Vi lägger oss ner i vatten

Vi antar att det är vatten eftersom vi får svårt att röra oss

Vi sveps

Det är en varning

Vi kränger med armar och ben

får sår

Vi tror att vi kommer över havet

Vi simmar och våra fotsulor famlar

En uppfattning om vad vi ser och vi hör svajar och blir något annat

Fåglarnas skrän, spelande sammet, fläckvist ljus

Vi undrar över fåglarna, de är stora och svarta

Vi förstår förstås att det är mörker

som formats till vingar och kroppar

Vi är rädda för horisonter

Vi är rädda för att slås samman.

Vi är rädda för att himmel hav och land skall smälta samman

Vi är rädda för mörkret

Vi är rädda att vår tyngd skall upphöra

Vi önskar att det är vi som är de fåglarna och att vi spänner våra muskler

Utrymmet är skärpt och de nya fåglarnas vingslag är snabba och reflexartade

Vi är förstora för att själva kunna lyfta

Vi kommer att börja röra oss framåt nu och tillslut kommer våra kroppar att vara så hårt vridna att de ger upp

Inom oss rör sig civilisationer precis som vi rör oss

Vi mjuknar, tar i marken

Asfaltsytan, markbålen

Det är en horisont vidare än att mäta från ett hav till ett annat

Vi söker tillräckligt med markremsa som tar emot

Vi kommer att sträva mot att röra oss igen

Vi kommer att vilja samla oss ytterligare.

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps Epikris på Sadura förlag.

Kulturdebatt

Jenny Nguyen om en värld där vissa liv inte är sörjbara.

Det måste ha varit en fotbollsmatch utan like igår för vrålen från Harrys på Malmö Centralstation ekade med jämna mellanrum genom byggnaden. Ljudet av alkoholpåverkade mansröster färdas långt – mycket längre än ljudet av ett par trötta steg mot betonggolvet.

Bara några meter bort går en pojke med en stor ryggsäck med just de där tysta, trötta stegen. Han tittar på dig. Frågar på engelska om han kan få stanna i Sverige nu. Han låter inte rädd, men i hans blick skymtar någonting du inte kan sätta ordet på. Du ler svagt, mumlar någonting ohörbart och hänvisar honom till Migrationsverket. Det skiljer fyrtio centimeter mellan er, men språket skapar barriärer som hindrar dig från att göra någonting annat än att peka mot ett oklart framtidsöde. Hans sluttande rygg försvinner sakta från ditt synfält.

Utanför Malmö Central, lika långt från Harrys som från pojken, kommer en person cyklandes med flyttlådor inlindade i lager av tejp. Han går fram till volontärer med ett stolt leende. Ni skakar på huvudet. Pekar mot skylten med texten “Inga donationer mottages för tillfället”. Samtalet fortsätter och en förändring sker hos honom. Någonting om otacksamhet sägs, men vid det här laget har er korta uppmärksamhet vänts mot annat håll. Det finns varken tid eller energi att lägga på att vårda individers sårade stoltheter nu.

Några meter bort sitter fyra barn på fem filtar. Filtarna är omsorgsfullt utplacerade på asfalt, som för att be om ursäkt för att det är just hård asfalt de placeras på. Ett av barnen är 4 år och hans korta ben trummar förvånansvärt snabbt mot asfalten. Volontärerna springer efter honom med jämna mellanrum, men varje gång är hans 11-åriga storasyster alltid steget före. Varje gång sveper hennes taniga amar upp honom i ett fast grepp. Det märks att hon har gjort det många gånger förut. Hon håller förstrött i två gosedjur, men sneglar på honom med jämna mellanrum. 11 år.

Ett annat barn går fram till mig och frågar tyst efter toaletten. Jag följer honom dit och väntar utanför. En ordningsvakt frågar mig om det är lugnt ikväll. Jag vet inte vad jag ska svara. Är det lugnt när människor sitter utmattade på bänkar på Malmö Centralstation, istället för att mötas av gränspoliser med taggtråd och pepparspray? Är det lugnt för att vi tar hand om levande människor som klarat resan hit, istället för de som mist livet innan och under vägen hit? Jag rycker på axlarna och går därifrån med pojken.

Jag stöter ihop med barnets pappa och han tackar mig på engelska. Frågar var jag är ifrån och när jag säger att mina föräldrar kom från Vietnam för 23 år sedan tänds en gnista i hans ögon. Han berättar kort om den gången han var i Hanoi för längesedan. I hans ton finns en underliggande nostalgi som skär djupa sår genom luften. Hans gamla liv i ett annat land och en annan tid tycks med ens befinna sig inom räckhåll, trots att vi står på perrongen i ett kallt Malmö. När vi säger hejdå gör jag en töntig high five med pojken och han fnissar förtjust.

