Debatt › Litteratur

Den vandrande blicken

Att lära sig skriva genom att läsa är inte att rida på jättarnas axlar utan att traska i deras djupa fotspår. Alla stigar är väl bevandrade, men när jag inte vet om att jag går i någons fotspår kan jag råka gå fel och upptäcka ny mark. Jag behöver begå mina egna misstag.

Detta är inte ett argument mot utbildning i sig, det finns så mycket att lära om världen, inte desto mindre för en författare. Jag är helt säker att mina fyra års studier i socialt arbete har gett mig mer teoretisk kunskap om de världar jag utforskar än ett litteraturprogram kunnat ge. Litterär analys är ett teoretiskt fält, liksom etnologi och historia, men skönlitterärt skrivande är ett hantverk, ett hantverk utan goda tekniska handböcker eller användbara verktyg men fullt av heta åsikter, som t ex den här.

Jag skriver ord jag inte funnit och upptäcker världar jag inte har tillgång till. Det är en resa som inte kan planeras, det är tankar som inte kan struktureras på förhand och platser som blir hemlika först i det ögonblick de uppträder på papperet, annars vore de statyer av andra böcker. Det som kommer ut är inte något helt nytt, liksom ett nyfött barn består det av redan existerande partiklar, men det kryper sina egna vägar. Jag låtsas inte som att mina romankaraktärer inte kommer från mina personliga erfarenheter, eller att de bygger vidare på tidigare berättelser, men de bråkar och rebellerar. Jakten efter deras motivation slutar alltid med att de linkar iväg i horisonten medan jag lägger undan pennan och söker andra.

Skulle detta inte gälla för en utbildad författare? Vad är det jag besitter som de saknar? Mitt enda skrivarverktyg är stundens infall. Det är ett trubbigare verktyg än klassisk dramaturgi eller innantillkunskaper om litterär kanon, men mitt skrivande är inte kirurgi utan vandring. Den vandrande blicken, det breda kunnandet men mest av allt det nyfikna sinnet. Det finns gott om frisk luft utanför skrivarlyan.

Jag är förstås emot rådet att ”skriva vad jag vet”, och ännu mer rebellerar jag mot trenden att skriva om mig själv, som om djupare sanningar om livet gömdes inom och kunde grävas ut genom introspektion. Det verkar som om ju mörkare mina bekännelser är, ju mer självcentrerade mina ambitioner, desto närmare skulle mitt skrivande betraktas representera de djupare sanningarna om livet. Men för det första är det uppenbart svårare att hålla nödvändig distans till sitt studieobjekt om objektet är jag själv och för det andra kunde ingen ifrågasätta mitt omdöme som är fallet när jag skrivit om en fiktiv eller historisk karaktär.

Av alla myriader av saker vi kan lära oss av att läsa skönlitteratur, är hur man skriver skönlitteratur inte dess huvudämne. Dessutom, att tala med, läsa och analysera andra författare borde inte vara författares främsta källa till litterär inspiration.

Jag är fortfarande nybörjare, jag har skrivit ett fåtal romaner och publicerat ännu färre. Men jag är författare, och skulle det vara så att du är det med; ta ingen notis av vad jag skrivit ovan. Gör dina egna misstag så gör jag mina. Men behåll din blick vandrande, så du inte råkar snubbla på världen, med näsan trycksvart av färdiga formuleringar.

Mikael Berglund debuterade 2015 med Ett föremåls berättelse om obesvar (Albert Bonniers), släpper nytt i februari på samma förlag. Läs parallelltexten till den kommande romanen med samma namn här.

Bild Peter Jönsson

Analys › Musik

En intim kväll på Tele2

Den här lördagen är nog den sista sommardagen. De två briljanta kvinnorna i Deap Vally säger att det är vackert här. Sen spelar de I Call Hell som ett jävla godståg för en halvfull arena, och Smile More. Jag slås av vilken fantastisk trumslagare Julie Edwards är, det är hårt och snabbt och tydligt och exakt hela tiden, och hur glad jag är att de finns kvar, och hur de blivit bättre sen 2012 när jag var i runda slängar lika arg. De tackar artigt och omriggningen tar säkert en halvtimme.

–

De står väldigt nära varandra nästan hela tiden, Flea och Josh Klinghoffer. Ansikte mot ansikte, öga mot öga, knappt luft emellan, det ser så intimt ut att jag nästan blir generad. Det känns som att råka hamna lite för nära två som tar avsked, eller återses, på en tågperrong.

