Artiklar :

I Am Not Your Negro

I Am Not Your Negro

The film I Am Not Your Negro will be screened by CinemAfrica film festival at BIO RIO in Stockholm this Saturday, February 25th at 10.30 AM.

And if a house is divided against itself it cannot stand.

– Mark 3:25

A house divided against itself cannot stand. I believe this government cannot endure, permanently half slave and half free.

– Abraham Lincoln

A house may mean a great many things: a nation, a family of nobles, a place where people live together, sharing a common history, a relation. Which of them should we remember, I ask myself, thinking about the title of James Baldwin’s unfinished manuscript, Remember this house… I ponder this title of Baldwin’s for the unfinished work upon which director Raoul Peck chose to base his film, I Am Not Your Negro. Remember this house… “That great western house I come from is one house, and I am one of the children of that house…” Baldwin’s work is firmly anchored in the tradition of The United States, echoing Abraham Lincoln’s famous speech, back through the biblical tradition of the Pilgrims, that the ateist Baldwin had himself criticized, though he saw the power of faith, just like his friend, Martin Luther King Jr, of whom he writes in the unfinished manuscript. Dr. King had also anchored himself in a great American myth, that of the American Dream. Or rather they both recognized what was inescapably so, that they carried the history of their house, together with all the children of that house.

For history, as nearly no one seems to know, is not merely something to be read. And it does not refer merely, or even principally, to the past. On the contrary, the great force of history comes from the fact that we carry it within us, are unconsciously controlled by it in many ways, and history is literally present in all that we do. It could scarcely be otherwise, since it is to history that we owe our frames of reference, our identities, and our aspirations. (from Unnameable Objects, Unspeakable Crimes)

The critically acclaimed film, narrated by a voice unrecognizable as Samuel L. Jackson, interweaves clips of Baldwin, of the past and present day violence and protests, and of the three men who were his friends, Medgar Evers, Malcolm X, and Martin Luther King Jr., all three murdered before the age of forty. Baldwin writes of seeing the views of the latter two coalesce toward the end of both men’s lives. And he tells of playwright Lorraine Hansberry’s exhortation to Attorney General Bobby Kennedy to persuade his brother John to personally escort a small black girl scheduled to enter a Deep South school, so that “it would be clear that whoever [spat] on that child would be spitting on the nation”. It is a story of Black American intellectuals and activists. It is a story of the beautiful James Baldwin’s analysis of the past, present and future of his country, and what is most fascinating of it is Baldwin himself, and his analysis of the psychological workings of his country, mirrored in the work of the greatest postcolonial thinkers. My question must be whether this film does the luminary justice.

James Baldwin in Hyde Park, London. Photo by Allan Warren/CC.
James Baldwin in Hyde Park, London. Photo by Allan Warren/CC.

I think of the prescience of his words, echoed in the film. That the issue is not firstly race, but rather that it is the moral and emotional bankruptcy of white Americans. That it is not even hate which is the bigger problem, but rather the failure to think, to care, to empathize, to feel, and to act on that feeling, to assume responsibility for one’s actions. Baldwin tells in his article Letter From a Region in My Mind of when him and two of his Black friends, all visbly older than thirty, were refused buying a drink at an airport bar. No one interceded on their behalf, until the manager came in an corrected the bartender while simultaneously defending him. When the whole thing was over, and they were trembling with rage and frustration, a young white man, standing next to them asked them if they were students, which Baldwin interpreted as it being the only way this young man could understand them putting up a fight. Baldwin then told him that he hadn’t wanted to talk to them earlier, and that they did not want to talk to him now.

The reply visibly hurt his feelings, and this, in turn, caused me to despise him. But when one of us, a Korean War veteran, told this young man that the fight we had been having in the bar had been his fight, too, the young man said, “I lost my conscience a long time ago,” and turned and walked out. I know that one would rather not think so, but this young man is typical. So, on the basis of the evidence, had everyone else in the bar lost his conscience. A few years ago, I would have hated these people with all my heart. Now I pitied them, pitied them in order not to despise them. And this is not the happiest way to feel toward one’s countrymen. (Letter From a Region in My Mind)

The analysis is typical of Baldwin, who continuously examines what he sees as the two victims of racism, the racializer and the racialized, an analysis echoed in the great thinkers. I read Baldwin and feel hopeful, but I cannot help but despair as well. That we have known for so long and yet here we are. Such are also the images, and the emotional impact of Raoul Peck’s film. And it is undoubtedly so, for any minority, that freedom and equality in a country shared with a dominant other will not come without that other. But in Baldwin there are steps of focus. First one must liberate one’s own mind from the division. But this does not mean to relinquish righteous precaution, or opposition. Here I come to his friend, Malcolm X.

I read once, passingly, about a man named Shakespeare. I only read about him passingly, but I remember one thing he wrote that kind of moved me. He put it in the mouth of Hamlet, I think, it was, who said, ‘To be or not to be.’ He was in doubt about something—whether it was nobler in the mind of man to suffer the slings and arrows of outrageous fortune—moderation—or to take up arms against a sea of troubles and by opposing end them. And I go for that. If you take up arms, you’ll end it, but if you sit around and wait for the one who’s in power to make up his mind that he should end it, you’ll be waiting a long time. And in my opinion, the young generation of whites, blacks, browns, whatever else there is, you’re living at a time of extremism, a time of revolution, a time when there’s got to be a change. People in power have misused it, and now there has to be a change and a better world has to be built, and the only way it’s going to be built—is with extreme methods. And I, for one, will join in with anyone—I don’t care what color you are—as long as you want to change this miserable condition that exists on this earth. (Malcolm X at a debate at Oxford University in 1964, a year before he was murdered)

James Baldwin in front of a statue of William Shakespeare.
James Baldwin in front of a statue of William Shakespeare. Photo by Allan Warren/CC.

