Du hade inte åkt till Paris

Tänker tanken ut

om mig och min barnfria vän

Vi åker till Paris, till Stockholm

fria att förevigtvara i natten

våra kvällar behöver aldrig ta slut

Vi kan ge oss åt

texten,

samtalet,

resan,

stillheten,

tanken

detta överflöd

vi kan stänga dörren och låta disken dö

vi slipper bli avbrutna, vingklippta

ändå ses vi som påvra

Hur då?

Du hade inte åkt till Paris

Jag smakar på det

Jag kämpar redan för att ens läsa en snudd på allt jag vill,

skriva en mening av alla jag vill

få några stunder ute i världen av alla jag vill

Du hade inte åkt till Paris

Jag vet inte varför Simone, Mavis, Emily inte skrev mer om det

om de ens såg det som ett avkall

jag ser det inte så

Jag väljer inte ord framför barn

jag bara säger: att skriva får mig att längta ut ur sömnen

upp till nästa dag

Jag förstår inte bortönskan av möjligheter

tanken om halvheten

vad det är som ska fyllas ut

Familjebilden

som en butikskedja ungefär ett mode

ungefär samma överallt

Och vi förväntas köpa det

Reducera oss själva till repetition

Jag har ingen drift att befruktas

att vara dräktig

att ge mig åt ett barn som inte ens finns

lika galet för mig som mitt begär är för den som har den driften, säkert

Skillnaden är att jag aldrig hör min sanning

Du hade inte åkt till Paris

Jag skulle vilja ha era berättelser systrar

jag vill höra om era resor, passioner, drömmar och förebilder

Jag respekterar er som drevs av barnönskan,

er som blev gravida lite på måfå

er som äntligen fick mening med livet

… alla er, men er har jag hört hört hört

Nu vill jag höra oss andra ett tag

Du hade inte åkt till Paris

Detta att jag ens behöver skriva den här texten

Att någon ser mig stint i ögonen och säger

Du hade inte åkt till Paris

Att det är en kamp att gå rakryggig,

fulländad, i icke-moderskapets nakenhet

min enda kvinnokamp

Att min värsta motståndare är just modern

vars frihet jag övertagit

hennes krav på en väg för mig som inte är min

en fantasilös idé om lyckans definition

Du hade inte åkt till Paris

Och jag är rädd att kanske såra, trampa folk på fötter

föräldrafötter

men

jag måste ha rätt att uttala mig om marginalen

Du hade inte åkt till Paris

Någon av mina föräldravänner snuddar någon gång vid min lycka

att jag är fri

kanske är den uppenbar,

friheten-lyckan

så som deras

barnet-lyckan

Och jag skriver onödigheter

Men ibland undrar jag om inte min lycka är lika dold som föräldrars olycka

Du hade inte åkt till Paris

Så fram med sorgen över vad ni går miste om

det betyder inte att ni ångrar ert liv som det är

det betyder bara att ni är fria

att vi utvidgar bilden

den enfaldiga bilden av vad ett komplett och lyckligt liv är

att vi ser igenom de obligatoriska milstolparna

att vi tänker större än så

att vi låter kronologin vara

Jag vill en friare tanke för våra döttrar

Att vara icke-mor ska vara ett lika synligt alternativ

en lika lyckoinbäddad vision

ett lika skimrande liv

Först då stämmer det

Det ska inte behöva kännas som att man går mot ett tabu

när man yttrar sin natur

vi har olika drifter, c’est tout

Du hade inte åkt till Paris

Och det ska kanske sägas att jag inte säger att jag aldrig kommer att bli förälder

Jag vill bara säga att barn är som fotboll, som skidåkning, som curling,

inget jag längtar efter, därmed inte sagt att jag skulle vägra

Jag vill kunna låta livet hända

utan att titta på kvinnoklockan

Du hade inte åkt till Paris

Jag vill ha förebilder jag med, speglar

vill inte att icke-längtan ska läsas som oförmögenhet eller kyla

Jag längtar, fast efter annat

och som jag föser bort katten som ställer sig i min text

skulle jag förmodligen göra med ett barn som störde i min mening

Du hade inte åkt till Paris

Jag åkte till Paris ja

precis som jag har åkt många gånger till många platser

Jag åker till Paris och jag är fri i Paris

ingen skuld ingen oro

jag ler mot solen och barnen som leker, skriver mina rader, leker med tanken att bosätta mig där, vet att jag skulle kunna, i morgon

solen skiner i mig

vi har alla vår lycka

jag vet att ni har er

kanske vet ni inte att jag har min

kanske är det bara jag som har behov av att ta fram den ur osynligheten

Du hade inte åkt till Paris

Men det gjorde jag, jag åkte till Paris

för jag har axlat min mors frihet

jag bär den

ber att min rygg ska rätas

att jag inte ska hamna på dyra villospår

Du hade inte åkt till Paris

Och jag hade inte behövt komma hem

Slutreplik: Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidans antihjältar

Sarah Hansen Karaduman medverkade i Lys upp skuggorna, en dokumentär om Kartellen. Där uttalade hon sig om relationen mellan Kartellen och bilden av förorten. Något som senare fick en reaktion i Kim Silow Kallenbergs artikel Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidan hjältar som gick upp på Kultwatch 26 mars. Sarah Hansen Karaduman svarade på detta den 18 maj och menade att hon blivit felciterad. Här kommer Kim Silow Kallenbergs slutreplik.

