Debatt › Musik

Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidans antihjältar

Etnologen Kim Silow Kallenberg skriver om dokumentärfilmen Kartellen- Lys upp skuggorna, av regissören Thomas Jackson, och den betydelse musikgruppen har för de unga som lever i samhällets marginaler.

Första gången jag hörde Kartellen var i en bil sommaren 2009. Gruppen hade ju redan funnits ett tag vid det laget men jag hade ännu så länge enbart nåtts av deras rykte. Jag färdades längs motorvägen tillsammans med en tonårig ung man som jag vid tillfället arbetade tillsammans med. Jag var behandlingsassistent och han var placerad på avdelningen där jag jobbade. Han hade begått allvarliga våldsbrott och hade missbruksproblem. Hans familjebakgrund var trasigare än de flestas vad gäller relationer och andra livserfarenheter. Detta hade lett honom till tvångsvård på ett av statens särskilda ungdomshem. Under de månader jag kände honom umgicks vi genom att lyssna på musik tillsammans och mycket av det han föredrog var sådant inom hiphopgenren som innehöll skildringar av våld och brott. Kartellen var en av de grupper han uppskattade allra mest. I deras texter kände han igen sig själv och sina livserfarenheter.

Det var han inte ensam om bland de ungdomar som befinner sig i samhällets marginaler. Under mina år som behandlingsassistent och under min tid som forskare om tvångsvård återkom sedan Kartellen gång på gång. Ungdomarna kunde deras texter utantill och delade låtarna med varandra. Detta var något som ofta problematiserades av personalen som inte uppskattade musiken och som menade att Kartellen och andra liknande artister utövade dåligt inflytande över ungdomarna i behandling. Sällan försökte personalen sätta sig in i vad det var som lockade i Kartellens musik; vad musiken fyllde för funktion i ungdomarnas liv. Snarare ville man förbjuda det som ansågs problematiskt, gömma undan det och fokusera på annat. Vissa berättelser fick inte finnas och ansågs skadliga för behandlingen.

I dokumentärfilmen Kartellen- Lys upp skuggorna, av regissören Thomas Jackson fokuseras ett liknande tema. Gruppens olika medlemmar kommer till tals och vi får även följa en del av de kontroverser som uppstått i gruppens väg. Här är det också Kartellens dåliga inflytande över de yngre generationerna som ofta är temat, men även sådana ämnen som autenticitet och representation. De rappar om tung kriminalitet, pengar och vapen men – frågar man sig – har de verkligen gjort det de säger att de gjort? Deras texter handlar om ett förortens utanförskap men – frågar man sig – är deras erfarenheter verkligen representativa för de människor som lever på dessa platser? Dessa båda invändningar löper ibland också samman då idén om representativitet ofta förutsätter autentiska subjekt som ska företräda en viss position eller en särskild identitet. Kartellen avfärdas som autentiska kriminella; flera röster i filmen menar att deras beskrivningar är starkt överdrivna. De avfärdas också som representanter för förorten; då med motiveringen att den bild de tecknar av livet där inte är representativ för de allra flesta som bor där. I dokumentären får vi också möta några av de personer som är kritiska mot rapkollektivet av den senare anledningen och alltså ifrågasätter den bild av förorten som representeras i deras texter. Sarah Hansen Karaduman (Orten i fokus) frågar sig till exempel varför de inte skildrar alla de människor som grillar i ortens grönområden på somrarna, utan bara höghusens gråa fasader, missbruk, vapen och prostitution. Orten är ju så mycket mer och hon känner inte igen sig i deras beskrivningar. Ja, vill jag säga, det är klart att förorten är mycket mer. Jag håller med. Men vad Kartellen beskriver finns också, och de representerar en grupp vars röster sällan hörs.

I Kartellens texter känner jag igen berättelser från tvångsvård och andra behandlingsverksamheter som jag har varit inblandad i, ett sammanhang som de flesta inte någonsin kommer i kontakt med vare sig de bor i förorten eller någon annanstans. Omkring 1000 ungdomar placeras i statlig tvångsvård varje år, att jämföra med att omkring 32000 totalt omhändertas av sociala myndigheter årligen. Det är alltså en liten del som utgör dessa de mest krävande, skadade och ibland även farliga ungdomarna. Men dessa människor och deras erfarenheter finns ändå, även om de är få sett till en totalpopulation. Det finns något problematiskt i att vilja tysta dessa röster, att hävda att de inte finns eller att de inte är representativa för någonting utanför sig själva. Jag undrar varför vi ställer sådana krav på just Kartellen eller andra grupper och artister som försöker skildra samhällets skuggsida. Denna idé om representativitet kommer ju snarare från kritikerna än från Kartellenmedlemmarna själva. Kartellen berättar historier, det är vi andra som därefter tolkar dem som något som går utöver det berättade och vill beskriva det som representativt eller icke representativt.

Jag menar att det intressanta med Kartellen inte är huruvida en eller flera av medlemmarna verkligen har gjort sig skyldiga till de brott som den folklore knuten till gruppen tillskriver dem. Frågan om autenticitet är ganska irrelevant, och dessutom kommer den nästan bara upp som något slags krav i relation till hiphop. Inte heller är det väsentligt att reda ut om de är så kallade ”bra förebilder” eller inte. Det som däremot är relevant att fråga sig är vad deras musik fyller för funktion. Varför har Kartellen fått den status de har bland de mest marginaliserade och utsatta ungdomarna? Varför är deras beskrivningar av verkligheten så lockande, eller kanske nödvändiga i vissa sammanhang?

Det är mycket som bränns och som provocerar med Kartellen, på flera olika nivåer. I dokumentären får vi följa den resa som gruppen har gjort från låtar med mer hatiska och våldsglorifierande budskap till låtar med innehåll som är politiskt på ett annat sätt. Sebbe Staxx säger i filmen att de ofta får frågan: ”Varför blev ni politiska?” Hans svar är att ”vi har varit politiska från dag ett.” Flera av medlemmarna talar om Makten med stort M som något diffust och tvingande som ska kritiseras eller som man känner hat inför. Om makt definieras som normer för hur livet bör levas eller som partipolitik så har Kartellen riktat kängor mot dem båda. Det har gett dem framgång men inte på något enkelt och problemfritt sätt. Det bränner ofta till. Som när Sveriges radio beslutade att inte spela Kartellens Svarta duvor och vissna liljor som var ett samarbete med Timbuktu och vars text var starkt kritisk mot det politiska läget i Sverige år 2014 och kanske särskilt mot Sverigedemokraterna. Som när Kartellen avbokades från spelningar på stora festivaler, eller programmet som Uppdrag granskning gjorde om Kartellen. Ett klipp från det sistnämnda programmet finns med i dokumentären och där får Sebbe Staxx en fråga från Janne Josefsson om varför han i en musikvideo poserar med Revolutionära fronten trots att de använder sig av antidemokratiska metoder. ”Men hela jävla Sverige är antidemokratiskt”, svarar Sebbe Staxx. Rätt eller fel, man får tycka vad man vill. Men efter utgången av det senaste valet, och med de orättvisor och diskriminerande strukturer som finns i det här landet är jag benägen att se hans poäng.

Kartellen pratar inte maktens språk och använder inte en accepterad retorik för att framföra sitt budskap. Men de har under hela sin verksamma tid varit politiska och haft ett politiskt budskap för den som velat lyssna. I filmen beskriver de själva en slags politisk strategi som kanske, eller kanske inte, är en efterhandskonstruktion: ”Vi ska skrika tills de börjar lyssna och när de lyssnar ska vi börja prata”. Jag känner igen det från tvångsvården av ungdomar vars problembeteenden jag menar bör läsas som kommunikation. De skriker genom sina våldshandlingar för att någon ska börja lyssna. För att ingen har lyssnat på dem innan, eller i alla fall inte hört vad de vill säga. Sveriges radio och stora konsertarrangörer har låtit sig provoceras och ropat på censur och förbud. Det kan liknas vid behandlingspersonals reaktioner på problematiska ungdomars musikkonsumtion. Härskartekniker som osynliggörande och förlöjligande har använts av dessa institutioner, och i tvångsvården.

Intressant nog har osynliggörandet även kommit från annat håll och framförallt då från andra som menar sig representera förorten och som anser att Kartellens bild är felaktig eller skev. Kartellen provocerar längs flera led och i många kontexter. Dock av olika anledningar. Gemensamt är att man inte vill att Kartellen ska höras. Att de utmanar normer. Att de utmanar gränserna för vad sociologen Beverly Skeggs pratar om som respektabilitet. Skeggs menar att normen om att vara eller framstå som respektabel är särskilt viktig för dem som inte anses vara respektabla: de som positioneras som underordnade av olika anledningar. Skeggs talar framförallt om klass, men även om kön. De som blir hårdast bedömda av andra bryr sig mer om att framstå som respektabla. Kvinnor har av den anledningen en tendens att ofta lägga vikt vid att bli och vara respektabla. Etnologen Oscar Pripp talar i likhet med detta om den tredje närvarande som finns där i intervjusituationer när det sociala glappet mellan forskare och forskningsperson är stort. I Pripps studie av syrianska och assyriska företagare märkte han hur dessa ofta svarade på frågor som han inte ställt: som om en tredje närvarande fanns i rummet och också ställde frågor. Denna tredje närvaro utgörs då av underförstådda normer och föreställningar som intervjupersonen tror att forskaren har och betraktar dem genom. Företagarna med så kallad invandrarbakgrund kände sig tvungna att tala om att de betalade skatt och på andra sätt var just respektabla enligt förgivettagna normer.

Kanske är det här Kartellen blir särskilt problematiska. De strävar inte efter att bli respektabla utan håller tvärtom på många sätt fast vid en icke-respektabel position. Knarkaren, langaren, rånaren, fängelsekunden. Genom detta utmanar de inte bara normsamhället generellt, utan även andra förortsbors respektabilitet. Här blir det också centralt att Kartellen är en grupp av män, vars budskap många gånger också tycks vara för män. Om vi ska tala om representativiteten och allmängiltigheten i Kartellens texter kanske de inte kan sägas tala för eller till kvinnor. De beskriver en könssegregerad och hårt maskulin värld.