Vid midnatt har myndighetsrepresentanterna gått hem för dagen. Kvar finns människor som har flytt från krig och katastrofer, sida vid sida med volontärer som bemannar centralstationen dygnet runt. Dessa hundratals kroppar som håller på att gå sönder i en och samma byggnad är bara en droppe i det hav som går förlorat till ett havererande system. Hur många fler människokroppar kommer att gå sönder innan förändring sker?

Nadja Awad, ordförande för antidiskrimineringsbyrån Örebro Rättighetscenter, anordnade häromdagen tillsammans med Örebro för alla en demonstration mot Europas murar och den inhumana flyktingpolitiken. Här följer hennes tal i sin helhet.

Just nu flyr människor från krig, förtryck, fattigdom, tortyr, och politisk korruption. Fler än någonsin flyr över Medelhavet. Med djup desperation flyr människor över landskap i förfärliga förhållanden för att nå olika delar av Europa. Detta leder även till att en stor del människor dör under den brutala flykten på väg till sin slutdestination, med undernärda barn och gravida kvinnor utan läkarvård.

Europas politiker diskuterar lösningar: flera lagliga vägar in i Europa för att söka asyl. EU:s länder måste ta ansvar för en gemensam human flyktingpolitik. Men mest av allt behövs det politiska lösningar på de konflikter som människor flyr ifrån. Dessa lösningar är jätteviktiga att diskutera om, men om de inte verkställs förblir åtgärdsprogrammen lönlösa.

Vad som vi däremot behöver prata om är anledningen till varför människor i grund och botten tvingas fly och varför dessa människor som flyr blir i sin tur skuldbelagda för att vara välfärdsdödare, potentiella terrorister och dåliga föräldrar, och varför dessa människor i senare tur får hjälp när det är försent. Anledningen är människosyn. Föreställningar vi människor har om varandra. För säger inte det något om oss att vi människor endast reagerade, på riktigt, över flyktingkrisen när denna kris har pågått i flera år, när vi såg en bild på 3 åriga Alan Kurdi:s döda kropp uppspolad på en strand i Turkiet. Jag frågar: varför krävdes det en bild för att väcka våra explosiva reaktioner? Är människan så mekanisk att vi inte kan känna vid andra människors elände och misär om inte vi har det kastat i våra ansikten? Behöver vi en massiv mediaspridning av bilder på döda människors kroppar för att vi ska känna något och för att vi ska reagera samt agera?

Normaliseringsprocessen sker i takt av att vi vittnar främst kroppar, som inte påminner oss om den vanliga européns, bli reducerade till siffror och statistik, till objekt istället för subjekt och slutligen till ett mått för lönsamhet, till att helt enkelt bli avhumaniserade är en anledning till varför människor började reagera så sent. Vi är vana vid att se dessa kroppar uppradade och livlösa, om inte så ser vi dem som problem eller genom profiterande ögon.

Europas flyktingpolitik är en spegling av denna människosyn. En gräns har blivit dragen i sanden och politiker säger att här är vi och där är ni. På ena sidan ser vi materiellt överflöd, mänskliga rättigheter och säkerhet men på andra sidan ser vi krig, svält och fattigdom. Omedelbart kommer icke-européer vilja korsa gränsen. Europas flyktingpolitik satte då upp murar, taggtrådar och poliser. När väl människor har kommit förbi dessa murar, taggtrådar och poliser möter de problematiska lagstiftande akter: Dublinförordningen – enligt den får man som asylsökande inte välja vilket EU- land som ska pröva ens asylsökande. Detta kan komma att innebära att flyktingar som vill ta sig till Sverige istället får asyl i ett annat EU-land och kan tvångsdeporteras till länder där högerextremistiska partier har en framgång. Alltså har inte människor som flyr till Europa lika stor rätt till självbestämmande och när europeiska länder beslutar att hjälpa så ska det vara på deras villkor utan att flyktingar ska få säga till om hur deras framtidssituation ska se ut. Så när väl Europa släpper in människor, får inte ens de diktera sina egna liv. Ifall denna förfärliga människosyn genomsyrar politiken, är det inte heller en tillfällighet att denna människosyn har förts ner till medborgarnivå som bär på denna avhumaniserade synen om flyktingar för vi är en produkt av politiken och politiken genomsyrar alla ekonomiska, politiska, sociala aspekter i våra liv. 