Jag läser Sarah Hansen Karadumans replik på min artikel om Kartellen och tänker för det första att det är roligt att hon har läst den, och för det andra att det är synd att vi tycks missförstå varandra. Hon menar bland annat att jag har felciterat det hon säger i dokumentärfilmen om hiphopgruppen Lys upp skuggorna. Detta är till att börja med något förvånande eftersom jag faktiskt inte alls citerar henne i texten, utan med egna ord sammanfattar vad inslaget med henne handlar om. I hennes text anar jag att hon till och med uppfattar det som att jag medvetet missförstår och missrepresenterar hennes ord för egna syften. Jag förstår dock inte riktigt vilka syften hon tror att dessa är. Så låt oss tala om saken.

Vad gäller Karadumans idé om att fler bilder av förorten behövs i det offentliga samtalet så är jag helt överens med henne. Det talade, skrivna och visuella språket både gestaltar och skapar vår verklighet. Absolut, det är också min övertygelse.

I dokumentärfilmen om Kartellen, som min text handlade om, finns dock ett spår där kritiken mot Kartellen beskrivs och det är också i detta spår Karaduman framträder. Det är i den kontexten jag tolkar det hon säger, och inte utifrån annat hon gjort eller skrivit. Kritiken, som jag uppfattar den, handlar mycket om representativitet. Och mer konkret om representationer av förorten. Här finns det vissa, Karaduman inräknad, som menar att Kartellen inte är representativa för förorten, att deras gestaltning ger en snäv bild av vad det innebär att leva i storstädernas ytterområden. I sin replik skriver Karaduman om Akalla som exempel på detta, och om hur filmskaparna valde att intervjua henne framför höghusen och inte framför 1800-talsgården en bit bort. Det finns så klart ett visst visuellt språk som förknippas med förorten och som även Kartellen reproducerar i sin estetik. Det här är dock en poäng som jag menar gäller för hela genren, med få undantag. Andra musikgenrer har en annan estetik. Men jag förstår ju att det som är laddat här är att olika estetiska uttryck, och olika representationer, också värderas olika och att detta har med makt och handlingsutrymme att göra. Kanske är den kritiken också mer relevant – i det här sammanhanget – att rikta mot filmskaparna och inte i första hand mot min text?

Det jag frågar mig i min text är om Kartellen måste vara representativa för alla i förorten för att få höras. Vad innebär det för dem som lever i det slags utanförskap som gestaltas i många av Kartellens texter att få höra att deras bild av livet och världen inte stämmer, att den är så marginell att den inte finns? Jag menar inte heller att de är ”rösten” för alla kriminella, utan snarare att de är en röst. Karaduman gör sig själv till representant för förorten och uttrycker i filmen att hon inte känner igen den verklighet Kartellen beskriver. Är inte poängen med marginalisering att den drabbar några få i relation till alla oss andra? Ur en sådan synvinkel kan de (det) marginaliserade aldrig vara representativa, men deras berättelser finns trots det. Jag har aldrig påstått, som Karaduman antyder, att Kartellens texter skildrar det alla kriminella i orten har upplevt. Återigen, jag vänder mig mot att idén om representativitet hela tiden återkommer i relation till skildringar av utanförskap.

Och vidare, min skildring av Kartellen bygger inte framförallt på mina egna upplevelser och erfarenheter, på ett personligt plan. Den utgår istället från de livsöden jag mött hos ungdomar i tvångsvården, under mitt fleråriga arbete som behandlingsassistent på ett statligt ungdomshem och som forskare på en annan liknande institution. Hos dessa ungdomar hade just Kartellen en särställning, oavsett om Karaduman menar att andra artister har belyst liknande problematik av att hamna i knas, som hon uttrycker det (borde vi lyssna på dessa istället, eller vad är poängen med detta påstående?). Deras musik utgjorde ett högst centralt populärkulturellt uttryck, som intressant nog motarbetades av många i personalen. Deras musik ansågs försvåra behandlingsarbetet och trigga ungdomarnas problembeteenden (missbruk, kriminalitet). Detta trots att jag kunde se hur musiken blev en del i ett skapande av gemenskap ungdomarna emellan och en del av ett kollektivt motstånd i den situation där de befann sig. Det kunde bland annat ta sig uttryck i att ungdomarna hade allsång och sjöng och rappade med i deras texter. I sin tur ledde detta till att man förbjöd ungdomarna att lyssna på musik gemensamt, den tilläts endast i lurar som en enskild aktivitet.

Liknande åsikter om musikens skadlighet kommer också fram i den offentliga debatten, och jag kan inte undgå att se parallellerna. Det jag frågade mig i arbetet i tvångsvården och det jag frågar mig nu är varför ungdomarnas motivation till att lyssna på musiken inte diskuteras. Varför vill man inte förstå drivkrafterna bakom det: vad musiken berättar för sina lyssnare, vilka känslor den väcker? Det är det budskapet jag vill att vi på allvar försöker lyssna på och i detta är det kanske oviktigt om jag bor i ett helvitt område eller inte (har Karaduman googlat?), eftersom jag inte lyfter fram egna erfarenheter utan istället genom min plattform, och trots allt privilegierade position, vill belysa andra röster.

