November 2015 - Kultwatch

Det är synd om regeringen

AV Gästskribent
29 November 2015

det är synd om sverige
särskilt om regeringen
trots id-kontrollerande murar,
taggtrådiga visumregler,
självantändlig signalpolitik,
ordmanövrerade orättigheter och
åtstramat begränsande skärpningar
med skräckpropagandan i full blom
fortsätter människor knacka på

kan dom inte bara
fortsätta bli sönderbombade
avhumaniserade kidnappade
våldtagna mordhotade fängslade
livsavbrutna

därnånstansborta

det är synd om regeringen
förföljd av besvärliga frågor och perspektiv –
men att nu! den Reda Ordningen kan inte andas!
så vi stänger in oss ordentligt
måste få plats för omanövrerade
känsloansträngningar och
få blunda ansvarsfullt ifred

Karin Råghall är skribent, aktiv i flyktingrörelsen och längtar ofta norrut.

Lukterna

AV Gästskribent
27 November 2015

Man kan gå en två eller tre gånger genom lindens galleria utan att det verkar mysko. Man kan också låtsas att det ringer så kan man stå på mattorget och se förvirrad ut som om man tittar efter någon eller undrar åt vilket håll man ska gå. Man kan lära sig andas extra djupt och på ett sätt som tar upp lukterna utan att det ser mysko ut, det ser bara ut som helt vanliga andetag. Man kan tänka på alla olika grejer. Detta är krydda, detta är fett, detta är kött från djur som dött, detta är pommes, detta är vit sås, detta är friterad fisk, detta är sallad (man kan lära sig att lukta sallad), detta är kaffe från riktig kaffemaskin, detta är kaffe från kaffeautomat, detta är kaffe från kaffekanna som man brygger i, detta är friterade skaldjur, detta är kebabkött, detta är hamburgerkött, detta är friterade grönsaker, detta är gryta, detta är mcdonaldshamburgare, detta är burgerkinghamburgare, detta är smält ost, detta är tomat, detta är cocacola, detta är choklad, detta är varm choklad, detta är sött, detta är bränt, detta är isglass, detta är kanelbulle, detta är vaniljdonut, detta är gyros, detta är slush, detta är köttklump, detta är smält tappad isglass, detta är smält tappad vanlig glass, detta är olivolja, detta är palmolja, detta är ketchup, detta är senap, detta är billigt, detta är kolhydrater, detta är gammal frityrolja, detta är ny frityrolja, detta är rostfritt metallkärl, detta är kvalitet, detta är brända mandlar, detta är bränt kebabkött, detta är bröd, detta är saliv, detta är korv, detta är svett från fingrar. Man kan andas utan att det syns, kan man andas som en hund eller en varg och känna lukterna fräta sönder nästan, näshinnorna och håren. Man kan känna mättnaden komma genom näsan bara genom att stå där, man kan gå igenom mycket långsamt, det verkar inte mysko om man samtidigt ser upptagen ut med annat. Man kan känna HUNGER. Man kan känna hur det bultar under huden i hela magen och underlivet, hur det är ett djur däri därunder som i en grop med vassa kanter att falla genom, ett djur som vill känna sig älskat. Man kan lätt förväxla BEGÄRET med SMÄRTAN. Man kan känna smärtan av begäret, det kan vara detta underlivet, i det, livet, tex när man känner det bulta, kan vara som smärta pga hunger eller som begär är lika med hunger eller som något man fått om bakre foten, eller som något man inte fattar man bara KÄNNER SÅ JÄVLA MYCKET. Så, då, kan man gå in i lindens galleria och där kan man känna lukterna och man kan gå där tyst och ensam. Så kan det kännas lite mindre eller som att något dragits bort eller fyllt ut ett tomrum.

//////////////

HUR LUKTAR PAPPRET?

//////////////

Luktar det av lust att lära, tomma vita blad redo att sätta i skrivmaskinen för att fyllas med Viktiga Tankar och Berättelser. Luktar det av fabrik. Känns lukten av blacka-ungarna när dom kommer ut ur bussen, röken ligger tung över staden (kallade du den för staden?????????? omg.) lukten väller ut med dom sitter i deras kläder, hår och andetag. Luktar det av friheten, tryckfriheten, fri att trycka, trycka, trycka.

//////////////

När mamma hämtar mig hos Camilla Ö.

