Artiklar :

ETT SAMTAL OM AVSKED OCH AVSÄNDARE

ETT SAMTAL OM AVSKED OCH AVSÄNDARE

Just nu spelas pjäsen Avsked på Unga Klara i Stockholm. Kultwatch Arazo Arif har träffat Elin Skärstrand, regissör tillika en av författarna bakom verket, för ett samtal om pjäsens tillblivelse och rätten att berätta.

 

När jag träffar Elin Skärstrand är det med anledning av de många tankar och känslor som väcktes efter att jag såg Avsked på Unga Klara med min nära vän. Elin Skärstrand berättar att verket var ett uppdrag från teatern, en önskan om att göra en pjäs som skulle låta oss, publiken, vara nära varandra. En pjäs som skulle göra det enklare för oss, trots våra olikheter, att se våra likheter. Med Avsked ville regissören med sin medförfattare skapa ett rum där vi, människor, kan gråta tillsammans. Där vi vågar vara sårbara, ödmjuka, eftersom det behövs i vår samtid.

Pjäsen består av nio korta scener, eller situationer om man så vill. Det är en frånskild förälder som säger hej då till sitt barn för en vecka framåt. Det är en dotter som tagit avsked av sin konservativa familj och församling. Det är ett par som ska göra en abort. Men, det är också en mor som tvingas ta avsked av sin son, då sonen vill åka på ”krigssemester” för att delta i ”det hela kriget”. Det är också en man som, sedan sju år i Sverige, ännu väntar på att få återförenas med sin familj, som är fast i ett annat land. Just dessa två scener stannar kvar med mig. Och jag vill veta hur de har blivit till.

 

Arazo Arif: Jag såg pjäsen Avsked med min bästa vän, vi blev båda extremt berörda. Vi pratade om det – ”Hur kommer det sig att vi blev så berörda nu?” och ”Varför kändes det annorlunda att se den här pjäsen?”. För det gjorde det. Vi kom fram till att det handlar om att det i denna pjäs fanns rum för berättelser som är specifika för svenskar med utländsk bakgrund. Och så pratade vi om vad det gör med en att se något skildras på scenen som man kan relatera till. Jag älskar teater, ser det ganska ofta, men det är sällan jag har sett en pjäs som jag har kunnat relatera till på det här sättet och inte bara ”ja men den där repliken tilltalar mig”. Samtidigt som det här var extremt positivt och rörande, stärkande på något sätt, gjorde det mig också konfunderad när jag lämnade Unga Klara. Det var något som skavde och jag har tänkt mycket på det. Jag kom fram till att anledningen är upphovspersonerna bakom pjäsen. Att det är två vita svenskar som har skrivit pjäsen och en vit svensk som har regisserat den. Och det vill jag prata med dig om. Att jag tänker att det gör något med det hela, det är en aspekt som för mig inte går att tänka bort, det vill säga vem som skriver eller vem som gör en kulturprodukt. Jag var lite nyfiken på hur ni har jobbat med just de två historierna – ”krigssemestern” och den sista berättelsen om mannen med flyktingbakgrund som väntat i Sverige på att få återförenas med sin familj, i nio år. Hur kom de till?

 

Elin Skärstrand: Jag förstår verkligen din fråga. Det är något vi har pratat om från start. Jag fick ett uppdrag och tänkte ”Okej jag vill skildra Sverige i dag. Vilka är Sverige i dag? Vilka är Sveriges ungdomar i dag? Och vem är jag?”. Nu föll uppdraget på mig och jag är vit svensk. Vi har diskuterat det här mycket, på Unga Klara över huvud taget, med skådespelarna, under skrivprocessen också, och jag har pratat mycket med Farnaz Arbabi [konstnärlig ledare Unga Klara, reds anm.] som har varit min handledare. Vissa av texterna, som krigssemester till exempel, bygger på en intervju. Det bygger på en kvinnas historia. Så är det med berättelsen om ett barn som dör också. Där kände jag ”Hur ska jag skriva om ett barn som har dött?” Jag har inte barn själv, jag kan inte påstå att jag förstår situationen. I de fallen har vi intervjuat. Sen har vi bollat de texterna vidare, med andra. Krigssemester var från början en väldigt delikat scen att göra, eftersom vi lever i ett så islamofobiskt samhälle. Vi tog in Rashid Musa [ordförande Sveriges Unga Muslimer, reds anm.] som föreläsare, han läste texten och tittade på scenen. I samtal med honom gick vi igenom vad vi kan och inte kan säga. Där har vi fått lita mycket på andra, där kan man inte lita på sin egen röst. Vi har tagit bort och ändrat i texten allt eftersom, där jag känt att ”det här är inte min historia att berätta”. Men det blir ju svårt, samtidigt vill vi inte göra en föreställning som då bara riktar sig till människor som kanske identifierar sig med oss. Men det finns vissa historier som jag känner inte är mina att berätta. Där jag är väldigt klar över det. Fokus i denna föreställning är avsked och sorg. Hur kan vi identifiera oss med mamman då, där sonen planerar att åka på ”krigssemester”? Där har det varit jättebra att träffa mammor med söner i den åldern och som är väldigt rädda för det här, som lever med en annan erfarenhet än vi gör. Det var läskigt i början men samtidigt får man lägga sig platt för att ja, det är situationen, vi får bara vara jävligt lyhörda.

