Rasism, alibin och vita väggar i våra svenska konstinstitutioner

Jag befinner mig i Malmö för att lyssna på museologen Ana María Bermeo Ujueta. Föreläsningen utgår från Ana Marías upplevelser av arbetet med utställningen En sårad dröm. Utställningen handlade om migrationens erfarenheter och visades först på Moderna museet. Utställningen genomfördes i samarbete med organisationen Individuell Människohjälp och deras projekt S.A.Y (Stories Art Youth). S.A.Y arbetar med delaktighet och konstnärliga uttryck.

Föreläsningen, som mer liknade framförandet av ett manifest, riktade kritik mot institutioners rasism, vithet och användande av alibin.

Något som chockerade Ana María var uttalanden från tjänstemän inom museisektorn som uttrycker en elitistiskt och rasistiskt förhållning. Ett exempel är en chef för en institution, som dessutom sitter i flera styrelser, om antagningsprocessen i skolan: “det går inte ens att läsa ansökan från andra kulturer och man känner inte igen deras uttryck”. En annan tjänsteman: “exilkonstnärer och exilpoeter tillhör kanske biblioteken. Svenska institutioner är till för att upprätthålla konsten precis som den är”. Båda uttalanden kommer från chefer på stora konstinstitutioner.

Ana María säger att “många har i många år uttryckt sig kring mångfald, inkludering och integration”. Ord som ingen ifrågasätter inom institutionerna. Istället sker arbetet i form av “välformulerade dokument som hamnar på hemsidan och stannar där. Ana María fortsätter med att tala om att problemet ligger i att institutioner stänger dörrarna för konstens möjligheter, ”konsten ger oss perspektiv och öppnar dörrar. Dörrar som institutionen sedan stänger”. Museerna är homogena och exkluderande, vissa konstnärer har en självklar plats i institutionerna. Ana María säger att vissa har till exempel gått i skolor som ger tillträde till institutionerna och andra har även släktingar som har gått i samma skolor som ger tillträde.

I sitt arbete på museet har Ana María bland annat kontrakterat Interfem i Malmö för att de skulle genomföra ett normkritiskt workshop med museets personal. Efter det kunde hon se att personalen lärde sig nyfikenhetens gränser. Nyfikenhet är för Ana María ett dolt uttryck för kategorisering och rasism. Kategoriseringen av människor, påminner Ana María oss, är ett arv från Linné och som genomsyrar det svenska samhället. Hon exemplifierar hur denna typ av kategorisering fungerar: journalisterna som intervjuade de medverkande i utställningen var upptagna med att fråga om de medverkandes bakgrund istället för deras konst i utställningen. Journalisterna intresserade sig mer för ursprung, uppehållstillstånd, antal flyktningar, hur många asylsökande? Konstnärerna ifrågasatte journalisten och ställde motfrågor. Var det någon som frågade journalisten var hen kom ifrån? Varför börjar inte journalisten med att berätta var hen kom ifrån.

*

Efter föresläsningen sätter vi oss och pratar kring strategier för att arbeta inifrån institutionerna.
Museerna bör värna om förändring och kanske, säger Ana María, är deras nuvarande arbete inte relevant längre. Institutionerna anser sig lida av teoretisk ångest på grund av alla begrepp som är omlopp, “det innebär att institutionerna inte kan komma ikapp dagens normkritiska perspektiv”. När institutionerna inser att de inte är så kunniga som de trodde, då borde de jaga efter svar och öppna för röster där de blir ifrågasatta, säger Ana María. Hon berättar att hennes aktivism handlar om att vara en synlig block som hela tiden utmanar strukturerna på institutionen. För henne är aktivism en rörelse som förespråkar en aktiv handling, ”som en möjlighet att använda sig av konfronterande åtgärder för att stödja något man tror på”.

Vad ska vi göra för att motverka museernas stängda rum?

Museerna släpper inte ifrån makten. Som tjänsteman måste en se upp med att bli inte konformist. Om jag till exempel vill att någon annan gör en visning, någon som inte har med konstfältet att göra, ska jag försöka få igenom det och kunna argumentera varför det är viktigt. Jag har försökt göra det men det visas ingen intresse alls ännu.

Hur har du mött på motstånd inom institutionen?

Inför utställningen med S.A.Y. skulle rum bokas i organisationens produktionssytem. Jag fick datum när rummet kunde användas för utställningen och så plötsligt blev rummet uppbokat. Detta kallar jag passiv aggressivitet. Motståndet skedde genom små men effektiva sätt. Jag bestämde mig till sist för presentera utställningsprojektet för personalen. Min chef såg att det var ett viktigt projekt och efter det gick det lättare. Det fanns ingen tilltro till utställningsprojektet från början. Hela produktionen var marginaliserad.

Du tror på det konstnärliga uttrycket?

Absolut! Det konstnärliga uttrycket behöver inte godkännas enbart av en institution eftersom det tillhör alla. Visst värnar institutionerna om konsten, men som den har varit. Institutionerna hinner inte komma ikapp eftersom de flesta verkar vara rädda. Kanske är de rädda för att förlora sin identitet och position som dem som ”värnar om konst”. Det är kanske dags för en ny museologi, där museernas roll i samhället utvecklas, inte bara för att värna om arvet utan för att uppmuntra skapandet av ett arv som speglar exakt vilka vi är. Därför nämnde jag att jag tror på museer som ”mötesplats”, alltså som ett forum som öppnar upp för alla, som speglar samhället vi lever i – och inte samhället som det var, utifrån någons specifik synvinkel. Kanske drömmer jag om något annat som helt enkelt inte finns ännu… En plats där man kan skapa sin egen konsthistoria.

Du säger att vi borde skriva vår egen konsthistoria. Vad menar du med det?

Du har en egen konsthistoria, men det gäller att ha tillgång till det. Din historia representeras inte i institutionerna, därför måste du skriva din egen konsthistoria. Frågorna som är viktiga här: Hur ska vi ta tillbaka? Ska vi äga? Ska vi ta tillbaka? Ska vi göra annat?
Vi litar för mycket på att ge makten till institutionerna. Man litar på att man vill ha institutionernas bekräftelse. Moderna har sin samling men den ser ut som den ser ut. Konstnärer som släpps in är duktiga efter västerländska sammanhang och definitioner.

Institutionerna ska inte definiera dig. Museet bekräftar det man tror man kan om konst och det man tror man inte kan. Det som händer är att museet bekräftar att man är dum om man inte förstår. Museet säger att du behöver en nyckel för att förstå minimalismen till exempel. Museet säger att den som institution har rätt och äger kunskapet.

Hur går det ihop med att du riskerar användas som alibi inom institutionen?

Jag var volontär åt SAY under arbetet med utställningen och arbetade annars på halvtid som värd på museet. Jag fick inte betalt för arbetet med utställningen och jag tillät det. Men jag ångrar det inte för jag trodde på utställningen. Och jag kan se, utifrån min position som både akademiker och aktivist, att jag kan med små steg ändra. Genom att ha en fot i institutionen och en fot i självorganiseringen kan jag möjliggöra för olika sorters arbete och strategier. Jag tror att förändring måste ske även på individnivå som i bearbetandet av mina museikollegor. Ett exempel är händelsen med Showan. Jag föreslog att museet skulle stänga under demonstrationens timmar för att ge möjligheten för personalen att solidarisera sig.