I en scen i dokumentären ser vi Sebbe Staxx när han befinner sig i studion och spelar in en låt. Han rappar om hur han ”går med dubbla magasin” och jag kan inte låta bli att tänka på Cherries låt Tabanja, som här kan sägas utgöra negativet eller baksidan av det Sebbe Staxx rappar. Både Sebbe Staxx text och Cherries blir också könade på olika sätt trots att samma textrad finns med. Cherrie visar ett vemod och en frustration utifrån positionen som storasyster till sådana unga män som bär vapen och som slutligen betalar med sina liv för den livsstilen. Båda ger uttryck för en slags maktlöshet, men i Kartellens fall kan den maktlösheten samtidigt ses som uttryck för makt. Vapen och våld är delar av ett maktspråk, trots att uttrycken väljs utifrån en underordnad och upplevt maktlös position. Cherrie talar utifrån, från en betraktares position, om hur ”De” går med dubbla magasin. Sebbe talar i första person om det självupplevda. Maskulinitetsforskaren Raewyn Connell beskriver detta som protestmaskulinitet; detta att använda maskulint kodade maktuttryck för att hävda dig i en underordning. Kvinnor, som den röst Cherrie gestaltar i Tabanja, får betala priset för denna upplevda maktlöshet. Men även vissa män betalar priset.

Dock gör det mig glad att se dokumentären om Kartellen eftersom den även innehåller tecken på en alternativ maskulin ordning. En av dokumentärens finaste scener är när Sebbe Staxx och Leo ”Kinesen” Carmona träffar varandra för första gången ansikte mot ansikte, efter åratals relation som endast har upprätthållits via en insmugglad telefon och brev till och från fängelset där Leo Carmona avtjänar ett livstidsstraff för anstiftan till mord. De kramar om varandra med en sådan innerlighet att jag får hopp om de skadade, utsatta och förhärdade ungdomar som ser upp till Kartellen. När dessa machomän visar känslor på det sätt som dokumentärfilmen skildrar blev just Sebbe Staxx och Kinesen de bästa förebilder jag kan tänka mig. Ungdomar på institution och i fängelse identifierar sig nämligen inte med kostymklädda kontorssnubbar eller de som av normsamhället menar är att betrakta som värda att se upp till. Just därför behövs Kartellen. Och vi behöver alla lyssna på deras budskap.

Intervju › Politik
“Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande.”

“Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande.”

Edda Manga tillträdde som rasismforskare vid Mångkulturellt Centrum i början av året. Manga är idéhistoriker och har även arbetat som kulturredaktör för webbtidningen Feministiskt Perspektiv samt undervisat på bland annat Uppsala universitet. Arazo Arif intervjuar henne om forskningen, det samtida politiska läget och humaniorans roll för samhällsutvecklingen.

Du är ny på tjänsten som rasismforskare på Mångkulturellt Centrum (MKC). Vad vill du uppnå med ditt arbete där?

Jag vill dels själv forska om rasismen i Sverige, dels bidra till att stärka centret som en miljö med särskild kompetens i frågor om mångfald- och antidiskrimineringsarbete. MKC är ett mycket dynamiskt ställe, med goda kontaktytor med kommunpolitiken och utåtriktad verksamhet som involverar många olika grupper av befolkningen. Jag tror att jag kan bidra till att stärka forskningssidan och samtidigt ingå i en produktiv dialog med andra delar av verksamheten. På ett sätt kan man se MKC som ett mikrokosmos, där vi kan pröva i liten skala hur vetenskap, konst, skriftproduktion, utställningsverksamhet, ekologisk matkultur samt kompetens- och policyutveckling kan samspela i ett arbete för ett mer demokratiskt samhälle.

Vilka frågeställningar uppehåller du dig vid och varför?

Jag håller på med flera olika saker.  En är att studera relationen mellan nationalism och romantisk kärlek — vilket är ett arbete som jag påbörjade för flera år sedan och som är stort och fascinerande. Nationalismen och dess inskrivningar i vårt begär och i hur vi formar våra liv är viktig att förstå på djupet. Det är strukturer som för de flesta av oss verkar osynligt och omedvetet – och som just därför kan effektivt användas som ett “sundförnuftigt” sätt för att legitimera skillnadstänkande, rasifierande och etnifierande. En kärleksform som är historiskt skapad och sammanbunden med vissa maktrelationer, kan framstå som ett evigt och absolut värde, som bevisar “vår” överlägsenhet och deras “ofrihet”. Som rentav kan användas som särskiljande princip av den gränsövervakande apparaten. Till detta bör tilläggas att den romantiska kärleken som historiskt fenomen är inte minst intressant på grund av paradoxen att den konsumeras massivt av kvinnor i form av litterära berättelser och filmer, samtidigt som dess njutningar måste betraktas som strukturellt kvinnounderordnande.

Sen har jag ärvt en stor och mycket komplex uppgift som går under namnet “jämlikhetsdata”. Det är något som centrum var engagerad i långt innan jag kom. Det handlar om att möta krav både från överstatliga organisationer som FN och EU och från organisationer från civilsamhället, på att Sverige tar fram uppgifter där invånarnas levnadsvillkor samt tillgång till resurser och inflytande kan jämföras, med avseende på deras etnicitet, hudfärg och religiös tillhörighet. Dessa data ska vara beskaffade på ett sådant sätt att de ger en bedömningsbar bild av utvecklingen över tid och kan utgöra underlag för utvärdering av arbetet mot diskriminering och rasism. Sverige har hittills svarat undvikande på dessa krav, med hänvisning till att gällande lagstiftning förbjuder registrering av invånarnas etnicitet, ras och religiös tillhörighet, samt att det för närvarande inte finns etiskt och vetenskapligt godtagbara metoder att ta fram sådana data. Motstånd har också uttryckts av organisationer inom civilsamhället som anför att statlig framtagning av data som skiljer mellan olika grupper av befolkningen med avseende på etnicitet och ras är alltför riskfyllt då sådan information historiskt använts i syfte att diskriminera – och i vissa fall även utplåna – dem. De menar att detta slags information alltid kan användas diskriminerande, även om den också skulle kunna användas i arbetet mot diskriminering.

För att lösa denna komplexa problematik måste vi går grundligt till väga. Vi måste dels förstå de olika perspektivens och kravens genealogi. Sen måste vi kartlägga vilka slags kunskaper de olika intressenterna egentligen efterfrågar och vilka metoder som kan användas  i antidiskrimineringsarbetet, som samtidigt inte kan användas för att diskriminera och som inte heller reproducerar rastänkande. Det ställer metodologiska utmaningar när det gäller formulering av frågeställningar, urvalsmetoder, anonymiseringstekniker, deltagande av berörda grupper, osv. Jag försöker ta mig an att samordna ett sådant lagarbete som ska involvera forskare som är kunniga i kvantmetodologi och sådana som är kunniga i dialog och deltagande, samt en maktkritisk forskning som gör skillnaden mellan forskningssubjekt och forskningsobjekt instabil.

Hur bedriver du din forskning?

Jag läser. Jag skriver. Jag följer spår. Jag lyssnar på folks utsagor. Jag läser ännu mer. Skriver om och igen. Reflekterar över mig själv. Går på promenader och lyssnar på romaner. Läser tidningarna som vore de arkivmaterial. Jag sitter på bibliotek och skriver av citat. På papper. För att inte störas av en dator. Jag skriver skisser på utvecklingslinjer eller mönster jag tycker mig skönja, även om jag inte har full täckning för dem. Fortsätter att läsa. Korrigerar skissen. När jag tycker att jag har förstått något och att jag har en klar bild av vad som har hänt — eller när jag börjar tycka att inget länge överraskar mig, att hela materialet bara upprepar sig själv — är det dags att sätta punkt. Det vill säga att skriva färdigt och påbörja det enorma arbetet med att rensa manuskriptet och arbeta fram publicerbar prosa. Men den delen av arbetet är oerhört tråkigt. Det gäller att skaffa mig en situation där någon eller något håller kniven mot strupen för att jag ska orka göra detta. Forskningsprojekt är som förälskelser, den bästa tiden och den mest plågsamma är när allting är osäkert och något står på spel, då allting fortfarande är möjligt. Det är väldigt lätt för en passionsdriven forskare att bli uttråkad när hen tror hen vet allt om sitt ämne. Men ingen vet allting om någonting. De gånger jag lyckas hänga mig kvar så händer det något.

Vad tänker du om det politiska läget i Sverige?

Det är sorgligt. Sveriges och Europas svek mot asylrätten, råheten i systemets antiromska rasism, politiseringen av kulturella skillnader och den oanständiga nationalismen som har drabbat oss är förstås inte nya, men de är icke desto mindre chockerande och oroande. Men vi har inte råd att paralyseras av allt detta. Vi får ta vara på de möjligheter vi har att hejda och förändra riktningen för denna utveckling. Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande. Det finns principer i människors medvetande som det går att appellera till. Det finns folk som organiserar solidariska handlingar i det tysta. Vi har fortfarande möjligheter att uttrycka oss och kritisera offentligt. Vi har några offentliga och gemensamma rum där vi kan mötas. Vi har institutionell stöd på olika nivåer. Ingenting av detta är givet, utan det har andra kämpat för och lämnat till oss som vårt arv. Vi har en plikt att använda det vi har för att försvara och utveckla demokratin. Det vore bra om vi stödjer och synliggör varandras arbete. Vi behöver ljuspunkter och exempel.

Vad anser du att humaniora som fält har för betydelse när det kommer till normkritiskt arbete? 

Inom humaniora finns det många och bra verktyg för kritiskt arbete och för synliggörande av normer. Inte minst kunskapen om hur det varit i andra tider och i andra samtida kontexter. Kunskapen om språket och verktygen att sträcka sig till en förståelse av andra och den andra i oss.

Vad saknas i fältet humanistisk forskning i Sverige?

Humaniora är ett mycket motarbetat fält inom ramen för ett tillväxtstrukturerat kunskapsfält. (Vilket är helt galet om man sätter sig in i forskning om hur bra humanistisk bildning är för att skapa kreativitet och analysförmåga. Två egenskaper som räknenissarna är i skriande behov av och inte har en aning om hur de ska skaffa). Följaktligen saknas både pengar och inflytande i fältet.  Jag ser också att den kvantitativa styrningsrationalitet som införts på universiteten har ett skadligt inverkan på humanistisk forskning och undervisning.

Vi flydde, för att kunna finnas till

Första veckan!