 

Det är intressant. Jag kände, och min vän också tror jag, att de inte var problematiska, själva skildringarna. Och det var jäkligt skönt, att kunna se något man kan relatera till, utan att tänka ”vad fan”. Alltså att det inte ”råkade” bli rasistiskt, som det ofta blir när vita personer ska skildra minoriteters erfarenheter. Även i de fall där syftet är uttalat antirasistiskt, kan det slå fel.

 

Ja men verkligen. Där tänker jag att vi hela tiden ska försöka berätta, oavsett vad vi har för bakgrund. Men jag tror att hela teatervärlden skulle må bra av att jobba mer i process. Att verkligen lyssna på varandra. Jag tror det ofta slår fel när man till exempel inte jobbar med en referenspublik eller föreläsare, att man inte jobbar så undersökande som man gör på Unga Klara. Om jag hade jobbat på en annan teater och haft den här scenen ”krigssemester” till exempel, utan att kunna bolla den, då vet inte jag om jag hade satt upp den. Eller då hade jag fått göra researchen själv, hela tiden leta efter folk att bolla med. Det tror jag är en väg som många missar att gå, varför det blir fel ibland.

 

Ja, jag tänker att det här är tydligt att det måste finnas ett sådant gediget arbete bakom. Mina tankar är inte helt färdigformulerade, det här är alltså ingen kritik. Det jag tänker gör den här typen av företeelse problematisk, eller eventuellt problematisk, ligger ju egentligen inte på dig eller Kristian Hallberg som manusförfattare. Det är egentligen ett strukturellt problem. Jag som konstnärligt verksam person tycker ju också att man ska kunna skildra det man vill oavsett bakgrund, i en idealvärld. Som ni gjort i Avsked, där de två migrantspecifika berättelserna skildras så bra. Jag är tacksam över att de har fått plats i pjäsen. Därför uppstår en konflikt i mig när jag reagerar här. Och då kommer jag fram till att det handlar mer om samhället, än om den här pjäsen och de som har gjort den. Om du rasifieras som icke-svensk och försöker arbeta kreativt möts du av en rasistisk struktur som genomsyrar våra institutioner. Icke-vita kreatörers väg in är ofta med den egna specifika berättelsen. Det är väldigt sällan, om det ens sker, som en person med en annan bakgrund än svensk, som jobbar exempelvis med teater, litteratur eller film, får någon form av plats. Så vida det inte är just för att berätta om den specifika erfarenheten – den ”icke-svenska” erfarenheten. Det vill säga ”kom och berätta om hur svårt det är att vara invandrare”-grejen. Och så kommer jag fram till att det är det som egentligen är problemet. Vad händer då, när vita svenska kulturproducenter, som faktiskt vill gestalta Sverige så som det ser ut i dag, börjar göra det? Återigen vill jag förtydliga att jag inte försöker skuldbelägga, utan mer vill diskutera det här. Vad händer, när man börjar göra det då? Hur riskerar det att påverka icke-vita kreatörers möjligheter ytterligare? Jag insåg att det var det kanske, som jag reagerade på.

 

Ja men jag håller med, jag förstår dig. Jag känner ju så gentemot manliga kreatörer, till exempel. Där kan jag bli jätteprovocerad och känna, ”berätta inte min historia, den begriper inte du”. Medan jag också kan läsa Kristians texter och tycka att han verkligen kan förstå. Det är komplicerat. Jag tror att det är en ständig avvägning vi måste hålla på med. I det här fallet har vår ingång varit så tydlig, att det är avskedet vi pratar om. Sedan har vi i rep-processen jobbat mer med situationerna. Just i det här fallet har mitt fokus legat mycket på det. Men som jag sa innan, jag känner verkligen att det finns historier som jag inte skulle ta mig an. Också historier jag ser, vars genomförande jag tycker är konstigt eller problematiskt. Mycket av det som görs inom teater och film är väldigt problematiskt. Jag förstår precis vad du menar.

