ETT SAMTAL OM AVSKED OCH AVSÄNDARE

ETT SAMTAL OM AVSKED OCH AVSÄNDARE

ETT SAMTAL OM AVSKED OCH AVSÄNDARE

Just nu spelas pjäsen Avsked på Unga Klara i Stockholm. Kultwatch Arazo Arif har träffat Elin Skärstrand, regissör tillika en av författarna bakom verket, för ett samtal om pjäsens tillblivelse och rätten att berätta.

 

När jag träffar Elin Skärstrand är det med anledning av de många tankar och känslor som väcktes efter att jag såg Avsked på Unga Klara med min nära vän. Elin Skärstrand berättar att verket var ett uppdrag från teatern, en önskan om att göra en pjäs som skulle låta oss, publiken, vara nära varandra. En pjäs som skulle göra det enklare för oss, trots våra olikheter, att se våra likheter. Med Avsked ville regissören med sin medförfattare skapa ett rum där vi, människor, kan gråta tillsammans. Där vi vågar vara sårbara, ödmjuka, eftersom det behövs i vår samtid.

Pjäsen består av nio korta scener, eller situationer om man så vill. Det är en frånskild förälder som säger hej då till sitt barn för en vecka framåt. Det är en dotter som tagit avsked av sin konservativa familj och församling. Det är ett par som ska göra en abort. Men, det är också en mor som tvingas ta avsked av sin son, då sonen vill åka på “krigssemester” för att delta i “det hela kriget”. Det är också en man som, sedan sju år i Sverige, ännu väntar på att få återförenas med sin familj, som är fast i ett annat land. Just dessa två scener stannar kvar med mig. Och jag vill veta hur de har blivit till.

 

Arazo Arif: Jag såg pjäsen Avsked med min bästa vän, vi blev båda extremt berörda. Vi pratade om det – ”Hur kommer det sig att vi blev så berörda nu?” och ”Varför kändes det annorlunda att se den här pjäsen?”. För det gjorde det. Vi kom fram till att det handlar om att det i denna pjäs fanns rum för berättelser som är specifika för svenskar med utländsk bakgrund. Och så pratade vi om vad det gör med en att se något skildras på scenen som man kan relatera till. Jag älskar teater, ser det ganska ofta, men det är sällan jag har sett en pjäs som jag har kunnat relatera till på det här sättet och inte bara ”ja men den där repliken tilltalar mig”. Samtidigt som det här var extremt positivt och rörande, stärkande på något sätt, gjorde det mig också konfunderad när jag lämnade Unga Klara. Det var något som skavde och jag har tänkt mycket på det. Jag kom fram till att anledningen är upphovspersonerna bakom pjäsen. Att det är två vita svenskar som har skrivit pjäsen och en vit svensk som har regisserat den. Och det vill jag prata med dig om. Att jag tänker att det gör något med det hela, det är en aspekt som för mig inte går att tänka bort, det vill säga vem som skriver eller vem som gör en kulturprodukt. Jag var lite nyfiken på hur ni har jobbat med just de två historierna – ”krigssemestern” och den sista berättelsen om mannen med flyktingbakgrund som väntat i Sverige på att få återförenas med sin familj, i nio år. Hur kom de till?

 

Elin Skärstrand: Jag förstår verkligen din fråga. Det är något vi har pratat om från start. Jag fick ett uppdrag och tänkte ”Okej jag vill skildra Sverige i dag. Vilka är Sverige i dag? Vilka är Sveriges ungdomar i dag? Och vem är jag?”. Nu föll uppdraget på mig och jag är vit svensk. Vi har diskuterat det här mycket, på Unga Klara över huvud taget, med skådespelarna, under skrivprocessen också, och jag har pratat mycket med Farnaz Arbabi [konstnärlig ledare Unga Klara, reds anm.] som har varit min handledare. Vissa av texterna, som krigssemester till exempel, bygger på en intervju. Det bygger på en kvinnas historia. Så är det med berättelsen om ett barn som dör också. Där kände jag ”Hur ska jag skriva om ett barn som har dött?” Jag har inte barn själv, jag kan inte påstå att jag förstår situationen. I de fallen har vi intervjuat. Sen har vi bollat de texterna vidare, med andra. Krigssemester var från början en väldigt delikat scen att göra, eftersom vi lever i ett så islamofobiskt samhälle. Vi tog in Rashid Musa [ordförande Sveriges Unga Muslimer, reds anm.] som föreläsare, han läste texten och tittade på scenen. I samtal med honom gick vi igenom vad vi kan och inte kan säga. Där har vi fått lita mycket på andra, där kan man inte lita på sin egen röst. Vi har tagit bort och ändrat i texten allt eftersom, där jag känt att ”det här är inte min historia att berätta”. Men det blir ju svårt, samtidigt vill vi inte göra en föreställning som då bara riktar sig till människor som kanske identifierar sig med oss. Men det finns vissa historier som jag känner inte är mina att berätta. Där jag är väldigt klar över det. Fokus i denna föreställning är avsked och sorg. Hur kan vi identifiera oss med mamman då, där sonen planerar att åka på ”krigssemester”? Där har det varit jättebra att träffa mammor med söner i den åldern och som är väldigt rädda för det här, som lever med en annan erfarenhet än vi gör. Det var läskigt i början men samtidigt får man lägga sig platt för att ja, det är situationen, vi får bara vara jävligt lyhörda.