Därför vädjar jag till er att se bortom denna problematiska människosyn Europas flyktingpolitik vill propagera för. Rannsaka människosynen som egentligen önskar för en ökad polarisering i vårt samhälle. En ökad andrefiering där den vanliga europeiska kroppen sätts över den icke-europeiska kroppen och där den icke-europeiska kroppen ser som något främmande, hotfullt, läskigt, och icke-välkommande. Detta när denna kropp egentligen inte skiljer sig alls ifrån alla andra människokroppar om vi avklär kroppen ifrån alla strukturer i samhället som säger att den gör.

Nadja Awad är ordförande för antidiskrimineringsbyrån Örebro Rättighetscenter samt är jag cirkelledare för en separatistisk studiecirkel för personer som blir rasifierade som kallas för Motmakten. Hon anordnade häromdagen tillsammans med Örebro för alla en demonstration mot Europas murar och den inhumana flyktingpolitiken.

I have to admit, I’m not overly fond of caricatures. Never have been. I guess sometimes they manage, just like a good metaphor does, to capture something important about its object that was not as obvious before. The thing that a caricature brings out about the object is usually intended to render it ridiculous. Most things are partly ridiculous, of course, it’s almost never a useless way of viewing a thing. But it becomes particularly useful if the thing, or person, or group,  is in power, is pompous, is revered to an unreasonable extent. It becomes less so, even harmful, if the thing or person, or group, is already despised, disenfranchised, already treated as ridiculous.

The reason why I’m not overly fond of caricatures, or metaphors for that matter, is that they rely on putting emphasis on certain things at the expense of others, and the result, the ”translation”, as it were, depends on whether that serves to correct the received view in order to reflect the actual importance of those things. Caricatures have a history of ridiculing power, and that history is well-rehearsed these days. But they also have a history of serving power. Of dehumanizing people it deems of less importance, which makes these people even easier to disregard, or even to kill.

There is an argument that says that we have freedom of speech in order to protect precisely the sort of statements that we do not like. This is spurious. It may be true that the extent of freedom of speech can be measured by exactly how offensive, vitriolic, hateful, debasing, threatening expressions that it allows, but it hardly seems to be the point of having freedom of speech. Some people will say that freedom is a value in itself. Others, like the more often quoted than read J.S. Mill, say that freedom of speech is an instrumental value, which serves a function. And it can be limited when it fails to serve that value. On this account, we can say that freedom of speech is a matter of costs and benefits. The offensive can occasionally be a benefit, the hateful very rarely is, but we may want to preserve the right to make hateful assertions because the total value of relatively unregulated speech is positive.  The benefits may outweigh the costs. (It should be noted that this analysis could, and, I believe, should, adjust for fairness. If the costs and benefits are unfairly distributed so that the worst off bears the greatest burden, the cost may be unacceptable even if it is outweighed in absolute terms). Hate speech laws tend to draw a line between the offensive (which is allowed) and the hateful (which is not), but some legal scholars and a lot of libertarians believe this distinction fail to track anything of moral importance.

Now. In moral philosophy, the notion of an asshole is quickly turning into a technical notion of considerable use. An asshole is a person that does not infringe on other peoples rights, but does everything he/she can to reap the benefits for him/herself, and nothing to help others. It is the kind of person that uses freedom of speech to say all the worst things he/she is allowed to, and contributes nothing to a productive discussion. The behavior of such people tend to be on the cost side in the cost/benefit analysis of a right. Assholes are on the cost side, and if they become too many, the instrumental value of certain freedoms decreases. At the same time, the fact that we tolerate them (even encourage them in certain contexts) may be a testament to the strength of our society, our resilience. Assholes also serve the considerable function of showing the gaps in our systems.

I’m going somewhere with this. I have not made myself familiar with the works of Charlie Hebdo. I don’t know french, and I’m not sufficiently familiar with the cultural and political context. If I understand things correctly, their tendency has been to make fun (if that is the right word) of power and pompousness in all it’s guises. It certainly is no straightforward instrument of power. But equal treatment does not amount to equal effects, especially when the people and groups treated have different social standings to begin with. Some of their work may render things ridiculous that we all benefit by viewing in that light. Some of it may serve to dehumanize and ridicule people that are already being discriminated against, whose social standing in the context is low. The latter is an unmitigated cost, and it is the work of assholes, in the technical sense described above. Caricaturists will often tend towards asshole-hood. And it is possible that they should, that it is for the good that there are people, and publications, like that. But it would probably be unbearable if we were all like that. And while the extent of free speech may be measured by the worst things it allows, the value of it must be measured by the best things it allows that would otherwise have been banned.