 

Men det är verkligen komplext. Om jag tar en film som exempel, finns en film av Jacques Audiard som heter Dheepan, och som handlar om tre migranter från Sri Lanka. Om vad som händer med dem när de hamnar i ett slumområde i Frankrike. Det är ett så himla bra porträtt av det ödet. Så det finns verkligen undantag. Jag tänkte först skriva en recension av pjäsen, i vilken jag skulle ta upp dessa mina tankar. Men det kändes mer givande att prata med dig och se hur ni har jobbat, höra hur ni tänker. Och ni har alltså arbetat med utomstående aktörer.

 

Inte inför varje situation som skildras. Vi har båda två [Elin Skärstrand och Kristian Hallberg reds anm.] historier i pjäsen som kanske är mer våra egna. Där har jag gått tillbaka till mig själv och rotat. Men i de flesta fallen har vi gjort det. Som till exempel frälsningsscenen, där har vi inte träffat någon utan vi har tittat på dokumentärer, läst texter och intervjuer, utgått från existerande berättelser och sedan gjort egna versioner. Och det tycker jag man alltid ska göra, när man pillar i något som ligger långt ifrån en själv.

 

Men vad tänker du om det? Som skapande person? Hur mycket eller lite måste man vara nära det man skildrar?

 

Jag tänker som du, man vill kunna berätta alla berättelser. Jag tänker att man inte till en början måste vara nära, men vara beredd på att kliva in och hamna nära. Och göra det på ett anspråkslöst sätt.

 


 

Arazo Arif är poet och journalist

Elin Skärstrand är dramatiker och regissör

Foto Unga Klaras pressarkiv, José Figueroa

 

 

 

 


VI VILL GÖRA LÅTAR SOM HAR KÄNSLOMÄSSIG NERV

VI VILL GÖRA LÅTAR SOM HAR KÄNSLOMÄSSIG NERV

Bandet Grapell är aktuella med en ny EP som släpptes den 27e september. Kultwatch Arazo Arif har intervjuat.

 

Berätta om bandet Grapell.

Grapell består just nu av mig (Emil Erstrand) och Nils Nygårdh. I alla fall när vi gör och spelar in musiken (när vi spelar live är vi ungefär fem på scen). Jag och Nils har känt varandra i tio år och gjort musik tillsammans lika länge, vi har spelat i lite olika konstellationer under den här tiden men vi har alltid varit en kärna som nog är det som till stor del definierar Grapell.

Vilka är ni och när blev ni till?

 Vilka vi är funderar vi fortfarande på men Grapell blev i alla fall till någon gång 2013. Vi släppte vår första i juni 2013.

 Vad kännetecknar er musik?

 Det är ju en sån grej man inte vill tänka på för mycket, men ändå funderar på ganska ofta… Det vi i alla fall försöker göra är låtar som vi gillar, som känns ärliga och som har någon slags känslomässig nerv. En låt behöver inte ha ett supertydligt budskap om den väcker en känsla. Tror också vi vill göra musik som håller över tid.

Nu släpptes den nya EP:n Love Chamber nyligen. Hur har arbetet med den sett ut?

Vi har arbetat med den ungefär som vi brukar. Några skillnader är väl att vi jobbat mer tillsammans i replokalen och att alla låtar skrivits under ganska kort tid, vilket nog skapat mer utav en röd tråd, i alla fall för oss. EP:n har nog en ganska tydligt stämning och ett enhetligt ”sound” om man nu ska prata om det. Vi har också försökt undvika att göra saker komplicerade och hålla det enkelt, vilket resulterade i fem ganska spartanska kärlekslåtar. Det är sånt vi gillar.

 

Lyssna på Grapells nya album via Spotify


”Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande.” INTERVJU MED FORSKAREN EDDA MANGA

”Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande.” INTERVJU MED FORSKAREN EDDA MANGA

Edda Manga tillträdde som rasismforskare vid Mångkulturellt Centrum i början av året. Arazo Arif intervjuar henne om forskningen, det samtida politiska läget och humaniorans roll för samhällsutvecklingen.

 *

Du är ny på tjänsten som rasismforskare på Mångkulturellt Centrum (MKC). Vad vill du uppnå med ditt arbete där?

Jag vill dels själv forska om rasismen i Sverige, dels bidra till att stärka centret som en miljö med särskild kompetens i frågor om mångfald- och antidiskrimineringsarbete. MKC är ett mycket dynamiskt ställe, med goda kontaktytor med kommunpolitiken och utåtriktad verksamhet som involverar många olika grupper av befolkningen. Jag tror att jag kan bidra till att stärka forskningssidan och samtidigt ingå i en produktiv dialog med andra delar av verksamheten. På ett sätt kan man se MKC som ett mikrokosmos, där vi kan pröva i liten skala hur vetenskap, konst, skriftproduktion, utställningsverksamhet, ekologisk matkultur samt kompetens- och policyutveckling kan samspela i ett arbete för ett mer demokratiskt samhälle.

Vilka frågeställningar uppehåller du dig vid och varför?