I inledningen står de så mycket nära Chad Smiths trumpodie, en omfamning, en klassisk huddle, de står där och spelar med varandra, gungar igång Can’t Stop, inramade av Kiedis som studsar lite…kontrollerat sådär, som jag antar att en gör när en inte längre är 20 och vet om det men kroppen är ens instrument så det är inte som att det går att bara sluta med hur som helst.

—

Jag har lyssnat på nya skivan lite pliktskyldigt utan att riktigt fastna för något, men det är precis så upplyftande som jag hoppats att höra ett par spår live. Dark Necessities är avrundat vacker. Från taket hänger många lysande stavar som hissas upp och ner, jag tänker på kärnreaktorer och bränslestavar och energiutveckling. Ett välkomponerat set, som skulle bli en bra låtlista. Blood Sugar Sex Magik kommer som en liten och väldigt glad överraskning, jag har älskat den i så många tonår, det var inte varje vecka vi fick höra en mansröst beskriva aktiv kvinnlig sexualitet på ett positivt och suggestivt sätt, som något fysiskt, välkommet och magiskt.

Publiken är hälften ung och hälften gammal. Bokstavligen. Det som förundrar mig med den unga halvan är inte att de är där alls, utan vad de verkar vilja höra. Om du har en av världens bästa nu levande basister på en scen, varför vill du helst av allt höra låtar där han spelar raka åttondelar? By The Way-fans, jag pratar om er nu, stäm mig. Den andra halvan är vi som lärt oss tro att vi inte är gamla, som övertygats om att 40 är det nya 20, men här är det inte längre möjligt att väja för sanningen: även Antony Kiedis börjar bli mjuk i konturerna.

Inte Flea. Flea är evig och går på händer över scenen. Klinghoffer är ung nånstans där under luggen. Den enda gången jag skymtar hans ansikte så är hans uttryck ett av naken glädje. Intimiteten igen! Vad skulle det annars vara att spela tillsammans? Om inte närhet. Att fylla med vad som helst, som vilken relation som helst. Musik som relation, instrument som känselspröt.

—

Jag tror de spelar bra, det är lite svårt att avgöra i ekohelvetet som är Tele2 arena. Det är första gången jag är där så det är svårt att veta om det är mig eller mixen eller något annat det är fel på men jag får det bekräftat redan nästa dag via FOH-teknikerns Instagram. De gitarrtunga låtarna låter bäst. Basen tar fler än ett varv runt läktaren. Överväger att flytta på mig men föreställer mig att det är ungefär lika illa överallt.

Under en annan sån där rak topplistelåt från tidigt 2000-tal går jag ut i lobbyn och köper kaffe och Ramlösa som tvångshälls ur sin plastflaska ner i en halvliters pappersmugg. Gör det ondare att få en plastflaska i huvudet än en pappersmugg? Vem dricker kaffe på en konsert? Den andra halvan.

—

Extranumret kräver flera minuters övertalning, jag är fånigt förtjust i sånt, det finns inget mer avtändande än artister som kommer springande tillbaka efter mindre än 30 sekunder. Vi vet att det är en ritual men det känns bättre om vi tar den på allvar. Som om någon på allvar trodde att vi skulle behöva gå hem utan att ha hört Give It Away. Men inte utan att först ha tänt alla våra mobillampor som en stjärnhimmel som lyser upp hela arenan. Allt var verkligen inte bättre förr och dessutom är det ju ingen jävel som röker längre så tack o lov för smartphones.

Give It Away, ja. 895 kronor kostade biljetten, lucky me swimming in my ability, dancing down on life with agility, men vi kanske inte bryr oss om sånt längre för vi är urban medelklass nu och allt är konsumtion så varför inte musiken också? 16-årsversionen vill dansa och skrika men det är för sent. I biljettpriset ingick skivan – en dryg vecka senare får jag en fysisk CD i brevlådan. Där ligger den på hallgolvet som en anakronism, fallen genom rumtiden. Jag tänker på intimiteten igen, om den verkligen hördes eller om jag inbillade mig. Jag lyssnar på skivan för att få ledning, men hör den inte.

52nvn50k-jpg-large

Av Frida Hjelm

Verk › Politik

Löfven-inspirerat tal* till Sverige

Mitt Europa bygger inte murar!

Vi måste ha samma nivå som alla andra!

Jag kommer alltid att stå upp för asylrätten!

Det här är en ohållbar situation!

Vi ska fortsätta vara ett land, som bär solidariteten som vår största stolthet!

Målet är att få fler människor att söka asyl i andra EU-länder än Sverige!

Vi hjälps åt när nöden är stor!

Vi behöver bara lite andrum!

Jag sörjer Alan!

Ingen människa kan längre vara en ö!