Kulturdebatt

Oscar Sedholm om Katrine Marçals krönika i Aftonbladet om den nyvalda ledaren för Labour Jeremy Corbyn.

Den 12 september valdes den vänsterorienterade sossen Jeremy Corbyn till ny ledare för brittiska Labour; ett sensationellt val med en utgång som få hade kunnat förutspå. Jag gratulerade på Facebook men konstaterade i samma andetag ungefär att ”Nu får vi se hur länge det tar innan smutskastningen börjar”. De män och kvinnor av tredje vägens socialdemokrati, alltså mittenorienterade sossar, som tjänat under Tony Blair och i samma anda sedan dess, har svårt att svälja att en klassisk socialdemokrat kommit till makten i det egna partiet. Mer förvånad blev jag av att höra bitterhet här i Sverige redan dagen efter valet.

Katrine Marçal skriver på Aftonbladet att Corbyn dömt Storbritannien till att bli en enpartistat under de konservativa, då han är chanslös att utmana. Hon beskriver Corbyns supportrar som ”[en] märklig koalition av övervintrad bokstavsvänster, trendkänsliga miljöpartister, hipsters, vänsterakademiker, politiskt intresserad arbetarklass och unga arga radikaler”. Han anklagas för att ha en lealös inställning till antisemitism och diktatur samt att förvandlat ”det anrika socialdemokratiska partiet till något som mer liknar en proteströrelse i sydeuropeisk stil”. Inlägget fullkomligen dryper av nedvärderande, misstro och bitterhet. Den som läser mellan raderna kan konstatera att det knappt finns något Marçal fruktar mer än att något liknande skulle kunna hända i Sverige.

Sverige har en nutida tradition av att följa brittisk politisk utveckling på olika sätt. Det var Tony Blairs New Labour som inspirerade både högersvängen under Göran Perssons socialdemokrati samt Moderaternas makeover till Reinfeldts Nya Moderaterna. Att Margaret Thatchers stålbadspolitik även gjort sitt tydliga avtryck på Europa och därigenom Sverige är självklart. En seger för Jeremy Corbyn skickar signaler till svensk socialdemokrati: tiden är kommer att förändras igen. Samma maktklick som utförde det politiska palatsmordet på Håkan Juholt får en rysning upp längst ryggraden – behöver de slipa knivarna åter?

Corbyns seger i Labour är ett angrepp på paradigmet, på maktens nuvarande mönster. Den ifrågasätter den defensiva och ängsliga socialdemokratin som visar en allmän konsensus med högern, med enbart små justeringar för humanismens skull. Den avmaskerar nedskärningspolitiken för vad den är: ett ideologiskt drivet mönster som ökar klyftorna till överklassens fördel. Den accepterarar inte den nuvarande dominerande världsbilden, som svensk socialdemokrati kapitulerat under. Det är här som den verkliga poängen ligger; verklighetsbeskrivningen ligger i högerns händer globalt och i Sverige.

Dominansen av detta ideologiska stoff har bakbundit socialdemokratin i nästan tjugo år nu. Samhället har glidit isär och ingenstans i EU har klyftorna ökat så kraftigt som i Sverige. Även de teknokratiska organen, i form av OECD och IMF, har pratat om att ojämlikheten skadar tillväxten och att nedskärningspolitiken inte längre kan motiveras av marknadsmässiga skäl. Ändå fortsätter den att driva Europa i fördärvet och media håller tyst.

Socialdemokratiska väljare har upprepat orden ”Jag känner inte igen Socialdemokraterna längre” och partitoppen yrar om att SAP måste bli tydligare. Det handlar inte om att bli tydligare, utan det handlar om att politiken suger! Det handlar om att klyftorna har skenat och att arbetslösheten biter sig fast men ändå håller ni hårt i pengarna och upprepar borgerligt struntprat! Det handlar om att regionalpolitiken kapitulerats till EU som struntar i sociala perspektiv och välfärd, om att reallönerna frusit, om att tågen inte går, om att Apoteken inte har medicinerna som folk behöver!

Marçal inser inte att SAP står vid ett vägskäl: förändras eller dö. Ett upprätthållande av status quo, av den grå förvaltningsvägen, är dödsdomen för inte bara SAP utan även demokratin, där SD lierar sig med näringslivet och borgerligheten till slut ger vika. Liknande saker har trots allt redan skett våra grannländer. Låt oss istället dela entusiasmen i en ny, stark socialdemokratiskt ledare med gigantiskt stöd från fotfolket, som kan fånga människors hopp och drömmar. Det är där framtiden finns, inte i en verklighet där 80 personer äger hälften av jordens rikedomar.