Jag håller på med flera olika saker.  En är att studera relationen mellan nationalism och romantisk kärlek — vilket är ett arbete som jag påbörjade för flera år sedan och som är stort och fascinerande. Nationalismen och dess inskrivningar i vårt begär och i hur vi formar våra liv är viktig att förstå på djupet. Det är strukturer som för de flesta av oss verkar osynligt och omedvetet – och som just därför kan effektivt användas som ett ”sundförnuftigt” sätt för att legitimera skillnadstänkande, rasifierande och etnifierande. En kärleksform som är historiskt skapad och sammanbunden med vissa maktrelationer, kan framstå som ett evigt och absolut värde, som bevisar ”vår” överlägsenhet och deras ”ofrihet”. Som rentav kan användas som särskiljande princip av den gränsövervakande apparaten. Till detta bör tilläggas att den romantiska kärleken som historiskt fenomen är inte minst intressant på grund av paradoxen att den konsumeras massivt av kvinnor i form av litterära berättelser och filmer, samtidigt som dess njutningar måste betraktas som strukturellt kvinnounderordnande.

Sen har jag ärvt en stor och mycket komplex uppgift som går under namnet ”jämlikhetsdata”. Det är något som centrum var engagerad i långt innan jag kom. Det handlar om att möta krav både från överstatliga organisationer som FN och EU och från organisationer från civilsamhället, på att Sverige tar fram uppgifter där invånarnas levnadsvillkor samt tillgång till resurser och inflytande kan jämföras, med avseende på deras etnicitet, hudfärg och religiös tillhörighet. Dessa data ska vara beskaffade på ett sådant sätt att de ger en bedömningsbar bild av utvecklingen över tid och kan utgöra underlag för utvärdering av arbetet mot diskriminering och rasism. Sverige har hittills svarat undvikande på dessa krav, med hänvisning till att gällande lagstiftning förbjuder registrering av invånarnas etnicitet, ras och religiös tillhörighet, samt att det för närvarande inte finns etiskt och vetenskapligt godtagbara metoder att ta fram sådana data. Motstånd har också uttryckts av organisationer inom civilsamhället som anför att statlig framtagning av data som skiljer mellan olika grupper av befolkningen med avseende på etnicitet och ras är alltför riskfyllt då sådan information historiskt använts i syfte att diskriminera – och i vissa fall även utplåna – dem. De menar att detta slags information alltid kan användas diskriminerande, även om den också skulle kunna användas i arbetet mot diskriminering.

För att lösa denna komplexa problematik måste vi går grundligt till väga. Vi måste dels förstå de olika perspektivens och kravens genealogi. Sen måste vi kartlägga vilka slags kunskaper de olika intressenterna egentligen efterfrågar och vilka metoder som kan användas  i antidiskrimineringsarbetet, som samtidigt inte kan användas för att diskriminera och som inte heller reproducerar rastänkande. Det ställer metodologiska utmaningar när det gäller formulering av frågeställningar, urvalsmetoder, anonymiseringstekniker, deltagande av berörda grupper, osv. Jag försöker ta mig an att samordna ett sådant lagarbete som ska involvera forskare som är kunniga i kvantmetodologi och sådana som är kunniga i dialog och deltagande, samt en maktkritisk forskning som gör skillnaden mellan forskningssubjekt och forskningsobjekt instabil.

Hur bedriver du din forskning?

Jag läser. Jag skriver. Jag följer spår. Jag lyssnar på folks utsagor. Jag läser ännu mer. Skriver om och igen. Reflekterar över mig själv. Går på promenader och lyssnar på romaner. Läser tidningarna som vore de arkivmaterial. Jag sitter på bibliotek och skriver av citat. På papper. För att inte störas av en dator. Jag skriver skisser på utvecklingslinjer eller mönster jag tycker mig skönja, även om jag inte har full täckning för dem. Fortsätter att läsa. Korrigerar skissen. När jag tycker att jag har förstått något och att jag har en klar bild av vad som har hänt — eller när jag börjar tycka att inget länge överraskar mig, att hela materialet bara upprepar sig själv — är det dags att sätta punkt. Det vill säga att skriva färdigt och påbörja det enorma arbetet med att rensa manuskriptet och arbeta fram publicerbar prosa. Men den delen av arbetet är oerhört tråkigt. Det gäller att skaffa mig en situation där någon eller något håller kniven mot strupen för att jag ska orka göra detta. Forskningsprojekt är som förälskelser, den bästa tiden och den mest plågsamma är när allting är osäkert och något står på spel, då allting fortfarande är möjligt. Det är väldigt lätt för en passionsdriven forskare att bli uttråkad när hen tror hen vet allt om sitt ämne. Men ingen vet allting om någonting. De gånger jag lyckas hänga mig kvar så händer det något.

Vad tänker du om det politiska läget i Sverige?