Vårt land kommer aktivt stå upp för de människor som utsätts för krig och förtryck!

Det kräver att vi kraftigt får ner antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige!

Det är viktigt att människor inte utnyttjas på våra arbetsplatser!

Vi gör dem i själva verket en stor tjänst när vi kastar ut dem ur landet!

Slutenhet har aldrig varit Sveriges väg!

 

*Observera att den förda politiken gäller.

img_2063_edit-2

Verk › Litteratur

Inför sorgen är ingen jämlik

Stellan Beckman skriver om Litteratur, sorg, och döden

“Vi har samlats här idag för att ta farväl av…” Prästens ord fick hjärtat att hoppa till en extra gång. Jag satt där på kyrkobänken, omgärdad av kända och okända som alla var bekanta med den som låg i kistan. En månad hade gått, och ännu fler skulle gå, innan det blev uppenbart vad som egentligen hade skett. Sedan dagen då jag satt i kyrkan kom prästens ord att dyka upp i huvudet när jag minst anade det. På jobbet, vid datorn, när jag diskade, en promenad i skogen.

Det brukar sägas att inför döden är vi alla lika. Men det finns en sak som skiljer människor åt när det kommer till döden: sorgen. Alla människor känner sorg, vissa mer och andra mindre. Mycket beror på den relation vi haft med den döde. Att bearbeta sorgen, och saknaden, kan te sig olika från person till person, tack vare detta.

Ibland kan det fungera att resa bort, om inte fysiskt så med litteraturen, om så bara för en stund kunna glömma sorgen och komma tillbaka starkare, eller för att helt enkelt finna något som bekräftar ens känslor. Litteratur fungerar fruktansvärt bra för att bekräfta de flesta känslor, även om sorgen är på något sätt svårare att finna i litterär gestaltning. Med det menar jag att sorgen inte är obefintlig, men att man oftast väljer att ta med sorgen som en interlude till andra känslor. Eller kanske ett lyckligt slut.

En författare som jag funnit ge två skildringar om sorgearbetet som jag gillar, är Douglas Coupland. Han kanske inte är den förste författern du tänker dig skulle behandla sorg. Från början en konstnär född och bosatt i Kanada har han gjort sig ett namn som författare och samtidsskildrare där bland annat romanerna Generation X och Mikroslavar är mest kända. Att hans övriga romaner sällan lyfts fram är däremot en gåta. Och då främst de sorgliga Girlfriend In A Coma och Hey Nostradamus!, som jag kom att söka mig till i min sorgeprocess.

Girlfriend In A Coma publicerades 1998 och Hey Nostradamus! 2003. Hur stor betydelse har gapet på 15 år mellan böckerna? Jag skulle kunna vara klyschig och säga att Hey Nostradamus! framstår som mer mogen. Girlfriend In A Coma innefattar en sorts post-apokalyptisk historia, och kan ibland framstå som lite vimsig. Det är inget fel med humor blandat i sorg och världarnas förfall men det riskerar ju alltid att stöta bort läsaren. Men om vi bortser från de märkbara skillnaderna finner vi att båda böckerna har karaktärer som är lätta att sympatisera med. Eller vänta, jag skulle nog säga att det minimala karaktärsgalleri som Hey Nostradamus! har till sitt förfogande framstår som att ge karaktärerna mer plats att bre ut sig och sin sorg.

Båda böckerna har snarlika teman och utgångspunkter – livet efter döden, sorg, tro – och båda inleder med en död person som berättar om sitt liv och hur de dog. Den döde personen fungerar som en tongivare, en som presenterar sin relation med resten av karaktärerna och fångar upp läsaren. De första kapitlena fungerar nästan som referat för en egen roman eller längre novell, men som läsare inser man snart att romanerna fokuserar på de som blev kvar i livet.

Jag vet inte riktigt vad Coupland själv tänkte när han valde att introducera romanerna med en död person som får föra sin talan. Men då jag vet att Coupland har vuxit upp som, och fortfarande är, en ateist, ser jag greppet inte bara som ett bekvämt sätt att presentera romanens upplägg, utan också ett sätt att tolka “livet efter detta”. Ja, det måste innebära att det enda “livet efter detta” som finns är sorgen efter den döde, för visst känns det som en annan värld när någon går bort? Ibland kanske det bara är en känd artist som fanns där när vi växte upp, eller din mormor, eller en vän, och alla som känner dem reagerar på deras död. De sörjande får mycket att stå i. Man kommer till insikter. Livet är kort. Livet är ynkligt. När någon dör ändras vår plats i tillvaron, våra relationer kanske tar en ny bana, andra kanske stannar upp helt.

