Kräv alla kvinnors frigörelse

Kräv alla kvinnors frigörelse

Kräv alla kvinnors frigörelse

Det är väl helt okej att regeringen vill lagstifta om kvotering till bolagsstyrelser för att öka andelen kvinnor. Egentligen handlar det om att kvotera ut kön, alltså män som alltid varit självklart inkvoterade, och kvotera in kunskap som består av kvinnor och män.

Men är det bara jag som börjar tröttna på att en del kvinnor anses bättre och viktigare än andra kvinnor?

Just nu verkar det viktigaste vara att se till att kvinnor som redan har det bra ska kunna få det ännu bättre. Det är något som sker på bekostnad av tanken om att ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria: Rut får gå före fördelning. Medelklasskvinnors tid och välstånd före arbetarklasskvinnors tid och välstånd. Karriär före utjämning av klassklyftor.

Regeringen med näringsminister Mikael Damberg i spetsen har som mål att senast 2019 ska andelen ledarmöter av vardera kön i börsbolagens styrelser vara som lägst 40 procent. Annars ska man få böta.

Förslaget möter motstånd. Ett parti som är emot, och som förutom att driva en Sverigeovänlig politik också är höger säger i Sydsvenskan: “Det är en grov kränkning av den privata äganderätten. Det är socialism och därmed fult”. Den som säger detta är SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt.

Kvotering kan knappast kallas för socialism. Det får man hoppas att en ekonomisk talesperson för ett etablissemangsparti egentligen vet, men inte låtsas om för retorikens skull. 

Kanske innebär en sådan här åtgärd något radikalt och farligt för en del partier: Nu får ju även kvinnor lika mycket makt som män. Men vad ändrar det egentligen? Vilken makt rör det sig om? Och för vilka?

Ekonomisk makt, det är vad allt det här handlar om. Om vår tids stora feministiska frågor ska reduceras till att handla om att rika, välutbildade kvinnor ska efterapa den ekonomiska mannen som ideal, är det då verkligen något annat än en lyxfeminism? Och när generera vinst till börsnoterade företag blir något som även kvinnor ska begära, på samma sätt som män, har då inte kapitalismen lyckats sätta klorna även i en rörelse som ska se till att alla kvinnor frigörs? Målet blir att lyckas som enskild kvinna, och att bli lika bra som den ekonomiske mannen: Nu ska privilegierade kvinnor tjäna pengar på bekostnad av kvinnor som inte är lika privilegierade. Den ekonomiske mannen blir det mest begärliga, fast det är han som upprätthåller en ordning som i slutändan bara gynnar ett fåtal. För även medelklassens ekonomiska makt hänger löst, det märks inte allra minst när det gäller i relation till banken eller arbetsgivare.

Hade regeringen föreslagit en mängd andra åtgärder för att jämna ut de skillnader som finns mellan män och kvinnor, mellan rika kvinnor och fattiga kvinnor, så hade det här inte varit ett lika anmärkningsvärt förslag. Men varför ska idealet bli att kvinnor ska ställa sig bredbenta och ta plats, för att männen gör det? Eller för att den ekonomiska över- och underordningen ska fortsätta hållas i rullning, i dag även med hjälp av kvinnor? 

Vad skulle hända om fler kvinnor sa stopp, inte gick med på att kvinnors kön används som ett alibi för att hålla den ekonomiska makten i rullning? Tanken verkar närmast utopisk. Men om kvinnor som gått ihop kunnat driva genom rösträtten i en tid då kvinnors röster inte var värda något, varför skulle inte kvinnor som i dag har rätten att höja sina röster, som har röster som är värda något, kunna gå ihop och kräva alla kvinnors frigörelse?


Om skribenten