Den svenska dansscenen och vithetsnormens blindhet

Den svenska dansscenen och vithetsnormens blindhet

Den svenska dansscenen och vithetsnormens blindhet

Dansaren Ninos Josef skriver om koreografen Cristina Capriolis dansföreställningen A Line_up som ett exempel på den svenska kultursektorns blindhet inför vithetsnormer och appropriering av feministiska rasteoretikers arbete.

 

I dagarna avslutades Riksteaterns turné för dansföreställningen A Line_up producerad av den fristående interdisciplinära organisationen ccap under ledning av Cristina Caprioli. A Line_up är ett verk baserat på musikalen A Chorus Line, en Broadwaymusikal från 1970-talet, där Caprioli väljer att förlöjliga musikalbranschen och den kommersiella scenkonsten med slagord som “superfeminism”, “swag” och “queer”. Caprioli kritiserar (i samband med marknadsföringen av A Line_up) kommersiell scenkonst som “snabb konsumtion, konventionella narrativ, stereotyper och sentimentalt glitter” men är själv blind inför de normer och stereotyper som hennes koreografiska arbete befäster.

A Line_Up är ett verk där tio vita dansare får utrymme att i nästan två timmar uttrycka sina egna fantasier och erfarenheter. En föreställning där scenen ekar homogenitet och där den etniska mångfalden är så gott som bannlyst. Det är ett av flertalet dansverk inom svensk scenkonst som symboliserar dagens klimat för rasifierade dansare: en nästintill obefintlig arbetsmarknad som genomsyras av en djupt inrotad strukturell rasism. Vi kan fråga oss; behöver verkligen den svenska scenkonsten fler helvita föreställningar i en tid som denna?

Efter föreställningen, som spelades i september på Dansens Hus i Stockholm, ordnades ett panelsamtal bestående av Caprioli, ett fåtal av hennes dansare och Lena Hammergren, professor i teater- och dansvetenskap. Efter samtalet öppnades det upp för frågor från publiken. När jag tog upp frågan om bristen på etnisk mångfald svarar koreografen med att de ser bortom mångfaldens värde och att etnicitet inte är något som existerar på ccap. Caprioli förnekar att hon och hennes ensemble är en del av en vithetsnorm och påstår sig istället arbeta med ett tankesätt från filosofin – alla är en istället för en av alla. Caprioli väljer alltså att säga att mångfald, specifikt den etniska mångfalden, inte har något värde.

En av dansarna förklarade att projektet och dess process hade sett annorlunda ut om en typecast hade gjorts, med andra ord påstås att min rasifierade kropp endast är typecast där mina kvaliteter som dansare inte är av värde eller intresse.¹ Rasifierade kroppar har i decennier endast använts till typecasting, men scenkonsten har inga gränser när vita människor målas svarta eller tilldelas roller gjorda för en annan etnisk tillhörighet.

En annan dansare kallade frågan om etnisk mångfald för en “snappy question”. Ett begrepp som filosofen Sara Ahmed använder sig utav när någon ställer obekväma frågor, personen i fråga blir en så kallad “killjoy”. Ni förstår paradoxen när en helvit panel citerar en av samtidens feministiska ikoner i frågor om rasism och kampen mot vithetsnorm. Den obefintliga variationen på färg förbigår nog ingen i publiken och ändå anser panelen att det är legitimt att de citerar filosofer som Sara Ahmed.

En återkommande tematik under eftersnacket var att “existensen av problem endast dyker upp när man belyser dem”, och eftersom ccap inte ser etnisk mångfald som ett problem, bör frågan alltså inte lyftas fram. Kära rasifierade vänner, vi bör alltså vara tysta i vår kamp. Förslagsvis bör vi kanske tysta ner alla kvinnor som konstant försöker upplysa vårt ojämställda samhälle om sin rätt att ta plats och likställas med män, för enligt koreografen existerar inte dessa samhällsproblem om en inte aktivt belyser dem. Feminismens kamp kanske inte är på riktigt för Caprioli så länge den inte belyses aktivt. Ändå väljer hon själv att identifiera sig med etiketter som superfeminist och queer.

Under föreställningen av A Line_Up  användes musikern Seinabo Seys låt “Hard Time”. En låt som avslutade Grammisgalan 2016, där artisten hade med sig 100 svarta kvinnor för att poängtera den bristande representationen av mångfald i vårt land. Sey är en av Sveriges absoluta främsta röster, låtskrivare, artist och en återkommande kritiker gentemot vithetsnormen. Sey tar ofta den offentliga kampen för mångfaldens värde och trots den tunga innebörden av låten så hade Caprioli inga problem med att förlöjliga artistens konstnärskap genom att använda Seys musik i en helvit kontext. Caprioli kommenterade “pop-musiken” i verket som en genre av platt och simpel musik.

Caprioli påstår sig försöka skapa en fejkad musikal som är dömd att misslyckas. Men nej Caprioli, du misslyckas inte. Tvärtom är A Line_up ännu ett verk som befäster normer och du ger vika för alla de faktorer du själv hatar i underhållningsbranschen. Du är en vit ciskvinna med privilegier som jag och mina rasifierade vänner endast kan drömma om. Du förnekar en av vår tids största kamper i målet om ett jämlikt samhälle och du har mage att ställa dig under queer-paraplyet. Feminism och queer är mer än bara glittriga slagord att sätta på sina verk för att sälja biljetter.

Men problemet sträcker sig längre än Cristina Caprioli och hennes casting av vita dansare. Rasifierade scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare.

Joseph Sturdy, koreograf och konstnärlig ledare för Focus Dance, gav en snarlik missvisande illusion när han i sitt senaste verk Babel porträtterade flyktingars kamp. I föreställningen som hade urpremiär på Gottsunda Dans & Teater i Uppsala oktober 2016, porträtterades flyktingarna av sex vita dansare, varav fem hämtade från Nederländerna, som att det råder brist på frilansande dansare i Sverige.