På worskhopen sa Interfem att det var tröttande att utbilda det vita konstrummet. De behövde paus efter workshoparna. Men det vita folket behöver utbildas. Och vi behöver en paus, liksom vi behöver ha vår egen plattform där vi inte behöver förklara och tillfredsställa folks nyfikenhet.

*

Jag och en vän tog tåget från Stockholm bara för att lyssna på Ana María. På något sätt manifesterar vår resa fram och tillbaka för 40 minuters föreläsning ett behov av dessa berättelser om aktivism som förändrar konstinstitutioner inifrån. Hur och på vilket sätt utförs ett sådant arbete i det dagliga?

Samtalet rörde upp flera frågor. Vilka strategier finns när det aktivistiska arbetet riskerar ätas upp av en institution som sedan kan använda både Ana María och hennes arbete för att visa att museet ägnar sig åt “mångfald”?

Vilka tjänar på att ställa ut en marginaliserad och utsatt grupp som migranterna är? Jag och min vän försöker förstå det aktivistiska i Ana Marías arbete. Har vi missuppfattat henne? Eller är vår definition av aktivism ensidig? Vi vrider och vänder på detta hela vägen tillbaka till Stockholm. Vi pratar om hur vi själva har arbetat mot strukturer på ett inifrån-perspektiv som skulle kunna vara aktivistiska enligt Ana Marías sätt. Genom att lyfta och belysa vissa perspektiv som lönesättning, städarnas villkor, hur representationen ser ut bland personalen. Att vara gruset i skon i det vardagliga administrativa arbetet.

Jag funderar efteråt om det är så att Ana Marías aktivism handlar om att ta ansvar. Att hon har möjlighet att förändra inifrån och den möjligheten har hon ansvar för. Hon pratar mycket om ideologi, man måste fortsätta kämpa upprepar hon och hänvisar till Audre Lorde som säger att ilskan är full av information och energi. Jag tänker att det svåra är att arbeta långsamt i ett byråkratisk organisation. Det är långt ifrån den knutna näven på torget-aktivismen, men nog knyter Ana María näven på museet och finner energi i ilskan.

*Föreläsningen var del i serien Queera strategier för konstproduktion, arrangerad av Konstitutet i samarbete med curatorerna Ellen Suneson och Julia Björnberg.

Macarena-Dusant-664x346

Macarena Dusant är konstvetare (snart) fil. mag. vid konstvetenskapliga institutionen, Södertörns Högskola.  Aktuell med en bok om nyanlända konstnärers villkor i det svenska konstfältet.

#OscarsSoWhite: The Bigger Picture

#OscarsSoWhite: The Bigger Picture

The Oscars 2015 stirred up a controversy for its lack in diversity with an all-white cast of twenty acting nominees, and nearing the 2016 Academy Awards tomorrow, #OscarsSoWhite exploded back online and in the Twittersphere when this year’s nominations revealed another whitewash. In a response to the criticism that followed, the Academy Board recently stated that they have set up a goal to double female and minority members by 2020. But however noble an objective this might be, things won’t really start to change unless currently underrepresented minority groups also increasingly take the director’s chair, and are repeatedly cast in leading roles, writes Sarah K. Hellström, a Cinema scholar and industry professional.

Black & White Cinema

The Academy’s body of voting members is overwhelmingly white at 94%, and about 77% are male. Unfortunately this is a very accurate representation of the film industry in Hollywood. Now that we are finally discussing this misrepresentation of race and ethnicity, it seems as though all we can handle is one singular concern at a time. Mass-media has for some reason chosen to focus almost exclusively on the discrimination of Black Americans in film, and the almost zero exposure of everyone else of color means that the Oscars might very well remain extremely white, with a black actor nabbing a nomination once in awhile.

In 2002, Halle Berry took center stage as the first African American ever to win the Academy Award for Best Actress. In an emotional acceptance speech Berry dedicated her Oscar to all women of color who she now believed would have a chance to win, as the door had been opened. Since that hopeful Oscar moment and up until now, every single winner in her category has been white. One entertainment news report after the other has discussed Jada Pinkett Smith and Spike Lee’s boycott of the Oscars, further speculated over how comedian and host Chris Rock will handle the subject with his jokes on Oscar night, and examined the lacking and problematic representation of Black people at the Oscars.

What has almost continuously gone overlooked is that Latinos, America’s largest ethnic group, Asian Americans and Native Americans are suffering from even greater underrepresentation, being in fact almost entirely overlooked in leading roles, as well as generally missing or barely present in most big studio movies. Native peoples so much so, that it once inspired Marlon Brando to boycott the Oscars, in 1973. It is true African Americans make up the second largest minority group in America, and we must continue to acknowledge and fight the marginalization of black performers, as well as the enduring stereotypes of black people in film, but this should not be our only objective. Continuously omitting everyone else from the discussion, and thereby dodging an enormous blind spot, is nothing short of an embarrassment.

In the cinematic year of 2016, are we still only able to see in black and white?

A Forgotten History

One question we do not ask, is whether it has always been this bad. It is assumed that we move at a constant in one singular direction: forward. We love to talk about progress, and often repeat how we’ve come a long way, that we are moving in the right direction – but is this really true, or could it be that we have forgotten history? At the dawn of cinema, women and people of color were remarkably more present as directors in the industry, and were, as a result thereof, also more successful than they are today. Alice Guy-Blaché was a pioneer of special and visual effects and interracial casting, directed Charlie Chaplin and made over 1000 films in the US and France, including what is considered the first narrative film in film history (“La Fée aux Choux”, 1896). Lois Weber was one of the silent film era’s most successful directors, considered one of the first true auteurs of American cinema, and Oscar Micheaux was one of the most successful black directors and producers in early American cinema; in fact he was the first African American to produce a full-length feature.

What these filmmakers were instinctively able to do, was to create complex characters not as interpreted through the white male gaze, and they were thus able to tell stories that a broader spectrum of moviegoers felt kinship with. Their accomplishments provide a colorful canvas that should have set the scene perfectly for future directors and actors of all races and genders, but the grim reality of the past couple of years shows that at two of the biggest and most successful studios, Disney and Warner Bros., not a single movie was directed by women or people of color.

Role Models & Diverse Stories

What is so profoundly provoking is that Hollywood acts literally tone-deaf when it comes to respecting its audience: role models are crucial. Kids of all ethnicities and genders have a right to be shown that anything is possible. Everyone needs to see themselves represented on-screen. Successful individuals have always led the way and shown mere mortals what is possible, and that you can live your dream if you want it bad enough and are willing to work hard for it. But we haven’t really gone in the right direction in making this a reality. The fact is that women and ethnic minorities – the vast majority – are almost completely excluded from today’s multi-billion dollar film industry. As a result, voices of women and ethnic minorities are silenced, and protagonists of color and female gender are conspicuous by their absence.

Non-whites make up almost 40% of the population in the US, yet non-white actors and actresses are far less represented in Oscar history. The African American-population-to-acting-Oscar nominee ratio actually adds up fairly closely, but why should that even matter? If that’s how we operated, at least as many directors would be women, not make up a depressing 6,4% (US films released in 2013-2014). In California and Los Angeles where Tinseltown is at work, the Census Bureau’s data from last summer shows the majority population is officially not even white anymore, it’s Latino. If numbers really mattered, Latinos ought to soon dominate Hollywood. But this isn’t kindergarten, and we’re not painting by numbers. Straight white actors and straight white male directors are so vastly overrepresented – and they have been for a very long time – it only makes sense to flood the film industry with a diverse group of professionals, and make sure their presence becomes as natural to the average movie-goer as the now-existent, lily-white picture of Hollywood that we all know.