Ett stort grått, och trist stycke av tyg sveptes över landet. Särskilt skräddarsytt av de andra. Men inte av oss. Vi hade inte valt tygstycket, eller ens färgen på stycket, det är helt enkelt konsekvens av andras handlingar. Inte våra! Vi ville inte ha det över oss. Varför skulle vi det? Det har alltid varit väldigt grått och trist i landet. Så länge jag kan minnas. Det kändes som om blockaden och sanktioner som FN vidtog inte bara berövade folket det relativa välståndet, det mesta gick ändå till eliten. Den berövade oss den relativa glädjen, vi blev ändå bara glada åt det lilla. Men den skänkte också fattigdom. Det skänkte den tråkiga, trista stämningen. Det skänkte slitna hus och byggnader. Den skapade tråkiga och maktlösa människor. Vi räknar ålder på människor, på byggnader och hus efter hur många krig de har överlevt. Så var den trista verkligheten. Jag har levt 2 krig. Okej egentligen 3 men ett av dem räknas egentligen inte. Fast det borde det göra. Men det var inte bara husets fysiska överlevnad som vi pratade om. Vi burkade säga att i varje hus kunde man hitta tragedi, en förlorad make, en förlorad son eller förlorad värdighet. Varje tragedi skulle intressera de antikgrekiska filosofer, eller 1800-talets ryska författare. Var det alltid så? Nejdå. Det brukar berättas om en annan tid, inte så längesen då allt var ganska bra. Men jag föddes inte där, jag föddes i den trista – och snart farliga- tiden.

Jag föddes under det året då landet låg i krig med grannlandet. Jag var inte i centrum, ingen av oss var det. Det var istället nationen ära och heder som var i centrum. Så dumma idéer.  17 dagar efter min födelse upphörde kriget. Segern utropades. Oklart varför egentligen, vi hade förlorat så många människor. Som sagt, tragedi i varje hus är inte svår att hitta. Min mor brukade dock säga att jag bringade med mig tur och fred för landet. Bara det att landet hamnade i krig 2 år efter dess. Förlusten av det kriget, medförde en revolt som slogs ner och sedan, från och med revoltens nederlag bestämde FN:s skräddare att skänka oss tygstycket.

Vi levde i trygghet och säkerhet. Givetvis inom ramen som byggdes för oss. Smal och obekväm ram. Men vi accepterade den. Så länge just du inte yttrade det kritiska ordet om regimens brott mot människor, var du säker… men det stämde inte alltid. Det fanns alltid risk, människan i centrum, inte i nationalismens centrum i alla fall. Din granne yttrade kanske något och annat och du dras med in. Oavsett vad du anser om saken. Alla visste saker och ting men ingen sa något. De enda gånger en tilläts att öppna munnen var för att sjunga hyllande sånger om vår Fader. Om hur snäll vår Fader, och ledare – så kallades han bland annat- är mot oss. Min pappa sa en gång till mig; Du går inte till lejonen för att säga till honom att han luktar illa i munnen. Det vet han, det vet vi men vi låter det vara. Vi låter bli att säga det. Rebellen i mig var alltid ifrågasättande. Jag var skeptisk. Jag ljuger dock inte för er, jag sjöng med. Men se bara på verkligheten och se på de styrande, invände jag innerst inne, viskande i mina egna tankar. Vi fick det tråkiga tygstycket just på grund av ”vår faders” handlingar. Varför fortsätter människor att hylla honom? Vill de inte vara i centrum, och beslut fattas med hänsyn till dem? Då förstod jag, på något sätt jag som inte minns att det var propaganda, på propaganda, redan i skolan. Att människor handlade mot sin egen vilja.

Livet var trots allt ”enkelt”. En utebliven fotbollsmatch på TV (vi hade ändå bara 2 statskontrollerade kanaler). Inte för att lagen ställde in matchen på grund av övernaturliga orsaker, snöstorm, regn, eller outhärdlig värme. Matchen spelades men vi fick inte se den. Vi hade helt enkelt inte tillgång till El. Inte alltid. Men det fick inte gnällas. Vår fader gjorde alltid sitt bästa. En ny vaken jag, som skulle tvätta ansiktet men ur kranen kom inget. Brist på vatten. Men kom ihåg, vår fader gjorde sitt bästa. Brist på bra vägar, du får inte gnälla, och du får inte gnälla. Till slut fanns det inget att gnälla på, det perfekta nationalistiska samhället.

Jag minns den där dagen mycket väl. Jag och min vän Laith planerade att spela fotboll hemma hos mig. Laith var 2 år yngre och bodde bara 10 meter från mitt hus. Vårt hus hade två våningar. Det har överlevt 4 krig. Likt många hus i vår gata. Fasaden var vit. När man kommer in hittar man ett utrymme, som vi kan kalla för gård, sen en trädörr som ledde till vardagsrummet. Till vänster hittar vi barnens sovrum. Jag har 2 syskon. En äldre syster, och en yngre bror. Och till vänster om vårt rum, hittar man föräldrarnas sovrum. Befinner man sig i en skärningspunkt mellan vardagsrummet och barnens rum så hittar du framför dig en trappa som leder till den andra våningen. Det fanns 2 rum där uppe. Bakom trappan hittar man en stor gård. På den gården spelade jag fotboll med min vän Laith. När Laith kom hem till mig hade han nyheter. Två stora byggnader i USA har attackerats och de har rasat samman. Den väldigt amatörmässiga utrikespolitiska experten i mig svarade nonchalant att det säkert var Ryssland. Men det var det inte.

Andra veckan!

Vi levde i en säkerhet, inom ramen som var byggd för oss, givetvis. Säkerheten, eller den lilla vi haft kom så småningom att omvandlades till osäkerhet. Osäkert, men det är redan bestämt. Vi visste bara inte det, men ändå kände vi det. Men de ville låta oss leva kvar i osäkerheten. De har redan bestämt hur saker och ting ska bli. De förberedde sig. Att leva i osäkerhet var första tortyr. Det var den mentala tortyren. Vi hoppades givetvis på ett mirakel. Men förgäves. Vi vet att de som hoppas på ett mirakel är de som inte har läget under sin egen kontroll. Och det hade vi inte. Vi var bara en liten familj bestående av 5 personer, vars en av de viktigaste pelare inte fanns hemma. En syster som är oerhört känslig, poetisk, och drömmande. Mörkt hår, och stora ögon, men hon hade glasögon, det bidrog till mobbning från mindre kloka ungdomar i området. Hon var längre än jag och den patriarkala normen sa alltid till mig att det var fel. Mannen (egentligen var jag bara pojken i huset) ska vara längre. Jag och syrran berättade allt för varandra. Vi brukade vara uppe sena i natten för att prata. Det är ändå bara 2 år som skiljer oss. Bästa vänner? Javisst. Självständig? Javisst men väldigt hjälpsam och stark. En bror som älskade fotboll lika mycket som jag gjorde. Det var ändå jag som lärde honom att spela fotboll, även om hans 6 åriga jag gick i never på mig. Kortväxt men med annorlunda hår typ, lite rakare. Hans hudfärg var mörkare än normen vilket det också bidrog till dumma kommentarer från en och annan. Och en värmande, och kärleksfull mamma som alltid betonat vikten av en utbildning, av kunskap och av att vara ambitiös. Och en pappa som gjorde allt för att vi ska ha ett bättre liv. Människan i centrum? Javisst, men bara hemma hos oss.

Att leva i otrygghet är påfrestande oförutsägbar och mentalt utmattande. Det vill man inte för sina kära. Det paradoxala är dock att man vill ha sina kära där med sig. Ett moraliskt stöd, en lugnande styrka, och ett värmande skydd. Pappa valde att lämna landet. En äventyrlig hjälte. För ett bättre liv i Sverige. Omständigheterna tvingade honom att lämna landet, och det gjorde han. Ensam. Vi stannade kvar. Det skulle visa sig vara tärande drag. Det fungerade, det gjorde det, men tyvärr inte snabbt nog. Min far observerade det som skulle hända oss på långt avstånd, utan att veta mycket om oss, sin familj.

De har redan bestämt sig. Var de skulle slå och hur och NÄR. Alla protester, och demonstrationer var förgäves. Att uppleva ett krig är en svår process. Första kommer den mentala tortyren. Blir det krig? Blir det inte krig? När blir det krig, om det nu blir krig, vilket krig blir det då? Sen kommer det visuella tortyren. Det visuella innefattade armens förberedelser inför kriget. Soldater som var utstationerade med tunga vapen. Vapen som faktiskt var rostiga, som gjorde mera skada än att skada. Sen kommer talet till Nationen. ”Vår fader” kallade kriget för det avgörande kriget. Och det visade sig vara det avgörande. I alla fall för ”vår faders” del. Det var märkligt att vi alltid hade el just när “den store ledaren” skulle hålla tal till nationen och folket. Sen börjar själva kriget. 20.e mars. Moralen bland soldaterna var att landet inte var värt att försvara. Därför hade många soldater civila kläder under sina uniformer. Samma uniformer som skulle slängas när det var kört. Landet var inte värt att försvara. Inte på grund av hat till själva landet, tvärtom. De flesta älskar det mer än allt annat. Vi har lidit länge, och mycket. Men landet förknippades starkt med dess ledare, och dess ledare var inte alls omtyckt. 100 % i presidentvalet, och en enda kandidat. Massdemonstrationer som alltid arrangerades av Partiet för att hylla Ledaren.

Livet var trots allt nu, inte alls enkelt. Ännu större brist på allt nu. Vatten, el, mat och mycket mer. Alla i landet var inte emot kriget. Tyget som lades över oss, av de som nu för kriget ska helt enkelt tas bort, tyckte många. Det väntar enbart välfärd, välståndet och det goda livet. Naiva idioter. Det är mycket som förändras under kriget, människors mentalitet först och främst, och mycket mer. Människor började ljuga för sig själva -det är inte så konstigt- vi uppfostrades att ljuga för andra och ljuga för oss själva. Varför skulle det vara annorlunda den här gången? Rutiner ändrades och dags, och nattsrytm ändrades det också. Även varelser som alltid flög i himmeln ändrade karaktär, figur och ljud. Från älskvärda fåglar till avskyvärda flygvapen.