Med respekt för den nyfikne vill jag inte avslöja allt för mycket om romanernas innehåll, men jag måste ändå säga någonting om slutet. Båda romanerna slutar olyckligt, eller rättare sagt så slutar de inte alls. Båda böckerna framstår som att de lämnar mycket åt läsaren att tänka över när sista sidan har vänts. Efter att ha läst Girlfriend In A Coma och Hey Nostradamus! är det många trådar som hänger kvar. Visst kan det framstå slarvigt, men “livet efter döden” lämnar många trådar åt de sörjande. Ibland kanske de tar en eller två av trådarna och syr ihop ett täcke att gömma sig under. De gör den döde till en religion, och visst kan det vara så att en religion, eller litteratur, kan skänka tröst i sorgen, men det viktigaste – tror jag – är att när någon går bort ska alla korten läggas på borden. Låt de kvarlevande få se alla nyanser och masker som den döde burit genom livet.

Oavsett hur mycket vi får läsa om döden, eller sorgen över de döda, kan det aldrig förbereda oss för när anhöriga går bort. Vi tar livet för givet, levande människor för givet, och det är kanske vad som gör chocken så stor. Döden är lätt att acceptera, men svårare att förstå, och sorgen underlättar inte processen i att “gå vidare”. Andra människor, ens egen religion (förutsatt att du har den), eller kanske litteratur, kan skänka tröst under sorgen. Det kan ge dig en känsla av att du inte är ensam om att tänka över döden och behandla din sorg. Ja, någonstans kanske litteraturen självt framstår som en religion, om inte bara i det att många är dedikerade bokmalar och andra, som jag själv, som bara vill finna tröst i att inte vara ensam i sin sorg. Tiden läker alla sår, sägs det, men ärret finns kvar.

stellan_2upp

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

Femte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1, del 2, del 3, och del 4, så gör gärna det först. 

Hon är acklimatiserad

Var det pojken från Gud som sålde mig armbandet med paletten? Tänk om jag verkligen har träffat honom förut. Tänk om jag träffar honom igen, sa jag till Hanin, min kusin, när jag berättade för henne om mitt möte med honom. Det var hon som körde bilen när vi passerade Qalandiya den där gången vi skulle till Jeriko och en pojke bad oss köpa hans armband. Jag ville ha armbandet för att jag tyckte det var fint, men Hanin verkade inte särskilt intresserad, hon vill mest bara bli av med pojken som hängde vid hennes sida av bilen. Hon låtsades verka intresserad när jag nämnde pojken för henne. Det brukar hon göra när jag berättar saker. Alltså, låtsas. Det som intresserar mig är ofta ingenting som väcker henne till liv. Hon är ärlig och säger att hon inte minns honom. Men jag minns. Jag minns hur hon bad honom försvinna, och rullade upp fönsterrutan.

Jag steg ut ur bilen som stod stilla i bilkö i väntan på ännu en passkontroll. Jag gick fram till honom, gav honom 5 shekel, och helt plötsligt var jag omringad av 10 andra pojkar och flickor som även dom hade något att sälja. Barnen skrek och sänkte sina priser i hopp om försäljning, i hopp om mat för dagen, kanske. Jag rotar i fickorna utan framgång. Jag har inga mynt säger jag demonstrerande och sedan väcks jag ur kaoset av ett skrik. Hanin tutade och skrek att jag skulle gå och sätta mig i bilen. Vi kör. Ja, jag minns hur vi sedan blir tillsagda att köra åt sidan och en israelisk soldat ber oss att stiga ut ur bilen. Han frågar oss om vart vi ska. Hanin lämnar fram sitt id-kort och svarar, med en tom ton: Jeriko. Jag är tyst och lämnar fram mitt pass. Hans blick är trött. Tom. Han ber Hanin öppna bakluckan, men tittar knappt, sen är han klar. Vi får sätta oss i bilen och fortsätta vår väg. Hon skruvar upp musiken i bilen och kör. Mina tankar var tomma, lika tomma som Hanins röst, lika tomma som soldatens blick. Jag njuter av det tomma, av tanken att kunna låtsas som om det aldrig hänt. Tomt. Bergen är så vackra efter Qalandiya.