The idea of extremism today, post 9/11, in America, in Europe, in the world, addressed by Muslims of all colors, was also addressed on numerous occasion by the brilliant James Baldwin, put in the exact same terms as many put it now. This is highlighted by a clip in Raoul Peck’s film, where Baldwin compares the reaction to a Black man screaming “Give me liberty!”, to that of a White man doing the same. Though Baldwin feels the need and power of the group (for instance the Nation of Islam), he also sees a tension between the group and the individual, one which releases an individual from personal responsibility. And Baldwin’s concern is for the personal, for the need to awaken the mind of everyone into the realization of the danger of the passivity of the mind toward the other. This is something that turns us into monsters. Instead he searches for the “transcendence of the realities of color, of nations, and of altars”, stating clearly that “whoever debases others is debasing himself”. With this he also means that black Americans hold the key to saving White Americans humanity from themselves. He is also clear about this never having taken place through any laws being implemented to give any so called “equal rights” to black Americans, but that such acts have come from historical necessities, such as the Cold War. And therefore all things remain.

“She kills her bright future

and rapes for a sou

Then entraps her children

with legends untrue”

I beg you

Discover this country.

(Excerpt from Maya Angelou’s(1928-2014) poem America.)

James Baldwin with close friend, Maya Angelou.
James Baldwin with close friend, Maya Angelou. Photo Angelou-Johnson family archives.

See it for what it is, accept it’s history, unveil it: Remember this house. Remember what you can do to bring about the dream. Baldwin’s work is a call to action to save a possibility he saw in the particular’s of America, with it’s blend of people. One which he perhaps failed to see was not unique, describing  it as uniquely American, for this has been the reality not only of many a country where Western colonialism was present, it now includes the colonizing countries themselves. Baldwin’s work is as such perhaps of great import to far more nations than he ever thought. Mining the psychology of white Americans he identifies the psychological despair coming from a culture alienated from itself, a culture stating ideals which it has never attempted to uphold, as he puts it. His is a social critique, one directed at both capitalism and religious ideals having permeated a culture transforming it into a house divided from the psyche of every citizen up to the halls of congress. Stating clearly that “the price of the liberation of the white people is the liberation of the blacks”. Stating clearly that it is through the eyes of black or native Americans that one can see what America really is, beyond mythology. But the bleak outlook of race-relations is even then something that James Baldwin pierces into a vision hope. He is not a doomsday prophet, rather he is a prophet of Love. And through the despair of reality which is the film of Raoul Peck also shines this enormous heart that is James Baldwin, a beautiful revolutionary thinker.

White is a metaphor for power, and that is simply a way of describing Chase Manhattan bank.

I have to judge the film on how I feel it does justice to this beautiful human being. And I do see Baldwin’s extraordinary character and intellect. This is in no way lost. What I do lack is certainly due to the constraint of time inherent in film, and not of any quality of the artist-director, Raoul Peck. This I say because I image the intent to be both a portrait of James Baldwin as well as analysis of how history repeats itself since we carry it within, in this film seen in a primarily American context, though also valid beyond. The only thing I am left wanting, is more of Baldwin, the person. I imagine much of my relation to him being due to a closer reading of several of his texts, something that cannot be expected of everyone who goes to see the film. The film could have done with another fifteen minutes or half hour painting a clearer portrait of Baldwin, if only to bring us closer to him. An inspiring film and a must see nonetheless.

…as long as white Americans take refuge in their whiteness—for so long as they are unable to walk out of this most monstrous of traps—they will allow millions of people to be slaughtered in their name, and will be manipulated into and surrender themselves to what they will think of—and justify—as a racial war. They will never, so long as their whiteness puts so sinister a distance between themselves and their own experience and the experience of others, feel themselves sufficiently human, sufficiently worthwhile, to become responsible for themselves, their leaders, their country, their children, or their fate. They will perish (as we once put it in our black church) in their sins—that is, in their delusions. And this is happening, needless to say, already, all around us. (An Open Letter to My Sister, Miss Angel Davis)

WRITER James Baldwin
STARRING James Baldwin, Samuel L. Jackson, Dick Cavett
GENRE Documentary

Smash-Up – en rockumentär

Smash-Up – en rockumentär

Teater Foratt gästspelade i helgen på Unga Klara med teaterrockumentären Smash-Up. Pjäsen bygger på skådespelaren Siham Shurafa och musikern Ramy Essams egna erfarenheter. Siham Shurafa är en skådespelare som ofta syns på Unga Klaras scen, och Ramy Essam är musikern vars sång var soundtracket till revolutionen i Egypten, även känd som 25 januari revolutionen. Pjäsen bjöd också på en ännu osläppt låt vars titel Essam kallar Homesickness på engelska. 

Regissören Niclas Thuresson ville göra teater med Ramy Essam, men han visste inte om vad. De talade och talade till de kom fram till “kulturchock”, för Ramy hade precis varit med om en sådan i sin flytt till Sverige. De ville ha en till  stark skådespelare och Niclas hade precis sett Siham Shurafa i en pjäs, hon var perfekt för detta, tänkte han. Så de träffade Siham och fortsatte samtalet tillsammans med henne. Siham och Ramy skulle korsförhöra varandra i två månader, och finna en massa skärpunkter i sina upplevelser. Hon som svenskt barn till en egyptisk mamma och palestinsk pappa, och han som exilegyptier i Sverige. Bägge drabbade av kultur och identitet. Tillsammans skrev de en pjäs som spårar ett gemensamt egyptiskt arv med olika ingångar, och en nuvarande gemensam plats, med olika ingångar i det vita Sverige, Siham som infödd och Ramy som invandrad.