After all, we’re talking about people, and it’s not just about balancing numbers: diversity is more than skin-deep. Diversity on- and off-screen is about more than counting minorities in movies, more than statistics and data. The progress Hollywood needs, and that we all need, means making sure that we may meet a multitude of credible, original, convincing and multifaceted characters portrayed by a truly varied group of artists representing not one, not two, but all ethnocultural groups in society.

 

Sarah 

Sarah K. Hellström is a Cinema scholar and a film industry professional with 15 years of experience working in the US, the U.K. and Sweden. She is a freelance writer, university guest lecturer in Cinema Studies and Film Production, and a jury member of the Guldbagge Awards (Swedish Academy Awards) for Best Foreign Film.

 
Photo of Oscar statuettes: Prayitno/CC

Det finns ingen plats bland oss för “vulgoblatten”

Att engagera sig är för många något man gör på sin fritid. Jag har själv alltid varit engagerad politisk. Sen om det verkligen har grundat sig i något så förenklat som “intresse” är jag högst tveksamt till. Idag är jag engagerad i det civilasamhället i ideella organisationer och partipolitik. Förra året gick jag i väggen. Jag gick i väggen i mitt ordförandeskap och avgick mitt under min mandatperiod. Det var något av det bästa jag har gjort, men konsekvenserna var delade.

Jag upplever att det finns en otrolig elitism inom rasifierade grupper. Att det är skamfullt att visa på svaghet, rättelse sårbarhet.

Vi är en stor del att upprätthålla en norm bland oss rasifierade; man härdar ut, man förhåller sig till läget, även om det är för jävligt eller att det finns en uppenbar orättvis behandling – “det är bara att gilla läget”.

Vi pratar mer än gärna om strukturerna på objektiv nivå men total vägrar ta konflikten på subjektiv nivå i våra egna organisationer. Detta är inget nytt. Det har tidigare generationer gjort, nuvarande och det kommer även ske i framtiden. Det är en konstant upprepning.

Jag upplever att det är tyst i vår egna grupp när det gäller att prata om oss med erfarenhet av att leva som arbetarklass eller som upplever en arbetarklassbakgrund som en helt vanlig vardag med fattigdom.

Om jag utgår från mig själv; uppväxt i miljonprogram, föräldrar som INTE har akademisk examen eller för den delen ens gymnasieexamen från deras hemländer, att ha växt upp i fattigdom, med föräldrar som varit arbetslösa eller sjukpensionärer, bidragstagare – är till största delen min uppväxt. Att själv inte ha fixat gymnasiet, på papper inte ha gymnasieexamen , inte läst på högskola och inte har de perfekta betygen utan snarare mer åt lägre än medioker.

Förra året var ett oerhört jobbigt år för mig. Jag var arbetslös och bidragstagare mer än ett års tid, samtidigt så flyter ens “engagemang” på som ingenting. Att stressa hur man ska få ihop dagen, allt från ekonomi att ens ta sig till möten; Med vilka pengar? Kan jag fixa skjuts? Helvete nu kommer kontrollanten; “kolla ut genom fönstret” och “agera casual så ingen frågar om din biljett” – var osynlig.

Jag har samtidigt fokuserat på mötet samtidigt som jag har smsat runt var jag kan övernatta när jag har varit bostadslös:

– Varför går du runt med en resväska jämnt?
– Varför har du inte tagit körkort? Det är mycket enklare att ta sig någonstans med bil?
– Varför har du inte ätit idag? Det finns en matbutik runt hörnet, vad är problemet?

I mitt engagemang har jag börjat bli mkt ärligare med min verklighet och folk kan inte hantera det. Ibland inte ens rasifierade runt mig i organisationen. För oftast kan jag inte identifiera mig ens med dom. Klassiskt att träffa och matas med rasifierade tjejer som gör klassresor och högpresterande, och att alla är lugna, duktiga, pratar fint, läst juridik. Inte nog med att man inte matas tillräckligt med förebilder som man antas representera sig med men när vi väl matas med någon som ser ut som en så är det som är “succesful” – den här idén att om du jobbar tillräckligt hårt då kommer allt lösa sig, och med det även förtjänat ditt värde.

Jag känner att det ibland inte finns utrymme för “vulgoblatten”, att det hämmar mig att våga tro på mig själv, att jag  avstår från att söka vissa politiska tjänster, eller från att göra vissa saker, skrämd för att bara köra. Det hämmar mig.

Varför skulle inte en person som mig kunna vilja skriva rapporter, skriva bok, krönikor, starta eget? Kräva makt och utrymme? Bli politiker?

Men det hämmar mig  att det inte står tillräckligt på papper. Jag känner att jag är min största fiende, Hämmar mig själv av rädsla. Typ; Hur kommer jag uppfattas? Vem tror jag att jag är? Är jag naiv? Dum? Kommer jag bli utskrattad eller förminskad? Blir jag tillräcklig trovärdig fast jag är självlärd och folkbildad i politiska och civila organisationer?

Jag tror vi fortfarande har en lång väg kvar och gå om vi kan prata om strukturer på objektiv nivå men att vi fortfarande bestraffas och bestraffar oss på individnivå – när vi vet att det egentligen inte är jag som ska behöva hämma mig själv.

Lisbeth Estrada Pérez är fritidspolitiker i Uddevalla och styrelseledamot i Interfem. Skrattar sig igenom politikens tragedikomedi och även så genom livet.

Laide har rätt, han vet ingenting om oss

Rojin Pertow om en blind fläck i Jonas Hassen Khemiris “Allt jag inte minns”.

Det känns märkligt att lägga ifrån sig, framförallt för att det gick så fort. Hastigare än det brukar, men så är också alltid fallet de gånger jag hållit någonting signerat Jonas Hassen Khemiri i mina händer. De följer med mig över land och stad, i fickan på ytterrocken, på nattduksbordet, i väntrummet, på tåget till Gävle där jag gjorde mina första avtryck i snön. Det är också hans sätt att skapa figurer som redan finns, plocka upp dem och skruva till deras person så att den översätts till berättelse på ett vis jag kan läsa om. Och känna igen. Ögat för detaljer skapar den säregna hyperrealismen i karaktärerna och miljöerna, det är svårt att beskriva det enkla utan att övergå i banalt.

Det är därför jag är besviken. Jag tänker på Laide, som ytligt sett är som jag och många av mina vänner. Underblåst av ett bottenlöst begär efter rättvisa, aktivist, politisk dissident, brydd. Men är det allt vi är? Nej, Laide är också svartsjuk, kontrollmanisk, snobbig och ironiskt nog självisk. Är det så Jonas ser oss? Vi kvinnor som på de sätt vi kan tar oss fram i en tillvaro kantad av krokben och glastak. Som känner andra människors situation i våra egna ben, inpå och in i kroppen. En hand som letar sig in genom bröstkorgen och lungorna men stannar innan ryggraden och tar ett kyligt järngrepp om någonting onämnbart. Att döva sitt eget dåliga samvete genom att göra det man kan efter förmåga till behov är inte bara själviskt, det är också empatiskt. Männen Vandad och Samuel gör inget för världen omkring dem, men de är roliga och sympatiska. De älskar varandra och försöker ta tillvara på sitt enda liv, hela och flerdimensionella karaktärer. De är hyperrealistiska.