Vi två är som natt och dag, då jag är natt eftersom jag håller mig vaken när Hanin sover för att överleva.
Hanin är en annan slags palestinier, en som jag inte så ofta träffar men som det finns en hel del utav. Hon är högutbildad, en läkare i unga år, och hon är vacker. Hennes mörka och stora ögon blir större när hon målar dem i svart kajal, vilket tillhör hennes vardagliga smink. Hennes läppar kläs i rött och hennes nyfönade hår från det dagliga frisörbesöket är som pricken över i:et när klackarna bär upp hennes redan långa ben. Hon kör till jobbet fastän hon bor i en lägenhet mitt i centrala Ramallah vid kliniken – ett gångavstånd mellan kafét och vattenpipan på bara några få sekunder.

Hanin är ofta glad – noll bekymmer – och tänker aldrig på jobbiga saker, fastän allt runtom henne är skitjobbigt. Hon är acklimatiserad. Det är som att hon avskrivit sig allt som har med Palestinas ockupation att göra. Jag antar att det är lättare att leva så, och kanske  det enda sättet att överleva på. Jag tänker efter och inser att jag aldrig hört henne klaga på de timslånga köerna vi delat vid diverse passkontroller och aldrig hör jag henne nämna någonting om havet. Havet. Jag tror aldrig hon har varit där. Fan. Jag måste ta henne till havet. Känslan av att ta med Hanin någonstans utanför den här bubblan har aldrig varit så här sympatisk. Den har aldrig känts så här nödvändig förut. Det känns nästan som om hon är sjuk och att jag kan läka henne.

Människor här lever sina liv i en kollektivt skapad låtsasbubbla, eller låtsasbubblor som sedan blir trygga punkter för dem att leva i. Men, i själva verket befinner de sig i en orimlig acceptans av ett fientligt levnadssätt och inhumana omständigheter. Jag brukar kalla det för en förbannelse. En sanning i en lögn. Ett liv på tippande tå. Ett minfält. Ett fängelse. Ett ockuperat Palestina. Så, grattis, sionismen. Grattis, Israel. Grattis, världen… Ni har även lyckats lura den drabbade att vara okej med att leva ett liv som fånge, i sitt hem, i sin kultur, utanför havet och runt om olivkvistarna som brinner.

När jag börjar tänka är då jag inser att jag blir knäpp, knäpp av kärlek och knäpp av oron som framkallas inom mig när jag vandrar på dessa gator, över dessa berg och luften är lik ett sopavfall i en öken med toppar av den godaste maten och den sötaste drycken. Men, kanske behövs det inte längre tänkas efter utan istället en insikt ur en acceptans: allt är inte så konstigt. För visst är det inte konstigt att folk här bli lite knäppa. Lite mer desperata, hjälplösa, eller kanske lite mer omänskliga eftersom det inte finns något mänskligt med att inte kunna andas eller le, gråta eller skratta på ett hustak i Gaza utan att bli splitter av granater, bomber och dö. Begravd i ruiner. Bortglömd, utan att fått skrika, eller ens blivit hörd. Även tystnaden har slutat tala, och människor är inte ens stumma utan det mumlas högt och Babels torn byggs högre utan destination, med misskommunikation, och så faller det vi kallar människa. För här finns det ingen rätt att leva ett värdig liv. Tystnad.

Jag slutar tänka. Jag hör fågelkvitter. Hanin sitter bredvid mig på balkongen. Jag ser hur hon fingrar efter nya inlägg i sin Facebook feed, att gilla, att kommentera, att bedöva sig i. Jag blundar. Jag lyssnar på fåglarnas sång om Palestina, en sång bakom bergen, bakom havet, bakom Israel. Jag blundar och lyssnar. Men inte Hanin, för Hanin hör inte fågelkvitter. Hanin andas inte bergens stillhet. Hanin känner inte till frihet, som jag.

av Dima Lina Yassin

Intervju › Musik
No One Notice – Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

No One Notice – Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

No One Notice är en konceptuell video av Adele Kosman och Hanna Westerling till låten ‘No One Notice’ av AMKosman.

–

Berätta kort om No One Notice.

Adele: Kollektionen gick under temat “fake” vilket jag översatte till att känna sig fake. Fake i att man låstas saker och att man då känner eller har skuld. Skuld är också kollektiv skuld, vilket människor bär mycket av. Mycket av skulden är ju från och av varann genom att behandla varann dåligt, men för mig är den yttersta skulden det vi gör mot naturen och dess djur. Att vi totalt förstör något så nödvändigt, vackert och oskyldigt. Som också leder oss mot vår undergång… men det blir ett annat projekt.

Hanna: Både låten och kollektionen som är med i videon handlar om ett missnöje och ett ifrågasättande. Ett ifrågasättande om hur världen ser ut idag, hur människor beter sig emot varandra och emot miljön. När vi gjorde videon hade båda idéer som vi sedan mixade ihop till denna konceptuella musikvideon.