Slutligen, musik är ett kraftfullt verktyg för att mobilisera känslor, väcka motstånd, skapa identitet och kollektivitet. Däremot överskattas nog ofta dess förmåga något. Karaduman avslutar sin text med att fråga om det är positivt om åttaåriga pojkar endast får Kartellens representationer som förebilder. I detta menar jag att hon ligger farligt nära narrativ om musikens skuld till alla möjliga samhällsproblem. Jag tror inte att musik någonsin kan lastas för drogmissbruk, kriminalitet, skolskjutningar eller något annat. Däremot kan den vara en tröst för de människor som av olika anledningar upplever sådana saker. Kanske kan någon av dessa röster ta vid nu. Jag hoppas det.

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 4)

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 4)

Fjärde delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandyia i Palestina. Har ni inte läst del 1del 2, eller del 3, så gör gärna det först. 

Jag sitter på bussen nu. En annan buss än tidigare denna morgon, jag sitter på nummer 18 bussen som går hela vägen in till Ramallah. Det stämmer att det bara kostar 8 shekel, vilket motsvarar 16 kronor men det är trångt och varmt och folk trängs för att få en plats. Folk är palestinier i denna bussen. Förutom jag då. Jag är en förvirring, en västerläsk version av de själva med en talad arabiska i svensk melodiaccent. Jag blir tittad på och jag blir pekad på och folk frågar mig på engelska var jag kommer ifrån. Jag drömmer mig bort och börjar jag minnas pojkarna jag mötte sommaren 2013.

 

Sommaren 2013 smugglade min vän, Mahmoud, mig igenom en av Västbankens största checkpoints – Qalandyia och jag var inte ens rädd. Trots att Ahmed, en gammal kärlek, bara några dagar tidigare hade blivit intagen på förhör för samma sak. Några vänner till honom hade försökt att smuggla in honom inför en musikfestival på andra sidan muren från Qalandyia. Han blev förnedrad och illa behandlad men när han berättade för andra om det, skrattade han bara. Jag hade svårt att förstå honom då och jag bad honom alltid att sluta när han skrattade och berätta vad dem han använt i redskap för att göra honom illa. Idag gör jag likadant. Ibland skrattar jag med. Jag menar, hur delar man en verklighet som denna utan att sorgligt nog efterapa soldaternas hånfulla flin som lämnar en naken av förnedring efter så många upprepningar. Vad gör man när detta varit ens verklighet så länge man kan minnas och varför slutar man inte förvånas trots den sanning att ockupanterna är maktgalna utan dess like. För en annan är detta ofattbart men för honom är det vardag. För en annan är detta ofattbart men för han själv är detta det enda han fått uppleva, kanske det enda han kommer att uppleva. Jag hoppas inte det men jag vet att varken han eller jag kan se det där ljuset i slutet på tunneln. Och därför skrattar han, och därför skrattar jag och därför skrattar alla mina palestinska vänner.

 

Sommaren 2013 blev jag bestulen på mitt svenska pass på en strand i Tel Aviv. Jag blev bestulen på min mobil och kontanterna i min plånbok och ja, det där passet som säger att jag är jag och att jag är svensk och inte palestinier. I alla fall inte på papper. Mina ägodelar som jag fick behålla den kvällen innan pojkarna på stranden glänste iväg med allt jag ägde var kläderna jag bar på, en halv uppäten falafelrulle och Jim Morissons biografi av Stephen Davis. Min palestinska kärlek som för första gången på 10 år fick se havet i landet han växt upp i kunde inte ha förutspått det som då hände och inte jag heller. Ahmed, hade fått ett ”tasreh”, ett speciellt tillstånd för att besöka andra sidan. ”Andra sidan” så som han och många andra palestinier kallar delen av regionen som 1948 blev staten Israel. Jag hatar att referera till en så vacker plats som “andra sidan”, men jag gör det ändå, vi alla gör det. Det känns mildare så. Och trots allt, så var vi bara glada över att få gå över tillsammans.

 

Sommaren 2013 befann jag mig på svenska ambassaden i Tel Aviv. Jag var sandig, fattig och papperslös. Jag var tröstlös, sömnlös och papperslös. Jag var papperslös.
Jag hade då blivit bestulen på mitt pass men ingen trodde mig. Särskilt inte den svenska ambassaden i Tel Aviv.
När kvinnan i luckan ber mig att upprepa min adress i Göteborg tittar hon tveksamt på mig. Typ, som om jag ljuger. Jag står framför henne med gråten i halsen och har blivit bestulen på mitt svenska pass och hon kunde inte bry sig mindre. Hennes ansikte visade hennes förvirring. 1. Hon inte ser svensk ut. 2. Hon kommer från andra sidan (alltså inte Israel).