Olof Palme sa det bäst: Politik är att vilja. Marçal skulle nog tjäna på att hörsamma detta.

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.

Vad skriver du?

Jag arbetar på en novellsamling med förvandlingstema. Det är en undersökning av blivande,  absurditet, bristningspunkter, djuriskhet/mänsklighet och magi. Sen skriver jag också på min tredje roman, som nyss klöv sig själv och blev två. Utöver det skriver jag litteraturkritik, så ofta jag hinner och har lust.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Skrivande har aldrig varit speciellt ljuvligt för mig, det är alltid något annat som drivit fram det. Så ja, ibland är det ensamt, ibland hemskt. Men jag har en hund som tröstar. På sätt och vis är jag aldrig ensam. På andra vis, alltid.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag har i perioder sysslat med lucid dreaming (teknik för att kunna styra sina drömmar), och lärde mig då att bokstäver och siffror är det mest förrädiska. De går att använda för att kontrollera om du är vaken (eftersom de hela tiden förändras i drömmen), men den faktiska innebörden blir ofta obegriplig när du ”översätter” den ute i vakenlivet. På sätt och vis är drömmen en upp-och-ner-värld. Här ute förlitar jag mig rätt mycket på språket, men inte där. Nuförtiden består mina drömmar mest av bilder och röster. Men när jag var riktigt inövad på drömtekniker var det inte ens bilder, utan miljöer. Allt var så verkligt allt det verkliga blev skevt.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Eftersom jag är skolad poststrukturalist har jag en problematisk relation till ”sanningen”. Det finns inte en utan flera, och därmed ingen alls. Sanningsbegreppet är så nära förknippat med makt och tolkningsföreträde för mig att jag helst undviker det. Begreppet är statiskt men samtidigt en produkt av språket, och språket är i ständig omvandling. Därför är det paradoxalt i sig självt. Men alla karaktärer man skriver om söker ju en sorts egen ”sanning”. Där blir paradoxen intressant. Den är mänsklig, och jag intresserar mig ju för det mänskliga.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Jag tror inte jag någonsin har förstått vad det ordet betyder …

Vem skriver du för?

Ibland för mitt sjuttonåriga jag (fast egentligen försöker jag nog mest närma mig hennes språk, hennes skamlöshet och direkthet). Men jag längtar efter att få en läsare, en sån där som man läser om att en del lyckliga ostar har, en som kan se rakt genom texten med knivögon. Säga det som behöver sägas vid exakt rätt tidpunkt. Det skulle allt vara nåt.

Varför skriver du de texter du skriver?

Ibland när jag skriver får jag en glimt av något precis innan det också vänder sig om och försvinner. Det är något undflyende jag försöker gripa tag i, och även om jag har svårt att sätta fingret på vad det är så har det med begär att göra. Och makt. Vad jag begär och vem som har makten är dock svårt att säga. Jag rör mig i dunkel.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Ja för tusan. En period dog jag typ om någon ens nämnde min debutroman. Det är väl en kombination av storhetsvansinne och dålig självkänsla. Jag tänker att det kanske blir enklare med åldern och visdomen. När man bara har skrivit en roman är det liksom det enda man har. Då är det en jävla stress att späda ut det. Fast å andra sidan har jag ångest lite här och där för både det ena och det andra. Gud så man håller på.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Anna Hallberg.

Andrea Lundgren är författare och litteraturkritiker. Hennes senaste roman, Glupahungern, kom ut 2014. Andrea är också ena halvan av litteraturpodcasten Skogarna.

Fotograf: Ylva Sundgren

Kulturdebatt

Gustav Borsgård ser en onyanserad kulturdebatt om godhet blossa upp.

Kristofer Ahlström skriver i Dagens Nyheter om den kritik som riktats mot människor och politiska förbund som slutit upp i protest mot en inhuman europeisk flyktingpolitik. Ahlström frågar sig varför man ständigt måste leta efter en baktanke med omtanken, varför varje skäl måste misstänkliggöras och varför det tycks ”så svårt att tro på godheten”.

Det finns stora problem med Ahlströms text, som Anders Johansson på ett förtjänstfullt sätt tar upp i sin artikel Sluta grina i Aftonbladet Kultur. Ahlström beklagar sig över att godhet ”tydligen är något som går att problematisera” och kanske skulle han, för att i större mån undvika problematiseringar, avstå från att svänga sig med metafysiska begrepp som ”godhet”. Som Johansson påpekar är detta inte bara självgott – vilket väl i sig är ett smärre bekymmer – utan det riskerar också att leda till ett svartvitt och förenklat tänkande som ställer goda mot onda, vi mot dom.

