Filmskapare från den latinamerikanska diasporan i Sverige

Filmskapare från den latinamerikanska diasporan i Sverige

Filmskapare från den latinamerikanska diasporan i Sverige

Förra veckan var det dags för tredje upplagan av Panoramica, Stockholms latinamerikanska filmfestival. Cristian Quinteros Soto besökte seminariet som diskuterade filmskapare inom den latinamerikanska diasporan i Sverige.

 

Klara biografen, Stockholm 24 september 2017. Panelsamtal om filmskapandet inom den latinamerikanska diasporan med Angela Bravo (konstnär och producent), Manolo Diaz Rämö (regissör) och Gorki Glaser-Müller (regissör och skådespelare). Moderator: Simón Revilla.

Hur mycket av sin egen identitet och ursprung använder regissörerna sig av i sitt konstnärliga uttryck? Så lyder frågan som inleder samtalet som är del av Panoramica – Stockholms latinamerikanska filmfestival. Paneldeltagarna börjar diskutera hur en kan förhålla sig till berättande. Vad som berättas och hur berättandet gestaltas. Gorki Glaser-Müller anser att mycket fokus läggs på att det är latinamerikanska kroppar i hans filmer fastän kulturell tillhörighet är sekundärt. Hans filmer tar upp universella frågor, till exempel handlar kortfilmen Vattenmelonen (2006) om vuxna som tenderar att fastna i gamla spår medan barn vågar prova sig fram, nyfikna, utan fördomar. Detta gestaltas i förhållande till den titulära frukten. Ett annat exempel hos Glaser-Müller är spelfilmen En gång om året (2012) som handlar om kärlek och känslan av tid och avstånd. I filmen porträtteras ett par som träffas en gång per år under 30 års tid. För mannen är det 30 år men kvinnan ser det som 30 tillfällen. Glaser-Müller nämner den chilenska regissören Luis R. Vera som inspiration och referens till en latinamerikansk tradition av magisk realism och parodiskt bildspråk inom film, det sistnämnda handlar om gränsen till karikatyrmässig gestaltning.

Moderatorn, Simón Revilla, berättar att han tolkade filmen En gång om året som att den tar upp problematiken i att den som en gång fått lämna sitt land sällan har möjligheten att besöka det så ofta, samtidigt som hemlandet är en sådan stor del av personens identitet. Glaser-Müller svarar att mycket har hänt under hans liv då han har förhållit sig på olika sätt till sin identitet. Paneldeltagarna är överens om att deras identitet numera är flytande som resultat av att tillhöra olika kulturer. De rör sig över kulturer och nationell identitet.

Angela Bravos kommande film heter Imaginary country. I den tar hon upp sin föreställning om Chile. Hennes föräldrar flydde diktaturen på 70-talet och kunde inte återvända. Ändå växer hon upp i Sverige med en föreställning av Chile, det förlovade landet. I filmen blandas arkivmaterial med tecknade inslag och egna videoinspelningar från när hon besöker Chile i vuxen ålder för att konfronteras med sitt fantasiland. Bravo tar upp att det inte finns ett tillräckligt stort arkiv av vår generation, vi som växt upp i Sverige med rötter från andra länder. Bravo vill med filmen skildra en osynlig generation, en generation som föddes eller växte upp i Sverige med två kulturer att förhålla sig till.

Moderatorn undrar, ”Vad förväntas av er som filmskapare med latinamerikansk bakgrund?” Paneldeltagarna lyfter fram att det känns dubbelt i arbetet. Att deras filmer läses som specifika för att det inte är en vit medelåldersman som har huvudrollen när intentionen är att vara allmänmänsklig. Samtidigt berättas inte våra historier. Det är en svår balans att vara inkluderande för en bred publik samtidigt som regissörerna inte vill bli placerade i fack.

På frågan om det har varit några reaktioner på deras filmer i Chile svarar Glaser-Müller att de inte gör film för chilenare i Chile. I Sverige är scenen väldigt liten, det är svårt att slå sig igenom bland de mer kommersiella filmerna. Att göra film med latinamerikaner i Sverige kräver mer när en arbetar med kroppar som inte anses vara svenska. Minnets roll är en punkt som tas upp i samtalet, att immigrantens historia inte finns representerad i media trots likheter med andra migrerande grupper de senaste hundra åren. Filmerna finns men vart hamnar dom? Vem ser dom?

Manolo Diaz Rämö visar första delen av sin pågående dokumentär Svenskarna. Det är en berättelse om fyra svenska män med bakgrund från olika delar av världen; Frankrike, Ryssland, Turkiet och Uganda. Det som förenar dem är att de alla spelar i bandet Svenskarna. De pratar om att skapa sig ett hem i Sverige, att flytta till en ny plats och allt som kommer med det, inklusive utanförskapet. Dokumentären gestaltar tankar om hemmahörande och Diaz Rämös eget letande efter en identitet. I ett klipp reflekterar skådespelaren Richard Sseruwagi: ”När jag inte hittade ett hem byggde jag ett hem i mig”.

För mig som sitter i publiken i detta panelsamtal händer något när jag ser Manolo Diaz Rämös kortfilm Svenskarna. Där visas barndomsbilder från flygplatsen när Diaz Rämos familj ska flytta tillbaka till Chile och senare åter flyttar till Sverige. Jag tänker då på filmen El pacto de Adriana (2017), av Lissette Orozco, som jag sett ett par dagar tidigare på Panoramica. I båda filmerna visas familjefoton, fester och värmen i mottagandet från familjen på flygplatsen. Fotona träffar mig rakt i hjärtat för min familj har också sådana bilder. Jag blir nästan uppspelt över att få se dessa foton som speglar delar av min barndom. Jag måste påminna mig själv att Orozco har en annan bakgrund och erfarenhet än min då hon växte upp i Chile som barn till pinochetistas.

Många kulturarbetare med annan etnisk bakgrund i Sverige använder sig av sina far/morföräldrar, föräldrars historia och det ständiga identitetssökandet som tematik i sitt konstnärliga arbete. Liksom jag. Det är svårt att förhålla sig till ett annat land där en har rötter och där ens familj finns utan att ha en längtan att vilja flytta dit. För några är det tillbaka till en plats, för mig är det bara dit. Angela Bravo pratar om att det inte finns ett arkiv över våra föräldrars historia. Är det därför vi inte kan fokusera på oss själva? Finns det ett behov att etablera och cementera våra tidigare generationers historia innan vi kan börja berätta vår egna historia?

Själv ställer jag en fett smart fråga men tror inte att jag fick ett konkret svar. Jag påpekar att regissörerna, precis som mig, har matats med en bild av den latinamerikanska kroppen under sin uppväxt i Sverige. De har också utbildat sig vid en konstnärlig utbildning med en vitt blick på världen. Finns det metoder för hur vi kan komma undan den vita blicken när vi berättar våra historier?

(Disclaimer: frågan som ställdes var inte så här välformulerad).

 

Om någon har svaret, holla at me.

 


Cristian Quinteros Soto läser andra året i fri konst på Kungliga konsthögskolan och är redaktör på kulturtidskriften Hjärnstorm.


Om skribenten