Vi har alla läst om hemskheterna som inträffade under latinx*kvällen på HBTQ**-klubben Pulse i Orlando, USA, som tog 50 personers liv och lämnade 53 personer med livshotande skador. Nyheterna har lämnat många av oss hopplösa, trötta och med en bitter eftersmak i munnen. Glädjen från förra årets #lovewins har bleknat. En lag som tillåter giftermål utöver heteroförhållanden var verkligen inte tillräcklig för att stoppa den återkommande HBTQ-fobin som är djupt rotad i våra samhällen, och Orlando blev sorligt nog ett bevis över att mer än rätten att få gifta sig behövs. Ett bevis på att Pride inte bara är festligheter utan fortfarande en pågående kamp där paraden fungerar som vår årliga demonstration.
Många satt nervöst framför alla sorters nyhetssidor och sociala medier och tänkte “hoppas att det inte är någon som delar min religion” eller “hoppas mördaren inte delar något i närheten av min etnicitet eller kultur” innan de offentliggjorde vem gärningsmannen i Orlando var. För vi vet. Vi vet vad som händer när förövaren är annat än en vit man. Vi förbereder oss mentalt på att säga ifrån ett X antal gånger att “nej, alla ___ är inte så”. Nu hände det igen. Omar Mateen, mannen bakom attacken, påstås vara muslim, och IS/Daesh hävdar att de låg bakom det hela. Helt plötsligt lider folk av tunnelseende, de börjar ropa saker om att Drumpf hade rätt, att muslimer är problemet, att folk bör rösta på Drumpf för att hålla borta alla terrorister, ett begrepp som enligt dem är synonymt med muslimer. Vi har varit här förr. Det här är inte något nytt. Likhetstecken sätts mellan muslim och terrorist, om och om igen.
Men låt oss stanna till ett ögonblick. Självklart ligger inte cirka 1.6 miljarder muslimska individer bakom attacken i Orlando. Det är rimligt att vilja distansera sig från en mördare, men vad kan vi ta till oss från det här istället för att än en gång distansera oss från det självklara? Vad kan vi bidra med som långsiktigt kan förändra synen på relationen mellan oss muslimer och HBTQ-personer?
Jag är ingen “lärd” imam. Jag kan inte Koranen utantill. Men jag är rätt säker på att det ingenstans i Koranen står att vi ska mörda HBTQ-personer. Islam är en livsstil som lär oss att göra gott för andra, att tillbe Gud, att kämpa för Guds skull, och om att vara vänlig och barmhärtig mot våra medmänniskor. Ändå är HBTQ-fobin så stark att vår medmänsklighet inte räcker till. Vi ropar “inte alla muslimer” i samma andetag som vi kallar folk för kafir (ett nedvärderande begrepp som används mot framförallt icke-muslimer) för att deras kön eller sexualitet inte passar vår världsbild. Vi menar på att mord inte är tillåtet inom Islam, att Islam står för fred, och ändå sprids så mycket hat bland oss, så mycket hat att det orsakar våld, så mycket hat att folk mister livet. Fem av över 50 muslimska länder har än idag lag på att homosexualla ska straffas med döden. Hur kan vi tillåta detta? Hur kan vi fortsätta kalla oss oskyldiga när så många av oss är skyldiga till att sprida HBTQ-fobi? Gärningsmannens handlingar i Orlando hade inget att göra med Islam, men det hade allt att göra med den miljön vi har skapat. En miljö där en hälsosam kommunikation knappt existerar. En miljö där vi inte pratar om sexualitet. En miljö där vi tillåter rädsla, självhat och aggressioner ta över när det handlar om ämnen som vi inte vill eller vågar ta oss an. Vi kan inte fortsätta smyga runt problemen inom våra kretsar i rädslan av att det ska tolkas som islamofobi.
Muslimer är inte de enda som sprider HBTQ-fobi. HBTQ-fobin sträcker sig utöver religiösa och geografiska gränser, men vi muslimer har ett problem med HBTQ-fobi, och vi måste lära oss att erkänna det för att kunna gå vidare och ta itu med problemen. Det räcker inte med att ett par individer kallar sig “progressiva muslimer” och klappar sig själva på axeln för att de inte är “som de andra muslimerna”. Vi måste lära varandra. Vi måste våga prata om våra brister. Vi måste begripa att det är fel att stämpla människors existens som haram. Vi måste förstå att vi inte sitter på en position där vi får döma. Vi måste våga stå upp för varandra, även när vi inte delar varandras tro, kön eller sexualitet. Vi måste våga agera som medmänniskor.
Det kommer inte att vara lätt. Det är aldrig lätt. HBTQ-fobin är trots allt en struktur, precis som sexism och rasism. Det är hat som har fått gro i flera århundraden, över hela världen. Men det går att bekämpa så länge vi går ihop och håller ihop.
Inte för att låta klyschig, men jag vill uppmuntra mina muslimska syskon till att nu under Ramadan våga visa att era gärningar inte har något att göra med Shaytan. Ta ansvar för dina åsikter och ditt agerande. Be en bön för de berörda i Orlando, och en bön för att vi muslimer ska våga ha modet att hjälpa våra syskon i nöd. Var en del av förändringen istället för en del av problemet. Om du är osäker på vart du står, ta vägledning av hur vår profet Muhammad (SAW) var en av de mest barmhärtiga, som behandlade alla sina medmänniskor med godhet och tolerans.
Jag vill avsluta denna text med att säga att ja, det är svårt att diskutera Islam utan att en massa islamofober försöker använda ens interna kritik emot oss muslimer, speciellt när islamofobin endast växer här i väst. Folk gör allt för att smutskasta Islam. Så jag vill bara poängtera att texten ni har läst är specifikt riktad mot muslimska kretsar. Ni som är icke-muslimer får gärna läsa texten och dela den men de av er som kommer att försöka använda texten för att sprida islamofobi kommer inte att tas emot då detta handlar om självkritik, som alla bör syssla med, vare sig troende eller icke-troende.
Ruhani Islam är lärarstudent och frilansillustratör