När mamma hämtar mig hos Klara.

När mamma inte hämtar mig.

Hon kunde inte hålla tårarna borta.

Lennarts tänder luktar som alldeles för gamla äpplen.

//////////////

« meeen. åååh. guuud. »

« alltså förlåt att jag skrattar men du. ser så. hur gick det »

Det går inte att andas. Därför skrattar jag.

//////////////

Det främmande är kylan och lukten av maten som retar. Det främmande är ljudet och dom blanka ytorna. Minns att det finns ingen glömska. Kroppen som blir hårdare och hårdare och musklerna som tynar bort samtidigt som dom knyts samman i bultande knutor. Kroppen som blir hård som dom blanka ytorna och samtidigt splittrar sig i hela rummet. Överallt i rummet. Det kalla är lukten av maten och ljuden från dom riktiga kropparna i rummen bredvid. Smärtan är kylan och halsen och luften och lungornas rörelser under benen i bröstet. Rytmen som saknas i andetagen och det fransiga i läpparna. Ett tjockt lager av äckel på tänderna. Äckel är kyssar med andras tungor i andras munnar i händer som. Äckel är smärtan är främmande. Lukten av maten från rummen bredvid. Det känns bakom pannbenet och det bultar som om vätska väller fram där. Kraset i öronen när det finns en rörelse. Rörelsen nedåt är ett fallande eller grävande. Grävandet är skammen att detta inte är förflutet. Fallet är kroppen i pölarna av vätska innanför tinningarna. Glöm att något finns att minnas.

Anna Nygren är uppvuxen i Skärblacka och på andra platser i området mellan Norrköping och Linköping. Nu bor hon i Göteborg och skriver manus för teater och film och ibland även andra texter. LUKTERNA är en del av ett längre prosalyrisk text-projekt som har arbetsnamnet Hittills.

Världens mest missförstådda pedofil

AV Gästskribent
22 November 2015

Agnes Vittstrand recenserar litteraturklassikern Lolita, en roman av Vladimir Nabokov som kom ut 1955. Förlaget Modernista ger nu ut den för att fira bokens sextioårsjubileum.

Jag behöver läsa detta. Det är som att äta eller sova. Detta är den typen av läsning som tillfredsställer grundläggande överlevnadsbehov.
Jag har alltid trott att Lolita var en fånig roman vars handling sexualiserade flickor och försökte ställa frågor om när barn blir till kvinnor. Nu känner jag mig lite snuvad av denna missuppfattning. Jag kunde ju ha läst detta för länge sedan (när jag behövde det än mer akut).

Lolita är en roman som handlar om hur kärlek utan empati kan vara grymmare än hat.

Det är roman om en mördare och utlevande pedofil som våldtar sin styvdotter och har ihjäl ett okänt antal människor.

Berättarjaget är en man vid namn Humbert Humbert som sitter fängslad. Han skriver ett försvar inför sin rättegång, riktat till den jury som ska döma honom. Genom boken tilltalas läsaren som just jury (vilket ständigt och välbehövligt påminner en om att vara uppmärksam, och dömande). Jag tror att han, för att få lindrigare straff, försöker konstruera sannolika händelseförlopp. Han behöver, som alla bra lögnare vet, lägga sig så nära sanningen som möjligt. Han måste erkänna alla de (enligt straffskalan) små brotten, och komma med rimliga förklaringar för visa på sin oskuld när det gäller de allra grövsta. Men Humbert är hal, kanske har han helt andra mål, eller flera olika.

Dynamiken mellan berättarjaget och läsaren påminner om den mellan förövare och offer. Som läsare blir jag förvirrad och misstänksam och ifrågasätter mina tolkningar, vilket leder till att jag blir än mer benägen att bli förförd av Humberts självsäkerhet.
Enligt Humbert är det i Lolitas nymfiska och demoniska natur, som våldet har sitt ursprung, inte i honom. Han blir han ett lidande offer för hennes förtrollningskraft eftersom han förstår att läsa världen, och hennes kropp, bättre än andra.