Som hastigast tänker Laide att han inte vet någonting om henne och hennes historia, vad hon varit med om och vad som driver henne. Det verkar tyvärr vara sant, han vet inte varför hon är som hon är, han vet bara att hon är så. Köper ekologiska varor och äter vegansk soppa men inte ett spår av den blödande moral som driver en sådan konsumtion. Vi är inte såhär. Vi har fler dimensioner. Det är olustigt att se en författare jag sett så mycket upp till sälla sig till ett digert stall av manliga oförstående som blickar ut på kvinnligheten. Någonstans undrar jag hur det kan gå ihop. En observatör av verkligheten av denna kaliber, kan han ha en blind fläck i sitt synfält? Jonas pockar på varenda smula av vad det innebär att vara brun i en vit majoritet, men här skissar han endast konturerna av en bekant femininitet.

I Laide skapar han en alternativ “manic pixie dream girl”, en kvinna som förnimmer om någonting verkligt men som inte är verklig. En chimär av mig och mina vänner. Som jobbat gratis för att säkra mat och husrum åt de trötta, de fattiga, de som flytt. Protesterat, rört upp känslor, skrivit och slagits. Vi som inte kan leva med oss själva. En av två saker har hänt; antingen finns Laide bara till som ett komplement till Samuel, en stöttepelare till den han är. Eller så vet Jonas ärligt ingenting om oss, eller bryr sig inte tillräckligt. Båda scenarion är dessvärre just hyperrealistiska och helt i enlighet med den verkliga ordningen.

Besvikelsen blir därmed också bearbetad. Varför besvikelse, det är precis som i den vardagligaste av vardagar? Kvinnornas arbete, känslor och engagemang nedvärderas och bortses till förmån för de egenskaper män finner irriterande. Som kontrollbehovet, svartsjukan och snobbigheten. I en sista tillbakablick viner Laide förbi i Samuels minne, hon är sur över en ledare i Dagens Nyheter. Det är allt. Det är så han minns denna oförglömliga kärlek som ruckade på grundvalarna i hans tillvaro. Laide har rätt, han vet ingenting om oss.

Rojin Pertow är socialantropolog och frilansskribent. Recenserar regelbundet film i Nöjesguiden och är en återkommande kulturkritiker i Feministiskt perspektiv. Bloggar på Lacket. Uppvakta gärna med beundrarmail. 

“Mina bröst och min rumpa förstör min egen estetik”

“Mina bröst och min rumpa förstör min egen estetik”

Att vara flicka och kvinna kanske är det sämsta man kan vara. Jag skulle personligen aldrig vilja vara något annat, men om vi ska tro vårt samhälle, så är det från dag ett en nackdel att födas som flicka. I Sverige, i USA, i Kina, i Kenya. Oavsett var i världen vi vänder oss, är det klassiska “rosa täcket” fortfarande något som innebär att du föds ojämlik med pojken som ligger i rummet bredvid.

Det är därför heller ingen överraskning att den för evigt trendkänsliga modevärlden, som jag jobbar inom och brinner för, har insett att det inte bara är en socioekonomisk fördel att födas till kille, det är även trendigare att vara man.

Modebranschen är traditionellt en av de få branscher där kvinnor och femininitet har fått regera under åren och har, till följd av detta, även blivit orättvist reducerad till en enbart “ytlig och fåfäng” bransch, precis som kvinnorna som jobbar inom den. Det är ingen slump, enligt mig, att vårt samhälle tar den bransch, och den konstart, som kvinnor faktiskt dominerar inom och har mest makt över, och reducerar den till en ytlighet. Det är ett inrotat patriarkalt trick för att se till att kvinnor aldrig kan ses som likvärdiga med män, även om de har lika mycket makt och pengar. Detta finns det otal exempel på genom historien. Virginia Woolf, Sylvia Plath och andra kvinnliga författare som skrev böcker om klassiskt “kvinnliga” intressen, blev aldrig placerade på samma nivå som Sartre eller Strindberg. De manligas verk ansågs, och kanske fortfarande idag anses, även om det inte öppet skulle sägas, som snäppet vassare och viktigare.

Så när modebranschen under den senaste tiden har gjort “det androgyna” till den mest efterfrågade estetiken, är det med kluvna känslor jag tar mig an den det. I sak är det bra, det är fantastiskt. & Other Stories gör könsöverskridande kollektioner, Acne Studios låter en 12-årig pojke fronta vårkampanjen och Prada blandar manliga och kvinnliga modeller på catwalken. Men det är samtidigt här som problemet kommer in. Könsöverskridande, javisst. Androgynt, JA. Jag älskar det. Att kvinnligt kan bli manligt och vice versa. Fast, stryk vice versa. Kvinnor kan bli manliga, men en man kan aldrig bli kvinnlig. En enkel bildsökning på Google på “androgynous” visar detta inom några sekunder. En snygg parad av kvinnliga modeller som bär maskulina plagg och numera även transpersoner som bär feminina plagg. Men var är männen med markerad midja och byst?

Androgynt mode och ett androgynt ideal har blivit synonymt med ett neutralt tillstånd som är manligt. Modeller ska helst se så pojkaktiga ut som möjligt, och när jag tittar mig i spegeln så är mina bröst och min rumpa två av de saker som förstör min egen estetik. När man väljer modeller inför en plåtning är ofta uteslutande faktorer “hon är för bystig”, “hon har för stor rumpa, det kommer att se billigt ut”. Det kan kanske låta krasst för en utomstående, men när man jobbar inom mode så är detta vardagsmat. Jag har modellat och fått höra det själv och jag har sagt det om andra som stylist.

Kvinnliga kurvor förstör de raka, minimalistiska linjerna och ger ett “billigt”, kommersiellt intryck.

Och det blir nästan en paradox att Sverige är ledande och trendsättande land inom både jämställdhet och det androgyna idealet, där den maskulina kroppen blir norm. Vi stoltserar med en riksdag där 50 procent är kvinnor och 12-åriga pojkar som visar mode som ska säljas till vuxna kvinnor. Vi vinner nya feministiska kamper i högre takt än de flesta andra länder i världen, samtidigt tejpar vi våra bröst för att se rätt ut i våra Acne-kappor.

Och jag undrar, är detta ett undermedvetet, inbyggt patriarkalt motstånd mot en värld där kvinnor har börjat ta alltmer plats? Män jag dejtat bekräftar detta. De är medvetna feminister, men är även väldigt medvetna om vilken typ av tjej de vill ha – för dem är kurvor inte attraktivt. En kille jag dejtade för ett tag sedan sa till mig “Jag gillar Acne-tjejer, du vet ni som har den looken.”

Jag vet vad han menade. Acne-looken som alltmer börjar likna en pojke i tolvårsåldern.

amanda

Henrik Johansson – Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse

I dag publicerar vi ett utdrag ur författaren Henrik Johanssons nyutgivna bok Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse.

Och du är fetare, svettigare och fulare än de andra på byrån men de är så vänliga. Din resa skall alltid vara längre, dina föräldrar skall inte ha samma kontaktnät, inte lika långa studier (om några alls), dina föräldrar skall vara fattigare även när de har mer pengar. Du skall inte åka på skidsemester. När du förklarar det för dem skall de säga att det ju kan vara skönt att vara hemma. Ni är ändå lite lika, tänker de och säger de, för de är kulturella, liberala, vidsynta, toleranta och går på operan och du är ju också kulturell men du skall inte skrika:

Norra Gränges är inte Malmö Live!

Rejv är inte stråkar!

