Jag har läst Frantz Fanon på sistone. Jag har funderat kring det koloniala, kring systemiskt förtryck. Jag har suttit med Slavoj Zizek också, och hans funderingar kring våld. Det har varit en del av den forskning jag gjort inom ramen för min masteruppsats om utsatta barns subjektskap. Dessa funderingar kring våld, kring barn, kring systemiska förtryck, har blivit som en del av mitt syreupptag. Oavsett vart min forskning leder mig så finns det en fråga som hela tiden dyker upp: När ska vi börja prata om det koloniala föräldraskapet? Nu pratar jag inte om infantilisering av koloniserade befolkningar långt härifrån. Jag pratar inte heller om föräldraskap inom dessa befolkningar. Jag talar om föräldraskapet som en kolonialmakt.

Zizek organiserar våld i tre kategorier. Han särskiljer subjektivt våld, symboliskt våld och systemiskt våld. När vi diskuterar våld mot barn landar det alltid i det subjektiva våldet, föräldrar som misshandlar och våldtar sina barn. Detta behöver fortfarande uppmärksammas då det är ett allvarligt problem i samhället och än mer för barn som lever under sådana omständigheter. Men jag vill fokusera på de andra två formerna. Det symboliska våldet handlar om hur vi talar om människor, grupper och företeelser, vanans språk. Det systemiska våldet är de förtryckande konsekvenser som uppstår när vårt ekonomiska och politiska system fungerar som det ska. Dessa två våldskategorier utgör koloniseringen av barn.

Hur pratar vi egentligen om barn? De är oansvariga, ovetande, egendom, medel för att uppnå ändamål. Vi talar om barn nästan enbart i termer av något som inte är färdigt (som om vuxna någonsin är färdiga). Språkligt berövas barn sin agens, sin självständighet, om och om igen. Frasen “(att skaffa) barn är ingen rättighet” dyker konstant upp i debatten kring surrogatmödraskap. Jag håller med. Definitivt. Dock indikerar sättet det sägs på att barn är ett privilegium. Vad säger det om vår syn på barn när vi pratar om deras existens som rättigheter och privilegier? De är bihang. De är förlängningar, proteser, ägodelar. De är ting som ska höja vuxnas status. När får barn vara personer? Om de har nån bestämmanderätt över sina livsförhållanden är det alltid vuxna/föräldrar som ska först bestämma vilka möjligheter som finns tillgängliga. “De måste ju lära sig att en inte kan få allt en vill.” Nä, de får bara välja sådant som föräldrarna tycker är okej. De får inte välja nya föräldrar.

Detta ligger i samhällssystemet. Det ligger i hur barn inte anses kunna göra något, eller iallafall inte göra något rätt. De är potentiella samhällsmedborgare. De kan kanske göra något bra när de inte längre är barn. De har fötts in i ett kolonialt system. Det är för deras egen skull. När Fanon skriver att den koloniserade drömmer om att ta kolonisatörens plats, kasta bort den och själv ha makten, ser vi detta i barns aktiviteter (barnlek är ett ord som bara befäster att barn inte klarar svåra saker). Hur ofta är barn vuxna i olika former när de roar sig? Hur ofta önskar barn att de inte har några föräldrar? Det finns starka drömmar om att inte längre vara koloniserade. 

Frågan är som alltid: jaha, hur ska vi göra då?

Fanon säger att avkolonisering alltid är våldsam. Den är alltid blodig. Den är alltid förgörande. Vi ser med jämna mellanrum barn som våldsamt bryter upp från koloniseringen. De mördar föräldrar. Det är väl däri det ligger. Att mörda föräldrar. Fast inte bokstavligt. Vi ska mörda föräldraskapet. Vi behöver ta död på föräldraskapet som kolonialmakt. Vi behöver ta död på ideologin som reproducerar barn som ägodelar, som statusprylar. Vi måste sluta säga att barn är något en skaffar, som att det är det mest normala i världen. Om barnen inte får göra som dom vill, få det dom vill, så ska inte föräldrar få göra som dom vill med barnen. Föräldraskapet är en maktposition som intersektionell feminism glömmer om och om igen, förutom när det ska diskuteras subjektivt våld, men då är det mäns våld som diskuteras och barnen blir objekt igen. 

Kan vi istället prata om föräldraskapande? Moderskapande? Faderskapande? Kan vi ge barnen makten att skapa sina familjer, att producera sina föräldrar? Kan vi låta barn (som vi hela tiden insisterar är fyllda med mer visdom än vuxna i andetaget innan vi säger åt dom att vara tysta för att vi inte hör oss själva prata) ta över kommandot gällande hur deras familjer ser ut, vilka som ingår och i vilken kapacitet? Antingen är barn personer eller så är de objekt som vuxna äger.

Bestäm er. Gör om. Gör rätt.

Vanim Zetreus är en ordsamlande, ordbråkande och ordspridande genusteoretiker.

“Attention is the rarest and purest form of generosity.”