Det är sorgligt. Sveriges och Europas svek mot asylrätten, råheten i systemets antiromska rasism, politiseringen av kulturella skillnader och den oanständiga nationalismen som har drabbat oss är förstås inte nya, men de är icke desto mindre chockerande och oroande. Men vi har inte råd att paralyseras av allt detta. Vi får ta vara på de möjligheter vi har att hejda och förändra riktningen för denna utveckling. Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande. Det finns principer i människors medvetande som det går att appellera till. Det finns folk som organiserar solidariska handlingar i det tysta. Vi har fortfarande möjligheter att uttrycka oss och kritisera offentligt. Vi har några offentliga och gemensamma rum där vi kan mötas. Vi har institutionell stöd på olika nivåer. Ingenting av detta är givet, utan det har andra kämpat för och lämnat till oss som vårt arv. Vi har en plikt att använda det vi har för att försvara och utveckla demokratin. Det vore bra om vi stödjer och synliggör varandras arbete. Vi behöver ljuspunkter och exempel.

Vad anser du att humaniora som fält har för betydelse när det kommer till normkritiskt arbete? 

Inom humaniora finns det många och bra verktyg för kritiskt arbete och för synliggörande av normer. Inte minst kunskapen om hur det varit i andra tider och i andra samtida kontexter. Kunskapen om språket och verktygen att sträcka sig till en förståelse av andra och den andra i oss.

Vad saknas i fältet humanistisk forskning i Sverige?

Humaniora är ett mycket motarbetat fält inom ramen för ett tillväxtstrukturerat kunskapsfält. (Vilket är helt galet om man sätter sig in i forskning om hur bra humanistisk bildning är för att skapa kreativitet och analysförmåga. Två egenskaper som räknenissarna är i skriande behov av och inte har en aning om hur de ska skaffa). Följaktligen saknas både pengar och inflytande i fältet.  Jag ser också att den kvantitativa styrningsrationalitet som införts på universiteten har ett skadligt inverkan på humanistisk forskning och undervisning.

 


 

 

Edda Manga är idéhistoriker och forskare vid Mångkulturellt Centrum. Manga har även arbetat som kulturredaktör för webbtidningen Feministiskt Perspektiv, samt undervisat på bl.a. Uppsala universitet. 


8-mars enkät med Aleksa Lundberg

8-mars enkät med Aleksa Lundberg

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

-Alla. Det går inte att peka på en fråga och säga ”löser vi bara den här kan vi lägga ned sen.” Det centrala i dessa tider med växande fascism är att vi kommer ihop oss och börjar organisera oss solidariskt med varandra. Intersektionell solidaritet, som Victoria Kawesa brukar säga!

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

-Överlag anser jag att vi lyft så mycket viktiga frågor nu och att det är dags att börja GÖRA annorlunda. Vi pratar och analyserar och belägger våra argument, men ändå ser makten till att vi står stilla på alltför många punkter. Varför täpps inte lönegapet mellan kvinnor och män igen en gång för alla? Varför nöjde sig regeringen med en extra pappa-månad istället för att ”go all in”? Varför inskränks assistanslagstiftningen? Hur i h*lvete kan man ens tänka tanken på att rusta upp och överväga Nato-medlemsskap? Varför blir det ingen offentlig ursäkt och skadeståndsersättning till de transsexuella som tvångssteriliserats? Låt inte makthavare komma undan.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

-Alla, så länge deras uppsåt är att frigöra oss från patriarkalt förtryck och att de inte pekar ut andra utsatta grupper som problemet. Vissa feminismer menar ju att transkvinnor är patriarker i fårakläder och de med rasistisk omvärldssyn vill ju skylla mäns våld mot kvinnor på invandring. Sådant står jag naturligtvis inte bakom.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

-Bara de jag nämnde ovan. För att de bygger på en hatretorik och inte på att vi ska bli fria från alla former av förtryck. I övrigt har jag inga behov av att dissa någons kamp eller underkänna medsystrars levda erfarenheter av förtryck.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

-Det är enda sättet om vi på allvar vill ta avgörande kliv framåt. Ingen är fri förrän alla är fria.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)

-Alla feminister och aktivister som dag ut och dag in kämpar för att få till förändring, reformer, debatt och politiska lösningar. De är sanna hjältar.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

Don’t panic, organise.


 

Aleksa Lundberg är skådespelare och journalist. Fotot är taget av Nino Ramsby.


8-mars enkät med Jens Tzan Choong

8-mars enkät med Jens Tzan Choong

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

På global nivå så är det väl ganska basic grejer; Rätt till skolgång, preventivmedel och abort. Utrota könsstympning & barngifte. Lika lön för lika arbete. Representation i politiken och populärkulturen.