 

Hon kunde därför inte hjälpa mig. Hon kunde inte ge mig ett nytt pass. För hon var inte övertygad att jag var svensk. Hur misslyckades jag med det? Att inte vara svensk nog. ”Du får skylla dig själv”, sa kvinnan i luckan. Tydligen ska stranddelen som just vi satt på vara en ökänd plats för personer att bli bestulna på. Och min bisarra sanning då var att jag kom från fel sida av muren. Muren som separerar människor från deras rättigheter att röra sig, att leva, att se havet. Men, hur skulle vi veta? Vi var på andra sidan och var glada för havet. Havet ligger 50 minuter från Ramallah, staden vi kommer ifrån, staden där Ahmed växte upp och staden som jag kallar hemma.
Havet är allt annat än poolen i centrala Ramallah som fylls av ungdomar varje helg under sommaren. No offence ”Snowbar” , men poolen är 5×10 meter och alltid full. Man ligger på konstgräs som sticks och tanken av att havet bara ligger 50 minuter bort, känns som en bestulen del av varje palestinier med ett grönt ID-kort. Poolen förbli därför en katastrofal verklighetsskildring med ouppnåeliga drömmar om havet.
Pojkarna på stranden satte mitt liv i perspektiv den sommaren och jag har aldrig känt mig svensk efter det.

 

15 minuter senare ser jag vakttornet på Qalandyia checkpoint. Bussen stannar. Det är kö. Jag tar upp telefonen och skriver till mamma. Det går ytterligare 15 minuter.
En del går av för att testa att gå igenom kontrollerna. Jag sitter kvar, men efter ännu 15 minuter uppmanar chauffören oss att lämna bussen.  Jag antar att han varken har tid eller ork att stå där halva dagen och om lönen ska räcka månaden ut, så måste han tillbaka till ”Damaskus gate” och plocka upp nytt folk för en bättre lycka nästa körning. Jag går av bussen.

 

Min backpacker väska är inte tyngden på mina axlar den här gången utan livet är, och livet är inte det ända som saktar ner mig utan skoskavet är. Jag hinner inte längre än att känna min onda fot i ett trampsteg ner från bussen innan en ung soldat vinkar in mig åt sidan. Utan att han säger något letar jag fram mitt svenska pass, mitt nya svenska pass som jag fick hämta ut i Göteborg, efter incidenten i Tel Aviv den där sommaren. Jag visar honom mitt pass men får inte tillbaka det av honom då det skickas vidare och lämnas senare ut till mig av en kvinnlig soldat i ännu en lucka vid en av gallerfållorna in till Qalandyia.

 

Gångarna är långa och smala. Jag har 5 centimeter utrymme på vardera sida. Jag försöker gå så rakt som möjligt så att min ryggsäck inte fastnar. Men, jag fastnar, och en pojke bakom hjälper mig. Jag säger tack på arabiska och han frågar mig var jag kommer ifrån. Jag skrattar och tänker månen men svarar, “härifrån”. Gången tar slut och vi står i inhägnaden som även den är i galler när jag möter hans ansikte framför mig. ”Ahlan wa sahlan” (välkommen på arabiska) säger han med en genuin entusiasm. Han är övertygad om att jag inte är palestinsk. Jag skrattar men tackar. Pojken är ung, yngre än jag. Han har en grön t-shirt och svarta jeans på sig. Hans mörka hår ser smutsigt ut, nästan dammigt. Kanske är han byggarbetare. Han ser alldeles för ung ut för att jobba. Jag undrar om han ens går i skolan. Om handleden bär han ett armband med en palett på. Jag känner igen den eftersom jag har ett likadant. På paletten står det Falastin, det byter Palestina på arabiska. Kanske var det han som jag köpte den utav sist jag var här. Jag förblir undrande och efter ett par sekunders granskning så känner han att det får räcka. Han granskar inte mig men istället frågar han mig igen var jag kommer ifrån. Jag svarar med att fråga honom varifrån han kommer. Han skrattar och pekar på himmelen, ”Från gud”. Jag tar min hand på hjärtat men jag vill faktiskt bara krama honom, jag vill stå kvar och prata med honom, jag vill fråga honom vad han drömmer om.

 

Det händer ibland att vissa personer dyker upp i ens liv men försvinner lika fort. Pojken från Gud försvann bakom gallret igen och jag passerade Qalandyia som att en evighet aldrig var en tid i detta livet.

av Dima Lina Yassin

 

 

Replik: Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidans antihjältar

Replik: Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidans antihjältar

Sarah Hansen Karaduman medverkade i Lys upp skuggorna, en dokumentär om Kartellen. Där uttalade hon sig om relationen mellan Kartellen och bilden av förorten. Något som senare fick en reaktion i Kim Silow Kallenbergs artikel Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidan hjältar som gick upp på Kultwatch 26 mars. Nu svarar Sarah Hansen Karaduman på det hon menar är felcitat av henne och hennes argument i Kallenbergs text.

