Brun hud i en vit värld…

Brun hud i en vit värld…

Brun hud i en vit värld…

Macarena Dusant såg Muslim Ban på Dramaten och drabbas av en föreställning som lär oss om albakrati, sorg och kärlek. 

Först några ord om vad som mötte mig i foajén när jag kom in i Dramatens Lilla scen. Det är fullt med folk, kvinnor i hijab, män i kostym, ungdomar och en del barn. Några få normativ-vita svenskar som just denna kväll är i minoritet. Och jag tänker som alltid, representation spelar roll.

*

På scen stiger Carlito och Amanj Aziz fram och ritar fram individuella spelplaner att förhålla sig till under föreställningens gång. Med krita tecknar de upp var sitt utrymme som blir till var sin inramning. En gränsdragning mot något. Ett fråndragande. En egen zon att vara i. Men kanske också ett eget fängslande. Carlitos form av en kvadrat. Amanj Aziz’ form av en cirkel. Och så står de två där, avgränsade men inte frånkopplade.

Amanj Aziz föreläser om att födas i krig, om det Aziz kallar för albakrati (vitt styre) i förhållande till demokrati (folkstyre), om islamofobi i det svenska samhället, om att som barn att gömma sig i källaren när det var bönestund för att inte väcka förargelse i skolan, om en annan person med samma namn men som är konstruerad av medias vanföreställningar – en idé avfyrad genom journalisters rasistiska tangentbord.

Gestaltningen sker mestadels genom att varva föreläsning med spoken word. Medan Aziz föreläser om albakrati och islamofobi framför Carlito spoken word om livsvillkor för män från orten. Aziz och Carlitos monologer blir till dialog när de samsas om spelutrymmet på scenen och tillsammans presenterar de samhällets dominerande föreställning av blatte-orten-mannen. Denna hypermaskulina heterosexuella kropp med endast våld och terror i huvudet. Aziz och Carlito redogör för och raserar denna nidbild.

Muslim Ban – muslim förbud. Muslim bannlysning, en specifik term för uteslutning från en församling. På svenska är ordet förbud och bannlysning synonym till att utestänga, utesluta. Ord som också kan förstås som omyndigförklarande i den mening det innebär att inte själv få tala  – inte få uttrycka sig, inte själv få formulera. Inte äga sin egen definition.

Och det är just det som America Vera-Zavalas föreställning gör. Hon upplåter utrymme och röst för den muslimske mannen, för ”blatten” att ta plats på Sveriges nationalscen nummer ett. Något mer mäktigt kan jag inte tänka mig. Stundvis är monologen i föreställningen övertydlig. Men sedan tänker jag att de få vita personerna i publiken behöver övertydlighet. Faktum är, tänker jag. Att det går inte att vara övertydlig för en vit svensk publik. För de förstår ändå inte.

Är det något den vita samhället aldrig kommer att förstå är våldet som sätter sig i barn. När Carlito börjar sina sviter med ”Brun hud i en vit värld” är det givetvis en referens till Frans Fanons banbrytande bok Svart Hud Vita masker. Men den inledande meningen säger något mer när Carlito adresserar sina sviter till söner och döttrar: att albakratins system råder och inpräntas hos barnkroppar. För bruna barn i en vit värld föds in i våld så att de tvingas utveckla extra taktila hudceller. Känslig barnhud som kan skifta mellan att vara öppen och stängd samtidigt, barn som får lära sig att deras existens alltid är fel. Sådan är orättvisan. Eller som Carlito uttrycker det i en av sina sviter:

 

Brun hud i en vit värld

Ursäkta aldrig er existens

Den vita blicken vill att ni skäms

 

Amanj Aziz skriver något på golvet. Knappt synligt, knappt läsbart. Vi ser att han drar linjer för att forma ord utanför sin cirkelform. Rörelsen mot det platta golvet (istället för den stående skoltavlan) bär på en symboliskt gest. Kroppens orientering mot scengolvet för att skriva horisontalt, engagera hela kroppen i böjelsen – hand mot knä för stöd. Att skriva på scengolvet för tankarna till behovet att göra avtryck (artikulera) på marken (offentliga utrymmen) som människor rör sig i. Inget papper är stort nog för det som behöver skrivas fram. Aziz skriver olika ord under föreställningens gång. Som en dom över albakratin, förlösande anteckningar för att ingen ska glömma. För Gud att läsa. För stjärnorna i rymden att blinka till. Det är svårt att förstå vad som skrivs på golvet. Jag kan ana mig till ordet TID. Tid, och jag tänker på de unga i orten som dör från oss och dör från deras egen framtid.

I slutet av föreställningen går Aziz och Carlito samman. De träder ur sin inramning av cirkel och kvadrat för att teckna upp en enda stor cirkel som korsar de två tidigare formerna och däri förenas som bröder, söner, föräldrar. Mycket i denna del handlar om föräldraskap och öppnar för en mer koreograferad del där uppmaningar leder till poetisk framställande av vardaglig ömhet. Aziz uppmanar Carlito att visa hur han håller om sitt barn, hur han drar i barnvagnen. Aziz sluter upp och de två drar en imaginär barnvagn medan de går ett varv på scenen. Cirkeln, denna symbol för oändligheten. Kretsloppet och årstidernas växlingar. Evigheten och enheten med Gud. Cirkeln som i ritualer ritas fram för att skapa ett skydd runt omkring sig. Promenaden med imaginära barnvagnar följer den stora cirkelns linjer. En gestaltning som kanske pekar på att kärleken är det som gör att vi orkar föra kampen. Att kärleken skyddar.

Den politisk performativa akten att prata om kärlek avslutar föreställningen. Aziz ber Carlito sjunga barnsången han sjunger för sitt barn. Och Carlito ber Aziz att sjunga det han sjunger för sitt barn. Några i publiken sjunger med, andra klappar händerna, resten lyssnar till. För en stund sjunger vi barnsånger och kärleksånger dedikerade till våra barn. Sång som tröst och kamp. Sång för framtiden. Sång för att älska.

 

 

 

 


Om skribenten