Har du någonsin försökt titta rakt in i solen?

Har du någonsin försökt titta rakt in i solen?

 

10704074_972679362747849_6611302780243045609_n

Har du någonsin försökt titta rakt in i solen? Om du gjort det så vet du att det är ungefär samma sak som att bevittna lidande, förtyck. Du kan aldrig bilda dig en klar bild av helheten genom att se rakt in i det. Istället, för att se någorlunda klart, och än mer för att förstå måste du titta sidledes, eller genom ett filter.

Jag tror att det är därför jag har svårt att läsa mycket utav den svenska litteraturen jag tycker bäst om. Jila Mossaed, Andrzej Tichy, Sara Stridsberg, Ida Linde, Athena Farrokhzad , listan kan göras lång. Det gör ont. Som sig bör, jag läser. Men efter det måste jag återhämta mig.

För i tiden, när livet var så mycket mer brutalt, kort och farligt kom våra förfäder på en väg runt detta. Berättelser var ett sätt att förmedla kunskap, oftast livsviktig, men även ett sätt att angripa, haka sönder och bygga om se stora frågorna, kärleken, döden, slaveri, barn, gud. Sagor. Genom att förlägga berättelsen till en annan plats, en annan tid befolkad av mystiska väsen och gudalika varelser kunde det som var för svårt att titta på rakt framifrån utforskas från sidorna. Senare. Det är framför allt genrelitteratur (sf, fantasy, skräck) som använder sig av det angreppsättet idag. Så väll i tv-serier, filmer som böcker. Som ett exempel, Buffy the Vampire Slayer, kultklassikern från sent niotal tidigt tvåtusental var en framförallt riktad till personer i de yngre tonåren. Trots det klarar den av att behandla så svåra ämnen som en älskad förälders död, sexualitet, vänskap och den långsamma erosionen av tjärnfamiljen och hur vänner sakta tar des plats i en ny ekonomi, för att inte tala om klass. För att bara ta en handfull av exempel.

Problemet är, som med så mycket av vår kultur, vilket förstärks än mer i så små grupper som genrelitteratur oftast utgörs av att det bara är vissa röster som hörs. För den som läst SF och fantasy har det varit smärtsamt uppenbart att de röster som hörs i ännu högre utsträckning än vanliga fall varit vita män, framför allt från USA och Storbritannien. Inte nog med att det är många berättelser som inte hörs, det blir också en fattigare genre, berövad den nya livskraft den så väll behöver. Det har funnits undantag, Ursula K. Le Guin som sedan sextiotalet föreställt sig värdar där kärlek och kön fungerat på andra sätt, där allt annat även det fungera på andra sätt, eller Octavia E. Butlur som var en av de första svarta kvinnorna som på allvar behandlade frågor om ras, kön och slaveri genom andra värdar, civilisationer och hjälper oss att se på vårt eget sätt att leva som en ren tillfällighet. Margert Artwood tillhörde också en av dessa tidiga pionjärer som med en nästan vanvettig produktivitet fortsätter att varna oss för vår egen samtid, vart vi är på vägg om vi inte stannar upp.

Det finns så klart fler. Men ändå för få. Men de senaste tio åren har det börjat hända något, en ny generation, kvinnor, rasifierade och HBTQ personer som vuxit upp på dessa giganters axlar och just därför kan se lite längre har börjat kräva sin plats. De två största namne är den den Nigerianska författarinnan Nnedi Okorafor vars ilska över orättfärdigheten hon och hennes land har upplevt bränner ner hela världar.

Den andra, som de senaste åren hela tiden funnits i min egen periferi är N. K Jemisin. När hon i augusti tilldelades genrelitteraturens största pris bestämde jag mig för att äntligen läsa henne, boken hon fick priset för heter The Fifth Season, det är första delen i en trilogi, andra boken kom ut för bara någon månad sedan.

Bokserien heter The Broken Earth. Och till och med språket är uppbrutet. Narrativet fragmenterat, i såväl tid som rum. Berättelsen är lika uppstyckad som den nya värld Jemisin befolkar med lika tassiga karaktärer. Ett galleri av nya arketyper. Karaktärer som du sällan hittar i litteraturen, än mindre i genrelitteratur. Du följer tre kvinnor, i olika faser av livet. I en värld som faller sönder. Den är om möjligt ännu mer fientlig mot sina invånare än vår egen. Men allt detta, jordens undergång som Jemisin presenterar oss med på de första sidorna, magin, kampen inte mellan gott och ont utan mellan olika gråskalor är en ursäkt för att få tala om mycket svårare saker. Slaveriet. Sorgen över att förlorat ett barn. Över att förlora en barndom, över att förlora en förälder. Kampen för värdigheten i ett samhälle som vägrar ge det till dig. Om kärleken mellan mästare och slav.  Den första boken är ju just tillägnad alla de som måste kämpa för den värdighet som andra tar för givet. Jag har talat om Jemisins bok i generella termer, breda penseldrag. Jag vill inte beröva en läsare alla de överraskningar som boken, dess karaktärer bär på. för böckerna som jag nämnt är en plats är fantasin visar oss att det finns saker vi aldrig kommer ifrån. En bruten värld. Och kampen för en bättre.

Mir Bal är socionom och aktivist


Om skribenten