Samtidigt finns det något svartvitt också över Johanssons argumentation. Alla former av reaktioner på flyktingkatastrofen avfärdas som meningslösa eller kontraproduktiva, oförmögna att rucka på ordningen. På ett grundläggande plan är detta förmodligen sant – det tycks inte troligt att någon av demonstrationerna eller twitterkampanjerna kommer att rubba det kapitalistiska system som är dylika katastrofers yttersta orsak. Men när Johansson dogmatiskt jämställer alla former av initiativ som lika meningslösa ger han uttryck för en hopplöshet som inte kommer att drabba hans kropp.

Initiativ i stil med ”Vi gör vad vi kan” har samlat in miljontals kronor till förmån för flyktingar på ön Lesbos i Grekland. Det finns människor som, i småskaligare form och på eget bevåg, samlar manskap, pengar och bilar för att köra flyktingar genom Europa. Dylika initiativ kan genom sociala medier synliggöras och stödjas genom att människor blir delaktiga med sin kropp eller med ekonomiska medel. Så sett är det förenklat att avfärda all nätaktivitet som tom humanism och till intet förpliktande godhetskampanjer, för det stämmer inte.

Men man kan förstås kalla även sådana initiativ för pyrrhussegrar eller mena att de är kontraproduktiva. Man kan hävda att Johanssons kropp i förlängningen visst blir drabbad av själva upprätthållandet av systemet. Vidmakthåll inte status quo genom allmosor, låt hela skiten braka samman i stället och så tar vi det väl därifrån. Det är ingen orimlig slutledning, även om det är en utgångspunkt som riskerar att kväsa alla initiativ redan på planeringsstadiet. Om en 2000-talets Karl Marx knackade på Johanssons dörr skulle han inte bry sig om att öppna. Kanske är då en bättre utgångspunkt att, som poeten Athena Farrokhzad har uttryckt det, tillstå att man måste arbeta för ett värdigt liv också under marknadsekonomin. Om detta alternativ är futtigt är kanske futtighet ändå att föredra framför total desillusion.

Gustav Borsgård är doktorand i litteraturvetenskap vid Umeå universitet.

På frågan i rubriken finns nog inget enkelt svar. Min tro är att de många människor som just nu visar sin medmänsklighet på så många sätt (blir volontärer, skickar pengar och förnödenheter, skriver insändare, delar bilder och nyheter på social medier etc.) gör det på grund av att de är helt vanliga människor med förmåga att känna för andra även om det geografiska avståndet är stort. De upprörs på grund av sin grundinställning av humanism och känsla av skyldighet att inte låta andra lida.

Vilken enskild roll som vissa bilder spelar, som till exempel den av napalmbrinnande barn i Vietnam eller den döde pojken i Medelhavet, är svårt att avgöra. Men för egen del bär jag Vietnambilder inom mig alltsedan krigets dagar, och de är en del av en aldrig minskande grundkänsla av solidaritet med utsatta människor var helst de befinner sig. Bilderna är en också en integrerad del av min politiska och ideologiska världsbild. Hur det kan vara för andra vet jag inte.

Säkert har Samira Ariadad en poäng i att det har att göra med hur en upprördhet i förhållande till sådant som händer, och som man endast upplever genom bilder och texter, behöver förstärkas genom någon form av ihållande aktivitet som rent av är vardaglig. (Se också ett resonemang nedan hämtat ur min forskningsöversikt om läsande.)  Det var väl det som skedde med mig och många andra i Vietnamrörelsen.  Vi jobbade på varenda dag och kanaliserade vår upprördhet. Utvecklade den. Men jag minns ju också att vi som jobbade i FNL-grupper insåg att alla inte kunde bli aktivister och att vår uppgift var att ständigt påminna alla andra, hålla lågan levande så att säga. I en vanlig Vietnamdemonstration var väl högst tio procent aktivister skulle jag gissa, resten var vanliga människor med den typ av upprördhet som vi nu ser inför flyktingkatastrofen. Kanske är det alltid så och det är gott nog. Och vi får förstås aldrig vara nedlåtande mot människor som inte blir aktivister. Tvärtom. Glädjas och få hopp av bredden i upprördheten och engagemanget.