Tyvärr så tycks det ha uppstått lite oklarheter kring mina uttalanden i dokumentären Lys upp skuggorna, som handlar om Kartellen, och sändes på SVT [reds. anm. dokumentären finns att se på SvtPlay via länken]. Detta har jag förstått efter att jag läst Kim Silow Kallenbergs artikel här på Kultwatch, i vilken hon diskuterar dokumentären och felciterar det jag sagt. Jag förklarar därför igen.

Mitt argument handlar inte om att försöka tysta ner Kartellen – alla ska ha rätten att få höja sin röst (utan att hetsa någon). Jag säger heller aldrig i dokumentären att Kartellen ska sjunga mer om “de som grillar på fälten”. Det jag gör är att berätta om en onyanserad bild av förorten och oss som kommer härifrån, och hur denna bild till största del byggts upp av hur media presenterar dessa områden, men även via populärkultur som musik, där den forsätter reproduceras och cementeras. Det är därför jag frågar dokumentärfilmarna varför de valt att filma mig framför de absolut högsta husen i Akalla, och inte framför 1800-tals gården, de röda husen med de vita knutarna där djuren går omkring bredvid. Det korta svaret på den frågan är, för att den bilden av förorten och dess invånare inte är det som säljer. Den är inte lika tacksam att reproducera. Och om jag, en brud från orten, ska prata om orten så är det enligt denna logik självklart att jag placeras i den delen av Akalla som ser mest ut som detta “ghetto” man vill porträttera. Här undrar jag hur Kallenbergs felcitat fungerar. Hur kommer det sig att hon hör det som passar in i hennes egen bild av hur Kartellen beskrivs och bemöts?

Men min och Kallenbergs åsikter går också isär något när Kallenberg skriver att Kartellen är rösten för människorna vars röst inte hörs. Kan Kartellen ens representera alla de ungdomar som har/haft en komplicerad och kriminell uppväxt och kommer ifrån förorten? Det är för mig en för långtgående reduktion att tänka att en grupp som sjunger om grov kriminalitet i förorten representerar alla kriminella ungdomar i förorten.

Kallenberg skriver att vi ska lyssna på och lära oss av Kartellen, för att de representerar en grupp som sällan hörs. Och det är ju jättebra om de kan lära människor som Kallenberg, som är högutbildade och bor i helvita områden, att förstå andra människor lite bättre. Det finns extremt mycket sjukt bra musik som handlar om just människor som är från orten och har hamnat i knas, Kartellen är inte dom enda som sjunger om den verkligheten. Problemet är inte att en del ungdomar kan känna igen sig i Kartellens texter, utan problemet uppstår när detta är den enda bilden som lyfts fram av både media och musikvärlden, och när åttaåringarna sen börjar tro att det mest respektingivande är att snacka och bete sig likadant som Kartellen. Det normaliserar en extremt negativ syn på sig själv och sin närmiljö, extra mycket så i Kartellens fall eftersom de faktiskt har väldigt mycket respekt bland de som lyssnar på dem. Däri ligger problemet med att nästan enbart en sida av förorten hela tiden lyfts fram, den kriminella.

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 3)

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 3)

Dima Lina Yassin fortsätter dela sin gripande dagbok från en resa till Qalandyia i Palestina. Har ni inte läst del 1 och del 2 så gör det först. 

Jag tänker på Mahmoud som jag träffade på ”La grotta” i Ramallah, jag tänker på när han presenterade sig för mig, vid baren. Bukahara spelades i bakgrunden så jag tänkte på Ahmed. Han var inte i Palestina då. Han hade lämnat men ändå så hörde jag hans röst i stenväggarna och hans ståbas stod bredvid mig och spelade. Abu Ali, bartendern men också min vän sjöng med och bjöd oss på en shot.

 

Mahmoud berättar för mig att han kommer från Qalandyia. Jag nickar och verkar oberörd men egentligen så är jag förvånad över att en person från Qalandyia, vistas i gamla stan, i Ramallah, i en bar. Förvånad men å andra sidan positivt överraskad. Jag känner, att han är en blivande vän…. Mahmoud berättar för mig att han är frisör och äger en frisörsalong i Qalandyia by. Han avbryter sig själv och beställer in en öl. Han dricker öl tänker jag och låtsas som ingenting. Sen tänder han en cigarett och frågar ödmjukt om jag vill ha en. Det vill jag. (Mahmoud har dreadlocks och han påminner mig om Mowgli i djungelboken) Jag tänder min cigarett och frågar ifall han vill klippa mitt hår. Han ler och säger tyvärr eftersom hans frisörsalong endast är för men. Men, bara någon dagar efter vårt första möte så besöker jag honom i Qalandyia. Det ärr både uppskattat men upprörande när ett filmcrew och jag rör om i salongens tidigare oskrivna regler om att en kvinna inte tillåts klippa sitt hår där. Jag blev Mahmouds första kvinnliga klippta kund och aldrig tidigare hade en kvinna vistats i hans salong. Inte ens hans systrar. Han är ett av nio syskon i sin familj men bara han gillar att dricka öl och därför träffade jag Mahmoud från Qalandyia, på ”La grotta” den kvällen.

 

Låt mig skriva några rader om Qalandyia. Låt mig skriva om var det är för plats på denna jord. Låt mig skriva om vad som händer på denna yta och låt mig skriva om allt som du aldrig kommer att förstå, om du aldrig satt din fot i Qalandyia.

