Den palestinska diasporan i Chile

Den palestinska diasporan i Chile

Den palestinska diasporan i Chile

I slutet av förra året disputerade socialantropologen Siri Schwabe med en avhandling om den palestinska diasporan i Santiago de Chile. Mauricio Rogat har läst Promised Lands: Memory, Politics and Palestinianness in Santiago de Chile och intervjuat Siri Schwabe.

I slutet av 1880, då Palestina fortfarande var en del av det Ottomanska riket, började palestinier emigrera till Chile. Migrationen tilltog i början på 1900-talet när palestinier började tvångsrekryteras till den ottomanska armén. Många unga män, tätt följda av sina familjer, lämnade Palestina för att undvika krigstjänst i första världskriget. När staten Israel utropades 1948 kom ytterligare palestinska migranter över till Chile.

Den första generationen reste runt i landet och livnärde sig på att sälja småsaker. De var handelsmän och entreprenörer. Så småningom fick palestinier ett rykte om sig om att vara hårt arbetande – the selfmade immigrant – en identitet de själva kände stolthet över. Många etablerade sig i stadsdelen Patronato i Santiago och öppnade textilbutiker och fabriker i området. Idag har många av familjerna som började sina liv i Patronato flyttat till de nordöstra delarna av Santiago, Las Condes och Vitacura, de finare delarna av staden. Där finns också den privata arabiska skolan och Club Palestino som närmast kan beskrivas som en exklusiv ”country club”.

Santiagos olika stadsdelar med kvarteret Patronato markerat med pil. Bild: Osmar Valdebenito/CCBYSA2.5

Kan man prata om en klassresa i relation till den palestinska diasporan?
– Ja, det är så historien berättas. Det finns en allmän idé i Chile om att palestinier jobbar hårt. Att det är entreprenören som skapat sin egen framgång. Palestinier är själva stolta över den här historien. Man har lyckats skapa ett liv för sig själva, för sitt eget folk, för sin egen gemenskap.

Siri Schwabe förklarar att hon i avhandlingsarbetet fokuserat på den palestinska gruppens ”colectividad”, ett ord som används av hennes informanter själva för att hänvisa till den palestinska gemenskapen, ofta runt Club Palestino eller den palestinska studentkåren. Det är de runt Club Palestino som får representera palestinier i det chilenska samhället idag.

 

Patronato. Bild: Siri Schwabe

Efter statskuppen 1973, då en militärjunta ledd av Augusto Pinochet avsatte Salvador Allendes socialistiska regering, följde en våldsam diktatur i Chile. Diktaturen förde med sig en nyliberal agenda som kom att gynna många av de palestinska entreprenörerna, vilket också skapade en föreställning om att diktaturen förde med sig någonting gott  – åtminstone för företagen och migranterna.

I din avhandling skriver du om en konflikt som har uppstått i den palestinska gemenskapen som jag tycker är intressant, den mellan de som kom att sympatisera med Salvador Allende och den chilenska vänstern, och de som faktiskt gynnades av Pinochetdiktaturen.
– När jag gjorde mitt fältarbete märkte jag det att det fanns en konflikt inom gruppen. En konflikt som det inte pratades särskilt mycket om. De flesta som jag pratade med sa att det självklart var hemskt det som hade hänt, att det hade varit så mycket våld men i grund och botten gjorde Pinochet någonting bra för Chile. Överlag blev allt mycket bättre under och efter diktaturen. Många palestinska företag mådde bra av diktaturen och vinner fortfarande på den nyliberala politiken som infördes i och med den. Men det finns så klart palestinier som inte är av denna uppfattning och som fick lämna Chile för att de var socialister och kommunister som sympatiserade med Salvador Allende. Den historien finns också. Men de flesta jag pratade med som var emot statskuppen och diktaturen, de tog inte del i den palestinska gemenskapen på samma sätt, inte i samma utsträckning.

Siri Schwabe berättar att frågan om diktaturen är laddad och splittrar den palestinska gemenskapen. Men kampen för Palestina drar med sig palestinier från båda läger. Att kämpa för Palestina är för de som är skeptiska mot de konservativa delarna av den palestinska gemenskapen en del av deras politiska identitet, vilken också inkluderar solidaritet med exempelvis Mapuche-folket, ett av Chiles ursprungsfolk, samt studentrörelsen. De mer konservativa är istället mycket mer fokuserade på Palestina och känner inte nödvändigtvis någon solidaritet med andra rörelser i samhället. För dem har det handlat mycket mer om att ta hand om sig själva som grupp, något som hänger ihop med stoltheten över att ha lyckats i ett främmande samhälle genom sitt hårda arbete och entreprenörskap.

Men hänger detta också ihop med en diskriminering som man har upplevt tidigare?
– Det var vissa som påpekade det. Många pratade om Club Palestino som en bubbla. Att det handlar väldigt mycket om att ta hand om sig och ta hand om sina egna. Också för att, i alla fall till en början, ingen annan ville ha med dem att göra. De första migranterna kände sig inte välkomna i det chilenska samhället.

Denna hållning hänger idag också ihop med palestiniernas resursstarka position, menar många av Schwabes informanter som står till vänster politiskt. De vill ta hand om sig själva och behålla det som de har fått kämpa för. Siri Schwabe förklarar att gemenskapen numera handlar om att värna om en identitet och att hålla den palestinska historien vid liv, migrationshistorien och entreprenörshistorien. Men självklart handlar det också väldigt mycket om konflikten i Palestina. Det intressanta med kampen är trots allt att den drar till sig alla möjliga sympatisörer, från kommunister till konservativa krafter som kan enas i solidaritet med Palestina. Federación Palestina de Chile samlar konservativa aktörer som slåss för Palestina, men samtidigt har organisationen länge haft en aktiv kommunist i styrelsen. Schwabe menar att det är viktigt att lyfta fram just denna potential i solidariteten.

– Ja, jag tror faktiskt att samarbetet mellan den palestinska rörelsen och studentrörelsen i Chile kan komma att öka. Inom studentkårerna ser man till exempel hur palestinier börjar stödja den bredare studentrörelsen. Förut kunde det vara så att studentrörelsen gärna visade sitt stöd i Palestina-frågan men inte tvärtom. Och här har det börjat hända något.

Det finns också många olika former av solidaritet inom den palestinska kampen och inte alla är slutna och exklusiva. I avhandlingen skriver Schwabe om fotbollslaget Palestino. De spelar för Palestina, enligt många supportrar och spelare. Denna kamp är öppen till skillnad från ett aktivt deltagande i aktiviteterna i Club Palestino i Las Condes, där måste man vara palestinsk eller åtminstone ha ett palestinskt efternamn för att bli medlem.

Palestinos fotbollssuportrar. Bild: Siri Schwabe.

I din avhandling skriver du om just synlighet och då också i kontrast till mer exklusiva gemenskaper som klubben, tror du att den här typen av öppenhet gör att olika kamper får möjlighet att smälta samman?
– Ja, men faktiskt. En kompis till mig är uppvuxen i La Cisterna där Palestino har sin hemarena. Han har varit ett fan och spelat i laget ända sedan han var liten. Det har gjort någonting med honom, att ha spelat fotboll där, att växa upp med sporten och laget, att det till slut har skapat ett visst medvetande hos honom. Han var också senare med på demonstrationer för att han hade särskild koppling till rörelsen genom Palestino.


Om skribenten