 

Det är intressant. Jag kände, och min vän också tror jag, att de inte var problematiska, själva skildringarna. Och det var jäkligt skönt, att kunna se något man kan relatera till, utan att tänka ”vad fan”. Alltså att det inte ”råkade” bli rasistiskt, som det ofta blir när vita personer ska skildra minoriteters erfarenheter. Även i de fall där syftet är uttalat antirasistiskt, kan det slå fel.

 

Ja men verkligen. Där tänker jag att vi hela tiden ska försöka berätta, oavsett vad vi har för bakgrund. Men jag tror att hela teatervärlden skulle må bra av att jobba mer i process. Att verkligen lyssna på varandra. Jag tror det ofta slår fel när man till exempel inte jobbar med en referenspublik eller föreläsare, att man inte jobbar så undersökande som man gör på Unga Klara. Om jag hade jobbat på en annan teater och haft den här scenen ”krigssemester” till exempel, utan att kunna bolla den, då vet inte jag om jag hade satt upp den. Eller då hade jag fått göra researchen själv, hela tiden leta efter folk att bolla med. Det tror jag är en väg som många missar att gå, varför det blir fel ibland.

 

Ja, jag tänker att det här är tydligt att det måste finnas ett sådant gediget arbete bakom. Mina tankar är inte helt färdigformulerade, det här är alltså ingen kritik. Det jag tänker gör den här typen av företeelse problematisk, eller eventuellt problematisk, ligger ju egentligen inte på dig eller Kristian Hallberg som manusförfattare. Det är egentligen ett strukturellt problem. Jag som konstnärligt verksam person tycker ju också att man ska kunna skildra det man vill oavsett bakgrund, i en idealvärld. Som ni gjort i Avsked, där de två migrantspecifika berättelserna skildras så bra. Jag är tacksam över att de har fått plats i pjäsen. Därför uppstår en konflikt i mig när jag reagerar här. Och då kommer jag fram till att det handlar mer om samhället, än om den här pjäsen och de som har gjort den. Om du rasifieras som icke-svensk och försöker arbeta kreativt möts du av en rasistisk struktur som genomsyrar våra institutioner. Icke-vita kreatörers väg in är ofta med den egna specifika berättelsen. Det är väldigt sällan, om det ens sker, som en person med en annan bakgrund än svensk, som jobbar exempelvis med teater, litteratur eller film, får någon form av plats. Så vida det inte är just för att berätta om den specifika erfarenheten – den ”icke-svenska” erfarenheten. Det vill säga ”kom och berätta om hur svårt det är att vara invandrare”-grejen. Och så kommer jag fram till att det är det som egentligen är problemet. Vad händer då, när vita svenska kulturproducenter, som faktiskt vill gestalta Sverige så som det ser ut i dag, börjar göra det? Återigen vill jag förtydliga att jag inte försöker skuldbelägga, utan mer vill diskutera det här. Vad händer, när man börjar göra det då? Hur riskerar det att påverka icke-vita kreatörers möjligheter ytterligare? Jag insåg att det var det kanske, som jag reagerade på.

 

Ja men jag håller med, jag förstår dig. Jag känner ju så gentemot manliga kreatörer, till exempel. Där kan jag bli jätteprovocerad och känna, ”berätta inte min historia, den begriper inte du”. Medan jag också kan läsa Kristians texter och tycka att han verkligen kan förstå. Det är komplicerat. Jag tror att det är en ständig avvägning vi måste hålla på med. I det här fallet har vår ingång varit så tydlig, att det är avskedet vi pratar om. Sedan har vi i rep-processen jobbat mer med situationerna. Just i det här fallet har mitt fokus legat mycket på det. Men som jag sa innan, jag känner verkligen att det finns historier som jag inte skulle ta mig an. Också historier jag ser, vars genomförande jag tycker är konstigt eller problematiskt. Mycket av det som görs inom teater och film är väldigt problematiskt. Jag förstår precis vad du menar.

 

Men det är verkligen komplext. Om jag tar en film som exempel, finns en film av Jacques Audiard som heter Dheepan, och som handlar om tre migranter från Sri Lanka. Om vad som händer med dem när de hamnar i ett slumområde i Frankrike. Det är ett så himla bra porträtt av det ödet. Så det finns verkligen undantag. Jag tänkte först skriva en recension av pjäsen, i vilken jag skulle ta upp dessa mina tankar. Men det kändes mer givande att prata med dig och se hur ni har jobbat, höra hur ni tänker. Och ni har alltså arbetat med utomstående aktörer.

 

Inte inför varje situation som skildras. Vi har båda två [Elin Skärstrand och Kristian Hallberg reds anm.] historier i pjäsen som kanske är mer våra egna. Där har jag gått tillbaka till mig själv och rotat. Men i de flesta fallen har vi gjort det. Som till exempel frälsningsscenen, där har vi inte träffat någon utan vi har tittat på dokumentärer, läst texter och intervjuer, utgått från existerande berättelser och sedan gjort egna versioner. Och det tycker jag man alltid ska göra, när man pillar i något som ligger långt ifrån en själv.

 

Men vad tänker du om det? Som skapande person? Hur mycket eller lite måste man vara nära det man skildrar?

 

Jag tänker som du, man vill kunna berätta alla berättelser. Jag tänker att man inte till en början måste vara nära, men vara beredd på att kliva in och hamna nära. Och göra det på ett anspråkslöst sätt.

 


 

Arazo Arif är poet och journalist

Elin Skärstrand är dramatiker och regissör

Foto Unga Klaras pressarkiv, José Figueroa

 

 

 

 


Om skribenten