 

Qalandyia är en by utan Ramallah i Västbanken.
Qalandyia by expanderar och är nu ett av många interna flyktingläger i Palestina.
Under andra intifadan sattes en blockad upp för en passkontroll mellan Ramallah och Jerusalem. Denna kom att kallas Qalandyia checkpoint.
Qalandyia checkpoint är en av alla 522 så kallade säkerhetskontroller i Palestina.
Qalandyia checkpoint är störst och tillhör Östra Jerusalem.
Som Palestinier med grönt ID-kort får du inte passera Qalandyia checkpoint. Om du har ett blått ID-kort får du det men det är ett helvete. Om du är svensk med visum är det lättare men om du är svensk och inte bär något pass så kan IDF (Israel Defense Forces) gripa dig.
Dom kallar detta säkerhet, men vad är då apartheid?
Qalandyia ligger 15 minuter från Jesus och profetens gammal hoods.
15 minuter från en av världens största C-värdigheter.
15 minuter från heliga platser för heliga människor.
Qalandyia ligger 15 minuter ifrån de palestinska myndighetshögkvarteren, fast nu talar jag om 15 minuter på andra sidan muren.
Muren som är dubbelt så hög som Berlinmuren var, som är dubbelt så hög som 4 meter som är 4 gånger gånger så hög som staketet Empan och jag hoppade över när vi smet in på Psykjuntan. Empan skadade sig, eftersom det var alldeles för högt.
Qalandyia är 15 minuter från Ramallahs skönaste bar.
Qalandyia är 15 minuter från Palestinas kanske bästa falafelhak.
15 minuter från en annan checkpoint och kanske även 15 minuter till en tredje.
Jag är inte säker men tänker att det inte är omöjligt och istället sant.
Qalandyia är smutsigt.
Qalandyia är fattigt.
Qaladyia är en plats där du kan finna allt du helst inte vill se.
Qalandyia är barnarbete.
Qalandyia är droghandel.
Qalandyia är farligt.
Qalandyia är en fara för ditt liv eftersom israeliska soldater från hela världen får bära vapen utan lagar, utan hämningar och utan en egentlig mening till varför just dem står just där och deltar till en ständig vardagsmisär för människor som lever under ockupation. Under makthavarnas illegala handlingar.
Dessa soldater, med vapen och utan lagar är bara 18 år. När jag var 18 år var jag bara ett barn.
Qalandyia är en checkpoint där barn mördas, och där gravida kvinnor lämnas vid vägkanter för att föda nya barn för att en checkpoint kan stängas på väg till sjukhuset. Det händer att dem också dör.
Barn dör, hela tiden.
Tänk Ockupanter.
Tänk Ockuperad.
Tänk Ockupation.
Qalandyia kallas för Area C och här vill ingen passera om inte en måste. Men, nästan alltid så måste man.

 

Min slutdestination är nu avslöjad//Jag orkar inte. Datum 26.06.15 tid  08:47  (konkret anteckning på mobilen)

 

Eftersom chauffören inte vill köra mig längre än där vi nu befann oss (okänd plats), när min slutdestination avslöjades så kastade han ut mig. Han bad mig att ta ut min väska ur bagageutrymmet och svor, ”sharmota” på arabiska sedan något på hebreiska.
Han sårar inte mig.
Det enda jag tänkte på, var flygplatser. Hur jag gillar dem och hur jag ogillar dem. Varför jag har en åsikt och vad det är för åsikt jag har. Den är sorglig men samtidigt befriande, precis som flygplatser kan vara.
Jag tänker att, en dag kanske Palestina har sin egna flygplats. I samma sekund kommer jag på det ironiska med tanken som jag precis gav hopp för. En tanke om en dröm som skulle kunna göra mina hemfärder lättare.
Jag börjar minnas att jag bär på vetskapen om att just Qalandyia en gång varit en flygplats men, som så mycket annat, bombades 1967. Jag skrattar. Jag minns bilderna som jag sett på Facebook. Där finns en sida som visar bilder från förr, bilder från tiden innan Israel. Bilder på Palestina. Bilder, som nu bara är minnen.

 

Efter att jag blivit utröstad ur bussen, fått betala dubbla priset, fått min väska utslängd på gatan och blivit kallad hora eftersom jag är deras fiende – en sanning som inte passar in i deras lögn – så står jag här vid vägkanten någonstans i Östra Jerusalem och andas och solen skiner i mitt ansikte och jag ler. Mitt leende trollar fram tårarna, igen. Solen torkar bort dom, men lämnar ännu en tom plats för mig att fylla någon annanstans.

