När makten pratar makt och ska vara maktkritisk

När makten pratar makt och ska vara maktkritisk

Reflektioner från ett panelsamtal om konstens #metoo där några av Sveriges mest inflytelserika institutioner var representerade och skulle diskutera institutionernas ansvar. Vi är några aktörer inom konstfältet som bevittnade ett panelsamtal som var både avslöjande och surrealistiskt.

 

Onsdag den 13:e december 2017 äger ett historiskt panelsamtal rum på Moderna museet. Samtalet tar avstamp i de vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp inom konstfältet som kommit fram under hashtagen #konstnärligfrihet och är del av #metoo-revolutionen. På scen sitter deltagare som symboliserar institutionsmakten och de som bär ansvaret för hur det institutionella konstfältet är organiserat. Det är två rektorer för högre konstnärlig utbildning (Maria Lantz, Konstfack och Sara Arrhenius, Kungliga konsthögskolan), en överintendent (Daniel Birnbaum, Moderna museet), en vice museichef (Ann-Sofie Noring, Moderna museet) och en ständig sekreterare (Isabella Nilsson, Konstakademien). Bland publiken har fyra konstnärer som varit del av uppropet #konstnärligfrihet bjudits in som experter och utfrågare gentemot panelen: Shiva Anoushirvani, Sonia Hedstrand, Paula Urbano, Zafire Vrba.

 

Men samtalet kom att även beröra frågor om maktstrukturer, nepotism och vithetshegemoni.

Eller, att panelen speglar det etablerade konstfältet: en vit normativ grupp. Makten svarar med all önskvärd medvetenhet att de vet att det är homogent.

Eller, att Makten har varit medvetna sedan Mångkulturåret 2006.

Eller, att Makten alltid svarar: Det tar tid med breddad rekrytering. Som om tiden själv vore bromsklossen.

Eller, att ingen tänker att icke-normativa kroppar i högre positioner är en tjänstetillsättning bort.

Eller, att de mest inflytelserika är de som sitter bekväma i sina stolar och pratar fint om inkludering men inte lämnar ifrån sig makten. Trots fleråriga tjänster som inte har gett upphov till ett mer diversifierad personalsammansättning eller publik.

Eller, när Makten (både i panelen och i publiken) tar upp ensamkommande barn, SFI-insatser och tillfälliga filialer utanför Stockholm som lösning på exkludering och homogenitet bland museets publik.

Eller, när den icke-normativa kroppen blir “nya grupper” eller “andra erfarenheter” som ska inkluderas. Benämningar som i sin formulering konstruerar Den andre.

Eller, när Makten säger att de måste vara mer kreativa, inkludera mer, tänka på ett annat sätt…. apropå exkludering.

Eller, självgodheten som inte vill förstå att vita normativa kroppar aldrig kan förändra genom att producera ännu ett program som ska inkludera Den andre.

Eller, när moderatorn vill prata om nepotism och påpekar att många i panelen har jobbat med varandra eller suttit på samma stolar. Maktens tystnad kändes i hela auditoriet.

Eller, detta visste vi redan. Det är samma människor som sitter på makten som ger varandra tjänster och stipendier.

Eller, när Vice Museichef kommenterar skämtsamt: Jag är i alla fall från Skövde apropå nepotism och homogenitet. Panelen skrattar lättsamt.

Eller, när Vice Museichef svarar på en kommentar om relationer och maktkluster med att prata om inkludering. Och när frågan preciseras från publiken, att makten håller varandra om ryggen, svarar Vice Museichefen: då ska jag inte ska prata mer.

Eller, denna ständiga maktutövning. Att prata om andra saker, att omdirigera ämnet, att vägra svara konkret.

Eller, att Rektorn kommenterar nepotism och makt med att hens ingång i konstvärlden har varit ifrån ett utanförperspektiv. Och reflekterar högt att idag, kanske jag är [priviligerad]. Jag kanske blivit det [priviligerad].