Saker vänds ut och in och blir sin motsats. Läsaren manipuleras åt olika håll. Skildringarna av lusten inför Lolita är medryckande och lockande tills perspektivet förskjuts lite grann och det sexuella våldet framträder i all sin grymhet. I förvirringen kommer de lustfyllda pedofila begären nära, och därmed kringgås avståndstagande och beröringsrädsla. Försvaren bryts ned. Humbert försvarar sina handlingar genom att visa att han bara gör det som förväntas av honom. Han hänvisar till lagar, skolsystem, världslitteratur och händelser i samtiden. Överallt behandlas barn som egendom. Detta är ännu ett av de tillfällen då utsagan obemärkt övergår i sin motsats, osynliggörandet av våldet mot Lolita blir efter ett tag istället till ett synliggörande av hennes och alla barns utsatthet.

”På hotellet hade vi skilda rum, men mitt i natten kom hon snyftande in till mig och vi försonades mycket ömt. Ni förstår, hon hade absolut ingen annanstans att ta vägen.”

Det är så sorgligt att man kan gråta. Men det gör inte jag. Jag blir lugnad av att läsa Lolita. Språket och berättarstrukturens frustrerande uppbyggnad är i perfekt samklang med innehållet.

Jag känner mig mindre ensam i mina funderingar över hur vi beskriver sexuella övergrepp mot barn utan att skapa normaliseringsverktyg för förövare, och utan att, i alltför hög grad, bjuda på barnporr. Jag förstår mig själv och mitt förflutna bättre och känner mig verkligare (i brist på bättre ord). Detta är en roman för oss som blivit våldtagna av våra pappor, men också för alla som behöver lite hjälp med att orka tänka på sexuellt våld mot barn.

Analys › Film

Flerfaldigt prisbelönta filmen Nahid

AV Arazo Arif
20 November 2015

Arazo Arif skriver om Nahid, en film av Ida Panahandeh och skriven av henne tillsammans med Arsalan Amiri. Filmen visades på Stockholm filmfestival.

Havet. Vågornas smekningar mot sandstranden. En grå himmel. En man. En hund. En kvinna som närmar sig mannen. Så inleds filmen Nahid, skriven av Ida Panahandeh och Arsalan Amiri, i regi av Panahandeh. Filmen har hittills hunnit visas på flertalet festivaler – och kammat hem Cannesfestivalens pris Un Certain Regard, Chicago filmfestivals Roger Ebert Award, pris för bästa foto på Manaki filmfestival, pris för bästa regi och bästa skådespelare (Navid Mohammadzadeh för sin tolkning av Ahmad). Nomineringarna är flera, bland annat för Bronshästen – bästa film under den pågående Stockholm filmfestival.

Nahid är berättelsen om en kvinna som lever i en kuststad i norra Iran. Kaspiska havets vågor är en ständigt återkommande bild genom filmen. En vacker symbol för oändlighet och en mötesplats för karaktärerna på vilken de uttrycker sina djupaste begär. Där träffar Nahid sin älskare Masood i smyg. Nahid har en son, Amir Reza från ett tidigare äktenskap med Ahmad, som har missbruksproblem. Ahmad vill ha tillbaka Nahid i sitt liv och förkunnar sin kärlek för henne, intet vetande om hennes hemliga relation. Och Nahid fortsätter smyga, för sitt barns bästa, eftersom hon riskerar att förlora sonen skulle hennes kärleksrelation komma Ahmad till känna.

Nahid slits mellan sin kärlek för Masood och sin kärlek för sonen, Amir Reza. Hon kämpar för att få livet att gå ihop rent ekonomiskt, har svårt att betala hyran och sonens utbildning på en privatskola. Amir Reza struntar i moderns ansträngningar, skolkar och vägrar göra läxorna. Han trotsar sin mor, de grälar mycket, och en stor del av hennes frustration går ut över honom. Amir Reza hänger istället på ett café och spelar backgammon för att tjäna pengar. Han ljuger för sin mamma och lurar henne, föredrar att umgås med sin pappa Ahmad, som inte riktigt kan ta hand om honom ordentligt. Ahmad har skulder, blir misshandlad, får aggressiva utbrott – allt inför Amir Reza. Emellertid försöker Masood göra allt i sin makt för att stötta Nahid, såväl ekonomiskt som emotionellt, och hjälpa henne att vinna vårdnaden över sin son. Alltsammans är en komplicerad härva av starka känslor, lögner och olika viljor. Och Nahid gör vad hon kan för att navigera, trassla upp.