“Vår utgångspunkt har varit att välja individens historia utan att bli privat”

Pjäsen väcker omedelbart mina dagliga tankar av att göras till en främling i ett land där jag är född, och låter mig samtidigt behagligt bli främling i min upptäckt av Ramy Essams musik, vars språk jag inte förstår, men ändå förstår genom pjäsen. Jag fastnar speciellt för låten Taty taty, men Unga Klaras intima känsla gör att nästan alla låtar känns genomträngande, något ovanligt för mig som ofta uppskattar musik till stor del pågrund av dess starka text. Det är också kanske Siham Shurafas skådespeleri som snabbt sätter känslan rätt, hon briljerar, särskilt i sitt gestaltande av den vita svenska exotifierande kvinnan som bjuder Ramy på middag, och rör sig lätt från karaktär till karaktär med en klackvändning ( ibland bokstavligen). Även Ramy Essam, som gör debut som skådespelare, gör ett starkt intryck.

Om ramverket med Essams musik även gör mig till främling på läktaren, så gör även en del av Sihams passager på arabiska det. Jag funderar över denna verkan på de som är mindre vana vid att bli främlinggjorda, att inte vara införstådda, men glömmer snabbt det när Siham börjar dansa. Dansen är kanske tillsammans med det intrumentala det mest universella här, vad som inte kräver ett särskilt språk, det är också Siham som sökt ha den med i balans till Ramys musik. Lidia Wos koreografi lyser starkt av förskjutning och konflikt. Ramy berättar att han inte hade vänner de fjorton första månaderna i Sverige. Jag är inte förvånad. Siham påpekar att i Egypten är motsatsen sann, det är för många vänner redan efter en vecka. Vi skrattar.

Jag frågar dom hur det känns att stå på scen och återuppleva sina minnen. Är det läkande eller river det upp sår? De finner det läkande. De pratar om hur pjäsen gett dem nya perspektiv på sig själva och deras konst. Siham kan nu finna mer glädje eller kanske nyvunnen styrka i sin erfarenheter av förfrämligande, och Ramy berättar om hur skådespeleriet påverkat hans scenframträdande till det bättre. Det är också första gången han i detalj går in på tortyren han utsattes för under revolutionen. Det känns otroligt att det sker på en liten scen i lilla Sverige. Det är något väldigt vackert i detta mötet som jag inte riktigt kan sätta fingret på när jag sitter framför de två.

Smash-Up känns lite som en rockumentär studie i två skilda livs sammanhang. Det där citatet från flyern återvänder, “Vår utgångspunkt har varit att välja individens historia utan att bli privat”, ett citat jag inte förstod. Kanske hittar jag en tolkning där som handlar om att låta sin erfarenhet bli någon annans spegel. Både Ramy och Siham talar om hur folk känt igen sig i pjäsen. Jag känner igen mig själv och vad jag sett i uppväxten i mycket med, allt från polisens misshandel till den skrikande arabgubben på gården. Nånstans känner jag mig upplyft, och har lite lättare att andas. Det är en pjäs som är rolig, sorglig, och kanske framförallt rätt i tiden, där vårt land alltmer vill göra främlingar av oss alla. Vi får hoppas att den får turnera.

– A documentary rock performance with Ramy Essam and Siham Shurafa

Av: Ramy Essam, Siham Shurafa, Niclas Turesson & Klaudia Gardenö

Med: Ramy Essam & Siham Shurafa

Regi & scenrum: Niclas Turesson

Scenrum, ljus & projektion: Jonas Åkesson

Musiker: Anne-Marte Eggen, Muhammad Raafat & Nils Andersson

Producent: Jonna Wakeham Ölund Koreografi: Lidia Wos

Regiassistent: Klaudia Gardenö Körtekniker: Niklas Karlsson

Affisch: Torgeir Husby Trailer: Björn Wahlström


Forever Alone av Elmira Arikan

Forever Alone av Elmira Arikan

Forever Alone är en ny pjäs på Unga Klara, skriven av Elmira Arikan, med regi av Farnaz Arbabi. 

Ett barn försvinner och en liten fisk är det enda som finns kvar. En liten fisk och en bok som ett par barn nu läser, Den lilla svarta fisken (Mahi-e Siyah-e koochooloo), av Samad Behrangi (1939-1968), en ikonisk bok bland de iranier som kämpade mot Shahen och sedan Ayatollan.

Världen Forever Alone utspelar sig i är en där skräck tar fysisk form och skyfflas till en växande soptipp barnen förbjuds närma sig,  en värld där en reva i tiden gör att man varnas för att springa på sig själv. Här är det inte bara farligt att möta den andre, men nu även sig själv. Rädslan har tagit över. Det är en ensamhetens värld gestaltad med stor fantasi där vi möter barnen Soledad (Saskia Husberg) och Marto (Joel Mauricio).

Marto och Soledad. Foto José Figueroa.

