A Woman Wonders

A Woman Wonders

A Woman Wonders

En dikt av Nabila Abdul Fattah, mångkonstnär och skribent, född i Libanon och uppvuxen i Sverige. Sommaren 2006 var Nabila på besök hos sin familj i Libanon, när Israel invaderade landet. Uppskattningsvis mellan 1,191 and 1,300 libaneser, mestadels civila, dog, och 165 israeler, inklusive 44 civila. Israeliska skådespelaren Gal Gadot, som spelar Wonder Woman i årets filmatisering av den klassiska DC Comics hjälten, tjänstgjorde under denna tid i IDF, den israeliska militären.


Jag har aldrig vart ett stort superhjälte-fan
Inte ens när jag var barn
Fanns liksom aldrig någon plats
Vid sidan av Michael Jackson
Men du var alltid närmast
Eller,
Den karaktären du spelar egentligen,
Inte du. Men ändå du.
Men en bra skådespelare blir sin karaktär inför ögonen på sin publik
Kanske var det så enkelt som att du, liksom jag, var tjej
Kanske var det så enkelt som att du, liksom jag, hade mörkt hår
Kanske var det så enkelt som att du, liksom jag (ville vara), aldrig tog skit
Och det fick mig att känna någon slags glädje
Och någon slags plan att visa upp dig för mina döttrar skapades
”Kolla på henne. Sådär kan ni också bli”
Men så raserades allt det
När jag fick veta vart både du och jag var, den sommaren 2006
Inte din karaktär egentligen.
Inte du. Men ändå du.
Vi var på två olika sidor av en gräns
Jag i ett land som översköljdes av klusterbomber
Du i ett land som avfyrade dom
Jag, intill min lillasyster som snyftade igenom hela natten i takt till bombernas nedslag och bilarnas larm som avlösts av vibrationerna
Du, som strategiskt planerade förstörelse av alla våra broar, stora vägar, flygplatser
Jag, som försökte övertala min mormor att följa med oss till Sverige.
Snälla följ med. Det är inte säkert här.
Hon som ryckte på axlarna och mumlade något om att alla ska vi dö någon dag.
Och du.
Som antagligen inte brydde dig ett skit.
Jag som flydde mitt land.
En andra gång.
Du. Som gött kunde luta dig tillbaka när arbetet var slut.
Och idag.
När mina minnen fortfarande är kvar.
Av bombljud, av bränd doft, av böner upp i luften efter varje nedslag.
När mina landsmän fortfarande sörjer sina döda.
Då skulle jag ta mina barn på bio.
Och säga vadå?
”Kolla på henne.
Hon var nära att döda mig.
Inte hon.
Men ändå hon”


Om skribenten