Tematiken är tydlig. Filmen är en 105 min lång, gripande berättelse om Nahids inre konflikt – valet mellan sin åtrå, sin personliga lycka – eller vad hon uppfattar som det bästa för sin son. Det är också en berättelse med ett tydligt klassperspektiv. Pengar är en genomgående källa till konflikt. Skillnaderna tydliga mellan Masood den rike hotellägaren, Nahid som jobbar som kontorist för dålig lön och ständigt lånar pengar, och Ahmad som står i skuld och inte verkar ha ett förvärvsarbete.

De yttre omständigheterna och konflikterna driver berättelsen framåt. Karaktärerna är trovärdiga och skådespeleriet fantastiskt. Panahandehs bildspråk uträknat, minimalistiskt och vackert. Filmen utspelar sig under hösten, tunga grå moln över havet och staden förstärker den genomgående känslan av ambivalens och frustration. Till och med skådespelarnas kläder går i dova färger. Att Nahid lever och verkar i ett samhälle som präglas av patriarkala traditioner framgår tydligt, men hon befinner sig inte i en kuvad position, hon accepterar inte status quo i likgiltighet, utan drivs av en envis och stark vilja, mod och list. Nahids omständigheter och konflikterna som uppstår omkring henne utgör inte huvudproblematiken eller filmens egentliga budskap.

Ännu insjunken biosalongens mörker, berörd av filmens estetik, i tankar om filmens tematik –gläds jag när en av filmfestivalens medarbetare efter filmens slut förkunnar att regissören suttit mitt ibland oss under visningen. Han ropar upp henne på scenen och det tar inte lång tid innan jag sjunker ned ytterligare, men denna gång i stolen, av skam. Personen frågar regissören hur det känns att vara med och tävla om ett pris här i Sverige, ett land som är så jämlikt, så feministiskt. Och hur hon kan vara en så bra filmregissör, med tanke på att hon kommer från Iran, ett land som är så repressivt – särskilt för filmarbetare.

Medarbetaren i fråga är inte ensam om sin platta förståelse för gemene medborgares liv i Iran eller filmen Nahid, så präglad av okunskap och fördomar. På hemsidan beskriver Stockholms Filmfestival Panahandehs film som ett ”vemodigt drama om en iransk kvinnas kamp för att bli självständig”. De få recensionerna i västerländska medier är inte bättre. De flesta beskriver filmen som ett vittnesmål om iranska kvinnors förtryckta liv. De fokuserar på de yttre konflikterna, och flera lägger oerhörd vikt vid något som egentligen inte har en bärande innebörd i filmen – det faktum att iranska medborgare kan ingå i tillfälliga äktenskap, (äktenskap som inte är officiella i deras handlingar). Kritiken och mottagandet skulle kunna vara komiskt, men det är framför allt pinsamt och sorgligt. Filmskaparna bakom detta träffande drama förtjänar bättre än så.

Omslagsfotot visar en scen ur filmen Nahid, skickad till Arazo Arif av medförfattaren Arsalan Amiri.

Riktning

AV Gästskribent
19 November 2015

Att bära sina döda

Huden ens döda har haft

De dödas skinn en drar over sitt eget

Bära sina döda som hud

Svepning

Ens mor

Ens mors säng

Rummet ens mormor fötts i

Stillestånd som process

Att få sova

Att få en värmande filt som svepning runt sin varma kropp.

Att bestämma sig. Stanna, stå emot och dö.

Känna sig skuggad när en klättrar

Det var en lång väg en gått för att komma hit

Det har varit många andra vägar en gått innan den här

Att ha ett hopp.

En vig kropp.

En böjlighet och längtan.

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps Epikris på Sadura förlag.

Verk › Litteratur

Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 1)

AV Dima Lina Yassin
13 November 2015

Dima Lina Yassin delar sin gripande dagbok från en resa till Palestina. Detta är första delen i en serie inlägg.

18 fucking timmar. En, två, tre, fyra är okej, men inte 18 fucking timmar. Nej, det får inte hända…IGEN, för jag ska bara in i detta fucking landet nu, upprepar jag som en mantra i takt med leendet som formar mitt ansikte, ilsket. Håller jag på att bli sjuk i huvudet? I ett par sekunder känner jag mig faktiskt som dom med järnrör på Stockholmsgator eller galningen till säkerhetspolis som sa att han skulle kasta in mig i en cell med råttor i ifall jag inte sa vad min morfars far hette. Sanningen är att jag inte visste vad min morfars far hette medan säkerhetspolisen insisterade med att jag var ännu en palestinska till lögnerska.