För att förhindra de amerikanska piloterna från att se vad som fanns i marken, bestämde regeringen för att bränna oljan. Det skulle i sin tur skapa svart rök som skulle skymma siktet för piloterna.
Vem tänkte på miljön? Ingen.
Vem tänker på människor som har astma? Ingen.
Vem brydde sig om hur vi skulle andas? Ingen.
Försvaret utgjordes i stort sett av shiamuslimska och sunnimuslimska klaner som inte trodde på den västerländska propagandan om frihet och demokrati. Trots att dessa idéer var väldigt eftersträvansvärda i landet. Kriget är alltid en svår process. Krig är antingen hektiskt aktivitet, eller brutal sysslolöshet, för att hämta citat från Giganternas fall. Problemet var bara att den hektiska aktiviteten alltid ägde rum på kvällarna och nätterna. Som 13 åring tänkte jag alltid; Varför måste det ske på nätterna, vill inte soldaterna ha ljust för att se bättre? Som om rädslan för döden var mindre på dagarna. Döden dök upp var det än ville och önskade sig. Träffade vem det än ville och önskade sig. Jag minns de gångerna då den ena släktningen från min fars sida kom efter den andra och bad oss att följa med hem till dem. Krig är konstigt. Otroligt nog kan det överlevas, eller känns åtminstone mindre påfrestande om det är flera som befinner sig i ett och samma hus. Min mor är som en Spartanask krigarinna, eller helt enkelt en Bagdadisk hjältinna.  Jag kommer aldrig att glömma vad min mor sa till dem: ”Om jag och mina barn dör, så föredrar jag att vi dör hemma hos oss. I vårt hus. Tillsammans”. En feminist? Javisst, men utan krångliga analyser.

Jag minns den natt så väl, då vi för en gångs skull var flera än bara de närmaste familjemedlemmar. Vi stannade kvar i huset. Min moster flyttade dock in hos oss eftersom striderna intensifierades i det område där de bodde. Det gjorde det eftersom en av Ledarens palatser var där. Den där kvällen satt vi och pratade. I sällskap med vårt hårt kämpande levandeljus. Vi pratade och skrattade men jag minns inte åt vad. Plötsligt hörde vi ett tjut, öronbedövande tjut. Och hela huset skakade och dansade på livet sköra lina. Vi visste att en byggnad i närheten hade träffats av en bomb. Hur många överlevde attacken? Vi visste inte det. Sekunder därpå ett liknande tjut, och huset skaka på nytt. Vi satt på golvet och kände varje vibration. Sekunder därefter ett till tjut och jag började fundera hur länge till huset skulle hålla. Vi skrattade under de öronbedövande tjuten. Kanske sista skrattet i livet, sista s.k. ”nöjet”. Jag visste inte varför vi gjorde. Döden och rädsla är kanske inte så skrämmande om man kan skratta åt dem.

Jag minns den dagen mycket väl. Det var en solig eftermiddag. Jag gick till min väns hus, Mustafa. Hans pappa var aktiv i Partiet. Mustafa hade västerländska drag. Blont hår, gröna ögon och var lång och smal. De hade ett större hus. Jag knackade på dörren och Mustafa klev ut, med en nyhet. Han sa att ledaren hade störtats. Först känslan var givetvis chocken. Jag minns också att jag flinade. Jag svarade att jag inte vet något. Nej, det gör du inte givetvis men det vet jag och han är borta. Jag sprang direkt hem till mig efter min väns omskakande nyhet. När jag kom in i huset, var min mor på den yttre gården. Jag viskade, i rädsla att ledarens spioner skulle höra oss. Mamma, Mustafa sa att ledaren är borta. Du ska vara tyst, vi vet ju inte, sa hon. Det här är kanske test för att se vem som är ”lojal” mot ledaren in i det sista. De gjorde så under revolten 1991. Ryktet spreds då att ledaren hade flytt landet. Människor firade. Men det hade han inte, och människor som firade såg man aldrig igen!

Men min väns nyhet visade snart sig vara en sann sådan. Kriget var över, så påstod de i alla fall. Vi kände lättnad, en märklig känsla skulle man tycka. Kriget var över 10 april. Det tog bara 3 veckor. Snart började en annan utmaning, att återförenas med pappa, som observerade det hela från långt avstånd, som inte visste om vi hade levt, eller hade dött.

Tredje veckan!

Jag skulle gärna vilja skriva om min tredje vecka mycket längre än enbart dessa meningar. Men jag tycker inte att den är slut än. Den tredje veckan började snarare 8-6-2004. En ny vecka, ett nytt liv. Åttonde juni, dagen då jag, mamma, syrran och lillebrorsan anlände i Stockholm. Vi flög från Damaskus med SAS.  I Arlanda väntade pappa, och en man som var kompis till min far som skulle köra oss till vad som skulle bli, hemorten. Vi körde genom Stockholm. Det var soligt, dagen var varm på ett perfekt sätt, och allt var nu bra. När vi kom fram till lägenheten klockan 21:30 lade jag märke till att solen fortfarande var uppe. Sverige var visst fullt av överraskningar. En enda tanke korsade min hjärna då. Vi skulle visst kunna spela fotboll hur länge som helst, solen är uppe så länge ju, tänkte jag. Visst har mycket hänt. Politiskt, diverse olika val, ekonomiskt, finanskriser och oroligheter, och socialt, utmaningen att börja skaffa sig nya vänner, och att lära sig språket. Otroligt nog så gick det.  Men veckan är inte över.

Åttonde juni: vi gick upp till lägenheten. Den låg på sjätte våningen i ett grönt höghus bestående av 7 våningar. Lägenheten hade 2 sovrum och vardagsrum, och ett fint kök, men inga möbler. En typisk svensk lägenhet. Utsikten över Mälardalen var härlig och det påverkade mitt första intryck. Solen höll på att ta förväll av dagen, och färgen på himmeln var blandad, blå över det hela och orange, solnedgångens-orange runtom solen. Pappa hade lagat traditionell maträtt och ris. Vi satt i köket och åt. Trötta men glada.  Jag hade nu efter 2 års separation återförenats med en av husets – eller nu lägenhetens- viktigaste pelare, pappa, tillsammans med hela familjen. Det gick visst inte snabbt att komma hit till Sverige, tänkte jag. Men nu är vi här, för att kunna finnas till.

Av Julián Carax

Allt för att mätta hungern

FN:s mått på hunger och undernäring är att en människa konsumerar mindre än 1800 kalorier på en dag. Jag har dagar när jag bulimiskt vräker i mig ostbågar, sen går jag in på toaletten, stoppar fingrarna i halsen och ser en gulkletig sörja flyta i toastolen. Statistiken över undernärda skiftar mellan 900 miljoner och 1 miljard. Mat är politik. Kropparnas politik. Inälvornas politik. Känslornas politik. Kön som saknar mat. Skrikande barnmagar. Jag brukade alltid koka för mycket makaroner till mina barn när de var små och slängde resterna i soporna. Jag orkar sällan sopsortera. Grovsorteringen i hjärnan är tillräcklig. Sopornas politik. Hjärnans politik. Kropparnas politik uppenbarar sig överallt: historiskt, ahistoriskt, filosofiskt, ideologiskt, populärkulturellt, universellt.  Kropparna reproducerar maktförhållanden, som giftutsläpp. Teori och praktik, kan inte skiljas åt. Jag upplever ofta att kroppen är ett bihang till hjärnan. Tudelningens politik. Det finns kvinnor som går från plåtskjul till plåtskjul i Sydafrikas kåkstäder för att väga och mäta nyfödda barn. Undernäringens politik.

Hunger, svält, malnutrition, tryggad livsmedelsförsörjning, livsmedelssäkerhet, matsuveränitet, anorexia, bulimi, skära sönder sig, plastiskoperationer, fettsugning…

Att se till helheten. Inte orka eller få leva politiken. FN:s milleniummål var att antalet hungrande skulle halveras. Det blev aldrig så. Distinktioner. Ambitioner. Att ha visioner leder ofta till nederlag och besvikelser. En god vän har fått diagnosen: klimatdepression. Det finns etiska och solidariska risker med ett resonemang som mitt. Ett felaktigt fokus infinner sig alldeles för lätt. Jag vill ogärna definiera mig själv eller andra eftersom jag har en nästan paranoid respekt för definitionernas kraft och verkan. Att dekonstruera är en tänkbar metod för att frigöra emancipatorisk kunskap och livsvilja. Många, många människor behöver mat. Många, många människor har tomrum inombords som behöver fyllas. Att ha mat att äta borde vara en mänsklig rättighet. Det deklareras som en sådan men 1 miljard undernärdas kroppar berättar att det inte är sant. Falska deklarationer. Tomhetens politik.

Att inte få någon mat och dryck, då dör människan. Biologins politik. Att inte känna att livet är värt att leva. Laga mat är en politisk handling och att inte kunna laga sig själv är också politik. Att allt är politik är en utsaga som omfattar allt och inget. När vi går och handlar är det världens orättvisa villkor som vi köper. Livsmedelsfrågan. Konsumtionsmönster. Klimatpåverkan. FN varnar för en miljömatkris. Jordens resurser kommer inte att räcka till för att producera mat till alla. G-8 länderna lovar att öka biståndet till de fattigaste länderna men de har inget intresse av en radikalt förändrad kapitalistisk fördelningspolitik. Det finns 46 länder i Afrika. Kontinenten, har nationella och lokala variationer, men om det börjar pratas för mycket om de välbärgade i Afrikas länder, finns risken att de undernärda inte får någon mat alls. Cynismens politik.

Hållbarhetens politik för både själen och magen, går det att uppnå? Rätten till mat. Rätten till välmående.  Den globala mätta mänskligheten.  Livets politik, hur smakar det?

Cecilia Persson är författare och historiker

Bild av Carolina Thorell

De dödas tystnad

Efter några månaders tyst arbete kommer nu författarna Agnes Vittstrand och Henrik Johansson ut med vad de jobbar med.

Jag önskar att jag kunde vara med dig och dina åtta ljus. Du kan se på mig som på ett av dina ljus, det ljuset som brinner dåligt, det stukade, det böjda, men ändå, hurra, jag är ett av Michaels ljus. Jag önskar att jag kunde se dig ta på indiankläderna för första gången. Jag tycker väldigt mycket om dig. Men säg ingenting till någon.