“Soledad och Marto är ensamma på olika vis. Den ena får oftast vara med och leka men är ändå utanför. Den andra är mest hemma och tänker inte spela fotboll hur mycket hans mamma än tjatar om det. Och det värsta stället att vara på är skolan. Plötsligt försvinner ett barn under mystiska omständigheter. Polisen, mamman och andra vuxna måste leta febrilt. Kan ett barn bara försvinna i ensamhet?”

Forever Alone är en föreställning med mycket allvar, men också mycket humor. Då främst i skådespelerskan Siham Shurafas gestaltning av mamman, Rayanna, men även i Klas Lagerlunds enhörning och Catherine Westlings Kommissarie Ann-Britt. Sammantaget är skådespelarinsatsen väldigt hög – vilket också är ett tecken på god regi av Farnaz Arbabi.

Rayanna och Kommisarie Ann-Britt.

En av klurigheterna i pjäsen är att Rayanna inte bara är namnet på Martos mor, utan också namnet på Soledads, som man aldrig ser. Är det en slump? Nej. Är det samma mor? Kanske. Kanske är Soledad barn till Rayanna i den andra tid som tidsrevan nu fört ihop med denna. Eller finns Soledad, vars namn betyder ensamhet på spanska, bara i Martos medvetande? Martos namn kan betyda matrix, ett ord för livmodern, här kanske platsen för Soledads födelse. Jag är osäker, och behöver kanske se om pjäsen för att eventuellt få något svar på liknande frågor, men det tar inte från min upplevelse – som är drömsk. Kanske är det bara något barnen delar ihop när de väl träffas. I denna värld är logiken att ensamhet besegrar man ihop. Allt annat kan diskuteras.

Att poesin flödar igenom texten är också anledning till de härliga drömska känslan. Då också i de lekfulla referenserna och symbolerna. Enhörningen som enligt tradition kan läka sjukdom. Den återkommande bilden av fiskar och valar, i boken Den lilla svarta fisken och en berättelse om en vit val, vilket omedelbart får en att tänka på Moby Dick, men här rör det sig om en val som ingen kan höra för att den sjunger med låg frekvens. En ensam val. Så är det också med Behrangis lilla svarta fisk, att den ensam ger sig ut i världen.

Efter föreställningen bjuds vi in som grupper till att sitta ihop och göra något som bryter kanske också bryter ens egen ensamhet. Vad det är får ni ta reda på själva. Men se gärna pjäsen, och ta med er ett barn som kanske känner sig ensamt, och som kanske tror att det inte får vara som det är. Här finns lite medicin.

Premiär 16 september 2016

Av: Elmira Arikan
Regi: Farnaz Arbabi
Scenografi & Kostymdesign: Anna Dolata
Musik & Ljuddesign: Shida Shahabi
Ljusdesign: Sofie Anderson
Dramaturg: Emma Broström
Maskör: Daniela Krestelica
Regiassistent: Julia Jonsson
Attributör, scenografi-/Kostymassistent: Gloria Hao
Musiker: Eva Lindal (violin) Sara Parkman (violin) Anton Svanberg (basun, tuba, althorn, trumpet) Hillevi Berg Niska (sång) Shida Shahabi (piano, vibrafon)
Grafisk form: Parasto Backman
Medverkande: Catherine Westling, Joel Mauricio, Klas Lagerlund, Saskia Husberg, Siham Shurafa och Hillevi Berg Niska (sång)

En timmes historia av Kate Chopin

En timmes historia av Kate Chopin

Kate Chopin (1850-1904) var en amerikansk novell- och romanförfattare som av många anses ha varit föregångaren till 1900-talets feministiska amerikanska författare från Södern eller av katolsk bakgrund, såsom Hilda Fitzgerald. Här är den kända novellen The Story of an Hour

I vetskap om att fru Mallard led av hjärtbesvär togs stor omsorg för att så försiktigt som möjligt föra fram nyheten till henne om hennes makes död.

Det var systern, Josephine, som berättade för henne, i brutna meningar, beslöjade antydningar som avslöjade genom att halvt dölja. Hennes makes vän, Richards, var också där, nära henne. Det var han som hade varit i tidningskontoret när uppgifterna om tågolyckan mottogs med Brently Mallards namn högst upp på listan över ”döda”. Han hade bara tagit sig tid nog att försäkra sig om sanningen genom ett andra telegram, och sedan skyndat för att förhindra någon mindre försiktig, inte lika öm vän att framföra det sorgliga budskapet.

Berättelsen tog henne inte som den gjort många kvinnor som hört densamma, med en förlamad oförmåga att acceptera dess betydelse. Hon grät omedelbart, med en plötslig, vild övergivenhet, i systerns armar. När sorgstormen hade bidat så gick hon ensam bort till sitt rum. Ingen skulle följa henne.

Där stod en bekväm och rymlig fåtölj framför det öppna fönstret. Hon sjönk ner i den, nedtryckt av en fysisk utmattning som hemsökte hennes kropp och nästan trängde ända in i hennes själ.

På gården framför huset såg hon trädtopparna skälva av det nya vårlivet. Regnets ljuva andedräkt låg i luften. En försäljare ropade ut sina varor på gatan nedanför. Nånstans långtifrån nåddes hon av de svaga tonerna av en sång någon sjöng på, och otaliga sparvar kvittrande i takfoten.

Här och där trängde blå himmelsfläckar igenom molnen som samlats och staplat sig ovanpå varandra rakt västerut.

Hon satt med huvudet tillbakalutat på stolkudden, orörlig sånär som på en snyftning som steg upp i halsen och skakade, som när barn som gråtit sig till sömns fortsätter snyfta i sina drömmar.