Mitt ilskna leende släpper tag om mina läppar och kvinnan framför mig tittar ner på mitt pass, blickar fort upp och i mitt huvud säger jag det som hon frågar mig högt med sin skrovliga engelska;

– What is your purpose in Israel?

Nu börjar minuterna ticka. Samma gamla förhörsrum som sist och en ny mantra spelar sång i mitt huvud. ”Allt kommer att gå bra, jag är ute om 30 minuter max, 30 minuter. MAX! Eller hur? Allt kommer att gå bra… Eller hur Dima?”

Okej, konversationen mellan mig och mitt huvud börjar snart att gå överstyr. “Håll käften, Dima! Varken le eller ser besvärad ut”. Var neutral. Jag tänker på min dramalärare på universitetet förra hösten. Jag tänker att han sa att jag var duktig. Jag tänker att jag har potential. Jag är neutral.

Att förhörsrummet som jag sitter i inte längre är främmande, inser jag när tavlan på väggen är ett objekt som jag flera gånger observerat. Tavlan gör mig lugn, låter mig försvinna, drömma och jag fascineras av det lilafärgade, befrielseliknande ivret av den. Min undran kvarstår, vad gör den här? Den är alldeles för vacker, fylld av kärlek, inte hat.

Jag avbryts.

–Dima, what is you purpose in Israel?

Jag svarar så neutralt som möjligt men avbryter mig själv då min snusdosa faller i golvet. I en rörelse med blicken neråt och en kuvad rygg så hör jag det som precis sker. Idioten stämplar mitt pass. I mitt pass! Precis som om han visste att jag hade planer på att besöka Libanon nu i sommar. Ni vet, jag kommer inte in i Libanon med ett pass stämplat från Israel och nu måste jag förnya mitt redan nya pass. IDIOT! Jag blir knäpp igen. Hur visste han? Jag känner mig helt blottad i hans hånskratt. Men jag förblir neutral och tänker att jag ska ta bort min Facebook för alltid denna gången. Seriöst, hur fan visste han?

Hur visste hon? Kvinnan med den skrovliga engelskan som nu har fått uppbackning av herr säkerhetspolis. Det är nämligen inte hon som avgör ifall jag är en terrorist eller inte. Ifall jag är välkommen in i landet eller inte. Hon är istället placerad bakom djävulen själv och hennes enda uppgift är att stå med armarna i kors som en tennsoldat på fikarast, poserande med ett intränat leende i form av ett kvinnligt sällskap, till min fördel.

Yea, right!

Jag köper inte längre deras spel. Jag har sett den här strategin sedan 2001, sedan jag första gången tog ett steg in i det här förhörsrummet. Jag var 12 år då. Idag, vet jag vet helt ärligt inte vem som är mer obehaglig än den andra. Det enda jag vet, är att mannen som står vid dörröppningen är en nybörjare. Jag ser på han och lämnar ett ödmjukt ögonblick men lika snabbt lämnar han mig med en blick i de svartvita, fyrkantiga, iskalla stenplattorna.

Förhörsledaren sträcker sin hand mot mig, med mitt pass och en man följer mig ut. Allt jag ser är stenplattorna som etsat sig fast i ögonvrån med blicken fastklistrad ner i golvet. Jag känner mig sårad och förödmjukad. Jag känner förvirringen som lämnar mig ensam utan ett människovärde. Jag känner skillnaden på dem och mig. Jag känner att jag är palestinier.

Mannen stannar. Han frågar vad jag håller på med och visar med händerna att jag inte ska följa med han längre, utan att jag faktiskt är fri att gå.

-You got you passport, right?

Jag nickar men stannar inte, utan vänder håll i rörelsen mot honom, med rädslan av att han ska ta tillbaka det han precis sa. Så jag fortsätter att fortsätta gå.

Min blick höjer sig sakta upp och jag kan se den stora banderollen som reflekterar mitt öga vitt och blått följt av versaler ”WELCOME TO ISRAEL”

Jag är inte längre sårad och att jag för ett par sekunder sedan kände mig förödmjukad är ett minne blott. Det enda jag tänker är att jag är inne, inne i detta landet och att jag kanske slagit rekord i en entre på Ben Gurions flygplats som palestinier. Jag tänker högt för mig själv, Welcome to Palestine, Dima.

