Smash-Up – en rockumentär

Smash-Up – en rockumentär

Smash-Up – en rockumentär

Teater Foratt gästspelade i helgen på Unga Klara med teaterrockumentären Smash-Up. Pjäsen bygger på skådespelaren Siham Shurafa och musikern Ramy Essams egna erfarenheter. Siham Shurafa är en skådespelare som ofta syns på Unga Klaras scen, och Ramy Essam är musikern vars sång var soundtracket till revolutionen i Egypten, även känd som 25 januari revolutionen. Pjäsen bjöd också på en ännu osläppt låt vars titel Essam kallar Homesickness på engelska. 

Regissören Niclas Thuresson ville göra teater med Ramy Essam, men han visste inte om vad. De talade och talade till de kom fram till “kulturchock”, för Ramy hade precis varit med om en sådan i sin flytt till Sverige. De ville ha en till  stark skådespelare och Niclas hade precis sett Siham Shurafa i en pjäs, hon var perfekt för detta, tänkte han. Så de träffade Siham och fortsatte samtalet tillsammans med henne. Siham och Ramy skulle korsförhöra varandra i två månader, och finna en massa skärpunkter i sina upplevelser. Hon som svenskt barn till en egyptisk mamma och palestinsk pappa, och han som exilegyptier i Sverige. Bägge drabbade av kultur och identitet. Tillsammans skrev de en pjäs som spårar ett gemensamt egyptiskt arv med olika ingångar, och en nuvarande gemensam plats, med olika ingångar i det vita Sverige, Siham som infödd och Ramy som invandrad.

“Vår utgångspunkt har varit att välja individens historia utan att bli privat”

Pjäsen väcker omedelbart mina dagliga tankar av att göras till en främling i ett land där jag är född, och låter mig samtidigt behagligt bli främling i min upptäckt av Ramy Essams musik, vars språk jag inte förstår, men ändå förstår genom pjäsen. Jag fastnar speciellt för låten Taty taty, men Unga Klaras intima känsla gör att nästan alla låtar känns genomträngande, något ovanligt för mig som ofta uppskattar musik till stor del pågrund av dess starka text. Det är också kanske Siham Shurafas skådespeleri som snabbt sätter känslan rätt, hon briljerar, särskilt i sitt gestaltande av den vita svenska exotifierande kvinnan som bjuder Ramy på middag, och rör sig lätt från karaktär till karaktär med en klackvändning ( ibland bokstavligen). Även Ramy Essam, som gör debut som skådespelare, gör ett starkt intryck.

Om ramverket med Essams musik även gör mig till främling på läktaren, så gör även en del av Sihams passager på arabiska det. Jag funderar över denna verkan på de som är mindre vana vid att bli främlinggjorda, att inte vara införstådda, men glömmer snabbt det när Siham börjar dansa. Dansen är kanske tillsammans med det intrumentala det mest universella här, vad som inte kräver ett särskilt språk, det är också Siham som sökt ha den med i balans till Ramys musik. Lidia Wos koreografi lyser starkt av förskjutning och konflikt. Ramy berättar att han inte hade vänner de fjorton första månaderna i Sverige. Jag är inte förvånad. Siham påpekar att i Egypten är motsatsen sann, det är för många vänner redan efter en vecka. Vi skrattar.

Jag frågar dom hur det känns att stå på scen och återuppleva sina minnen. Är det läkande eller river det upp sår? De finner det läkande. De pratar om hur pjäsen gett dem nya perspektiv på sig själva och deras konst. Siham kan nu finna mer glädje eller kanske nyvunnen styrka i sin erfarenheter av förfrämligande, och Ramy berättar om hur skådespeleriet påverkat hans scenframträdande till det bättre. Det är också första gången han i detalj går in på tortyren han utsattes för under revolutionen. Det känns otroligt att det sker på en liten scen i lilla Sverige. Det är något väldigt vackert i detta mötet som jag inte riktigt kan sätta fingret på när jag sitter framför de två.

Smash-Up känns lite som en rockumentär studie i två skilda livs sammanhang. Det där citatet från flyern återvänder, “Vår utgångspunkt har varit att välja individens historia utan att bli privat”, ett citat jag inte förstod. Kanske hittar jag en tolkning där som handlar om att låta sin erfarenhet bli någon annans spegel. Både Ramy och Siham talar om hur folk känt igen sig i pjäsen. Jag känner igen mig själv och vad jag sett i uppväxten i mycket med, allt från polisens misshandel till den skrikande arabgubben på gården. Nånstans känner jag mig upplyft, och har lite lättare att andas. Det är en pjäs som är rolig, sorglig, och kanske framförallt rätt i tiden, där vårt land alltmer vill göra främlingar av oss alla. Vi får hoppas att den får turnera.


SMASH-UP
– A documentary rock performance with Ramy Essam and Siham Shurafa

Av: Ramy Essam, Siham Shurafa, Niclas Turesson & Klaudia Gardenö

Med: Ramy Essam & Siham Shurafa

Regi & scenrum: Niclas Turesson

Scenrum, ljus & projektion: Jonas Åkesson

Musiker: Anne-Marte Eggen, Muhammad Raafat & Nils Andersson

Producent: Jonna Wakeham Ölund Koreografi: Lidia Wos

Regiassistent: Klaudia Gardenö Körtekniker: Niklas Karlsson

Affisch: Torgeir Husby Trailer: Björn Wahlström

Foto:


Om skribenten