Hon var ung, med ett blekt, lugnt ansikte, vars linjer antydde repression och även en viss styrka. Men nu låg en död glans över hennes ögon, vars blick fastnat långt där borta på en av de blå fläckarna på himmeln. Det var ingen eftertänksam blick, snarare en antydan om ett avbrott av tankar.

Något var på väg att nå henne och hon stod i väntan, fruktansvärd väntan. Vad var det? Hon visste inte – det var för subtilt, för flyktigt för att namnge. Men hon kände det, kände det krypa ut ur himlen, sträcka sig mot henne i ljud, dofter, i färgen som fyllde själva luften.

Hennes bröst steg och sjönk häftigt. Hon började känna igen denna sak som närmade sig för att ta henne i besittning, och hon försökte slå tillbaka den med sin vilja – som var lika maktlös som hennes två vita smala händer skulle varit. När hon gav sig slank ett litet viskat ord ut ur hennes särade läppar. Hon sa det om och om igen med samma andetag: ”fri, fri, fri!” Den tomma blicken och skenet av fruktan som följt den, lämnade hennes ögon. De var spända och klara. Pulsen slog snabbt och det strömmande blodet värmde och slappnade av varje tum av hennes kropp.

Hon pausade inte för att betänka om det var eller inte var en monstruös glädje som besatt henne. En klar och tronande uppfattning tillät henne avfärda möjligheten som meningslös. Hon visste att hon skulle gråta igen när hon såg de vänliga ömma händerna knäppta i döden, ansiktet som aldrig hade tittat på henne annat än i kärlek, nu stelt, grått och dött. Men bortom det bittra ögonblicket såg hon en lång följd av år som helt och hållet skulle tillhöra henne. Hon öppnade och bredde ut armarna som för att välkomna dem.

Det skulle inte finnas någon att leva för under dessa kommande åren, hon skulle leva för sig själv. Det skulle inte finnas någon mäktig vilja som böjde hennes i den blinda envishet med vilken män och kvinnor tror sig ha rätt att tvinga sin egen vilja på en annan varelse. Huruvida det var i vänlig avsikt eller grym sådan fick inte handlingen att verka mindre brottslig i det upplysta tillståndets betraktelse.

Och ändå hade hon älskat honom – ibland. Ofta hade hon inte det. Vad spelade det för roll! Vad kunde kärlekens olösta mysterium betyda inför denna besatthet av självhävdelse hon plötsligt kände igen som den starkaste impulsen i sitt väsen!

”Fri! Kropp och själ fri!” viskade hon.

Josephine stod på knä framför den stängda dörren med läpparna mot nyckelhålet, och bönade om att bli insläppt. ”Louise, öppna dörren, jag ber dig, öppna dörren – du kommer bli sjuk om du håller på så här. Vad gör du, Louise? För guds skull, öppna dörren!”

”Försvinn. Jag håller inte på att göra mig själv sjuk.” Nej, hon insöp självaste livets elixir genom det där öppna fönstret.

Hennes fantasi gick loss över dagarna som komma skulle. Vårdagar och sommardagar, och alla typer av dagar som nu skulle vara hennes egna. Hon mumlade en snabb bön för att livet skulle vara länge. Senast igår hade hon ryst över tanken på att livet kanske skulle vara länge.

Efter en stund reste hon sig och öppnade dörren till sin systers åkallan. Det låg en febrig triumf i hennes ögon, och hon förde sig omedvetet som gudinnan Victoria. Hon la handen om sin systers midja, och tillsammans rörde de sig ner för trapporna. Richards stod och väntade på dem längst ned.

Någon öppnade ytterdörren med nyckel. Det var Brently Mallard som trädde in, lätt smutsig från resan, med behärskat grepp om sin resväska och sitt paraply. Han hade varit långt ifrån olycksplatsen, och visste inte ens att det hade varit en sådan. Han stod helt ställd vid Josephines genomträngande skrik och Richards snabba rörelse för att skyla honom från hans frus åsyn.

När läkarna kom sa de att hon hade dött av hjärtsjukdom — av den glädje som dödar.

av Kate Chopin (1850–1904)

Översatt av Alex Rodallec.

För mer översättningar av poesi och noveller följ bloggen Översitteri, som även finns på facebook.

20 år utan Tupac Amaru Shakur

20 år utan Tupac Amaru Shakur

And if you don’t know, now you know.

– Biggie Smalls

Idag är det 20 år sedan Tupac Amaru Shakur avled den 13 september, 1996, till följd av skottskador han lidit när hans bil beskjutits sex dagar tidigare i Las Vegas, och världen gick miste om en av de mest ikoniska rapparna någonsin. Tupac, eller 2Pac, föddes som Lesane Parish Crooks 1971 i östra Harlem, New York, långt från den västkust han kom att representera. Året därpå döptes han om till Tupac Amaru Shakur av sin mor. Hans ursprung var dels afrikan-amerikanskt, dels europé-amerikanskt, samt eventuellt en del Tuareg på faderns sida. Tuaregerna är, för den som inte vet, ett amazigh folk (ofta felaktigt kallade berber, från grekiskans barbaros), vars egennamn betyder antingen “fritt folk” eller “ädla män”. De flesta tuareger lever i Niger och Mali, men folket återfinns även spritt över norra Afrika, och är känt som Sahara-öknens främsta invånare.

Tupac och en Tuaregman. Wikipedia och Manu Méndez/CC.