Utdrag ur ett brev från J.M. Barrie till Michael Llewelyn Davies

Henrik:

Jag läste Peter Pan och det var något som skavde. Mellan raderna läste jag in en väldigt problematisk sexualitet. Saker som pekade mot pedofili. Jag var också besvärad över att jag såg det här. Blev paranoid. Var det bara i mitt huvud? Några googlingar senare var det bekräftat att författaren, J.M. Barrie, hade ett och annat att brottas med. Jag lade undan boken ett par månader. Men den dröjde sig kvar. Det var något jag var tvungen att ta itu med, något jag behövde diskutera med någon, något jag ville bearbeta litterärt. Det blev en dikt. Det blev ett brev till Agnes Vittstrand, som har skrivit om sina erfarenheter av sexuellt våld i barndomen, och hennes förläggare Freke Räihä, som jag kände sedan Författarskolan. Hon ville samarbeta. Vi ville samarbeta.

Agnes:

Ja, jag ville samarbeta väldigt mycket faktiskt, för detta händer liksom inte, att någon hör av sig till ett incestoffer för att, lite förutsättningslöst, skriva dikter om pedofili i barnlitteraturen. Dessutom var kopplingen mellan pedofili och Peter Pan helt självklar för mig, eftersom jag stött på pedofiler som använt sig av just den sagan för att framställa sexuella kontakter med barn som odramatiska och lekfulla.

Vi började skriva dikter och snart också andra texter. Vi följde olika trådar och såg offrens alla självmord och överdoser. Vi läste fler sagor, såg filmer och läste artiklar. Materialet växte, en bok började växa fram och den fick arbetsnamnet Bårhuset och det omöjliga samtalet. Samtalet och dikterna blev en slags undersökning, vi lärde oss tillsammans och kände att vi ville låta andra ta del av samtalat, dels för att läsa men också för att kunna samtala offentligt med andra. Vi skriver inte för att vi tycker att några böcker ska plockas bort från biblioteken, eller för att någon ska ta avstånd från sagorna. Tvärtom tror vi att det är bra att låta det obehagliga komma nära, för det går inte att bojkotta våld, man måste lägga sig i för att göra skillnad.

Vi får lära oss att stå ut med att personer som våldtar barn också kan vara roliga och trevliga, skriva fantastiska sagor och göra bra filmer eller musik. De är inte ljusskygga monster utan kan vara framstående författare, politiker, musiker, affärsmän och idrottstränare. Det bär emot att tänka på att någon vars verk vi kan uppskatta skulle vara förmögen att våldta barn, men denna ovilja att se fungerar som skydd för förövarna. Oviljan att acceptera att sexuellt våld mot barn förekommer, och är ganska vanligt, drabbar enbart de utsatta barnen.

Henrik:

Jag hatar när folk säger saker som “det går inte att förstå vad som hände med judeutrotningen” och sånt. Går det inte att förstå är det ju kört liksom.

Agnes:

I en diskussion på ca 700 inlägg om pedofili är detta första gången du använder ordet “hatar” om något. Rätt och rimligt tycker jag. Haha.

Vanligaste reaktionen om man är störig nog att berätta att man blivit våldtagen som barn är “Jag kan inte förstå det!”

Den som säger det syftar då alltid på förövarens beteende, trots att offret finns där som ett, kan jag då tycka, rimligare identifikationsobjekt. Alltid detta värdelösa och självgoda fokus på sin egen oförmåga att förstå, som ett sätt att skapa avstånd mellan sig själv och företeelsen för att kunna tycka att man själv är obesudlad och god. Och ja, går det inte att förstå så är det kört.

Vad var det som gjorde att du började tänka på pedofili?

Henrik:

Det som gjorde att jag först kopplade ihop Peter Pan med pedofili var dels Peters rädsla för beröring, att alla flickor är attraherad av honom men han ville bara ha en mamma, sammanblandningen av honom och Kapten Krok, att det är som att han överväger att bli piratkapten efter att Krok är död. Men droppen var Kapten Kroks fysiska reaktion, hans upphetsning, över att se den sovande Peter. För min egen del är bilden av ett sovande barn det mest lugnande jag kan tänka mig. Det var väl kontrasten.

Vad är tydligast för dig?

Agnes:

Tydligast är fingerborgar, att det inte finns någon verklighet, känslor existerar inte riktigt … och inget annat heller. Att Krok och Pan flyter ihop, att tiden är som ett hot och att barnen måste hålla exakt rätt storlek för att kunna glida genom de ihåliga träden ner i kojan. Att kontrollera barnens kroppar så att de inte blir för stora; jag känner igen det. Humbert Humbert mäter Lolitas lår och säger att nu får de snart inte bli fler centimeter, Alice (i Underlandet) måste byta storlek, krympa för att komma genom dörren.

Henrik:

Varför fingerborgar?

Agnes:

Fingerborgen är ett verktyg för att avdramatisera penetration. Svårt för ett barn att förstå det som en våldtäkt om man bara leker att man är en fingerborg som någon sticker fingret i. Jag har jättekonstiga halvminnen kring denna typ av “lekar”. Det är ett ganska grymt och förvirrande lurendrejeri.

Vi vill kunna prata om sexuellt våld mot barn utan panik, och utan hysteri. Vi vill förstå. I Bårhuset och det omöjliga samtalet undersöker vi sagor och filmer som groomingverktyg och jämför med verkligheten bakom dem. Vi undersöker författarnas pedofila praktik och teori, från det viktorianska England till barnstjärneindustrin i Hollywood, vi diskuterar dem och spinner vidare, spinner runt, diktar och tramsar. Om vi kan prata om det som är jobbigt så blir det mindre hemskt att tänka på, lättare att erkänna och kanske möjligt att upptäcka när det pågår. Det är helande att göra erfarenheter av sexuellt våld legitima (det krossar patriarkatet lite också). Att visa att det går att tänka på och kommunicera om utan rädsla, nyfiket till och med. Detta omöjliga samtal har politisk och litterär sprängkraft.

Fingret i fingerborgen.

Ser ni hur det går till?

Man stoppar in det i öppningen.

Wendybarnet syr ihop mig med min mörka skugga.

I saven klibbar blad mot kroppen.

Wendy, bara fingertoppen,

och allt som rimmar på den.

Gissa.

Agnes Vittstrand

Henrik Johansson

Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad. Agnes debuterar 2015 med den genreöverskridande Allt som tar plats. 

Henrik Johansson är författare och bor i Malmö. Han är aktuell med novell- och diktsamlingen Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, som kom på Rastlös förlag i dagarna. Det är hans andra bok efter debutromanen Av kött och blod. Checka in hans hemsida, Facebook, och Twitter.

Det vita rummet

Jag sitter på golvet i det vita rummet. Vilar ryggen mot väggen.

Naken. Doftlös.

Nerdrogad.

Jag tänker på Warsan Shire, som lade en atlas i knät, och frågade var det gjorde ont.

Mina händer är åter ett barns.

De här vita väggarna är lika tomma som livet.

Jag tänker på Hiroshima.

Förintelsen.

Jag tänker på allt som har byggts av människan.

Muren som revs i Berlin.

Separationsbarriären som uppförts på Västbanken.

Fabriker och båtar där människor idag arbetar under slavliknande förhållanden

så att andra ska kunna konsumera.

Hon som stoppar upp en tygtrasa i underlivet för att inte behöva gå på toaletten,

utan kunna sitta och sy femton timmar i sträck.

Som sedan kollapsar och avlider.

Skyskrapor. Kärnkraftsverk.

Tjernobyl.

Kollapsen.

Döden byggd av mänsklig hand,

som sprider sig med vinden.

Avättningar. Lemlästningar.

Förarlösa plan. Våldtäkter.

Jag tänker på waterboarding.

En tortyteknik som provades ut på patienter på mentalsjukhus.

Jag tänker på hon som är fast i sitt hem, i sin rullstol, i husarrest.

För ett brev landade på hallmattan,

och där stod det att hennes assistans hade dragits in.

Och de som inte kan äta själv, och som har stängs in på en institution.

Som sätter i halsen.

Som inte får luft.

Som försvinner lika enkelt som en siffra i en tabell.

I den Europeiska unionen.

Det är kallt här i det vita rummet.

Någon har ryckt ner alla kläder från väggarna.

Du skulle dränka mig i ån.

Jag tänker på de som flyr mitt i natten, från sin så kallade kärleksparter.

Barfota, med blodsmak i munnen.

Eller de som flyr från dem som i religionens namn ska upprätta renhet.

De som måste fly från sin förälder.

Från polisen. Militären. Juntan.

Hen som i en stad fylld av kaféer och raw food flyr från homofoben.

Som flyr

från presidentkandidaten.

 

Kolonialism. Skallmätningar.

Steriliseringar. Stängda gränser.

Alla dessa namn.

Våldet.

Experimenten på Vipeholm,

där barn med funktionsvariationer

tvingades äta socker tills deras tänder bröts ner,

så att vetenskapen i välfärdsstaten kunde forska om karies.

System.

Nya system.

Nyare system.

Dessa ord som människan uppfinner för att beskriva.

För att förklara. Rättfärdiga. Silvertejpa.

Bygga. Utveckla.

Systemet. Våldet.

Vad gjorde dina händer som barn?

Vad gjorde dina tankar?

Nu startar det gula ljuset och jag kryper ihop i fosterställning.

Det blinkar blinkar blinkar.

Jag skriker.

I fasa skriker jag som ett ensamt barn i en spjälsäng. Den sängen.

Över min mun läggs en våt trasa,

den stoppas in, längre längre in.

Jag tänker på alla som lever på gatorna utanför.

Som bara blir fler och fler.

I deras ansikten ser jag min mor.

Och jag vill springa springa springa.

Jag vill bränna ner världen.

Men jag ska aldrig lämna detta vita rum.

Jag tänker på säckarna av tabletter.

Alla tusentals, miljarder tabletter.

Som finns spridda över hela jorden.

Tabletter, frigör alla med en livmoder.

Var en sexuell revolution!

Ja, det var ni, på 1960-talet.

Tabletter, läkemedel, dämpa smärta.

Smärta kan vara outhärdlig.

Läkemedel, hjälp.

Hjälp.

Läkemedel,

överlev!

ÖVERLEV!

Jag tänker på alla människor som dör för tidigt.

Virus, bakterier, cancer, olyckor

och sjukdomar det inte forskas på.

Eller de som får inte behandling.

Läkemedel kostar pengar.

Operationer, förlossningar.