Och du är så lycklig på E och de är så tipsy på Merlot och de är så lite bakfulla och du är fultjackad, bak-E-ad, uttorkad och de är så uttråkade och de skulle inte sitta som sina barn och gråta på Persborgs station klockan kvart över fyra på morgonen och säga att ”de sa att de skulle visa mig vägen till en bankomat och sedan rånade de mig”. Så underbart modulerar medelklassen sina meningar. Och du köper ditt smuggel av buttra män från Balkan och de låter dig behålla ditt Ibogain för sist de såg dig var du Stilnoct mitt på da’n och rufflaren står i dörren till svartklubben och du är inte alls rädd när du går in.

Och de åker på läger till Österlen och äter sin lera och bajsar ut den och säljer den som litteratur och du försöker krysta ur dig samma sak och efter att du betalat 12.345 kr (F-skatt) till lektörer och skrivcoacher och korrekturläsare så är det ändå bara en polerad bajskorv och då skall du inte säga:

Du skall icke redigera, korrigera, tristessera, vidimera.

Du skall kräka ur dig dina texter som om du var klädd i den snövitaste kläder och hade en kräkhink av skinade plåt och var på läger i Österlen och åt lera och åt svamp.

Men det faktum att du är så olik gör dig till den vackrigaste vackra spegeln med din könshåriga, feta, svettiga kropp. Att ha dig på byrån, dig i huset, är som att ha en levande föreställning av Biggest Loser och Lyxfällan och Copyright Hotel.

Det är en sådan vinst för alla med den underbara mångfald som egentligen är du-skrynklet i ett hav av välstrukna vita skjortor och blusar och de får bekräftelse och krydda och du får pengar och får sitta på toaletten alldeles för länge och tänka på en thailändsk transvestit vid namn Misty.

Och du åker över bron varje dag och de vet inte ens var du kommer från, och de är så härligt, smärtsamt inkluderande och bjuder dig på parmiddagar fast du är singel och grus och frågar dig om du ändå inte ska följa med på golfen och frågar, återigen, var du brukar åka skidor.

Och det är så naturligt för dem, och så jobbigt för dig, och du äter beta-blockerare och deras slogans är så bra, det håller alla med om. De behöver inte redigeras.

Samma visa, tillbaka till byrån.

92513e_cb7bf82dc1e448c688b3ad1edfcf491c

Henrik Johansson är författare och bor i Malmö. Byrån är en av texterna i hans nya bok, Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, som kommer på Rastlös förlag i dagarna. Det är hans andra bok efter debutromanen Av kött och blod. Checka in hans hemsida, Facebook, och Twitter.

Länk till Rastlös:

http://www.rastlosforlag.com/

definitive craft, not yet practicing

Marie Therese Luger writes about the poet Nelly Sachs.

On Friday, 22nd of January, a poet and writer held a lecture at Kungliga Konsthögskolans Research Week. A poet and writer I say, because it would not be wise, to mention her name right away. 

So, on Friday 22nd of January, Mara Lee held a lecture at Kungliga Konsthögskolans Research Week. She repeated a similar talk at Konstfacks Research Week some days later. Both lectures were centered around ”othering” in writing, and specific metaphores therein. The public got introduced to the homophones ”La Mere” and ”La Mer”. The Mother. And the Sea. Followed by a reconstruction of the word ”Transit”. Lee brought up this term to suggest a different naming-process for movements, that include flight or diaspora, somewhat corresponding with the literary metaphore of ”the journey”. She illustrated the term ”transit” with examples of literature taking place in, on or around a train seat.

On Friday, 22nd of January I sat in the audience of this very lecture and was too shy to raise my hand and ask, if the ”train seat” and the ”transit” should be given the possibility to be seen as homophones, and if so, they were placed and conjoined either by purpose, coincidence, psychoanalysis or merely a piece of research that fell into place as in a jigsaw puzzle.

Falling into place, because only recently had I myself heard a story, about transit, that almost began with a train seat. Yet, this story would not exist, if it actually had. Instead, it began with a seat on an airplane, and from there on has – allegedly – made a now rediscovered poet and writer possible.

„He advised them not to take the train. She had bought train tickets to get out of Germany. But by that time, things had already gotten so far, that trains were stopped at the borders and sent back. So he begged her to buy a plane ticket from Berlin. And she did.“

”She” was called Nelly Sachs, born 1891 to Jewish parents in Berlin, Germany. Taking off exactly there from, she landed at Stockholms Bromma Airport in the afternoon of May 12th 1940. By that time, she was 49 years old and had – rather unsuccessfully – been involved in writing and poetry since her late adolescent years. 

In 1966, 21 years after her transit to Stockholm, Nelly Sachs was awarded the Nobel prize for literature. Her work, by then, featured poetry that was influenced by Swedish modernism, as well as the terrible things, that had happened during the Holocaust.

„…and it was then she began to write in a serious manner. At first very conventional, romantic poems. Because it was first in Sweden, she began to develop a completely different style, because she got to know what had happened in Hitler´s Germany and so on. Then and there, her themes began to change, and the whole direction of her work did.“

Today, Nelly Sachs is very IN again. She has surfaced on the ocean of literary studies through the work of (among others) Karin Johannisson, Anders Olsson and Daniel Pedersen, the latter ones attributed to the University of Stockholm. Especially Daniel Pedersen, who is writing his PhD thesis on Nelly Sachs, is interested in her writing and her work BEFORE. Before she came to Sweden. 

Anders Olsson shows a similar approach, his work is – at least according to a written statement on Stockholm University´s website- influenced by the idea of the topos ”exile” and it´s profound impact on the work of Nelly Sachs: ” The project attempts by way of archive studies and comparative analysis an explanation of the change in Sachs´ poetry in exile, of how she quickly becomes 1. poet of Holocaust, 2. Modernist and 3. poet of exile in universal terms. (…)The claim of the project is that Swedish poetic Modernism has been decisive for Sachs´ new language in exile, and its special motivation is the lacking competence in Swedish language and literature within international Sachs´scholarship (sic!).“

Whether one agrees with these terms, theses and assumptions is to a certain degree influenced by one´s subjective position. Still it is based on an appropriated picture of Nelly Sachs: Nelly Sachs the Nobel-prize-winner. Yet, Nelly Sachs, the Nobel prize winner, and the Nelly Sachs that becomes apparent though her own applied language, are very different ones. 

It is easy to agree with what Hilde Domin  – in an epilogue to a German anthology of Sach´s poems – mentioned, when talking about the irritation and „Unlust“ that hit her while working through Nelly Sach´s poetry. She describes „die gebetsmühlenhafte Widerkehr von Thema und Metaphor, immer in der hohen Tonlage, den „Nelly-Sachs-Effekt“, wie jemand es nannte.“ and continues on to questioning the true meaning of Sach´s poetry.

According to Domin, the suffering that is apparent in Sachs´s poetry derives first and foremost from lamenting “den Einen Ermordeten” and becomes substitute for “alle die Ermordeten” while the origin of the suffering had until this point never been feasible for Domin. Here she refers of course to a tragic love affair, taking its beginning when Sachs was seventeen years old, that she suffered from her whole life and that was undoubtedly a recurring theme in all her writing, from beginning to end. 

This allows the question, if Sach´s writing has actually really changed at all, or if just the pictures projected on the canvas and the cinema these projections were shown in, changed. In any way, it is easy to see, that Nelly Sachs excessively made use of metaphores, and used them in a suffocating way, that shaped the language of her poetry more than the also recurring themes could.