Det jag tycker generellt är problemen i samhället är ju män; Manliga normer, manskultur, manlig identitet. Med det menar jag inte att övriga normer är bättre. Det är bara det att män har så mycket större makt och inflytande så att konsekvenserna av mäns normer(dåliga beteende) får helt galna konsekvenser. Män måste kunna ge varandra tillåtelse att vara fjollor på dagen och macho på kvällen, eller tvärtom, eller bägge samtidigt. Machofjolla! Asså ”frågor” som isåfall syftar till att öppna och spränga ramarna för vad som anses vara manlig. För att få bukt på all the crazyness måste männen skärpa tills sig å sluta upp. Kan tyvärr känna att jag har ganska låga ambitioner med gubbar, snubbar och de flesta män, i min förhoppning på att de ska revolutionera sina perspektiv. Större tro har jag till unga män och barn som fortfarande har öppna sinnen. Så på frågan om viktiga frågor så tänker jag att allt som satsar på att barn å unga får vettiga/rimliga perspektiv.

 

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

Saknar inga. Men alla drunknar.

 

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

Vaddå olika feminismer? Jag är för dåligt påläst och insatt. Finns det olika ismer för att alla människor ska ha lika värde? Jag har gjort det enkelt. Jag vill att alla strukturer, synliga och osynliga, som fängslar människor i förväntningar, som diskriminerar och förtrycker, ska förstöras. Jag kan förstå att som i politiken finns det olika färger, analyser och diskussioner om vad som är bästa/sämsta verktygen. Här lämnar jag företräde till de som historiskt har fått utstå mest skit(hur en nu ska mäta sånt). Ja ni hör ju – Jag vet inte. Nästa fråga.

 

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

Jag såg på tv för länge sen nån som kallade sig feminist men som sa att pojkar å flickor föds med bestämda egenskaper, känslomässiga och fysiska. Att det finns typ Alpha och typ Beta. Idiot. Jag tror absolut att vi föds med genetiska förutsättningar. Jag gissar på att det är 50/50 socialt/genetiskt. Men hur fan ska vi veta? Spelar det roll? Kan ranta om detta länge. Min poäng är att de som hävdar att kvinnor är si och män så, och ser det som Yin och Yang. Som A och B. Fitta, kuk. Och inte som en oändligt komplicerad labyrint av DNA, kemi, möjligheter och kombinationer, val och erfarenheter, trauma och euforier. De feminister som ser på kön som antingen är du en älg eller en sko. De kan dra.

 

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

Vi slipper prata bara om vad vi är oense om. Det är mer vi är ense om och det är att förtrycket främst kommer någon annanstans ifrån.

 

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)

Caroline Holgersson, Sabina Sonning, Silvana Imam, DJ Taro, Joss Whedon, Gudrun Schyman,

 

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

“Feminism is the radical notion that women are people.”


 

 

Jens Tzan Choong är kulturproducent och jobbar för närvarande på Radioteatern i P1.


VARFÖR ÄR KILLAR SÅ TRÅKIGA?!

VARFÖR ÄR KILLAR SÅ TRÅKIGA?!

I det femtonde och senaste avsnittet av podden Singelrådet (lyssna!) diskuterar deltagarna ”Varför väljer killar tråkiga tjejer”, ett fenomen jag känner igen väl i min bekantskapskrets. Uppfattningen om vad som är en tråkig tjej/annan person är så klart subjektiv. I podden tas som exempel: en som tonar ned sina egna åsikter för att vara andra till lags, eller en person som strävar efter stabilitet och rutin snarare än spänning och variation. Diskussionen ledde inte riktigt fram till ett självklart och definitivt svar, utöver att människor strävar efter bekräftelse och trygghet.

 

En annan relevant förklaring till att killar väljer tråkiga tjejer, (om jag skulle definiera tråkig som till exempel en person som inte framhäver sig själv/sin intelligens) är att män är rädda för intelligenta och framgångsrika kvinnor. Tror du mig inte? Se forskningsresultat här.

 

I min erfarenhet är det tråkiga personer som väljer andra tråkiga personer av bekvämlighet. Konturlös 1 + Konturlös 2 bildar en gemensam form med konturer. Det kan jag inte göra så mycket åt och det bekommer mig inte. Sen finns det tråkiga personer (läs: killar) som vill ha mer kul, som kanske vill vara någon annan eller leva på ett annat sätt än de gör, eftersom de vet innerst inne att de är rätt grå. Dessa väljer mer säregna personligheter för att kompensera sin egen brist på hårdvaluta.

 

Så jag undrar snarare: VARFÖR ÄR KILLAR SÅ TRÅKIGA?

 

Mitt problem är inte så mycket att människor jag intresserar mig för lämnar mig till förmån för en person som jag tycker verkar vara lika tråkig som derivataformler, även om det säkert har hänt fler gånger än jag är medveten om.