Snabbspolning framåt till 1983. Tupac är nu tolv år gammal, och går med i Harlems 127th Street Repertory Ensemble, där han bland annat spelar karaktären Travis Younger i Lorraine Hansberry’s berömda pjäs, En druva i solen, som jag tidigare skrivit om här. 1986 flyttar familjen till Baltimore. Där börjar Tupac studier i skådespeleri, poesi, jazz och balett, och ja, han dansade i tajts. Han uppträder i Shakespeare-pjäser (och refererar senare till pjäsen Julius Caesar i låten “If I Die 2Nite”) och spelar Muskungen i baletten Nötknäpparen. En mindre känd del av hans liv. Här blir han också vän med skådespelerskan Jada Pinkett, en vänskap som kommer vara ända fram till hans död. Där spekuleras det också kring att hon ska ha varit den stora kärleken, något hon själv förnekat.

Det är först när Tupac är sjutton år som familjen Shakur flyttar till Kalifornien, och då inte till L.A. utan till Marin County, norr om San Francisco. Där fortsätter han med teater och dans, och börjar 1989 studera poesi under Leila Steinberg. Det är via hennes showcases som han så småningom blir upptäckt och signad som dansare och roadie för hiphopkollektivet Digital Underground. 1991 producerar han soundtracket till filmen Nothing but Trouble (med Demi Moore, Chevy Chase, Dan Akroyd och John Candy), och släpper senare samma år sitt första album, 2Pacalypse Now, och resten är historia.

“I just wanted to rap about things that affected young black males. When I said that, I didn’t know that I was gonna tie myself down to just take all the blunts and hits for all the young black males, to be the media’s kicking post for young black males. I just figured since I lived that life I could do that, I could rap about that.”

En av de mindre kända och ändock mer uppenbara delarna av Tupac är hans namn. Deras betydelse. Förnamnen, Tupac Amaru, är bägge namn på quechua, eller runasimi (folkets mun), det vill säga det språk som tidigare var lingua franca i Inkaimperiet i Sydamerika, och som idag är det största levande amerikanska språket med bortåt tio miljoner utövare. Språket talas främst i Peru, Ecuador och Bolivia, men även i Argentina och Colombia.

De två namnen bars först av den sista inkan som reste sig i uppror mot den spanska kolonialmakten, Tupac Amaru den förste (1545-1572). Därefter togs de av hans ättling, ledaren för det största ursprungsfolkupproret någonsin i Amerikas historia, Tupac Amaru den andre (1737-1781), och även av Tupac Katari (1750-1781), en revolutionär aymara-ledare i Bolivia under samma period. Katari är motsvarigheten till Amaru på aymara. Namnen har därefter antagits av revolutionära grupper och politiska rörelser tvärsöver Sydamerika, bland annat i Peru (Movimiento Revolucionario Túpac Amaru), Bolivia (Ejército Guerrillero Túpac Katari)Argentina (Organización Barrial Túpac Amaru), Uruguay (Movimiento de Liberación Nacional-Tupamaros) och Venezuela (Movimiento Tupamaros de Venezuela).

Tupac Amaru den förste, och Tupac Amaru den andre. Museo Nacional de Arqueología, Antropología e Historia del Perú.

Namnet Tupac kan betyda kunglig, ädel, storartad, brinnande, lysande eller glänsande, och är ett namn som burits av flera inkor, eller kejsare om man så vill, av uppenbara skäl. Amaru, som betyder orm på quechua, är även namnet på en gudomlighet som dyrkades före, under, och oavbrutet sedan Inkarikets tid fram till idag. Amaru är en bevingad orm eller drake, vars huvud är en fågels, pumas, eller ett lamadjurs, och som bland annat kan hittas avbildad vid Tiwanaku, en ruin från för-inkatiden belägen i dagens Bolivia. Dyrkan av Amaru, tillsammans med den av Pachamama och Mallku, hör till de äldsta pågående religiösa praktikerna i regionen.

Ett nutida t-shirt motiv av Amarun. Looch.
Ett nutida t-shirt motiv av Amaru.

Sammansatt betyder alltså namnen Tupac Amaru den kungliga ormen, eldormen, eller den skinande ormen – vilket direkt för tankarna till Lucifer הֵילֵל, hêlêl, den skinande eller ljusbringaren, morgonstjärnan, som ofta avbildas som en orm eller drake. Att Amaru är visdomens gud (som också kan färdas från dödsriket till de levandes värld, snarlikt Makaveli, eller Machiavellis, trick) betonar ytterligare likheten med Lucifer, som från medeltida till modern lora, i allt från häxkonst till William Blake eller Dan Brown, regelbundet får agera symbol för förbjuden kunskap, precis som i berättelsen om ormen i Edens lustgård. Att djävulen, Satan eller Sheytan (vars betydelse ofta tolkas som “motståndaren” eller “fienden”), skildras som en orm är enligt somliga resultatet av att abrahamitisk monoteism tävlat mot och trängt undan tidigare religioner i regionen, där ormgudar spelade en framträdande roll som symboler för “fertilitet” (Amaru är starkt kopplad till bevattning av skörden), “odödlighet”, vilken försvinner när Adam och Eva äter av äpplet, och återigen en beröringspunkt till namnet Makaveli, och “livscykeln”, vilken också representeras i den väldigt berömda Ouroboros symbolen som härrör från samma period, där ormen äter sin egen svans. 

The Great Red Dragon and the Woman Clothed in Sun. William Blake.
The Great Red Dragon and the Woman Clothed in Sun. William Blake (1757-1827).
Alkemisk ouroboros illustration. Från ett verk av alkemisten Kleopatra (Greko-romanska Egypten).
Alkemisk ouroboros illustration. Från ett verk av alkemisten Kleopatra (Greko-romanska Egypten, ~900-1000-talet).