Accompanying stars, space, mystery and the night, it is the apartment that becomes a constant visitor in Sach´s writing. Her initiative work bears the title “In den Wohnungen des Todes”. If Sachs should indeed be a “poet of exile, universally speaking” as Olsson is stating in his description, then she must at least be as much a poet of the home as well.

There is, and it never seems to go away, a certain tie between Sachs and the notion of space, the notion of architecture. Her housing situation itself is the first spot to start digging into the matter, since it is not an unknown fact, that the maker of poems mentioning “nattmurarna”, “bostad av tystnad”, “dödshuset” or “hemlängtans födelsehus” had lived a rather withdrawn live in a two-room-apartment on Bergsundsstrand, Södermalm. And she did rarely – almost never – travel, as Hilde Domin notes. Except for extended stays in clinics, Sachs only left Sweden on two occasions, accepting literature-prizes in Meerburg, as well as Frankfurt, Germany. Her stays in clinics were caused by psychological struggles, commonly stated as some form of paranoia (which is a diagnosis I would dare to disagree on). Apparently Sachs believed to be spied on and hunted by Nazis, at times allegedly spent nights in a friend´s apartment, because she believed her own one was being filled with poisonous gas. It seems legitimate to attribute these fears to the gas chambers in concentration camps in Germany during World War II, and these terrible events have undoubtedly influenced Sachs in a profound way. Yet, I would not claim, that her translation of these events into artistic output are shaping factors for her work, rather than symptoms. A closer reading of these symptoms would of course be necessary to evaluate and re-evaluate their application to culture as well as to science.

Concerning the change Sach´s body of work underwent and Anders Olsson is locating within the realm of influence of exile and Swedish modernism, I am reminded of T.W. Adornos roaring quote: “Nach Ausschwitz ein Gedicht zu schreiben ist barbarisch!”, because this is exactly, what Nelly Sachs did. And what she is known for. We know of course, that Adorno has tried to annul this phrase in 1966, one year before our writer and poet got awarded the Nobel prize. Yet, his claim is of course concise with the impetus the impossibility to collectively digest the Holocaust had on numerous artists and writers and their legacy. 

Yet, I would like to propose, that this is not the key to defining Nelly Sachs´ artistic work.

It is indeed sometimes suggested, that Nelly Sachs did not eventually have success with her writing because of its quality, but because of it´s themes. Thus she “remains” a poet OF the holocaust, OF modernism, OF exile. And this should keep one thinking.

„She read also Selma Lagerlöf. She had stumbled upon „Gösta Berlings Saga“, this is her own copy, a book obviously often and thoroughly read, the edges are all soft, and from there on developed what the Germans call „Nordsehnsucht“, a longing after the far north, and she started corresponding with Selma, and Selma Lagerlöf became a huge inspiration for her. To the extent, that she herself wrote a book in German, in Selma Lagerlöfs spirit, with the exact same title, which is called in German: Legenden und Erzählungen, Legend and Stories, which she then sent to Selma, with a dedication. And she received an answer from Selma, saying, that she, Selma, couldn´t not have written it any better herself. It looks like she didn´t catch the irony in this.”

This description of Sach´s artistic output, long before her transit to Sweden is important for various reasons. It practices the early stages of artistic development as well at it breaches into a technique or strategy that is somewhat connected to the Situationist´s concept of “Detournement” but is not yet the same. Following the concept of “Detournemet” a liberating change of “society and life in which we find ourselves confined” is possible through “appropriate actions”. Guy Debord, who wrote this in a statement about the Situationist Movement and their activity, can at this point be interpreted when it comes to the use of the word “appropriate”. The meaning is active both towards being interpreted as “fitting” as well as “making something one´s own” or “taking on”.

Further, I am aware of the fact, that “appropriation” in itself can be considered a capitalistic act. And even thought it is not the only reason this assumption is built upon, it is easy to interpret the act of appropriating as an act motivated by the urge “to have” or “to own”.

This indicates, that the strategy of Detournement would either be an act of re-appropriation, thereby “doubling” a power strategy and becoming a tool for critique. 

Especially when applied to understand the conditions of artistic and creative production following up on this idea could be very rewarding.

The fact, that Nelly Sachs had actually written a book with the exact same title as her idol Selma Lagerlöf, sent it to her, and gotten back a response, that stated, that Selma herself had not been able to do it any better, is therefore of vast interest to me. 

I wonder, is it safe to say, that Nelly Sachs has appropriated Selma Lagerlöfs artistic content, through her action. Is this maybe a much more liberating scenario, than the confinement to pain, suffering and death. Would this maybe be more fun ? But also, would this have had potential for being a critical act?

By now, we know, that being fun doesn´t exclude the ability for critical thinking and the distribution of critical thoughts. I often wonder, what had happened to Nelly Sachs, had she made use of the potential, irony offered her during the incident with Selma Lagerlöfs book. One can only assume, but her voice would be a different one. 

In Today´s setting, of literary or contemporary artistic practice, Nelly Sach´s work could be describe as much more emancipatory, had she not lingered, and is still made to linger by her rediscovering audience, in her confinement to suffering. This suffering is constantly present in her representation and points once again to the fact, that becoming a voice of collective pain is the driving force in the reception of Nelly Sachs work. Becoming a voice of collective pain is neither unethical nor unimportant, but it is of course a power structure. One that is arranged side by side with the overall conditions of artistic production. Too often, the writers and poets become „others“ by themselves. By following the call so stand outside and look in, to sadly observe the world around them and submit their share of suffering and death. This is what history tells us and what societal, cultural structures tell us. Mara Lee might be able to develop strategies to avoid confinement to these terms and tropes. Nelly Sachs is not.

Thus it seems ironic, as well as fitting, that Kungliga Biblioteket, almost in analogy to „her“ voice, is keeping the apartment of Nelly Sach in confinement: The interior of Nelly Sach´s apartment is still preserved and existing. Not located on Bergsundsstrand anymore, but 40 meters below ground, kept in a cellar-archive under the main building of Kungliga Biblioteket, where it can be visited every first Wednesday of the month. To function as an analogy, it needs to be mentioned, that the apartment is not kept there in spatial originality and some of the bookshelves had to be sawn off to fit the height of the archive. Due to the size of the apartment and the difficulty to access, Kungliga Biblioteket has considered stopping guided tours to the place and instead wants to produce a videofilm, that can be shown to the public in order to consume the spatial and linguistic remains that in it´s representation ignores the importance of re-evaluating and re-appropriating space: Exile and home are no dichotomies, but more like homophones. They are both illustration of movement, where society wants to see static existence. They are, as well as re-appropriation of artistic voices, part of a definitive craft we are not yet practicing.

och ingen form

läras

eller
lär mig

baklänges

Bibliography:
Jenks, Chris (Editor): ”URBAN CULTURE: Critical Concepts in Literary and Cultural Studies, Volume 3”, Routledge, 2004
Tafuri, Manfredo: ”The Sphere and the Labyrinth”, MIT Press, 1987
Sachs, Nelly; Domin, Hilde (Hrsg.): ”Gedichte”, Suhrkamp Verlag, 1977
Debord, Guy: ”Report on the Construction of Situations and on the International Situationist Tendency’s Conditions of Organization and Action“, 1957
Luger, Marie-Therese: ”förnellysachsad: A book of appropriated poetry”, 2016

IMG_0018

Marie Therese Luger is a cultural scientist and curator. She sometimes writes. 

Varför skriver ingen om Makode Lindes konst?

Varför skriver ingen om Makode Lindes konst?