–
Varför titeln No One Notice?

Adele: ‘No one notice’ skulden. Men i sin ursprungliga mer personliga form: Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

–
Är konst ett bra medel för miljöaktivism?

Adele: Att göra konst med rötter i politiska frågor/aktivism eller med ett tydligt politiskt syfte är precis lika viktigt som att bedriva politiska frågor alternativt organiserad aktivism. Allt behövs, och allt kan göra skillnad. Det är konstnärens jobb att ligga i framkanten och bana väg för resten av befolkningen.

Hanna: Jag tycker det är viktigt att frågor lyfts upp på olika sätt så att så många som möjligt kan ta del av dem. Och det är intressant och kul att få ut sin poäng genom något visuellt och inte bara att skriva eller prata om det. Att konst som handlar om exempelvis miljöfrågor kan skapa kommunikation och diskussion mellan folk som inte känner varandra är intressant.

Se videon här:

Verk › Litteratur
I stormens öga

I stormens öga

En gång skrev jag en krönika om att det mest fantastiska och det mest skrämmande som finns är ett tomt papper, där du som sitter framför det vet att beroende på vilket sätt du rör pennan kan måla ett mästerverk, skriva något som får Nobel- eller Pulitzerpriset, eller skapa något som är fullständigt meningslöst som ingen någonsin kommer att bry sig om, förutom den som plockar upp skräpet från ditt hus. Ibland är det så och ibland är det ett kall från det inre som måste stillas – saker som måste sägas, måste få känslomässigt utlopp och ge en mental befrielse. Katarsis, en själslig rening som tar ditt sinne gisslan. På detta sätt är det även med musiken.

Vissa saker låter sig inte helt enkelt inte vänta. Som en krypande, kittlande känsla rullar melodin vidare i huvudet; den kräver att bli fullständig, att bli hel. Om natten kommer den oinbjuden till fronten av tankarna och stannar där, ältandes, gnällandes och otillfredställd – min fantasis skapelse som rycker och sliter i obehagliga känslor jag begravt bakom lager av känslokall, tystlåten norrländsk maskulinitet. Jag suckar inombords, vänder på mig för att hitta en bekvämare ställning, försöker att tänka på något annat men sömntåget kommer aldrig till stationen. Melodin kommer tillbaka, nu på högre volym, och tvingar till sig min uppmärksamhet. Den sticker som en kniv i gamla sår – jag fäller en tår och kapitulerar. Ingen rast och ingen ro förrän jag skrivit klart låten om min framlidne far.

Jag har haft sömnbesvär nu i ungefär två år. Många sömnlösa nätter där jag legat och rullat i sängen i timtal innan jag slutligen ger upp, tar på mig morgonrocken och går upp i den mörka lägenheten. Ibland har jag gått ut på uteplatsen, rökt en cigarett och funderat över alla de kaotiska tankar och känslor som drabbar samman i mitt huvud när jag slappnar av. Andra gånger har jag hamnat framför datorn där jag skrivit en text, lyssnat på musik och sippat på örtte. Ibland hjälper det, andra gånger inte. Stressbesvär, en efterverkning av åratal av kriser, som helt enkelt inte vill upphöra. Nu för tiden spänner jag i alla fall bara käken när jag ska sova.

När jag står framför mikrofonen, med nedtonat ljus och strålkastarsken, är jag plötsligt i en annan värld. Rytmen, volymen, vibrationerna i luften och den förväntansfulla spänningen över hur musiken kommer att flöda, dansa och vandra, befriar mitt modesta sinne. När jag tar till ton lyfter jag mentalt från marken som en frisläppt storm, surfandes på vågen av instrumentella noter som flödar genom rummet. När det dessutom är jag som skrivit texten och fyllt flodvågen av ljud med mening, där jag lyckats matcha musikens temperament med ord, fraser och vibraton, då känns det som att musiken skriver sig själv och jag bara är med på den underbara resa som den erbjuder. Med den färdas jag mellan himmel och helvete, från död och förlust till kärlek och pånyttfödelse. Jag vrålar ut min frustration över en värld som tumlar allt längre ner mot avgrunden, mot orättvisan och oförståelsen människor emellan, där rädsla och främlingskap får regera framför medkänsla och kunskap. Tillsammans lyfter vi mot nya höjder, skrattar åt världens absurditet och skålar för framtiden.

Den sista tonen vibrerar mot den omkringliggande tystnaden, ett sista fade out och showen är över. Mikrofonen kopplas ut, kablar rullas ihop och högtalare stängs av. Vi tackar för denna gång och ljusen släcks med en förhoppning om att snart ses igen. Jag lägger ner pennan och konstaterar att det sista ordet är skrivet på låten som vi började jobba med bara tidigare samma dag. En sista klunk örtte slinker ner från den nu kalla koppen – kanske kan jag till slut få sova.