Huruvida dessa betydelser, symbolismen, sammanträffandena eller historien innefattas av den avsikt hans mor, Afeni Shakur, hade med namnbytet, svarar hon nog bäst själv på: “Jag ville att han skulle bära namnet på revolutionära urfolk i världen. Jag ville att han skulle veta att han var en del av världskulturen och inte bara från en stadsdel…”

Och sen så är det efternamnet, Shakur. Shakur är arabiska med innebörden “djupt tacksam”, ett ödmjukt namn. Shakur är också ett av de 99 namn som Abrahams gud יהוה (JHVH, Jahve, Jehova, Jah, Adonai, Herren, eller bara Gud/Allah), bär enligt muslimsk tradition. Vad som kallas أسماء الله الحسنى, vilket transkriberas som asmā’u- llāhi l-husna, och betyder “de vackra namnen på Gud”. Anledningen till att 2Pac bar det namnet är mer direkt än med förnamnen. Det var helt enkelt hans styvfar Mutulu Shakurs tagna familjenamn. Mutulu Shakur var precis som Afeni Shakur, Tupacs nyligen bortgångna mor, en svart aktivist och medlem av The Black Panther Party for Self-Defense (Svarta Pantrarnas parti för självförsvar). Han hade tagit namnet Shakur efter sin förebild Aba Saladin Shakur, en nära medarbetare till Malcom X. Varifrån Aba Saladin Shakur tagit namnet är oklart, men det fanns en Abd Allah II ibn ‘Ali’ Abd ash-Shakur, som dog 1930, och som var den sista emiren av Harar, i Etiopien. Kanske var det efter honom, kanske efter någon annan, eller av nån annan anledning.

Tupac, du var sanna dina ord en ros som växte ur betongen, men aldrig en som saknade historia. Vila i frid.

Mural på Tupac av Eduardo Kobra.
Mural på Tupac av muralisten Eduardo Kobra. Färgerna och mönstret påminner om Wiphalan, den andinska flaggan, vilken aymara- och quechua-folken bägge använder, och som numer även är en av Bolivias officiella flaggor. Foto från

Porträtt på Tupac av Gunzy1.

Fredrik Benke Rydmans Nötknäpparen

Fredrik Benke Rydmans Nötknäpparen

Kultwatchs Alex Rodallec har varit på genrepet av Fredrik Benke Rydmans tolkning av Nötknäpparen på Dansens hus, och ser en intressant men ojämn produktion. 

Nötknäpparen är en klassiker som ofta sätts upp runt juletid, och då oftast som en balett. Men här är någonting helt annat. Detta verk blandar många dans- och musikstilar och för dessutom in det digitala på ett väldigt intressant sätt. En ytterligare markant skillnad är hur en publikvärd arbetats in i produktionen som en slags guide som sedan spelar med i olika scener, med både scenförklaringar, dans och samtidig kommentar, även med ett iscensatt sabotage av en scen. Det finns mycket bra i produktionen men även en del som tyvärr skriver ner den för mig.

Som med så många produktioner så kan det konstateras att icke-vita personer lyser med sin frånvaro även här, sånär som på en dansare. En större överraskning där var den breakdansare som hämtats från Ryssland när en uppsjö av svensk rasifierad talang skulle kunna gjort ett precis lika bra jobb. Breakdance är inget område där man kan komma med argument om att det saknas representation av kvalité. Inte för att andra dansformer saknar bra icke-vita dansare, men come on, till och med breakdance? Det är även så att starka roller förlagts till män, och svagare sådana till kvinnor, trots att det fanns gott om rum för starka kvinnliga roller i flera scener. Vad gäller ras och kön finns alltså inget nytt eller överraskande. Vad som är nyskapande med Benke Rydman är knappast hans blick på kroppar. Där ligger många koreografer långt före.

Blicken på andra kulturer är inte heller den särskilt överraskande. Ett moment där handlingen förläggs till Kina gestaltas av dansare i något som ska likna traditionella kinesiska kläder med kulierhattar i form av lyckokakor. Att lycko-kakor inte finns i Kina, utan istället förmodligen har sitt ursprung i Kalifornien, verkar inte bekymra Benke Rydman. Dansarnas steg liknade där även för en stund samba, vilket var minst sagt märkligt.

Det finns både guldkorn och lågvattenmärken i koreografin. Karaktären Drosselmeyer får stundtals kämpa sig igenom koreografi som känns otroligt stressad, vilket får dansaren att framstå som otillräcklig, och koreografin för denna karaktär är också rent allmänt ointressant. I flertalet ensemblemoment saknas tyvärr synk. Utöver detta är det en härlig blandning med koreografi som hämtar inspiration i street, breakdance, trans, balett, modern dans, och mer därtill, med många fina moment. Rummet utnyttjas väl, och scenografin likaså, där dansare verkar flyga när de bärs av andra bakom en ridå.

Scenografin och användandet av rekvisita är en total succé, och då särskilt i kombination med digital projicering och ett väldigt kreativt utnyttjande av ridåer. Den digitala projiceringen är faktiskt så bra att jag inte vill avslöja något om den, men håll speciellt utkik för snön och presentlådorna. Projiceringen gör faktisk föreställningen sevärd nästan på egen hand. Det vackra arbetet med ridåerna leker också med det filmiska i hur de i en scen används som en ruta, och man får intrycket av att var på bio. Mer sådant!