Läs Del 2.

Glöm inte dagens antisemitism den 9:e november

AV Gästskribent
8 November 2015

Den 9 november hålls manifestationer till minne av den så kallade Kristallnatten runt om i landet. Men majoriteten av dessa osynliggör, medvetet eller ej, dagens antisemitism. Det är ovärdigt och skrämmande, menar nätverket Rörelse mot antisemitism.

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus, omkring 7 500 judiska butiker och även bostäder vandaliserades, 400 judar mördades och 30 000 judiska män skickades till koncentrationsläger. Nazisterna kallade det Kristallnatten, vi föredrar benämningen Novemberpogromen, vilket var en flera dagar lång pogrom riktad mot judar. Nu på måndag hålls en rad minnesmanifestationer på orter runt om i Sverige. Vi har tittat på eventsidorna på Facebook för 21 av dessa. Flera är rena minnesstunder, men majoriteten fokuserar både på att minnas och på att ta ställning för nutida offer för rasism.

Att ta ställning och agera mot rasistiska strukturer och tendenser i dagens samhälle är en självklarhet. Att inte göra det innebär att inta rollen som åskådare. Vad som skrämmer oss är dock oförståelsen för, och osynliggörandet av, judars samtida utsatthet. Av 21 olika events nämner 14 av dessa nutida rasism, men endast på 2 av dessa (Helsingborg och Göteborg) nämns nutida antisemitism, attacker riktade mot judar och judars utsatthet i dagsläget.

Exempelvis i Stockholm arrangeras en manifestation med namnet “Då: Kristallnatten – Nu: Brandattentat” och i beskrivningarna av de olika eventen och i kommentarsfälten sägs det, uttryckligen eller inte, att förtryck av judar inte längre finns. Om detta kritiseras är det vanligt att en rad olika härskartekniker följer: man förlöjligas, kommentarerna tas bort, man blir mistänkliggjord. Det finns en genomgående tematik och jargong inom den antirasistiska rörelsen om att antisemitism och hat mot judar är något som fanns då, inte nu. Andra former av rasism (exempelvis antimuslimism, antiziganism och afrofobi) finns nu – medan antisemitism ses som förlegat. Och om det nu godtas som samtida, är det enbart högerextremister och de med “benägenhet för konspirationsteorier” som sysslar med det. När antisemitism upprepande omnämns som något som bara fanns i dåtid blir det en myt som förhindrar agerande mot nutidens antisemitism.

Till er som tror att detta stämmer kommer här några exempel på den nutida antisemitismen:

angreppet mot en judisk skola i Toulouse 2012, då en lärare och tre barn mördades.
attack mot judiska församlingen i Malmö, då knallskott och gatsten kastades mot synagogan 2012.
attacken mot Judiska museet i Bryssel år 2014 då fyra personer dödades.
talmannen Björn Söders (SD) uttalande 2014 om att judar inte är svenskar.
att eleverna på den kommunala skolan Vasa Real i Stockholm, som har klasser med judisk profil, möttes av hakkors och annat nazistiskt klotter när de kom till skolan, förra året.
att rabbinen i Malmö utsatts för upprepade attacker, som att få en glasflaska kastad mot huvudet. En dag utsattes han för fyra attacker inom loppet av två-tre timmar.
attacken mot kosherbutiken i Paris, i januari i år, där fyra personer dödades.
attacken mot synagoga i Köpenhamn där en judisk man sköts till döds, i februari i år.
när 250 gravar skändades på en judisk begravningsplats i franska Alsace i februari i år, bland annat sprejades hakkors.
de propalestinska manifestationer som spårat ur i Frankrike, där demonstranter slagit sönder judiskägda butiker och stormat synagogor.
de 270 anmälningar om hatbrott med antisemitiska motiv som Brå sammanställt under 2014.
alla de högerextrema sajter och forum i sociala medier som sprider antisemitiska konspirationsteorier och hat mot judar.
alla de vänsterinriktade, som annars är så bra på att urskilja förtryck, som köpt dessa idéer och (åter)skapar och legitimerar dem.
och sist, men inte minst: den vardagsrasism som drabbar judar, den som vi sällan anmäler: kränkande påhopp i sociala medier, i kollektivtrafiken och på arbetsplatser, att möta hakkors målade på sin dörr och bli utsatt för hatbrott i form av misshandel. Det är några av de saker som judar drabbats av senaste tiden. Det är också många av oss inte vågar vara öppna med den judiska identiteten, inte vågar ta på sig halsbandet med Davidsstjärnan, drar en luva över kippan så den inte ska synas eller låter bli att nämna att en är jude.