Jag är en musikalisk idiot i himmelriket – själv med oerhört begränsade kunskaper om hur man bygger ihop musik, med bristfälligt taktsinne, blind för noter och helt utan talang för instrument – omgiven av instrumentellt kunniga. Min röst är en annan historia, omsorgsfullt byggd med fullständig passion, där åratal av egenhändig övning ackompanjerats av ett fåtal sånglektioner för finslipning. Den är min följeslagare, min beskyddare och mitt vapen, genom hårda tider och i mitt huvud snurrar melodier konstant, både önskvärda och hatade, och jag skulle aldrig önska mig något annat.

Oscar Sedholm

Cover photo: Falk Lademann

Analys › PerspektivPolitik
Eros och befrielsen

Eros och befrielsen

För några år sedan bodde jag en timme utanför San Francisco. Det var en ensam tillvaro (även bland vänner), mest – tror jag – på grund av mina lögner. Det var plågsamt att se hur vänner förstod att jag ljög men av medömkan skonade mig det förnedrande avslöjandet; det var nog det värsta, deras ömkan. I min exil i lögnernas land brukade jag köra in till Castro street för att läsa på caféer och driva omkring planlöst. Castro har en fantastisk gammal biograf som visar klassiker i celluloidformat. Paradisets barn av Carné, Hitchcocks Vertigo, där San Francisco aldrig filmats vackrare, i strålande Technicolor. Jag har hört att somliga finner den sociala skammen i att gå på bio själv som olidlig, men här var det många som gick själva, försjunkna i en anonym gemenskap.

Castro har inte bara en fin biosalong; gatan är mest känd för sin legendariska status i HBTQ-kampen. I den ojämna efterkrigsboomens USA flydde medelklassen från städerna på 60-talet, ett fenomen känt som “white flight”. Castro streets rymliga hus i löjlig viktoriansk pastisch stod tomma och stadda i förfall. De låga hyrorna lockade lyckosökare som redan innan bosatt sig i San Francisco efter att militären portat dem från tjänst under andra världskriget. Staden hade blivit ett väntrum för den avvikande sexualitetens patienter (homosexualitet ses alltjämt som en patologi), och den sexuella frigörelsen lät inte vänta på sig.

Freud gav inte mycket för sexuell frigörelse. Sanningen att säga så gav han inte mycket för frigörelse överhuvudtaget. Människan vet inte vad hon vill, dömd som hon är till evig vantrivsel. Men hans vänsterprasslande efterföljare – Wilhelm Reich och Marcuse till exempel – skulle syndigt ägna sig åt orgasmens frigörande potential. Ett bra fritt knull, ett bra fritt samhälle. Egentligen är det inte så konstigt. Orgasmen frigör endorfin, musklerna slappnar av, spänningen släpper taget om kroppen, och tankarna lösgör sig från ångest. Den lilla döden, som fransmännen kallar kvinnlig orgasm, borde leda till en mer harmonisk återfödelse.

Men sexualitet är så mycket mer än bara akten, den strikt avgränsade uppmaningen ovanifrån (eller, för de mer biologiskt lagda, från artens inneboende strävan) “var fruktsamma och föröka er” – sex är, bortom lustprincipen, lögn, svek, våld, makt. Som de flesta människor är jag en lögnare, och förutom pengar är det sex jag ljugit om mest.

På Castro Street brukade jag traska ensam. Människors sexualitet ter sig helt obegriplig för den som är utestängd från gemenskapen. Antingen obegriplig, eller helig, ouppnåeligt vacker; för ännu andra, hotfull och inkräktande. Jag valde obegriplig. Den ensamme vandrarens drömmerier är alltid grandiosa, och han kan genom en tankerörelse ställa sig över andra. Deras sexualitet antog för mig skepnaden av ett absurt spektakel.

Efter biobesöken hade skymningen lagt sig över Castro Street, och barerna började fyllas. Castros manliga bartenders är generellt nakna, förutom ett litet skynke över könet som knappast är en eftergift till blygsamheten. Som gata är den märkbar i sin totala acceptans av gaykultur – en hyllningskarneval för det udda, något som känns befriande i en tid då HBTQ-rörelsen verkar satsa på att framställa sig som så vanlig som möjligt. En rekvisita hos verklighetens folk.