 

En man stannar med sin bil vid sidan om mig och frågar på arabiska vart jag ska. Jag svarar Qalandyia. Han lämnar mig med en blick av besvärlighet, med en blick av förödande levnad och jag förstår genast att Qalandyia onekligen är en plats som han besöker en dag som denna. Han kör vidare och jag blir arg. Jag vill ju bara att han ska ta med mig i sin röda fjuttiga lilla skitbil, för att sedan skjutsa hem mig till min familj, till min säng, till mitt kylskåp. Jag är hungrig. Jag känner mig låg och det enda jag egentligen vill är att jag sitta på psykjunta igen, med Emelie och alla andra fina människor som inte ska till Qalandyia. Jag vill lyssna på musik på riktigt och inte genom hörlurarna, inte på de här gatorna och inte med de här människorna.
Jag är arg nu. Nej, jag är sårad.
Varför kommer jag aldrig fram? Varför tar detta en evighet. Det känns så, som en evighet.

 

Jag skriver de här raderna i min trasiga iphone och meningarna blir lika oklara som mitt tillstånd. Oklara men verkliga.  Med blicken ner i telefonen ser jag att mamma har försökt nå mig. Hon är orolig, som alltid när vi åker hit. Jag ringer upp – hon är orolig, så jag gör som hon säger: ”Dima, åk till Damaskus gate och ta nummer 18 bussen, betala åtta shekel och kom hit. Dom säger att det inte är så mycket rusning vid Qalandyia så du är här fortare än du tror”. Jag vill kontra mamma med att säga att hon inte har en aning om vad hon pratar om. Jag vill gråta och säga att hon inte har en aning om vad hon pratar om eftersom det alltid är rusning vid Qalandyia, för det är alltid ett jävla helvete vid Qalandyia. Men jag säger, ”Okej”.

 

Jag ser en hållplats vid tågspåret lite längre bort. Det står några pojkar i båset som tittar på mig medan jag närmar mig.  Dom pratar arabiska så jag frågar hur jag kommer till Damaskus gate. Dom visar mig vägen. På vägen dit omringas jag av pojkarnas frågor om vem jag är, och vi skrattar när jag svarar att jag kommer från månen.

 


– Dima Lina Yassin

Om att läsa med kropp

Ett ultrasubjektivt referensbiblotek, föränderligt

Detta är en högst personlig text om (min) läsning:

Jag kan inte minnas med vem, eller varför vi kom att prata.

Jag kan däremot minnas vad detta samtal startade,

en strid ström av själviaktagande läsning.

Det slog mig att det finns några få titlar

som jag ständigt återvänder till.

Det är böcker som sticker ut bland alla andra,

De står till och med lite utdragna ur bokhyllorna:

Jag har inte tänkt på det förut.

Dessa böcker har gemensamt att jag läst dem med kroppen.

Sång, vibration, ett utbrott.

Samtalet föranleddes av att jag samma dag funnit en sådan bok.

Som jag läste från pärm till pärm i samma andetag.

I vilken det fanns rader som slog rakt ner i mitt huvud

och vidare ner

och in.

Känslan av att ta dikten, inte bara till mig utan in i mig.

Stryka dikten mot benen i min kropp.

Låta den rusa längs hudens insida.

Vet inte om det är intressant vilken bok det var? Är det det?

Det var Agnes Gerners Skall.

Det finns säkert teorier om dessa böcker och deras nedslag i mig.

Hur det kommer sig att orden veckar och vrider.

Just här.

Jag är väl för nära mig själv i det avseendet.

Ser inga träd osv.

Men jag känner dem.

I urval:

Första gången det hände mig,

Att kroppen läste

i vuxen ålder

var när hela klassen på folkhögskolans skrivarlinje läste

”Du är den ende mitt hjärta har velat” av Eva Ribich.

Dess mättade storslagna passion.

Tillbakahållen och frilöpande på samma gång.

Vindlingar och vrår: plötsligheten och vilan.

Den slukade mig, och jag har säkert läst den 100 gånger.

Den andra gången det hände mig

i vuxen ålder

var när min morbror kom in i rummet

när jag vakade över min döende mamma:

Han slängde Jenny Tunedals Kapitel 1 i knäet på mig

och talade med forcerad röst:

”Jag hade tänkt ge dig den vid ett trevligare tillfälle,

men det verkar aldrig komma så du får den nu”.

Jag slog upp sviten Ensamhet på måfå.

Läste den bara timmarna innan min mamma dog ifrån mig.

Bara så.

Ett par år därefter, den tredje gången

I vuxen ålder

Samma morbror sände mig Mitt krig, sviter.

Samma Tunedal.

Samma tidsmässiga vurpa i bokens process: den var ju också min. Mitt krig, sviter handlar om en dotter som förlorat en mor.

Om att hela tiden bära den förlusten och dess verkningar.

Med boken en instucken recension med understrykningar.

Min morbror förstod.

Jag har en gång mött Tunedal i detta.

Berättat om hur hennes böcker kommit till mig, briserat.

I mig.

Jag tror vi båda hajjade till.

Jag söker ofta ett systerskap i det jag läser. En helig allians.

Ofta är det böckerna som landar hos mig

De visste redan om var de skulle

Min rätt strikta homotextuella läggning har säkerligen gjort att jag vandrat förbi böcker jag borde stannat till vid.

Jag tror dock att det finns ett syfte, eller en avsändare, för systerskapet.

Ett säkert rum.

Jag vill dela erfarenhet och kunna vara erfarenhet.

Göra kropp av orden jag läser.

För mig är en diktsamling också något alldeles eget.