Blodet som rinner ut.

Pengar ligger i andra säckar,

pengar är ojämnt fördelat guld.

Som vi har stulit från varandra.

Allas liv har inte samma värde,

fast det är så det beskrivs.

Läkemedel, läkemedel.

Tabletter som förändrar.

Som stannar strömvirvlarna i huvudet.

Svängningarna.

Överlev!

Tabletterna som lägger trauman i saltlösning.

Picklar händelser och bilder,

placerar dem i små behändiga glasburkar.

Hur många glasburkar ryms i en mage?

Tabletter som får oss att passa in i kulturen.

I ideologin.

I dominerande föreställningar.

Rena att leva här bland

människor som sliter och släpar.

Som utför sina dagsverken.

Tabletter kostar, men neuroleptika

är ett billigt fängelse.

Inga rum, inga vakter.

Bara ensamma vandrande institutioner.

Kortslutningslödning är billigare än terapi.

Jag tänker på han jag intervjuade

som sa “När jag hör rösterna

skrika i huvudet

då sätter jag mig i fåtöljen och väntar

tills de går över.”

Hans sorgsna ögon, hans tomma ögon.

Min blick.

Alla sa att de var ensamma.

Och Sarah Kane längtade också efter kärlek. Sen tog hon livet av sig.

Jag reser mig upp från golvet i det vita rummet.

På golvet ligger fallfrukt. Ruttnad.

Ärren är pulserande l e v a n d e 

och samtidigt tryckta på väggarna som en fast struktur.

Jag går närmare, stryker min hand över den skrovliga ytan.

Den är som sten.

Som barnhemmet.

Som utsidan av en domstolsbyggnad.

All makt ska utgår från folket.

Om min hand skulle stryka runt en jordglob,

skulle smärtan vibrera

överallt.

Vad är det min hand har gjort?

Vad är det min tanke gör?

Marian Bergroth är kommunikatör och har jobbat inom området normkritik/genus/funktionalitet. Pluggar just nu litterär gestaltning på Skrivarakademin vid Folkuniversitetet. Bergroth skriver utifrån egna erfarenheter av psykvård och att ha bott på barnhem och i fosterfamilj.

 

8-mars enkät med Aleksa Lundberg

8-mars enkät med Aleksa Lundberg

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Alla. Det går inte att peka på en fråga och säga “löser vi bara den här kan vi lägga ned sen.” Det centrala i dessa tider med växande fascism är att vi kommer ihop oss och börjar organisera oss solidariskt med varandra. Intersektionell solidaritet, som Victoria Kawesa brukar säga!

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Överlag anser jag att vi lyft så mycket viktiga frågor nu och att det är dags att börja GÖRA annorlunda. Vi pratar och analyserar och belägger våra argument, men ändå ser makten till att vi står stilla på alltför många punkter. Varför täpps inte lönegapet mellan kvinnor och män igen en gång för alla? Varför nöjde sig regeringen med en extra pappa-månad istället för att “go all in”? Varför inskränks assistanslagstiftningen? Hur i h*lvete kan man ens tänka tanken på att rusta upp och överväga Nato-medlemsskap? Varför blir det ingen offentlig ursäkt och skadeståndsersättning till de transsexuella som tvångssteriliserats? Låt inte makthavare komma undan.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Alla, så länge deras uppsåt är att frigöra oss från patriarkalt förtryck och att de inte pekar ut andra utsatta grupper som problemet. Vissa feminismer menar ju att transkvinnor är patriarker i fårakläder och de med rasistisk omvärldssyn vill ju skylla mäns våld mot kvinnor på invandring. Sådant står jag naturligtvis inte bakom.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Bara de jag nämnde ovan. För att de bygger på en hatretorik och inte på att vi ska bli fria från alla former av förtryck. I övrigt har jag inga behov av att dissa någons kamp eller underkänna medsystrars levda erfarenheter av förtryck.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– Det är enda sättet om vi på allvar vill ta avgörande kliv framåt. Ingen är fri förrän alla är fria.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)

– Alla feminister och aktivister som dag ut och dag in kämpar för att få till förändring, reformer, debatt och politiska lösningar. De är sanna hjältar.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

Don’t panic, organise.

 

Aleksa Lundberg är skådespelare och journalist. Fotot är taget av Nino Ramsby.

Intervju › Politik
8-mars enkät med Jens Tzan Choong

8-mars enkät med Jens Tzan Choong

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

På global nivå så är det väl ganska basic grejer; Rätt till skolgång, preventivmedel och abort. Utrota könsstympning & barngifte. Lika lön för lika arbete. Representation i politiken och populärkulturen.

Det jag tycker generellt är problemen i samhället är ju män; Manliga normer, manskultur, manlig identitet. Med det menar jag inte att övriga normer är bättre. Det är bara det att män har så mycket större makt och inflytande så att konsekvenserna av mäns normer(dåliga beteende) får helt galna konsekvenser. Män måste kunna ge varandra tillåtelse att vara fjollor på dagen och macho på kvällen, eller tvärtom, eller bägge samtidigt. Machofjolla! Asså ”frågor” som isåfall syftar till att öppna och spränga ramarna för vad som anses vara manlig. För att få bukt på all the crazyness måste männen skärpa tills sig å sluta upp. Kan tyvärr känna att jag har ganska låga ambitioner med gubbar, snubbar och de flesta män, i min förhoppning på att de ska revolutionera sina perspektiv. Större tro har jag till unga män och barn som fortfarande har öppna sinnen. Så på frågan om viktiga frågor så tänker jag att allt som satsar på att barn å unga får vettiga/rimliga perspektiv.

 

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

Saknar inga. Men alla drunknar.

 

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

Vaddå olika feminismer? Jag är för dåligt påläst och insatt. Finns det olika ismer för att alla människor ska ha lika värde? Jag har gjort det enkelt. Jag vill att alla strukturer, synliga och osynliga, som fängslar människor i förväntningar, som diskriminerar och förtrycker, ska förstöras. Jag kan förstå att som i politiken finns det olika färger, analyser och diskussioner om vad som är bästa/sämsta verktygen. Här lämnar jag företräde till de som historiskt har fått utstå mest skit(hur en nu ska mäta sånt). Ja ni hör ju – Jag vet inte. Nästa fråga.

 

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

Jag såg på tv för länge sen nån som kallade sig feminist men som sa att pojkar å flickor föds med bestämda egenskaper, känslomässiga och fysiska. Att det finns typ Alpha och typ Beta. Idiot. Jag tror absolut att vi föds med genetiska förutsättningar. Jag gissar på att det är 50/50 socialt/genetiskt. Men hur fan ska vi veta? Spelar det roll? Kan ranta om detta länge. Min poäng är att de som hävdar att kvinnor är si och män så, och ser det som Yin och Yang. Som A och B. Fitta, kuk. Och inte som en oändligt komplicerad labyrint av DNA, kemi, möjligheter och kombinationer, val och erfarenheter, trauma och euforier. De feminister som ser på kön som antingen är du en älg eller en sko. De kan dra.

 

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

Vi slipper prata bara om vad vi är oense om. Det är mer vi är ense om och det är att förtrycket främst kommer någon annanstans ifrån.

 

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)

Caroline Holgersson, Sabina Sonning, Silvana Imam, DJ Taro, Joss Whedon, Gudrun Schyman,

 

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

“Feminism is the radical notion that women are people.”

 

 

Jens Tzan Choong är kulturproducent och jobbar för närvarande på Radioteatern i P1.

Intervju › Politik

8-mars med Katarina Nitsch

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Våldet mot kvinnors och flickors kroppar. Det är ett våld som tar sig alla former av uttryck: fysiskt, strukturellt, språkligt och känslomässigt. Och kvinnors rätt till sin egen sexualitet.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Att återkommande ställa frågan om vilka kroppar det är som arbetar för vem och för vad. Kampen mot exploateringen av kvinnors och flickors kroppar som tvingas tjäna och upprätthålla en våldsapparat av krig, dominanskultur, heteronormativitet och överkonsumtion behöver artikuleras tydligare och bli starkare.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Den feminism som skapar utrymme, luft och rörelse. Den feminism som gör det möjligt för kroppar att transcendera. Den feminism som tydligt artikulerar hur olika maktordningar samverkar och som därmed vägrar gå med på förenklingar eller att dela upp världen i motsatspar.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– De som fått för sig att bara kvinnor också får bli dominanta patriarker så uppnås jämlikhet. Feminismen handlar om att bryta med dominanskulturen, då fungerar det helt enkelt inte att själv börja utöva samma makt i en annan skepnad.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– Feminismen är en kollektiv rörelse och det är de tusentals pågående kamperna som tillsammans synliggör vilka förödande konsekvenser de förtryckande strukturerna har, i alla rum och sammanhang. Kamperna går inte att separera från varandra, de hänger ihop. Det största feministiska förändringsarbetet sker utanför rampljuset. Det ingår i det feministiska tänkandet och görandet att solidarisera sig med varandras kamper.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Oändligt många. De hundratals, tusentals som utövar feminism varje dag: De som går ihop och solidariserar sig och lyfter varandra, alla killjoys som i vardagens olika situationer och sammanhang har modet att benämna sexismen och och rasismen vid sina rätta namn, poeterna och konstnärerna som skapar subversiva språk och bilder. Och alla om skapar feministiska platser för sig själva och därmed också för andra – Kultwatch är ett utmärkt exempel på det!

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– Your silence will not protect you. Audre Lorde.

Intervju › Politik

8-mars enkät med Jasminé Mehho

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Ingen feministisk fråga har väl varit oviktig, men det är inte alltid att jag känner mig inkluderad eller kan ta plats i alla feministiska frågor även om jag hade önskat det.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Jag tycker dels att det pratas väldigt lite om en feministisk migrationspolitik, speciellt kring både asylsökande och papperslösa hbtq-personer, men också kring äldre kvinnor som har flytt för sina liv.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Intersektionell feminism.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– All typ av vit feminism av uppenbara skäl.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– Förhoppningvis skulle en sådan bred front innebära inkludering och förståelse sinsemellan alla feminister för en gemensam kamp!

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Jag inspireras och fastnar för olika feminister hela tiden, och senaste året har jag tänkt mycket på Nina Simone!