När det gäller de integritetsintrång det kan innebära med publicering av bilder av döda barn menar jag att Johan Ehrenberg i ETC har rätt i beslutet att publicera, men fel i att detta bör ske gång på gång. Inte bara bör man tänka på överlevande, anhöriga och andra, utan sprängkraften i bilden går förlorad om man överexponerar den. Som med ”underhållningsvåld”. Kanske blir det till och med som Helena Looft skriver, att barnet blir till ett ting. En kropp-sak som bara alienerar oss inför vad det egentligen är vi ser: En verklig människa, av kött och blod, som du och jag.

Att alla vanliga människor delar på FB och andra sociala medier förvånar mig inte. Det är en reaktion på upprördhet, bilden ackompanjeras ofta av en liten text om hur rent för j-igt det är och att vi måste göra något. De flesta tänker sig nog inte för, reflekterar inte över vad delningen innebär, till exempel när det gäller personlig integritet.

Själv reagerar jag allt eftersom precis som Helena Looft: ”Nu vill jag inte se fler döda barn på bild. Jag struntar i om syftet är gott, det är ändå en djupt oetisk hantering av en tragik som lika gärna kan belysas och lyftas fram på andra sätt.”

Så låt oss göra det. Lyfta fram på andra sätt.

Klipp ur ”Skönlitteratur och socionomutbildning – en forskningsöversikt” (Magnus Ottelid 2015)

”Om någon blir varse ett lidande (via film eller en bok) reagerar denne ofta spontant med så kallad mimikry, det vill säga man efterliknar den som är utsatt genom utrop, grimaser eller på annat sätt. Detta triggar i sin tur igång känslor och i någon mån resulterar det i att man delar en känsla med den andre. Detta förlopp är direkt och helt ofrivillig, säger Jarvis (a.a.). Ett ytterligare led i processen kan vara en direkt association med egna upplevelser av lidande eller nödläge, och det är detta som i sin tur skapar empati.

Men det finns hinder som är viktiga att notera. Människor är till exempel benägna att undvika empati om det handlar om situationer de upplever sig inte kunna påverka till det bättre. Andra försöker minska den stress som kan uppkomma av att empati faktiskt uppstått genom att på ett mer rationellt plan acceptera oundvikligheten i orättvisor. Det vill säga den kortsiktigt uppnådda empatin arbetas bort därför att den inte kan uthärdas. Båda dessa saker kan vara viktiga för lärare i socialt arbete att notera, då de kan bearbetas pedagogiskt.

Viktig är också den koppling som Jarvis gör till det som kallas empatisk ilska, vilken kan uppkomma under förutsättning att upplevelser behandlas i en undervisningssituation. Om man, som i socionomutbildningar, är intresserad av social rättvisa och handlingar som kan leda till det, erbjuder empatisk ilska en god grund för ytterligare pedagogiska inslag som kopplar denna upprördhet med tänkbara aktiviteter, handlingar.”

Magnus Ottelid är författare, socionom och universitetslärare, 2010-2014 ordförande i Norrländska litteratursällskapet/FC Norr och ansvarig utgivare för PROVINS och ePROVINS. Medlem i Sveriges Författarförbund.

Fundera en minut på senaste gången bilder av döda icke-européers kroppar spreds viralt i sociala medier. Det händer rätt så regelbundet. Tänk! Kommer du ihåg vilka de var? Eller vad som hänt dem? Minns du deras namn, deras drömmar, deras liv?

Och framför allt: har den konflikt som ledde till deras död fått en snabb lösning efter att bilderna spreds? Eller har den fallit in i medieskugga igen? Har dess explosioner och skrik åter blivit ett störande brus långt bak i ditt politiska medvetande?

Det är lätt att se en bild på ett dött barn och tänka “Jag kommer aldrig att bli samma människa igen, världen kommer aldrig bli densamma igen”. Men det blir du, och det förblir den. Och det är just det som är problemet. Om de dödas värde kopplas samman med deras förmåga att skapa personlig och politisk förändring hos de levande genom att vara just döda, och om sedan denna förändring uteblir år(hundrade) efter år(hundrade) medan de döda blir allt fler, blir en oväntad slutsats tydlig: de döda har aldrig och hade aldrig något värde.

Om européer ska leva i en industrialiserad begravningsceremoni för imperialismens och kapitalismens offer, där ständigt nya icke-europeiska kroppar rullar förbi oss utfläkta på tryckpressarnas löpande band, så kommer vi till slut behöva sluta gråta. Inte för att vi alla är hemska människor utan för att vi har så mycket annat att göra. I samma diskursiva rum som kropparna rullar igenom kommer vi att börja snacka om annat, småprata om vädret, planera jobb och utflykter, skämta, skratta.