Simone Weil

Jag vande mig vid att berakta livet genom ett nålsöga: det lärde sig barnet redan i fosterstadiet. Jag avvärjde minnen som väckte plågsamma känslor och det ockuperade jaget förvisade mig in i böckernas och teoriernas skyddsrum. Jag tillbringade min barndom i ett kaotisk och hotande mörkrer och vände bort mitt ansikte så att ingen skulle se mig. Kroppen föll samman i olika delar för att jag felkopplade smärtsignalerna. Det förträngda förvandlade mig till en känslomutist, en mental anorektiker, som förvägrade mig livet med inlästa glosor och välrepeterade repliker.

Jag insåg efter ett tag att jag tittade åt fel håll med en inre kompassriktning som ledde mig på avvägar. Längs förvirrelsens kunskapsväg mötte jag solidariska kamrater som gav mig svårtydda ledtrådar och mystiska tecken. Det tog mig ett sekels världsomsegling  för att kunna formulera: kroppen är min men den bedömdes av andras objektifierande blickar.

Judith Butler lärde mig att ingen skulle känna igen mig om jag inte klädde på mig igenkännbara normer som gradvis skulle ge mig identiteter. Livsberättelserna om oss sammanflätas med andras men det är inte alla sömmar som håller och vi bär klädesplagg som vi inte ens trivs med eller tycker om. ”Vem är du”? ”Vem är det som tilltalar mig”, undrade jag till slut. Det var nästan redan försent när jag ställde frågan som tålmodigt hade väntat på mig längst inne i mörkret.

Jag remmiterades till en krigs – och traumaterapeut. Han som fick i uppgift att sy ihop mig med hållbara trådar ─  var högste chefen för teamet för krigs och tortyrskadade. Jag kände en djup skuld över att jag tog vårdtider från dem som behövde dem bättre än mig. De som hade det mycket värre. De med synliga tortyrskador, granatsplitter i kroppen eller låg i apatiska tillstånd och fick sondmatas. Jag såg alla traumatiserade flyktingar som jag hade försökt hjälpa genom åren.  Åren som Förintelseforskare. De verkliga offren.

”Vad skulle du vilja kalla barn som ligger på kvinnokliniker med livslånga skador i underlivet”, frågade traumaterapeuten efter några månaders samtal. Han lutade sig över bordet och tittade vänligt på mig, och pekade på de medicinska journalerna, som han hade begärt ut från olika vårdavdelningar. ”Vilken berättelse innehåller alla de här meterhöga akterna?”, sa han med en uppfodrande röst.  Jag svarade inte men mindes alla underlivsdiagnoser som började med den tolvåriga flickans äggledarinflammationer, livmoderskatarrer och två månader som tillbringades på sjukhus, i sjätte klass. Cellförändringarna som började vid sexton års ålder och slutade med att halva livmodern fick opereras bort. Missfallen.  Mina övervakade graviditeter eftersom störtblödningarna inte upphörde förrän i sjunde månaden med något av mina barn. Samlagen när den skadade kroppen penetrerades och den stönande fejkade njutningen men blodpölen på lakanen talade med ett nedtystat skrik.

Snart fyller jag 49 år. Jag har två vuxna barn. När jag fick min psykos sa min son till sin storasyster: ”mamma blev sjuk för att hon ville bli sjuk”. Tre år senare efter sammanbrottet  återvänder jag till teorierna och det är som att återse kära gamla vänner. Jag hälsar glatt på  Judith Butler,  Michel Foucault,  Alain Badiou,  Nancy Fraser, Bell Hooks och Hélène  Cixous. Det situerade subjektets kroppstillblivelse är en historieskrivning som  kräver många reverserade läsningar, innan dess praktiker kan tolkas och förstås.

Jag gapflabbar när jag läser:  “[dessa] beundransvärda hysterikor som utsatt Freud för så många vällustiga och skamfulla stunder, då de bombarderat hans mosaiska skepnad med sina köttsliga och passionerade kroppsord…”, ur Cixous senaste bok Medusas skratt. Språkkroppens katedral kan fly/befrias, från panoptikon genom skriften, kreativiteten och konsten. Det går att komplettera Cixous med Terry Eagletons reflektioner om den universella slitsamma kroppen som förenar oss; är det som att komma ut ur språklabyrinten ─ som en mer integrerad kropp utan ett förlorat socialt patos.

När man frågar en människa: vem är du? Den frågan ska man inte ställa om man inte vill ha ärliga svar. Vad är en människa? Klä av henne plagg efter plagg och fråga vem som tillverkade kläderna. Vem rev sönder underbyxorna? Vilka skötte om såren?  I de djupaste skikten av oss själva befinner sig en begärande, levande,  sårbar, stark, social, politisk och dödlig kropp. Vad utmärker våra kroppar? Jag känntänker att intellektualiseringen som var mitt starkaste psykologiska försvar; hyllmeter efter hyllmeter med böcker, forskarstudierna, universitetsläraren ─ var min långa och meningskapande omväg. Jag väljer alltmer en annan berättelse. Den kunde inte skrivas utan metaberättelsens blödande narrativ och tolkningen beror på vilken plats och position vi läser texten ifrån.

 

*Medusas skratt, Översättning: Sara Gordan & Kerstin Munck, Modernista förlag 2015.

 

Cecilia Persson är författare och historiker