Vi kan förstå att man kan vilja använda Kristallnatten som (retoriskt) verktyg i kampen mot rasism, för att göra en poäng. Det blir dock fel när man inte bara osynliggör judars samtida utsatthet, utan även i en del fall gör det på bekostnad av judar.

Det finns en tendens hos icke-judiska européer att se Förintelsen som en “europeisk tragedi” snarare än en tragedi som drabbade specifika grupper (judar, romer, hbtq-personer, personer med funktionsvariationer m.fl.) och därmed någonting som kristna/sekulära européer har rätt att på olika sätt använda sig av, i detta fall som retoriskt kraftuttryck. Det är klart att det ska kunna diskuteras även av personer som inte är exempelvis judar eller romer, men Novemberpogromen, Förintelsen och andra trauman är inte allmängods att hantera på det sätt en själv finner passande. Detta är en appropriering, ett kidnappande, av en tragedi som skakat den judiska identiteten för generationer.

Det är inget fel att under årsdagen av Novemberpogromen manifestera mot andra former av rasism än antisemitism, tvärtom ser vi det som otroligt viktigt att ta avstånd från alla former av förtryck såsom antimuslimism, antiziganism, funkofobi, homofobi, sexism och transfobi. Men när rasismen mot judar, antisemitismen, glöms bort eller nonchaleras till och med på minnesdagen av Novemberpogromen är vi rädda för vart vi är på väg.

Jackie Mhitaryan

Elin Schwartz

John Martin Uhle

Emma Frost

Anette Björkman

Rikkert Hasselrot

Ann Camara

Shelly Ravid

Björn Isberg

Katarina Warman

Marianne Akkari

Dalida Chomille Bollig

Anna Nordén

Rörelse mot antisemitism

Foto: Quinn Dombrowski

Reportage › Foto

Islam i Indien

AV Binto Bali
1 November 2015

I Delhi hittar du en uppsjö av historisk arkitektur. Humayun’s tomb (grav) är en av tre platser i Delhi som kvalar in på UNESCO:s världsarvslista. Mogularkitekturen blandar stilelement från både persisk och indisk kultur. Här ligger Humayun begravd, den andra stormogulen som härskade över stora delar av den indiska subkontinenten. Hans imperium sträckte sig, vid sin största utbredning, cirka 1,2 miljoner kvadratkilometer – från dagens Bangladesh bort till Afghanistan. Gravplatsen uppfördes 1565 och kom att inspirera ett flertal stora arkitektoniska utformningar, däribland Taj Mahal som konstruerades ett sekel senare.

I Indien bor en fascinerande blandning av kulturer, religioner och invånare. Trots det, är diskrimineringen av muslimer i Indien ett allvarligt demokratiskt problem. Många muslimer lever idag som andra klassens medborgare. De är oftast fattigare, mindre utbildade och har färre jobb.

Islam kom till landet runt 700-talet, kort efter profeten Muhammads död. Idag utgör muslimer cirka 14% av den totala befolkningen (c:a 180 milj.). Indien har världens största muslimska befolkning efter Indonesien. Det finns över 300 000 aktiva moskéer i landet – mer än någon annanstans i världen inklusive den s.k. muslimska världen (länder där muslimer utgör mer än 50% av befolkningen). Utöver shia- och sunni-islam finns också ett brett spektrum av religionens livsstilar och inriktningar i Indien, däribland Dawoodi Bohras, sufism, ahmadiyya och khojas, för att nämna några få.

Nizamuddin Dargah är en moské och ett mausoleum där den kända Sufipoeten Hazrat Nizamuddin Auliya ligger begravd. Moskén är belägen i hjärtat av den vibrerande stadsdelen Old Delhi. Hit vallfärdar ivriga anhängare för att lyssna på Sufi-sångare vilka i ett närmast transliknande tillstånd sjunger ut sin kärlek till Allah.