Och de döda reduceras undan för undan till inredning, eller till en hög lästa morgontidningar i en pappkasse som varje vecka bärs ut till källsorteringen och ersätts med nya.

Detta är ett öde som “våra egna” döda aldrig riskerar. För det finns goda skäl till varför dödsannonser beskriver den avlidnes liv men utelämnar dödsorsaken, och till varför öppna kistor är en förhållandevis ovanlig företeelse. Vi förväntar oss av oss själva – och av varandra – att kunna känna medlidande och sorg inför ett liv som tagit slut utan att först behöva närkontakt med dödens kroppsliga hemskhet.

Kära medeuropé, förvänta dig – nej kräv av dig själv att kunna känna sorg och medlidande med de tusentals människor som dödats och fortsätter att dödas på sin väg till Europa utan att behöva se deras drunknade kroppar i närbild! Engagera dig i nya eller gamla rörelser för flyende människors säkerhet och välmående, ta emot utsatta människor som gäster i ditt hem, samla in namn eller pengar eller kläder eller vadsomhelst, och våga tro att du klarar detta utan att konsumera bilder på dem som inte överlevt!

Skräcken inför andras död och kärleken till andras liv är nämligen två sidor av samma mynt: nära varandra men ändå varandras motsatser. Medan den första känslan skapar flyktimpulser och äckel och en vilja att hantera och avgränsa, skapar den andra solidaritet och hopp och en längtan efter gränslöshet.

Det finns såklart de som reagerar annorlunda, de vars möte med de döda snabbt och smidigt omsätts till en omsorg om de levande. Men jag tror ändå inte att en storskalig och långsiktig förändring någonsin kommer att kunna födas ur Europas kollektiva skräck inför den död och det lidande som drabbar människor vid gränserna. I så fall vore kontinenten vid det här laget antingen totalt moraliskt bankrutt sedan flera hundra år tillbaka eller redan i färd med att lösa ”problemen” sedan lika lång tid.

Jag skriver ”problemen”, för icke-européers förnedring, lidande och död är för det politiskt/ekonomiskt konstruerade Europa egentligen inte ett problem utan en affärsidé och ett existensberättigande. Skakande skildringar av de fruktansvärda öden som tillfaller offren för den europeiska civilisationens drömmar om överhöghet är trots allt en tradition lika gammal som den europeiska civilisationen. Europa har alltid skickat blommor till sina offers begravningar och lagt stor ära i detta. Och artonhundratalseuropéernas chock och bestörtning är inte väsensskild från din eller min. Våra tårar är inte av en annan, renare, verkliga sort än deras.

Tron att det är ännu en bild på ännu ett dött barn som ännu en gång kommer att förändra allt är inte bara naiv utan döljer även ett avgrundsdjupt självförakt, en fullständigt urgröpt politisk självbild. Vidare är tendensen av journalister och debattörer att kausalt koppla samman de flyktingsolidariska rörelsernas snabba mobilisering med spridningen av bilder på döda barn i bästa fall fantasilös, i värsta fall ett slags historieförfalskning i realtid.

För rörelsernas bas är social; är gemenskap, solidaritet; är viljan att inte bara lösa flyktingarnas problem (eller flyktingarna som problem) utan istället tillsammans ta sig an de politiska och ekonomiska problem som flyktingarna gör det omöjligt att förneka; är konfrontationen med de egenheter i den rådande ordningen som gör medkänslan brottslig och mänsklig värdighet till ett hot; är den kollektiva strävan efter löftet om ett förändrat samhälle som gömmer sig bakom hoten om ett förändrat samhälle.

De sociala rörelser som just nu skapas och växer runtom i Europa i reaktion på katastrofen vid gränserna kan och kommer att förändra kontinenten i grunden. Och på detta vill jag våga vara tvärsäker. I varje land där myndigheterna utövar våld och förnedring finns solidariska människor som gör motstånd med och ger stöd åt de utsatta, i det stora och i det lilla, oftast utan att synliggöras eller stöttas av de medier som säljer de dödas bilder. Dessa initiativ har en enorm potential och kan inte organiseras snabbt nog. Tillsammans med befintliga sociala rörelser för fred och rättvisa utgör de en historisk kraft som det är upp till oss att förverkliga.

Du behöver inte vara peppad och entusiastisk för att kunna vara med. Du får vara ledsen och förtvivlad, du får vara chockad och rasande. För i dessa rörelser, i den organiserade kärleken till de flyende människornas liv, ryms en medmänsklig reaktion på döden; en sorg som varken är skräckblandad eller avhumaniserande.

Så sörj! Sörj, och organisera er! Organisera er!

Elle Boman är student och skribent.