Jag har gått flera dagar med det här. Med hur jag ska börja. Vilka som borde vara de första orden, de som får dig att vilja fortsätta att läsa. Jag har dragit på skrivandet för att det känns som om det skulle vara en viktig text att skriva. Att jag för en gång skull skulle ha något att berätta. Men att vänta med den har inte hjälpt. Snarare tvärtom. Det känns bara än mer oöverstigligt att komma igång. Så istället bara börjar jag skriva och tänker att jag kan stryka det som blir överflödigt eller lite kasst. Bara så där lite hur som helst börjar jag. Jag tänker att det är det allra bästa. Bara skriva.
Jag börjar med att säga att jag inte vet hur jag ska börja, och sedan raderar jag ett helt stycke om tvätt- och diskmaskinen och att köpa böcker som levereras till mitt lokala paketombud – som också har mjukglass om somrarna. En mjukglassmaskin måste rengöras veckovis och har en väldig mängd olika delar, ibland kan det ta en hel dag att rengöra. En dag i ett gatukök kan vara mycket längre än en dag någon annanstans. För att få syssla med livsmedelsförsäljning är kraven på renlighet höga, kraven på noggrannhet lika höga. Tvätta händerna.
En text kan i sin tur ta allt från sju andetag till sju år att skriva. Ja, mer än sju år också såklart. Ett helt liv. Skrivandet pågår alla dygnets timmar, jag tänker inte på något annat. Det är som att skrivandet är ett filter mot världen. Samtidigt som jag går hem skriver jag på en text om att skriva litteraturkritik som liksom aldrig blir klar. Jag tänker. Det finns en risk att den blir för lång för att vara en artikel. Att den inte kan få plats någonstans, att redaktörerna tycker den är tveksam. Då kanske den behöver läggas i min hög med refuserade texter, en hög som aldrig krymper. Det känns ändå rätt ok att ha en hög med texter jag aldrig kommer att få publicerade. Brukar tänka på den som ett sorts arkiv för tankar jag kan återvända till och kanske plantera om. Mycket av det är ändå skit och skulle väl mest kunna betraktas som redo för kompostering. Jag sparar dem ändå. De är samtidigt en påminnelse om att jag har skrivit och kanske en påminnelse om att jag kommer att fortsätta att skriva. Jag skriver. Det är det jag gör. Även nu. Sedan läser jag.
Det är något trösterikt med att ha skrivit när jag nu skriver något nytt. Det är som att jag lär mig mer och mer om skrivandet genom att faktiskt skriva. Att varje ny text ger mig ett nytt verktyg att montera isär och ihop verkligheten med. En sak som jag lärt mig av att skriva mycket – jag började skriva på allvar 1994 eller något sådant – är att varje text börjar med en idé. Det låter jättelöjligt. Men det är som att den här idén, låt oss säga idén att skriva en text om att först börja skriva text, uppfyller en till en sådan grad att inget annat får plats. Lite som att bli kär igen efter flera års vardagsrutin. Att hitta den där kärleken. Hela kroppen bara rusar och huvudet upprepar ett mantra och jag antecknar små fraser och ord och meningar tills att jag kan sitta ner och skriva. Om jag inte skriver ner tankarna, meningarna, när de kommer så försvinner – det är sant varenda gång. Längtar efter att kunna sitta stilla och förstå. Den sortens idé behöver texten. En passion. Kanske är det inte så för alla. Det måste väl ändå vara så att varje skrivande person kan hitta sitt eget sätt att skriva. För mig har ingången till en text fungerat olika genom åren, men de senaste säg 7-8 åren har idén varit fundamental i mitt skrivande. Åtminstone för att komma igång. När jag väl har en idé – och det behöver inte alls handla om att säga något som jag skulle ha bestämt redan från början – är skrivandet igång. Idén kan vara en bild jag ser, en känsla jag vill uttrycka, en tankegång eller en företeelse jag vill undersöka – det vill säga skriva om. Det kan verkligen vara lite vad som helst så länge det fungerar som en utlösande faktor. En del idéer, ganska många ändå, kommer liksom aldrig vidare heller. Det måste jag få säga. En del idéer bara stannar där som en liten anteckning. Det kommer nya. Är inte passionen där med en gång, och håller den inte i sig, är det inte värt ansträngningen att börja skriva. Varje text är ett åtagande, ett ansvar.