När organisationen för professionella dansare och koreografer, Danscentrum Stockholm, hade valberedning i mars 2017 och där presenterade sitt förslag på ledamöter fanns ingen etnisk mångfald representerad. Detta trots att den befintliga styrelsen redan var helvit. Förklaringen som gavs var att man sökte efter kompetenser utanför scenkonstområdet.

Absurditeten slutar tyvärr inte på den fria scenen utan sträcker sig långt ut på våra institutionsteatrar där det idag på våra sju institutionsteatrar som producerar dans arbetar 187 dansare varav 36 är rasifierade dansare.² Av dessa dansare är 33 personer importerad arbetskraft, vilket betyder att det endast är tre dansare som är rasifierade svenskar. Dessa institutioner är samtliga finansierade med skattepengar.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke gick nyligen ut med att regeringen utökar kulturbudgeten med ett tillskott på 115 miljoner till den fria scenkonsten. Detta är ett glädjande besked som förhoppningsvis genererar fler jobb för frilansande kulturutövare. 115 miljoner som till majoriteten kommer att tillfalla vita koreografer, regissörer, musiker och andra kulturutövare som innanför en existerande struktur automatiskt gynnas av det efterlängtade tillskottet.

Konstnärsnämnden är en myndighet som under Kulturdepartementet tillhandahåller och beslutar kring hur kulturmedel ska fördelas i landet. Myndigheten har i sitt senaste regleringsbrev från den feministiska regeringen inte fått några direktiv kring hur de ska arbeta i sin fördelning av bidrag för en spridning av etnisk mångfald. Konstnärsnämnden ska dock enligt instruktion ”integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet”.³ Trots detta tillfaller endast 20% av bidragen till konstnärer med utländsk härkomst. Inom ramen av dessa 20% räknas alla konstnärer som är födda i utlandet eller har föräldrar födda i utlandet, det vill säga även europeiska vita konstnärer som bosatt sig i Sverige.4

Bör vi lägga skulden på endast institutionerna och de fria scenkonst-producenterna? Representationen av etnisk mångfald är en cirkel som börjar i ett segregerat samhälle där konst endast är riktat till specifika målgrupper. En teori är att den vithetsnorm som genomsyrar det professionella klimatet inom scenkonsten resulterar i att konstskolorna runt om i landet domineras av vita då efterfrågan måste tillgodoses.

Kulturskolor, studieförbund och privata scenkonstskolor runt om i landet riktar sig främst till segregerade områden som domineras av en vit medel/överklass och på grund av socioekonomisk segregering kan detta i sin tur kan leda till att barn väljer att vara det de tillåts att vara. Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att bryta den normen.

Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett strukturellt problem. Glöden släcks hos barn och ungdomar, vilket beror på att de tillhör en minoritet redan innan de når konstskolorna, strukturen begränsar alltså en jämställd representation.

Jag ber inte att du ska försvara mig och mitt utseende, ännu mindre förväntar jag att du ska ta kampen åt mig. Om du däremot väljer att förneka problemet så förtrycker du vår kamp och då har du automatiskt ställt dig på andra sidan. På andra sidan finns den strukturella rasismen.

Tack!

 


Ninos Josef  är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Josef har varit verksam internationellt som dansare vid Göteborgsoperans Balett/NUDANS, Dansgroep Amsterdam, Introdans, Danish Dance Theatre, Bern:Ballett och senast vid Kungliga Operan i Stockholm. Han debuterade som koreograf i solo-föreställningen “LILHJA” som hade urpremiär 2017.

Josef har erhållit en BFA Honors Degree of Fine Arts samt en MA Degree i Mellanöstern studier med inriktning på Kulturutveckling. Idag verkar han som frilansare som dansare, pedagog och föreläsare med uppdrag runt om i världen. Josef har även arbetat som coach och pedagog för yrkeseleverna på Balettakademien i Stockholm.

Ninos instiftade 2017 stipendiet “Dansa Vidare” som syftar till att tillhandahålla finansiella medel till unga rasifierade dansare i Norrköping för att uppmuntra till en fortsatt satsning inom scenkonsten.

 

Foto: Victor Jeffreys II, Fusion Media Group


Fotnoter:

  1. Typecast innebär att en person tillsätts specifika roller baserad på utseende.
  2. Inhämtad information baserad på offentlig information från institutionerna Kungliga Operan, GöteborgsOperan, Skånes Dansteater, Cullbergbaletten, Norrdans, Regionteater Väst samt Stadsteatern/Kulturhuset i Stockholm. På institutionerna presenteras ofta dansarna med bild, namn och bakgrund som utbildning och/eller hemländer.
  3. Instruktion enligt Förordning (2007:1199) 2§.
  4. I ett mailkontakt med Konstnärsnämnden den 16 december 2016 skriver handläggaren, “…beviljade medel till födda i utland/med föräldrar födda utland ligger på ca 20 %, vilket återspeglar antalet ansökningar respektive befolkningen i stort (20%)”. I konstnärsnämndens senaste rapport från 2016 “Konstnärernas demografi, inkomster och sociala villkor” undersöks en samlad konstnärsgrupp på knappt 30 000 individer. Här är andelen med utländsk bakgrund 15,8% inom hela konstnärsgruppen och inom dans 30,6%. Uppgifterna baserar sig på 2014 och frågan är hur stor spridning man valt att försöka sig på. Har man varit ute i de socioekonomiska områdena och sökt efter konstnärer, eller är detta ännu en rapport baserad på den inre cirkeln inom scenkonsten?

Om skribenten