ha fått kultstatus. Den spektakulära terrorn, med fokus att väcka uppståndelse, gärna med sprängämnen, återfinns i Fight Club. Den lågintensiva terrorn, där man under lång tid spär på motsättningar, som i Asonius och Mangs fall, genom att döda, återfinner vi i American Psycho.

 

Men vänta, kanske du tänker, A Clockwork Orange då? Jo, visst handlar den om en våldsam ung man. Men han åker fast. Det gör aldrig huvudkaraktären i Fight Club eller American Psycho.

 

I American Psycho får vi följa Richard Bateman, en  framgångsrik yuppie som har allt i livet. Men han nöjer sig inte med det. Han begår flera övergrepp som många gånger slutar i döden för hans offer. Många av dem är kvinnor. Romanen är nästintill en orgie i kalkyler och känslokall social beräknande från Batemans sida. Han säger saker bara för att chockera sina vänner, han tänker extra noga hur han för sina samtal, för att inte verka för känslomässigt brydd, han berättar om vilket schampoo som är bäst, recenserar Whitney Houstons senaste platta.

 

Det spektakulära är dock inte alla de dåd som Bateman utför. Det är att han slipper undan. Romanen slutar på en återgång till ordningen, som om inget av det som berättats egentligen har hänt. Vad lär det en vit man som känner igen sig i Batemans världsbild? Att han kan komma undan med vad som helst.

 

Fight Club är kanske den mest kända av de båda romanerna. De flesta har nog sett filmatiseringen.  Där får vi följa Namnlös och hans ödesmättade möte med Tyler Durden. De stiftar en snårig bekantskap som till slut leder till att de startar Fight Club. En klubb för män att puckla på varandra. Det är bara början på en resa som leder till en enorm organisation med celler över hela USA. Planerna på ett bombdåd som ska rasera bankerna får slutligen Namnlös att ändra sig, han går emot Tyler Durden och det slutar öppet. I jämförelse med American Psycho återuppstår inte ordningen. Men slutet är lika mycket en början, förhoppningsvis för något bättre.

 

Det finns såklart mycket mer att säga om Bateman och Namnlös. Men låt oss stanna vid vad de har gemensamt med Asonius, Breivik och Mangs. De drar nytta av sina privilegier, för de har märkbart gott om det. Tack vare dessa privilegier kan de röra sig fritt, planera och attackera hur de vill, utan att någon gör något. Samtidigt är det den där dubbelheten. De känner sig utanför samhället. De är som fisken i vattnet som har börjat hata vattnet.

 

Vad som fascinerar mig är hur normaliserad den vita terroristen, den arga vita mannen, faktiskt är. Nu har jag ju bara gjort ett litet urval, ett nålstick. Men jag misstänker att det finns mer därute.

 

När Bret Easton Ellis fick frågan om varför han skrev American Psycho på det viset han gjorde skakar han bara på huvudet och utbrister ”jag skrev om min smärta”. Det är förmodligen den enklaste förklaringen som hela tiden dras upp så fort vita terrorister diskuteras. Det är ju egentligen synd om dem.

 


Stellan Beckman är masterstudent i etnologi på Södertörns högskola. Han har skrivit skönlitterära texter sedan 2005 men finner just nu ett större nöje i essän och journalistiken.