Debatten kring Makode Lindes utställning “N-kungens återkomst” på Kulturhuset i Stockholm går fortfarande varm. Det mesta som har skrivits om utställningen har inte gått något djupare på själva konsten, och där det har förekommit har mottagandet inte alltid varit positivt, exempelvis Linda Fagerströms recension i Sydsvenskan. Samtidigt firar en övervägande vit kritikerkår modet i ett uttryck som ska provocera men som kanske inte gör det där den är tänkt att göra det. Johan Palme skriver om en konst vars kritik han håller med om, och undrar vad som gör kritikerkåren nästintill oförmögen att tala om självaste utställningen. 

Är Makode Lindes utställning på Kulturhuset ens en utställning längre? Är Makode Linde ens en konstnär?

Sveriges kulturvärld, inåtvänd, vithetsnormativ och homogen, står fortfarande och trampar osäkert kring de starka rösterna som är rättmätigt arga på institutionernas skeva representation och strukturella rasism. Diskussionen tvingas om och om igen, yrvaket, upprepa grundläggande frågor om bildspråkets makt, om vilka röster som kommer till tals, om hur sammansättningen av ledningarna i kulturvärlden påverkar innehållet – kanske inte så underligt i ett land där en märkligt dominerande ådra i kulturdebatten består av slipsnissar som lajvar hakkorsprydda punkare, fetichiserande den heiliga provokationen.

I en sån värld blir Makode Lindes utställning en arena för politiska ställningstaganden, inte en arena för konstdiskussion. Varje debatt, varje intervju, varje krönika, varje recension, kretsar nästan enbart kring frågan om Kulturhusets och konstnärens strukturella position. Grundläggande ordval, som sedan länge borde vara slutdiskuterade, tvingas ältas om och om igen. Om konsten har pratats om är det bara den delen som explicit kommenterar debatten som har fått utrymme, en liten skärva av den mångbottnade, sammanbundna multiinstallation som utställningen består av. Kanske är det en oro från den fortfarande enormt vithetsdominerande kritikkåren att inte trampa snett som gör att de väljer att hellre prata runt konsten än att konfrontera dess innehåll på riktigt. 

Vilket blir ofantligt märkligt. Makode Linde är en personlig, säregen konstnär, som samtidigt har en stor flora intertextualla kopplingar och referenser till andras teoribildningar och konsttraditioner. Just det som en konstkritikerkår förväntas kunna bena fram och förmedla.

Makode Linde arbetar som konstnär med sig själv i första hand, både som verktyg och motiv. Mest känd är hans självporträttserie [Makode Lindes ordval. reds anm] Afromantics, där han tar kulturella objekt med stark identitet och målar på ett oformligt golliwog-ansikte, en illasittande rasistisk karikatyr som suddar ut objektens innehåll. Symboliskt görs varje möjlighet till självständighet och identitet omöjlig av den vithetsnormativa världens påklistrade stereotyper. Makode Linde är fast i sin golliwog-mask – både sedd utifrån, universellt konstruerad som Den Andre, men också fast i en persona, ett clowneri, en minstrel show.

Här har han mycket gemensamt med en feministisk konsttradition. Att visa upp bilden av sig själv i ett stereotypt kulturellt skal är att uppfodra betraktaren att begripa koppligen mellan struktur och människa. I Marianne Lindberg DeGeers lika omfångsrika fotomålningsserie Jag tänker på mig själv tvingar hon den som tittar att se hennes ansikte i finkulturens och populärkulturens ikoner. Cindy Sherman iscensätter fotografiskt kvinnoroller med sig själv i centrum. Cosey Fanni Tutti gick ett steg längre när hon själv medverkade i en förnedrande porrindustri och ställde ut de tryckta resultaten. Kroppen är bokstavligen samtidigt stereotypen. Gränserna mellan den strukturella Andre och medmänniskan – Immanuel Levinas andre – blir otydlig, abjekt, och förtrycket mot en grupp som konstrueras stereotypt kan inte längre hållas separerat från förtrycket av den individ som faktiskt finns framför oss. Det är i den relationen man måste läsa den ökända tårtan, där Makode Linde sitter och skriker genom hela performanceverket; det är han, hans egen kropp som blir uppskuren lika mycket som den rasistiska symbolen, och han kopplar ihop dem till ett obehagligt komplex som stirrar tillbaka från avgruden.

Just uppskurna kroppar är ett tema som genomsyrar hela utställningen på Kulturhuset. Trasiga, kommodifierade, lemlästade kroppar finns överallt, och ekar återigen en feministisk konsttradition. Skyltdockor, upphuggna, målade i en giftgrodas grälla färgskala. Modeller och bäbisar, alla Makode själv i sin Afromantic-persona, har armar och ben delade som köttstyckning. Kungatronen vilar brevid en stor hög HIV-bromsmedicin. Populärkulturens all kroppsskräck krälar i den kväljande miljön, Alien-filmernas ägg kläcker otäcka spindlar. Är det ett självhat Makode Linde försöker gestalta, ett kroppshat? Valerie Kyeyune Backström läser intressant nog ett hat mot den egna svartheten, andra ser ett hat mot en frånvarande fader. Men det känns minst lika nära att läsa in en transpersons kroppsdysfori från en person som är ytterligt obekväm i sin tillskrivna identitet, och det är inte ett sammanträffande att det är just kvinnokodade kroppar som får vara den trasiga, sjuka symbolen.

Övergången är ständigt närvarande, även i de obehagliga transgressionerna och hånandet som konstnären gjort sina. Rachel Dolezal dyker upp bland afroamerikanska kändisar i ett hörn, hälften illusion, hälften fördomstest. En symbolvärld som ständigt dyker upp är den som relaterar till The Middle Passage, slavskeppens resa över Atlanten och den människoförgörande uppslitelsen. Rika subjekt reducerade till skräp, slängda över bord. Lika sjukliga som kroppen, alla kolonialismens kommoditeter, giftiga bananer, giftig bommull. Afrika förenklat, glättigt, upplaggt i en kundvagn, till salu. Dyra basketskor som ett nytt ekonomiskt slaveri. Skapandet av en rasifierad underklass, där svarta tvingas ta låglönejobb, illustrerad med en skurmopp gjord av hårflätor.

Tankarna känns igen från afroamerikansk vänsterkritik. Och relationen till afroamerikansk konsttradition, även i användandet av blackface, finns där hela tiden. (Kanske ironiskt med tanke på att konstnären anklagar sina kritiker för att vara för influerade av USA.) Att använda stereotypa uttryck blir i traditionen ett sätt att ställa obehagliga frågor till den vita blicken, att tvinga den vita publiken att förhålla sig till vad den vet är rasism för att fundera på sin egen position. Att skapa obehag över det som pågår, relationellt, är en nyckelposition i Makode Lindes konst. På Kulturhuset tvingas alla besökare gå över Afrika som en stor dörrmatta för att komma in i utställningen, delta i det symboliska förtrycket. Obehagliga ögon – i form av runda, stirrande serietidningsögon och i form av övertydligt skyltade övervakningskameror – är ständigt närvarande, tar över positionen från den maktmässiga vita blicken, förvandlar betraktaren till den betraktade. De som tittar tvingas in i Makode Lindes egen position, ständigt betraktad och bedömd. In i hans påtvingade clowndräkt, in i hans känsla av svek och hans vacklande självbild, hans ilska mot samhällets rasism och homofobi. 