Närvaron av komik är stundtals underhållande, stundtals tröttsam. En succé är en bit med en poplåt med titeln “Don’t go cracking my nuts”. Att Super Mario och Darth Vader gör gästspel är lite kul, särskilt då scenografin där utnyttjats maximalt. Närvaron av popkultur är överlag underhållande och höjer produktionen,  men där kunde också gjorts rum för kvinnliga popkulturella referenser.  Publikvärden, vars roll bryter den fjärde väggen om och om igen, är inte helt på plats, men uppskattas ganska väl av publiken. För mig är det något som tyvärr  i längden stjäl kraft från produktionen. Det hade kunnat göras bättre, mer sparsamt och vassare. Jag får genom hans roll svårt att skilja på vad som är produktion och vad som är genrep. Den komiska avsikten går förlorad i denna otydlighet, och gör dessutom att föreställning ser ofärdig ut.

Överlag är Fredrik Benke Rydmans Nötknäpparen en intressant tolkning, men kanske inget att hänga i julgranen.




Kreolpoesins plats – del 2

Kreolpoesins plats – del 2

Funderar kring vad en litteratur är för en kultur, för ett språk. Funderar över hur människor kommunicerar. Hur vi blir till i mötet med den andre. Hur språket kanske är den främsta mötesplatsen. Där det växelvisa givandet och tagandet bygger och bygger, oss. Och varför en litteratur för ortens särskilda språk, suedikreolen?


En litteratur är en plats att växa i

Tänker hur musiken och litteraturen är två kanaler genom vilka ett särskilt uttryck kan spridas bortom en mindre grupp. Hur de precis som mötet är en plats där språket som det alltid gör, kommunicerar, men också en plats där ett språk föds för en mottagare, en plats där ett språk kan växa. Tänker hur hiphopen för ortens särskilda språkvarianter tvärsöver detta land varit ojämförbar som sådant språkligt rum, och hur litteraturen tyvärr varit obetydlig.

Dom säger att Shakespeare skapade över 1700 nya ord för det engelska språket. Tänker att detta som jag pratar om inte är ett riktigt språk än, och tänker att det inte spelar någon roll. Tänker att en lingvist sitter och slår näven i bordet, drar i sitt gråa hår, skriker högt att det inte är en riktig kreol jag kallar för suedikreol. Jag ler, och tänker att det inte spelar någon roll. Tänker att poängen inte är att benämna korrekt, utan skapa ett utrymme för ett uttryck att växa och synas i all dess glans.

Tänker att en litteratur ger vikt åt ett språk, för att vi värderar det skrivna språket högre här. Att det som inte är skrivet inte är lika fint. Att det som inte får skrivas inte ses som lika fint. Men att det som förvägras det skrivna rummet också är den svenska litteraturens förlust, dess fattigdom.

Tänker att handlingen att skapa en litteratur är att bygga ett språkligt rum, en inbjudan till delaktighet som gynnar alla. Inte enbart en handling där något som redan finns ges utrymme, utan också en handling som bygger ett nytt rum för detta språk att växa i och befästa sig i på sina egna villkor, som frammanar dess skapelse genom att det ges en plats att bygga på. Denna plats har för suedikreolen till stor del återfunnits i hiphopen, och utöver det i enstaka romaner och noveller. Denna plats bör nu öppnas upp i litteraturen på riktigt. Att det också skulle vara ytterligare en nivå på ett samtal mellan olika orter, precis som ett samtal med innerstaden, behövs.


 Symbolberättelser och den allmängiltiga litteraturen

Bland alla de hinder som finns på vägen för detta hägrar idén om en symbolberättelse – en berättelse som får tala för alla andra som kan tänkas tillhöra samma kategori. Idén om att när en sådan historia givits ut, så behöver inga fler ges ut. Kanske en av förklaringarna till varför så få historier från den moderna svenska förorten gets ut. Och litteraturen kommer fortsätta misslyckas om den antar att en historia räcker. Det är en idé som reflekterar bilden av förorten som en ourskiljbar folkmassa utan individuella särdrag, det är en förvägran av att erkänna komplexa säregna subjekt.

Varför unga i förorten inte har samma intresse för lyriken som deras motsvarigheter i innerstaden är delvis en följd av denna brist på spegling. Någon brist på kärlek för språkets musik och dess förmåga att förmedla och förvandla har det aldrig varit fråga om, då skulle hiphopen inte finnas. För det är otvivelaktigt så att när människor ges en chans att berätta sina historier så tar de ofta den. Att deras historier och det språk de förmedlar dom på inte ges status och som “god litteratur” anses allmängiltiga för det mänskliga tillståndet är också ett obestridligt faktum.

Däri döljer sig den djupare frågan om vem som i vårt samhälle anses vara mänsklig, i den mån att dess historia är något som kan tala till alla människor på ett eller annat plan. Något som sägs vara utmärkande för bra litteratur.

Omvänt blir litteraturens misslyckande att nå dessa främst unga personer i förorten aldrig föremål för en diskussion om litteraturens misslyckande att vara allmängiltig. Kanske på samma sätt som ett valdeltagande på 50% i vissa orter aldrig beskrivs som ett demokratiskt haveri för hela landet. Med vissheten om att förortens röstande inte kommer beskrivas som en demokratisk kris på tidningssidor än på länge, så kan man kanske våga tro att förortens poetiska röster på suedikreol ska pryda många boksidor snart. Vilket förlag ska bli först att satsa på en samling dikter på suedikreol?

Foto: Mural i Hammarkullen. Kultur i väst.