Senast jag publicerade något, en svit dikter i Lyrikvännen hösten 2016, så var min ingång att jag behövde skriva om de fåglar jag hade utanför fönstret. Det var vår och sommar och fåglarna kvittrade och hade sig. Jag hade knappt skrivit något på rätt länge, varit sjuk och inte kunnat tänka ordentligt. Så att möta passionen igen var välkommet. Jag skrev som besatt under flera dagar. Redigerade. Jag visste nästan inget om fåglar innan. Att de flög, byggde sina bon av kvistar, lade ägg och äter mask – sådana saker som liksom är en del av någon slags ytlig kunskap tillgänglig genom våra muntliga berättelser och enkla iakttagelser. Fågeln är också rikt behängd, laddad, med symbolvärden, som en symbol för fred, flykt eller frihet genom andra delar av kulturerna. Jag kände att där fanns mycket material att hitta, att leta upp, då fågeln redan är så enormt använd av andra konstnärer och fågelvetare och klassificeringsentusiaster. Jag är inte ute efter att skriva om något nytt. Jag är bara ute efter att skriva något med den röst jag erövrar när min erfarenhet möter ett material. Att skriva om något som alla läsare redan har en relation till. Jag är som så många andra, det är antagligen du också. Fast vi alla känner oss unika och självständiga för att vi har fått lära oss att vi borde känna oss så. Jag är inte alls självständig, jag är beroende av många människor omkring mig. Du som läser till exempel.
Jag brukar tänka att det är materialet, språket i materialet, som bestämmer hur texten ska se ut. Men det är inte riktigt sant. Det är en slags syntes av idén, som föder att leta efter material – i det här fallet med fåglarna letade jag i böcker om fåglar, som i sin tur möter alla texter jag skrivit innan och en del jag läst och tagit intryck av. När jag skrev om fåglar tittade jag ut genom det öppna fönstret, lyssnade på fåglarna, såg deras flykt. Fåglarna var överallt i mig. Jag tittar fortfarande närmare på tättingar när de flockas.
Det händer att idén kommer ur materialet. Att jag läser om något och tänker att det här måste jag skriva om. Jag läser mycket mer än jag skriver, jag tror att det är nödvändigt. Ruset kommer och släpper inte taget. Ett bättre uttryck för ruset är kanske flödet, det som en del kallar ’flow’. Att släppa taget om sig själv och sin omgivning och bara uppslukas av läsning och att sedan skriva på ren intuition. Skriva förutsättningslöst och fritt. När jag behärskar mitt material brukar det vara lättare. När jag har det tyst omkring mig och jag har tid på mig att känna lugn nog att skriva blir det lättare. När räkningarna är betalda är det lättare. När jag har rummet för mig själv är det lättare. Frihet är egentligen en överdrift. Jag begränsas av så många saker. Men känslan av frihet i flödesskrivandet finns där. Prova.
Under tiden jag skriver, ofta redan i första texten, första stycket, skapar jag också en form för texten eller texterna. Formen hör, för mig, ofta tätt samman med materialet och vad det är som materialet berättar för mig. I fallet med fågeldikterna så valde jag ut några faktorer som jag tyckte sammanfattade en specifik fågel. Men sedan, när jag skrivit klart dikterna, ser jag att de i ganska hög mån också behandlar helt andra saker. Ett exempel går att hitta i dikten om hustättingen gråsparv:
Gråsparv (passer domesticus)
honan brun utan fläck, hanen grå;
vars kör komplex, vars varsel död,
kärlek — dess livslånga samman
i flock i strån, med foder i nisch
frö med variation, i flock runt tillfälle
synkrona — och på plats härmande
Och egentligen tycker jag om gråsparven, även om dikten tycks peka på något annat. Fast det kanske är en annan sorts läsning, en som jag gör. Jag kan inte undvika att vara en kritisk röstbärare. Min kropp är kritisk. Utsatt för – och utsätter för – kritik. Men det som är viktigt är inte hur jag ser på texten här. Det är viktigt hur texten kan ta ton i dig som läsare, hur jag kan läsa din text och hitta en annan värld som samtidigt speglar min – då mina erfarenheter används för att läsa. Jag skulle gärna läsa din text. Jag hoppas få läsa den. Men jag kommer inte undan att jag tycker att min fågeldikt är politisk – jag läser in politik i allt. Jag tycker allt är politik. Jag tycker allt håller samman. Men det politiska kan mycket väl ligga som en underton i en text om något annat. Bara för att jag, bland annat, identifierar mig som anarkist behöver inte det betyda att jag bara skriver om dekonstruerande strategier. Det är inte så det fungerar. Jag försöker vara anarkist i praktiken.
Det händer så väldigt mycket när en går från idé till ansamlande av material – ibland i omvänd ordning – och vidare ut i text. Jag förändras av att göra mina tankar konkretare. Texten förändras under skrivakten. Skrivakten förändrar skrivakten. Det är alltid en risk att skriva. Jag är en annan person när jag skrivit färdigt en text. Världen är sig inte heller lik. Och jag tänker att det är den här förändringen som skulle kunna vara litteratur, som är konst. Det kan inte finnas ett regelverk att förklara hur en går tillväga för att åstadkomma förändring – inte heller en förändring som måste vara konstant i varje givet ögonblick. En idé utvecklad till ett sammanhang, en hand som griper om andra i sin närhet förändrar idén och världen blir större på grund av detta. Jag tror att vi måste se hur idéerna relaterar till varandra. Hur vår bild av en fågel speglar bilden av den bild vi fått av den från en medvetenhet om historien. Hur varje text är ett arbete med att skapa passager mellan oss som människor. Det tror jag. Vad tror du om det?
Freke Räihä