 

Istället är kruxet *triggervarning: självuppskattning* för mig och andra ROLIGA, VASSA och INTENSIVA personligheter snarare att hela Sveriges dejtingpotential och utbud av singlar kan liknas vid your average svenska sommar. Man tror liksom på den, romantiserar den och tänker att den kommer vara fantastisk om man bara tar för sig av den – enkom för att upptäcka sisådär två soldagar och i övrigt regniga kvällar. TRÅKIGA.

 

Mitt problem är att jag så sällan ens blir intresserad av någon, *speciellt* när det kommer till killar. Jag försöker ändå, träffar olika slags personer med olika bakgrund och olika sysselsättning i olika åldrar. Det enda de har gemensamt – hur innerligt tråkiga de är. Det gäller alla kön, även om jag personligen tycker att killar vinner pris när det kommer till att vara boring.

 

Så varför är svenska killar så jävla tråkiga? Jag kan ju ha fel (obs fejkad ödmjukhet) men min upplevelse är att människor i Sverige, speciellt i Stockholm, är så oerhört ängsliga och konflikträdda. Alla vill vara omtyckta av alla. Passa in, ha ”rätt” åsikter (utan att för den sakens skull leva som man lär), klä sig på rätt sätt och dricka drinkar på coola barer. MEN! Det finns ett problem som gör detta till ett omöjligt och icke-fruktbart projekt. INGEN KAN VARA OMTYCKT AV ALLA.

 

Ändå står folk där, i diskussioner, på fester, middagar, i alla sociala sammanhang och allra mest under dejter – och tänker mer på vad de själva säger än på samtalet som förs gemensamt. Den sociala interaktionen blir i allra högsta grad performativ, en upprepning av det senast tjuvlyssnade på den för närvarande mest hippa baren förra helgen, istället för genuin och unik. Personen jag pratar med är mer uppmärksam på hur den framställer sig själv än på vad jag säger. Den säger därför inte emot mig, i alla fall inte på ett sätt som makes sense eller tillför nya perspektiv. Den vågar inte. Den är för rädd för att säga ”fel”.

 

Dessutom. Tråkiga personer väljer tråkiga personer och blir ihop, för då behöver de inte anstränga sig mer. Och detta gäller i synnerhet män. För tydliga exempel: läs dialogen ”Den heterosexuella plågsamheten”. I svensk dejtingkultur är skräcken för att anstränga sig för en annan människa så stark, att man hellre spelar obrydd än visar uppskattning för att göra sin crush glad och förvånad.

 

I serien Master of None frågar karaktären Dev sin kompis Denise vad han ska hitta på när han bjuder ut sin crush på dejt. Självklart tipsar tjejkompisen(!!!) honom att göra något speciellt och oväntat – vilket också blir en succé. Men när var senast din dejt föreslog en annan aktivitet än att ta ett glas, eller ännu värre, bowla?! Man väljer helt idélöst och icke-umgänge över att våga riskera en kreativ ansträngning eftersom det, precis som allt annat i livet, tyvärr inte kan komma med garantier på framgång. Det är att jämföra med typ aktier I guess. Hög risk = eventuell hög vinst eller ett jävligt svidande failure. Eller annars, låg risk, men dina tillgångar växer med cirka 50 öre per år. Grattis.

 

I förlängningen kan detta med att alla är så brutalt tråkiga därför förstås på samma sätt som varför folk väljer tråkiga partners. Alla vill ha bekräftelse och trygghet, och det är inte alltid tryggt att våga stå upp för sin sak eller vara ”udda”. Men jag går hellre hem med någon som förvånar mig och visar stark karaktär, än någon vars enda förtjänst under kvällen är att ha inspirerat mig till nya anledningar att inte ses nästa gång.

 


 

 

Arazo Arif är poet, journalist och redaktör på Kultwatch.


RECENSION: FLERFALDIGT PRISBELÖNTA FILMEN NAHID

RECENSION: FLERFALDIGT PRISBELÖNTA FILMEN NAHID

Havet. Vågornas smekningar mot sandstranden. En grå himmel. En man. En hund. En kvinna som närmar sig mannen. Så inleds filmen Nahid, skriven av Ida Panahandeh och Arsalan Amiri, i regi av Panahandeh. Filmen har hittills hunnit visas på flertalet festivaler – och  kammat hem Cannesfestivalens pris Un Certain Regard, Chicago filmfestivals Roger Ebert Award, pris för bästa foto på Manaki filmfestival, pris för bästa regi och bästa skådespelare (Navid Mohammadzadeh för sin tolkning av Ahmad). Nomineringarna är flera, bland annat för Bronshästen – bästa film under den pågående Stockholm filmfestival.