Ett rum eller flera rum.

Alla de rummen vill jag vara.

Jag har på känn att jag skriver denna text för att listan snart kan komma att revideras, eller byggas på.

Det där att vara erfarenhet:

ha en kropp och se den förändras.

Jag skriver med en syn på ordet

som en sammanblandning av kropp och tanke.

Ofta får det jag formulerar effekter i kött. Mitt kött. I andras.

Det går kanske att sätta ett namn på det jag erfar?

Jag tänker mig något som är inkorporativt.

Inom kroppen. En litterär aneurysm?

Det måste ju vara det mest njutningsfulla sättet att erfara orden?

Många frågetecken blir det, men alla dessa vindlingar och vrår:

De klarar det. Ber om det.

 

Litteraturlista, i skrivande stund:

Du är den ende mitt hjärta har velat, 2000, Albert Bonniers förlag.

Kapitel ett, 2008, Wahlström & Widstrand.

Mitt krig, sviter, 2011, Wahlström & Widstrand.

Sond, 2004, OEI editör.

Skall, 2014, Albert Bonniers Förlag.

Vittnesmål om hur hundratals barn och vuxna trängs i små utrymmen

Vittnesmål om hur hundratals barn och vuxna trängs i små utrymmen

Det är en molnig och kall dag i södra Stockholm. Jag är på jobbet och går ut för att tända en cigarett, men de kalla vindarna är inte nådiga. Mina redan snustorra kinder svider. Så jag går snabbt in igen.

 

Väl inne möts jag av total lycka. En av de ensamkommande ungdomar som jag arbetar med har precis fått besked om permanent uppehållstillstånd. Han ropar att han klarade det! Att mödan och osäkerheten inte varit förgäves. Att det har varit värt varenda gång han fått sitta i turkiskt fängelse för att han inte klarat båtresan hela vägen till Grekland.

 

Av alla de berättelser jag hört om flyktvägen till Sverige har alltid skildringarna av turkiska fängelser gjort störst intryck på mig. Vittnesmål om hur hundratals barn och vuxna trängs i små utrymmen. Om hur brödbitar knådas ihop med vatten och formas till små speltärningar för att dagarna ska vara någorlunda uthärdliga. Allt i väntan på nästa försök till färd över medelhavet så snart flyktingarna släpps fria igen.

 

Samtidigt som jag känner lättnad för den ungdom som fått permanent uppehållstillstånd, har jag en klump i magen. Jag tänker på den nyhetsrapportering om Turkiet som tagit fart och form i Sverige under den senaste tiden. Det har rapporterats om hur kurdiska städer belägrats av turkisk militär och hur civila fallit offer för deras brutalitet. I årtionden har minoriteters grundläggande mänskliga rättigheter kränkts. Våldet har ständigt varit närvarande. Turkiska fängelser kryllar av journalister och regimkritiska akademiker. Turkiet är rankad på plats 151 av 180 i reportrar utan gränsers pressfrihetsindex (ett index som mäter press- och yttrandefriheten i olika länder reds anm.).

 

Trots detta sålde Sverige förra året vapen för 35 miljoner kronor till Turkiet, enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Och i höstas beslutade EU och Sverige att ingå i ett avtal med Turkiet som i princip innebär att Turkiet agerar gränsvakter och flyktingförvar åt Europa. 700 miljoner svenska kronor har tillägnats ändamålet. Så sent som för två veckors sköt turkiska gränsvakter åtta syriska flyktingar till döds, många av dem var barn.

 

Det förtroendeavtal som EU har ingått i med Turkiet har skapat en legitimitet för de brott mot mänskliga rättigheter som Turkiet begår. Det har skapat ett klimat där en representant för den turkiska ambassaden i Sverige tar sig friheter att utöva påtryckningar mot TV4-Gruppen. Med anledning av en dokumentär om folkmordet 1915 som sändes på en av TV4-Gruppens kanaler. Ett folkmord som den turkiska staten fortfarande förnekar. Det är inte konstigt att en stat förnekar sin blodiga historia då blodet ännu inte slutat rinna.

 

I samtidens skenheliga Sverige blir debatten om fascism ett moraliskt alibi när det kommer till att avsätta enskilda personer från sina ministerposter. Inte för att det inte är rättfärdigat, utan för att motståndet uppenbarligen inte är ideologiskt eller principiellt förankrat. För om det hade varit det hade vi varken sålt vapen till – eller slutit mångmiljonavtal med – ett land där fascistiska ageranden är aktuella och levande. Jag är rädd att vi i framtiden kommer att bevittna en total diktatur som vi själva hjälpt att resa genom våra makthavares systemförankrade samarbete, oavsett hur många ministrar vi avsätter i vårt eget land.

 

Jag är glad över att ungdomen som jag jobbar med får stanna i Sverige, men jag kan inte sluta tänka på de barn vars krigsdrabbade liv slutade genom kulor vid den turkiska gränsen och framförallt att vi lät det ske. Detta samarbete måste upphöra idag och Sverige måste öppna sina gränser för att ha någon chans att återupprätta sitt rykte som ett land som värnar fundamentala mänskliga rättigheter.