Makode Linde på Kulturhuset är långt ifrån en rolig utställning, snarare smärtsamt utlämnande. Makode skriker inte som i tårtan, men verket på Kulturhuset är ett metaforiskt skrik, och utsöndrar en ofantlig smärta och utsatthet bakom vad som är presenterat som lustiga och sagoaktiga fasader.

Frågan är om den majoritetsvita publik som nu flockar till Makode Lindes utställning förstår det, eller om det bara ser den förmenta humorn som projiceras utåt. En genomgående kritik som riktats mot den afroamerikanska konsttraditionen som använder blackface är att den publik som ser verken snarare kommer roas än oroas, att förtrycket symboliskt reproduceras snarare än subversivt punkteras. Att så förnedrande uttryck idag bara borde användas i tydliga, varnande, pedagogiska sammanhang, i allvarsamma muséer och skolböcker, för att risken är så stor att de förstås fel av en oinitierad publik.

En vän nämnde härom dagen att han ännu inte sett en enda vit museibesökare beskriva sitt obehag över utställningen, att ingen har skrivit om hur illa till mods de blivit av innehållet. Kan det vara så att de helt enkelt inte förstår? Att budskapen och känslorna är för subtila och går över huvudet på de vita besökarna? Och, lika illa: Kan det vara så att konstkritikerna i den inåtvända, vithetsnormativa svenska kulturbubblan helt enkelt inte har kunskaperna och verktygen för att ta sig an frågor om slaveri, rasism och transfobi? Kan det vara anledningen att ingen skriver om konsten? Jag hoppas att det inte är så, att besökare och kritiker går därifrån och mår lika illa som konsten kräver. Men jag är inte säker, och det är inte obefogat att vara orolig för att Makode Lindes utställning finns i helt fel tid, i fel arena, når fel publik. Kanske behöver konstvärlden den där grundläggande förståelsen om representation och rasism innan den egentligen är mogen.

 

Foto: Matilda Rahm

Podcast › Politik
PODD 863: AVSNITT 5, Cairo 678.

PODD 863: AVSNITT 5, Cairo 678.

Avsnitt 5: Egypten toppar många listor: Bristande yttrandefrihet, dålig ekonomi, en korrupt juridisk process och… sexuella trakasserier. Hör om Egyptens första polisanmälan mot sextrakasseri

 

 

tidigare avsnitt..

Avsnitt 4:  Årsdagen. Kondomballonger och lättkränkta poliser. Hör ljud från Tahrirtorget den 25e januari – fem år efter startskottet för revolutionen som avsatte diktatorn Mubarak:

AVSNITT 3: Café Riche. I över 100 år har Riche i Kairo varit en knutpunkt för revolutionärer och konstnärer, politiker och spioner. En plats som överlevt allt från polisräder, till jordbävning och där revolutioner planerats.

AVSNITT 2: Tunis. Om arabiska vårens gyllene juvel Tunisien och hur polisbrutalitet och ungdomars frustration kan få en rappare att bli jihadist.

Liberalfascismens bruna skjorta

Liberalfascismens bruna skjorta

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Sverigedemokraternas opinionssiffror uppgår till nästan 20 %, Danmark beslutar om att låta staten konfiskera flyktingars ägodelar och våldsamma fascister drar ut på Stockholms gator för att ’jaga flyktingbarn’.

Vad fan händer, Sverige och världen? Själv börjar jag allt mer luta mot att förbereda en flyktväg ut ur Sverige för valet 2018, alternativt en befäst position i svenska Sápmi, där vi progressiva kan leda ett sista försvar av den liberala demokratins ideal om mänskliga rättigheter, jämlikhet och tolerans.

Jag har i dagarna läst ett flertal vetenskapliga artiklar som pekar mot det ofrånkomliga faktumet att den växande förekomsten av drakoniska invandrings- och integrationspolicies inte bara stammar från en återgång till den traditionella europeiska xenofobin. Påståendet, som många av oss vänsterut slänger oss med, om att dittan och dattan är rasister håller alltså inte i fall bortom de renodlade nyfascistiska rörelserna som Sverigedemokraterna. Istället är ett djupare, mer komplext skifte på gång, där liberala rörelser i allt större utsträckning är beredda att ta till så kallade illiberala medel för att söka uppnå liberala resultat. Ett lysande exempel är Holland, som har infört ett ”integrationstest” för människor innan de ens anländer till landet. Detta för att avgöra huruvida den ansökande är kompatibel med landets samlade ”liberala värderingar”. Människor stängs ute och hunsas av statsmakterna i allt större grad.

Liknande policyförändringar sker över hela Europa, i olika utsträckning. Förbud av viss mån av religiöst knuten klädnad på olika offentliga platser, språktest och filmer med budskap om ”nationell kultur”, rullas ut över världen, framdrivet av växande nationalistiska rörelser i allianser med konservativa och liberala partier. Bränslet som göder denna eldhärd stammar från de liberala demokratiernas växande fasa över upplevelsen av att de samlade ”liberala värdena” är ansatta av främst fundamentalistisk islamism. För att undvika att dessa värden hotas skall fundamentalisterna påtvingas förändring av sina värderingar. En välkänd doft av kolonialism ligger i luften; vildarna skall tämjas och upplysas. Den icke liberala individen skall tvingas genom illiberala medel att bli liberal. Jag är nog inte ensam i att se stora problem i detta.

Till liberalernas försvar bör nämnas att vänstern helt tappat greppet i denna debatt. Dels går det inte att diskutera problem med migration eller bristande integration utan att bli kallad rasist inom stora delar av vänsterblocket. Istället målas en rosenskimrande bild upp, så långt det går. Dels finns det definitivt krafter i världen som gärna hade omkullkastat de liberala demokratierna, utan tvekan, om än de långt ifrån alltid bär ansiktet av islamistisk fundamentalism. Dessa syntes ute på Stockholms gator i lördags, förenade i deras strävan att driva Sverige mot en homogenitet, definierad av deras egna uppfattning om vad det innebär att vara svensk, istället för den liberala tolkningen byggd på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Dessa krafter har idag 20 % av opinionen i ryggen.

Liberalism och respekten för mänskliga fri- och rättigheter kan inte uppnås genom auktoritära medel. Genom att driva den linjen kommer vi istället att alienera människor som kommer hit. Istället är min, och flera forskares uppfattning, att integrationen i samhället och respekten för varandra byggs gemensamt i en tvådelad process där både invandrare och infödingar måste vara beredda att ge och ta. Detta innebär inte att Sverige ska förändra sina fri- och rättigheter, utan att vi svenskar måste bli bättre på att möta våra medmänniskor. Idag är vi rädda, vågar inte hälsa i lägenhetshusets trappa och börjar till och med flytta när vi uppfattar att området fått ”en för stor del” invandrare. Vi fnyser åt människor som bryter på andra språk och vågar inte anställa människor med ”märkliga efternamn”. Vi målar upp en ängslig bild av främlingskap istället för att mötas som likar.

Det vi behöver i Sverige är ett ökat samspel mellan olika grupper människor, istället för segregation och hårdare regler. Det är i den fria, demokratiska miljön och i det gemensamma deltagandet i samhället och demokratin som den liberala demokratin stärks och underminerar hot från fundamentala krafter av alla de slag. Att skapa nya plattformar för människor att mötas och utvecklas tillsammans är den nuvarande regeringens största utmaning. Jag hoppas verkligen att de lyckas.

Och för fan vänsterblocket, ni måste fatta att det här är bredare än skaran skinnskallar som heilar och sjunger om att de skjutit Olof Palme på sina fester. Kom igen nu!

Profilbild2015

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.