 

Nahid är berättelsen om en kvinna som lever i en kuststad i norra Iran. Kaspiska havets vågor är en ständigt återkommande bild genom filmen. En vacker symbol för oändlighet och en mötesplats för karaktärerna på vilken de uttrycker sina djupaste begär. Där träffar Nahid sin älskare Masood i smyg. Nahid har en son, Amir Reza från ett tidigare äktenskap med Ahmad, som har missbruksproblem. Ahmad vill ha tillbaka Nahid i sitt liv och förkunnar sin kärlek för henne, intet vetande om hennes hemliga relation. Och Nahid fortsätter smyga, för sitt barns bästa, eftersom hon riskerar att förlora sonen skulle hennes kärleksrelation komma Ahmad till känna.

 

Nahid slits mellan sin kärlek för Masood och sin kärlek för sonen, Amir Reza. Hon kämpar för att få livet att gå ihop rent ekonomiskt, har svårt att betala hyran och sonens utbildning på en privatskola. Amir Reza struntar i moderns ansträngningar, skolkar och vägrar göra läxorna. Han trotsar sin mor, de grälar mycket, och en stor del av hennes frustration går ut över honom. Amir Reza hänger istället på ett café och spelar backgammon för att tjäna pengar. Han ljuger för sin mamma och lurar henne, föredrar att umgås med sin pappa Ahmad, som inte riktigt kan ta hand om honom ordentligt. Ahmad har skulder, blir misshandlad, får aggressiva utbrott – allt inför Amir Reza. Emellertid försöker Masood göra allt i sin makt för att stötta Nahid, såväl ekonomiskt som emotionellt, och hjälpa henne att vinna vårdnaden över sin son. Alltsammans är en komplicerad härva av starka känslor, lögner och olika viljor. Och Nahid gör vad hon kan för att navigera, trassla upp.

 

Tematiken är tydlig. Filmen är en 105 min lång, gripande berättelse om Nahids inre konflikt – valet mellan sin åtrå, sin personliga lycka – eller vad hon uppfattar som det bästa för sin son. Det är också en berättelse med ett tydligt klassperspektiv. Pengar är en genomgående källa till konflikt. Skillnaderna tydliga mellan Masood den rike hotellägaren, Nahid som jobbar som kontorist för dålig lön och ständigt lånar pengar, och Ahmad som står i skuld och inte verkar ha ett förvärvsarbete.

 

De yttre omständigheterna och konflikterna driver berättelsen framåt. Karaktärerna är trovärdiga och skådespeleriet fantastiskt. Panahandehs bildspråk uträknat, minimalistiskt och vackert. Filmen utspelar sig under hösten, tunga grå moln över havet och staden förstärker den genomgående känslan av ambivalens och frustration. Till och med skådespelarnas kläder går i dova färger. Att Nahid lever och verkar i ett samhälle som präglas av patriarkala traditioner framgår tydligt, men hon befinner sig inte i en kuvad position, hon accepterar inte status quo i likgiltighet, utan drivs av en envis och stark vilja, mod och list. Nahids omständigheter och konflikterna som uppstår omkring henne utgör inte huvudproblematiken eller filmens egentliga budskap.

 

Ännu insjunken biosalongens mörker, berörd av filmens estetik, i tankar om filmens tematik –gläds jag när en av filmfestivalens medarbetare efter filmens slut förkunnar att regissören suttit mitt ibland oss under visningen. Han ropar upp henne på scenen och det tar inte lång tid innan jag sjunker ned ytterligare, men denna gång i stolen, av skam. Personen frågar regissören hur det känns att vara med och tävla om ett pris här i Sverige, ett land som är så jämlikt, så feministiskt. Och hur hon kan vara en så bra filmregissör, med tanke på att hon kommer från Iran, ett land som är så repressivt – särskilt för filmarbetare.

 

Medarbetaren i fråga är inte ensam om sin platta förståelse för gemene medborgares liv i Iran eller filmen Nahid, så präglad av okunskap och fördomar. På hemsidan beskriver Stockholms Filmfestival Panahandehs film som ett ”vemodigt drama om en iransk kvinnas kamp för att bli självständig”. De få recensionerna i västerländska medier är inte bättre. De flesta beskriver filmen som ett vittnesmål om iranska kvinnors förtryckta liv. De fokuserar på de yttre konflikterna, och flera lägger oerhörd vikt vid något som egentligen inte har en bärande innebörd i filmen – det faktum att iranska medborgare kan ingå i tillfälliga äktenskap, (äktenskap som inte är officiella i deras handlingar). Kritiken och mottagandet skulle kunna vara komiskt, men det är framför allt pinsamt och sorgligt. Filmskaparna bakom detta träffande drama förtjänar bättre än så.

 


 

Omslagsfotot visar en scen ur filmen Nahid, skickad till Arazo Arif av medförfattaren Arsalan Amiri.