Ett feministiskt citat som inspirerar mig: 

– ”Låt ingen trampa på dig, va alltid beredd med en knuten hand”. Jag vill inte romantisera eller uppmana till våld med mitt citat, men min mamma uttryckte de orden till mig när jag var barn efter det att jag blivit retad i skolan någon dag. Om orden inte räckte till, tyckte min mamma att jag skulle visa att jag var beredd att stå på mig.

Intervju › Politik

8-mars enkät med Zahra Bayati

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Jag tycker inte avsaknaden av vissa feministiska frågor är problemet. Det som dominerat den feministiska kampen sett från min horisont är kampen mot patriarkala strukturer, vilket tvingat den feministiska kampen att reduceras till att bli en reflektion mot dessa strukturer och deras politik i olika områden. Problemet med att bli upptagen av att kämpa mot dominanser är att det i praktiken blir de dominerande makterna som sätter agendan för vårt politiska liv/aktivitet. Att satsa tid på att gång på gång avslöja olika maktordningar tar tid och energi från andra aktiviteter, såsom att sätta upp en agenda och planera skapandet av en bättre värld. Den feministiska kampen behöver bli mångdimensionell och frigöra sig från de binära positioner vilka enligt min erfarenhet fortsätter reproduceras, trots allt tal om intersektionell feminism. Detta innebär att vi måste se över de frågor som fått feministiska utgångspunkter. Är de fortfarande relevanta? Har de en inkluderande ingång som öppnar upp för olika typer av parallellt pågående aktivism och kunskapsproduktion, i olika områden såsom exempelvis klimat, djurrättsfrågor, klass, religion, ras, och etnicitet?

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Jag är inte intresserad av etiketter, ens när folk själva sätter etikett på sig själva eller sin gärning. Det mest intressanta tycker jag är hur människor tolkar och praktiserar sin feminism. Jag är som nämnts ovan intresserad av en feminism som har frigjort sig från binära positioner, en aktivism som inser att det är tid att fundera över hur vi vill ha vår värld och utifrån detta lägga fram en plan, strategier och taktiker där kampen mot olika maktordningar ingår men inte upptar hela programmet.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Den sorts feminism som länge dominerat, där vita medelklasskvinnor satt agendan för feministisk kamp med utgångspunkt i det eurocentriska kunskapssamhället i väst, i vilken man kriminaliserat ickevita män och oförmyndigförklarat ickevita kvinnor. De har länge dominerat den feministiska problemformuleringen och drivit den till etlitism, och likt patriarkala strukturer har de gynnat och privilegierat sina egna anhängare. Denna sorts feminism och dess kunskapsproduktion har dessutom även präglat den ickevita feminismens problemformuleringar och fungerat som inträdesbiljett till den exklusiva feministiska eliten.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– Denna fråga utgår implicit ifrån att det finns ett behov av en enad bred feministisk front. Jag undrar vad som menas med “en enad bred feministisk front”?

Om det med ”en bred feministisk front” menas att alla ska rikta sitt fokus mot ett hinder som för stunden totalt blockerat all möjlig utveckling och framskridande, så kan jag gå med på att ett enande kan vara något att sträva efter. Annars ska det i den bästa av världar finnas möjlighet att välja det fokus en är mest motiverad av, utan att exkluderingar uppstår.

Det bör finnas en global kommunikation mellan olika slags kunskapsproduktion och kritiskt tänkande, både inåt inne i rörelserna och utåt mot olika maktordningar. Detta behövs för att utveckla frågeställningar, och därmed strategier och taktiker.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig?

– Det finns miljontals kvinnor och män som i sin vardag driver en feministisk kamp utanför belysta arenor. En som påverkat mig mycket är min mormor, som lärde mig en hel del genom hur hon levde sitt liv som människa och kvinna. Hon var en praktiserande muslimsk kvinna med hijab i Iran, men när jag inte ville bära hijab stödde hon mig; detta samtidigt som hennes egen mor fått kämpa för att få bära hijab i början av förra seklet, något som kvinnor som bär hijab i Europa genomlever i vår tid. Kvinnor och män med min mormors sinne inspirerar mig till att ”göra saker”, vara aktivist med ett öppet sinne för variationer, och på så sätt förhoppningsvis behålla kontakten med verkligheten.

Min mormor  lärde mig för övrigt även att spela schack.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig

– I ett naturprogram hörde jag ett afrikanskt ordspråk som sägs komma från ökengiraffen. Det sa mig mycket om aktivistisk kamp i motvind, så jag skrev ner det och satte upp det på min kyl. Det lyder såhär: ”Att leva i öknen uppfodrar uppfinningsrikedom”. Om vi har det som utgångspunkt när kylan, torkan och motvinden är stark i det politiska klimatet, så blir allting i livet mer lustfyllt, nyfiket och levande fyllt med uppfinningsmöjligheter. Jag är rätt säker på att det är det ökengiraffen försöker säga.

8-mars enkät med Maja Lundgren

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast? 

– Lönerna och arbetsvillkoren inom den offentliga sektorn.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag? 

– Jag skulle gärna se ett brett feministiskt ställningstagande mot ett svenskt närmande till Nato.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med? Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför? 

– Jag har svårt för idealisering av kvinnor. Idén att kvinnor är fredligare, godare, eller mindre prestigefyllda än män. Det synsättet finns som en tendens lite här och där, men kanske särskilt inom särartsfeminismen.

Överhuvudtaget tycker jag att man måste släppa tanken att det finns en kvinnlig erfarenhet. Det är fortfarande så att män betraktas som individer, medan kvinnor ses som ett kollektiv.
Kvinnor kan givetvis välja att enas kring olika frågor, men det borde vara för sent för påståenden om att “kvinnor är si, män är så”.
Jag kan inte säga att jag sympatiserar med en bestämd riktning inom feminismen. Men jag gillar det odogmatiska och lössläppta tänkandet.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front? 

– Det skulle finnas stora fördelar med en bred feministisk front för att uppvärdera traditionellt kvinnliga yrken inom vård, omsorg och skola. Det är en fråga där individuella lösningar står sig slätt. Feminismen kunde som sagt gärna enas mot ett Natointräde också. Men jag tvivlar på att det skulle fungera – många av de allvarligaste frågorna splittrar kvinnor lika mycket som män.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Jag “började” inte som feminist, utan blev det allteftersom. De som inspirerat mig allra mest är nog kvinnliga surrealister, i synnerhet Leonora Carrington. Jag vet inte om Karin Johannisson är feminist i egentlig mening, men hennes böcker, kanske särskilt Den mörka kontinenten, har inspirerat mig. Jag är också väldigt förtjust i urgamla franska feminister, t.ex Marie de Gournay, som skrev l’Egalité des hommes et des femmes (Jämlikhet mellan män och kvinnor) år 1622.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

“People under seventy and over seven are very unreliable if they are not cats”.
Leonora Carrington

8-mars enkät med Lisa Wool-Rim Sjöblom

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Jag tycker att alla frågor som tjänar feminismens grundläggande målsättning är lika viktiga, även de som till synes kan verka obetydliga eller banala. På ett personligt plan brinner jag olika starkt för olika frågor, och sen några år tillbaka fokuserar jag främst på frågor kring reproduktiv rättvisa. Något som bekymrar mig djupt, är till exempel det obarmhärtiga och enkelriktade flöde på barn som vi kan se globalt, där kvinnor från framför allt det globala syd förlorar sina barn till priviligierade människor i det politiska väst.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Jag saknar en (vit) feministisk kamp för icke-vita kvinnors rätt till vårdnaden om sina egna barn. Jag ser i väst en stark och okritisk kamp för rätten att adoptera, en kamp som helt tycks missa att det bakom varje adoption finns föräldrar som förlorar sina barn. Genom förenklade, paradoxala och missvisande narrativ beskrivs icke-vita utsatta kvinnor i det globala syd å ena sidan som offer utan valmöjligheter, å andra sidan – när det gynnar ofrivilligt barnlösa i väst – som starka subjekt med förmågan att själva välja att lämna bort sina barn. Då sker det plötsligt utan tvång och utan påtryckningar och beskrivs vara ett medvetet val väglett av modersinstinkten: ”Jag lämnar bort mina barn för att ge dem ett bättre liv (i väst).”

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– All feminism som jag upplever som solidarisk, klassmedveten, aktivt antirasistisk och inkluderande.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Jag har svårt att sympatisera med feminismer som reproducerar rasism eller som missbrukar intersektionalitetsbegreppet för att underminera andra marginaliserade grupper. Jag har även svårt för den feminism som gynnar de redan priviligierade och missgynnar de redan utsatta. Till exempel kan vi efter surrogatutredningens nej höra röster i Sverige som säger att ofrivilligt barnlösa nu i stället tvingas utomlands till en osäker industri de själva vet riskerar att utnyttja utsatta personer. Just nu bedrivs alltså en (påstått) feministisk kamp som dels argumenterar för kvinnors rätt att på förhand få avtala bort de/t barn hon sedan ska vänta och föda (och blir det inte tillåtet i Sverige, ja, då blir det utomlands), och dels går tvärt emot Barnkonventionen som hävdar barns rätt att inte bli köpta eller sålda. En sådan feminism ligger långt ifrån min analys, eftersom reproduktiva rättvisa för mig handlar om möjligheten att kunna välja bort en graviditet, att kunna vänta och föda säkert och att slippa tjäna andra än sig själva genom sina reproduktiva organ.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– En bred uppslutning är en förutsättning för att krossa patriarkatet. Om man ser till den feministiska ideologins kärna, det vill säga att kvinnor ska ges samma rättigheter och möjligheter som män, så ser jag bara fördelar med en bred front. Jag ser dock inga nackdelar i att feminismen även förgrenas i olika undergrupper med egna intressen. Feminismen mår bra av att ständigt granska och kritisera sig själv.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– De många adopterade världen över som idag visar solidaritet med de familjer som förlorat sina barn till adoptionsindustrin, och som i olika organisationer kämpar för ensamstående mödrars rätt att ta hand om sina egna barn. Det kan vara allt från att verka för viktiga lagändringar som att undervisa mammor i engelska så att de ska kunna tala med de barn de förlorat men återförenats med.

Jag vill också lyfta fram forskaren Raka Shome som i sina postkoloniala vithetsstudier bland annat granskat hur den vita feminina identiteten skapas och hyllas genom exotisering av icke-vita kulturer, och hur media bidrar till att skapa bilden av vita kvinnor som globala mödrar som anses bättre lämpade att ta hand om världens alla barn än barnens egna mödrar.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– ”[…] The real alternative is found in welfare politics that support poor mothers of color rather than penalizing them, criminal justice policies that strengthen and heal communities rather than destroying them, and international policies that prioritize human security over profits.”