Om Freud var en man av sin tid så var Zoologen Alfred Kinsey en veritabel utställningspjäs av efterkrigstidens sociala ingenjörskonst. När han och hans forskarlag ville undersöka sexualiteten hos ”The Human Female” och ”The Human Male” så var det med ett empiriskt underlag; Freuds teorier förkastades som ovetenskapliga, här gällde det att kvantifiera. Mer än tiotusen amerikaner intervjuades om sitt sexliv. Hur många gånger kommer folk? Från vad? På toaletten eller i sängen? Själva eller tillsammans med andra? Med vetenskapens opartiska öga tog Kinsey – utan att censurera – emot uppgifter om nekrofili, parafili, pedofili, ja alla sorters fili som kan tänkas uppstå i den mänskliga sexualiteten. Hans forskarlag sorterade sedan all statistik efter klass, etnisk grupp och kultur, gift eller ogift, ålder, när intervjuobjektet hamnade i puberteten, utbildningsnivå, föräldrarnas yrke, uppväxt på landsbygd eller stad, religion och geografiskt ursprung. Resultaten var ett giftpiller för femtiotalets sexualmoral, och rapporten kan sägas vara en öppning in till det mer sexualliberala 60-talet.

När jag söker om information relevant till Kinsey snubblar jag över en artikel från ”Bibeltemplet – webbtidskrift för urkristen tro och väckelse” med rubriken ”DOKTOR ALFRED KINSEY – DET MODERNA SODOMS GRUNDLÄGGARE”. Här blir läsaren upplyst att trots att Kinsey ”bland mycket annat” var ”sadomasochist, bisexuell och blottare” så är hans forskning (vilket artikeln skriver inom citationstecken) för det moderna sodom ”vad Darwin är för evolutionisterna och Marx för kommunisterna”. Eld och svavel utlovas, och om jag får gissa så räknas San Francisco till de moderna städerna på slätten.

Med sin avslappnade intervjumetod som garanterade anonymitet fick Kinsey över 12 000 amerikaner att öppna upp om vad dom faktiskt gjorde bakom stängda dörrar, snarare än vad dom borde göra. Det är från Kinseys intervjuserie som den ofta citerade siffran att en av tio är homosexuella kommer. Kinseyrapporten om kvinnlig sexualitet har hela avdelningar om sexdrömmar och onani, och trots Kinseymetodens explicita avstånd från Freud kan en viss influens göra sig hörd när forskarlaget skriver i rapporten att ”onani och sexdrömmar är det bästa sättet att mäta kvinnans inneboende sexualitet”. Kvinnlig onani, som på femtiotalet var höljt i tabu, får en serie av tabeller med variablar som ”Fantasi under onani: sado-masochistisk, homosexuell eller kontakt med djur” eller ”Teknik under onani: klitoris och blygdläppar, muskelspänning, vaginalt införande eller endast med hjälp av fantasi”. Klitoris tar hem segern med 80 %. Slutsatserna fanns där att dra för den som ville – mänsklig sexualitet är förtryckt av samhällets och kulturens normer, undangömd i ett giftskåp där Den Lilla Dödens kemikalier skulle förvaras för den bestående ordningens bästa.

Att ställa kvinnans kropp och sexualitet under Vetenskapens Objektiva lupp är visserligen inget nytt, och dikotomin mellan manlig granskare (Kinseys forskare var alla män, förutom några assistenter som var kvinnor) och kvinnligt studieobjekt finns alltjämt i rapporten om kvinnlig sexualitet. Redan 1949 hade de Beauvoirs ”Det andra könet” gjort en vidräkning med den ordning som placerade mannen som skapare och kvinnan som undantaget; Kinsey fann verket ”litterärt intressant”, men avfärdade även de Beauvoir som ”vetenskapligt ointressant”. Väl talat, herr vetenskapsman!

Frågan om sexuell befrielse har nått en nivå av kitsch i dagens samhälle. Begreppet känns larvigt att ens använda. Det överflöd på pornografi som vilken 12-åring som helst med smartphone kan frossa i – är det den sexuella revolutionens frukter? På sätt och vis, antar jag. För ett liberalt samhälle har befrielsen kommit med konsumtionens befrielse – låt dem konsumera, och så löser det sig så småingom. Debatten inom RFSL om prostitution bär på ”den sexuella frigörelsens” motsättningar, men det får vi ta en annan gång.

***

Människor vandrar hand i hand; gatorna fylls av de utstöttas kollektiv, skapat tillsammans när samhället vände ryggen till. På Castro Street vandrar en ensam lögnare som inte ens Doktor Kinsey kunnat locka sanningen ur. Befrielse är ett gemensamt projekt, trots allt.