Eller, att samma Rektor påpekar att hens hjärta är hos de som kommer från landet och de som kommer från en annan klass.

Eller, detta att referera till en dåtida känsla av utanförskap. Som att det skulle vara ett skydd mot praktisering av nepotism och inhämtning av privilegier.

Eller, att Vice Museichef säger till sitt försvar: vi är också människor och gör fel. Detta är maktens ursäkt när trycket blir för stort att hantera.

Eller, de satt där framme, tillgängliga men ändå som murar.

Eller, när en i publiken påpekar att ingen har svarat på hur Makten lämnar plats för en ny typ av representation. Rektorn svarar med att diskutera att det är homogent hos de förberedande konstskolorna. Någon från publiken skriker, svara på frågan.

Eller, denna ständiga frustration.

Eller, som när en av konstnärerna/utfrågarna frågar Moderna museet vad de gör åt det konsthistoriska arvet som är fullt av sexistiskt maktutövning och som ligger till grund för övergrepp och tystnadskultur. Vice Museichef svarar med att läsa upp de kvinnliga förvärven på museet.

Eller, hur är förvärv av kvinnliga konstnärer kopplat till att arbeta mot sexuelt våld och konstens patriarkala och koloniala arv?

Eller, det bekväma i att läsa upp från en utskriven lista. Och upprepa detta en andra gång, som ett tomt mantra.

Och Överintendent kompletterar med att diskutera vad en konstnär kan vara. Det är vad museet gör mot våldsamma patriarkala strukturer, visar andra sätt att vara konstnär på.

Eller, när ännu en person i publiken undrar hur Makten ifrågasätter sina egna maktpositioner och vad de gör för att undvika nepotism. Frågan besvaras inte.

Eller, önskan att en mängd tjänster kommer att bli utlysta. Önskan att dessa tjänster inte tillsätts av vita aktörer som har pluggat in postkolonialism för att göra karriär.

Eller, när en person i publiken återigen frågar om privilegier och nepotism. Frågan förblir obesvarad.

Eller, när Makten påminner att idag är det fler kvinnor än män i maktpositioner.

Eller, som om vita heteronormativa kvinnor i maktpositioner per definition skulle skapa en annan ordning.

Eller, som om vita heteronormativa kvinnor inte skulle använda sig av våldsamma maktstrukturer för att säkra sina positioner.

Eller, att få icke-normativa kroppar var närvarande som publik på samtalet. Kanske är det en hint om vilka som känner sig inkluderade i konstens #metoo.

Eller, att #metoo härstammar från Tarana Burke, en svart kvinna i USA. Sorgen över att alla  representeranter från den svenska konstens institutioner är vita. 

Eller, att det inte bara var #metoo som bröt igenom denna kväll. Det var frustrationen över att icke-normativa kroppar inte ingår i vi:ets #metoo.

Eller, känslan av att Makten inte förväntade sig att frågor om klass och rasism skulle dyka upp. Detta är ju konstens #metoo. Och den vita feminismens #metoo.

 


Annabell Lee Chin är konstnär med studier vid Konstfack och Städelschule i Frankfurt am Main. Hennes konstnärliga praktik präglas av humor och konceptuellt skrivande genom ljud, musik, teckning, broderi och musikvideos.

Macarena Dusant är konstvetare och textförfattare. Aktuell med konstnärsmonografin La Jardinera – Valeria Montti Colque. Driver konstprojektet IDA (Institutet för Diaspora och Avkolonisering).

Amanda Ferrada läser just nu fil.kand i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Hon jobbar även som projektassistent för Grafikens Hus och driver konst- och kulturprojektet Antoine&Amanda.

Carla Garlaschi är konstnär.

Sonia Sagan är konstnär och student vid Gerlesborgsskolan. Sagans interdisciplinära praktik är förankrad i en utforskande normkritik, vars tematik sträcker sig från det personliga till det världspolitiska.


Om skribenten