– Jane Jeong Trenka, Julia Chinyere Oparah & Sun Yung Shin

Från introduktionen till antologin Outsiders within – Writing on Transracial Adoption

Bild: Rutor från det kommande seriealbum Palimpsest, som släpps i början av maj på Galago.

Göra upp

Efter att ha sett James Bond-filmen Diamantfeber som en del av en skoluppgift i Film- och tv-kunskap, skriver Malin Gustavsson i ett irritationsrus över filmens vidriga kvinnosyn dialognovellen “Göra upp”, där hon i en gestaltning gör upp med James en gång för alla.

Det är den allra sista scenen. Det är bara jag och James Bond.

I vanlig ordning har han avverkat ett antal skurkar för att hamna här, i den sista avgörande striden. I vanlig ordning har han tagit sig förbi alla hinder; han har klättrat upp för husfasader, voltat med lyxbilar, undkommit fyrverkeriartade explosioner. I vanlig ordning har han hunnit förlusta sig också; han har druckit en martini (”shaken, not stirred”), besökt några kasinon, knullat ett par brudar.

Med ryggen mot dörren sitter jag i en lyxig kontorsmöbel som kan snurra – ett aningen uttjatat men ofelbart dramatiskt koncept. Jag har en katt i knät, en elegant och snorkig siames vars päls jag långsamt stryker. När James stormar in i rummet låter jag stolen sakta rotera ett halvt varv.

”Välkommen”, säger jag. ”Välkommen till slutscenen.”

James ser lite förbluffad ut över min närvaro, trots att det måste vara minst tjugonde gången han möter en illasinnad figur med snurrstol och kisse. Jag fortsätter:

”Slutscenen. Hur känns det?”

Han ser ut att ha hämtat sig lite, och vågar sig till och med på ett överlägset leende.

”Ja du ler James. Du känner igen situationen. Du tror att du har kontrollen. Du förutser att jag snart ligger dräpt på golvet. Ja du ler James, men du tar fel. Den här scenen får inte samma slut som vanligt.”

James låter sig inte skrämmas, han fortsätter att le och tar ett hotfullt steg mot mig. Siamesen ger honom en överlägsen blick, tar ett språng ur mitt knä ner på golvet och spatserar iväg ut ur rummet.

”Vet du varför du är här James? Du är här för att jag är så jävla trött på dig.”

Han stannar upp och ser återigen häpen ut.

”Ja jag är så jävla trött på dig. Du tror att bara för att du dödar några gangsters då och då kan du bete dig hur som helst. Det måste få ett slut.”

Jag ser på honom att han inte förstår vad jag pratar om.

”Okej jag ska vara tydlig. Du beter dig som ett as, framförallt mot kvinnor. Du tror att de bara existerar för att tillfredsställa dig. Du objektifierar. Du förnedrar. Du ljuger. Du sviker.”

Han yttrar sina första ord sedan han entrade rummet:

”Men hallå är det bara därför jag är här? Jag trodde att det här var slutscenen. Jag trodde att det handlade om något viktigt. Jag trodde att jag skulle få rädda världen.”

”Kvinnor! Kvinnor! Kvinnor är viktiga. Är du medveten om att cirka hälften av jordens befolkning är kvinnor?”

”Ja fast…”

”Jag tillåter mig att upprepa ett tidigare uttalande: jag är så jävla trött på dig. Du tror att dina uppdrag är nyckeln till att rädda världen. Men du räddar inte världen, du förpestar den! Jag är dock inte oresonlig. Du får lämna utan en skråma om du går med på ett villkor: bli feminist!”

James ser på mig som om jag vore en rymdvarelse. Plötsligt brister han ut i ekande gapskratt. Jag suckar, jag hade hoppas på ett annorlunda scenario även om jag inte är chockad över hans reaktion.

”Synd James. Det hade kunnat sluta lyckligt det här. Jag måste säga att jag är lite besviken, efter så många år borde du ändå ha blivit lite klokare.”

Jag reser mig upp och går mot honom, stannar inte förrän vi står öga mot öga några decimeter ifrån varandra.

”Det här är tramsigt”, säger han. ”Du är kvinna, vad kan du göra mot mig?”

En sekund senare ligger han med ansiktet ner i mattan och en pistolmynning pressad mot bakhuvudet.

”Inte feminist alltså?” frågar jag. ”Världen kommer att bli en bättre plats utan dig James. Några sista ord?”

Jag tror att han kanske säger något, men mattan kväver alla eventuella försök till uppfattbara yttranden.

Det är den allra sista scenen. Det är bara jag och James Bond.

Jag trycker av.

Malin Gustavsson skapar i text eller bild eller vad som helst, gärna så att det betyder något men ibland bara i ren ilska över kvinnoförnedrande skitfilmer. Hon bloggar också här.
Intervju › Politik
8-mars enkät med Anna-Klara Bratt

8-mars enkät med Anna-Klara Bratt

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Som jag ser det är feminism både en politisk kraft, ett pedagogiskt måste, en aktionsapparat och en löst organiserad massa. Oavsett vilken del så upplever jag att den uteslutande viktigaste frågan just nu är att hålla koll på den demokratiska kräftgången och utbredningen av nationalistiska krafter både i och utanför Europa. Det som behövs just nu är förmågan att kunna hålla den kritiska rösten klar och högljudd samtidigt som vi agerar, jag menar bokstavligt. Lämna soffan. Ta med ungarna. Gå med i facket, gå på ett möte. Hämta kraft hos andra. Var en partypajare och en aktivist samtidigt. Kort skulle jag säga att ”Vi” är bättre än ”jag”.
Vilka feministiska frågor saknar du i dag?
– Tänker att feminism är bättre som ett perspektiv som läggs på alla frågor. Då är inga frågor heller irrelevanta, och ingas engagemang heller fel. Ta diskriminering, det kan inte isoleras från sammanhanget som det utförs i. Sedan vet jag också att det utförs en massa arbete hela tiden, som bara inte når ytan. Ett exempel fackliga ansträngningar för kortare arbetsdag som inte ens feminister har koll på. Det är också dumt att köpa den mediala ytan, där feminism är bortskrapad. Att till exempel feminister inte skulle diskutera ekonomi, när feminister och klimataktivister just nu är de enda som diskuterar ekonomi. Många feminister går också och retar upp sig på andra feminister helt i onödan. Saknar du en feministisk fråga – titta i vårt kalendarium innan du upprörs. Personligen är jag intresserad av politik och politisk förändring.

 

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Frihetligt socialistisk feminism med ett intersektionellt och postkolonialt perspektiv. Olika feminismer är användbara på olika arenor. Jag är i det avseendet en multipel feminist och en internationalist.
Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?
– Borgerlig, essentialistisk feminism, transexkluderande radikalfeminism och framförallt nationalistisk feminism.
Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?
– Den uppenbara. Möjligheten att få till stånd strukturell förändring. Tänker att det bästa är att samlas runt enskilda frågor för största möjliga bredd. Just nu, till exempel Europas rämnande flyktingpolitik, antirasism, freds- och säkerhetspolitik och internationella solidaritetsaktioner. Ingen tid för stand by, här alltså. Skulle gärna se ett partiöverskridande rödgrönrosa feminismöte, med fackliga allianser och kopplingar till civilsamhället där så många feminister just nu är aktiva.

 

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)

– Många inspirerar mig – på daglig basis: Nasim Aghili, Ulrika Dahl, Gudrun Schyman, Edda Manga, Maud Eduards, Patricia Lorenzoni, Tiina Rosenberg, Victoria Kawesa, Ylva Habel, Nathan Hamelberg, Signe Bremer, Pia Laskar, Rossana Dinamarca och Ulla Andersson, Joanna Rubin Dranger, Annika Hamrud och Hélene Lööw, hela RUMMET-gänget och Streetgäris. Fanna Ndow, Fanny Ambjörnsson och Ingeborg Svensson. Också alla brudarna som drar igång humorscenen, klubbscenen. Håller också koll på Sanna Vestin och FARR. Ibland checkar jag in hos Sara Edenheim för att se vad hon bråkar med, eller Ekis. Sedan har vi fredsgänget och de vassa samiska feministerna. Och så Fempers-gänget, så klart, var en nu drar gränsen. Du! (Arazo Arif reds. anm.) Därtill alla som inte syns, skriver eller sjunger. Alla feminister är ju inte scenartister. Det finns ingen annan så vital sfär i Sverige som den feministiska. Och det ser likadant ut i många andra länder. Sedan alla feminister som når igenom på ett internationellt plan. Hur lång tid har vi?
Ett feministiskt citat som inspirerar mig:
Ett från i dag: ”Jag ser dig Seinabo Sey. Jag ser och jag hör dig. Jag ser också det kollektiv, du har bakom dig. Tack för att du detta år börjat ett oerhört viktigt jobb för Sverige.”
Länk:
Jyothi Swahn Bai  i Feministiskt perspektiv om behovet av att uttrycka stöd till dem vars erfarenheter en inte delar utan att för den skulle sno åt sig tolkningsföreträdet.
Anna-Klara Bratt är chefredaktör och ansvarig utgivare på tidningen Feministiskt perspektiv.

8 mars enkät med Patrik Lundberg

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Lön, pension och föräldrapenning.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Svenska feminister älskar att tala om intersektionalitet. Men få talar om situationen för kvinnor och transpersoner från Östasien och Sydostasien. Jenny Nguyen och Angela Larsson är två lysande undantag.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Med risk för att låta pretto: Cultural studies-feminism, en tvärvetenskaplig akademisk gren som inte har slagit igenom i Sverige ännu. Den fokuserar bland annat på hur kultur och sociala fenomen samspelar med maktordningar som klass, kön, genus, etnicitet och ras.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Marxistisk feminism. Den som tror att patriarkatet kommer upplösas automatiskt om klassamhället störtas tror fel.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– En enad front – åtminstone i vissa sakfrågor – hade kunnat stärka det realpolitiska inflytandet.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Frilansjournalisten Elina Pahnke och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– ”Rosa Parks sa aldrig att det ska va lätt” – Annika Norlin.