Vad skriver du?

Säg det! Det kan handla om ätbara ruiner, kattsandade golv eller en begagnad Freudspis där det undermedvetna ska gräddas. Om hur det är att, täckt med koralldjur, förflyttas från havsbotten till en främmande lägenhet där olika rum uppstår och försvinner. Min tredje bok har arbetstiteln Ambivalencia. I en scen befinner huvudpersonen sig på en sidenklinik där hon ska lära sig konsten att tveka, vara behagligt skygg, ta ängslighetsmedicin. Hon har varit alltför öppen och impulsiv, nu ska hon lära sig att bli sval och mager. Det går inte bra, hon spränger de strama sidenbandagen med sitt hungriga späck. Hennes liv skiktas dubbelt fram i prosalyrik (denna accepterade hybridform) och surrealistiska dikter. Andra litterära projekt är ett diktsamarbete med Ulrika Nielsen samt så kallad blankettpoesi: textfragment av María Luísa Bombal, Lars Norén, Anne Carson, Jorge Luís Borges och andra som vävs in i vardagligt absurda texter om vildmarksföreningar, KBT, grillfester och geologiska undersökningar.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Man kan ju ta med anteckningsboken eller datorn till en djurpark eller ett födelsedagskalas. Nej, när man är inne i text uppfylls man av den, det som händer med bildspråket och gestalterna, materialet som rör sig på oväntade vis. Överraskningar och frustration kan uppstå, precis som i ett kärleksförhållande. Koncentration behövs, i perioder drar man sig undan vissa sociala medier. Att skriva kollektivt är förstås annorlunda, det är vackert att språkligt invadera varandra och få infall som kanske inte skulle uppstå i det egna textarbetet. Tror att skrivkramp skapar ensamhet, inte skrivandet i sig.

Drömmer du i bilder eller ord?

Ofta i hallucinatoriska filmsekvenser. Uppskattar mardrömmar, får ibland diktfrön genom väldigt skrämmande nätter. Drömmens logik är betryggande eftersom den är obegriplig.

Hur stor betydelse har språket för att vi ska kunna nå sanningen?

Ordet ”sanning”, särskilt i bestämd form, är svårt att uttala sig om. Begreppet är splittrat, relativt, individuellt, maktfullkomligt och religiöst färgat. Men om frågan avser språkets betydelse för att avslöja orättvisor och förtryck är det en annan sak. I diktaturer är alltid regimkritiska författare farliga. Läste nyligen Jennifer Clements roman En bön för de stulna som på ett gnistrande sätt belyser fattiga mexikanska flickors öden utan att offerglorifiera dem. När jag läst klart upplevde jag att skönlitteratur fortfarande har möjlighet att förändra. Nya former av litterär och annan feminism ifrågasätter också normer, beteenden. Men som vanligt ställs frågan: når språkets kraft ut/fram till dem som verkligen skulle behöva ha den i kroppen, tanken, agerandet?

Finns det någon moral i ditt skrivande?

I den senaste boken finns en viss stridsmoral. Min karaktär Violencia vill hämnas sin mors död genom att konfrontera sin far. Fadern sårade även Violencia mycket djupt, hon vill straffa honom, demonstrera sin makt över de egna trasiga erfarenheterna. Det finns många former av våld som inte är moraliskt försvarbara, men det våld jag skriver om är inre drama, yttre konsekvens, en sorts feministisk aggression, rätten till utbrott.

Vem skriver du för?

Om jag skulle tänka på att andra ska läsa och döma det jag gör skulle jag hårdgranska varje mening innan den ens är klar – ett destruktivt bevakande av lusten. I skrivprocessen behövs frihet och hämningslöshet. I redigeringsfaserna ska man förstås vara kritisk och osentimental, skala bort till exempel upprepningar, lägga till något som saknas. Sedan, när boken verkligen finns som ett konkret ting, kommer tankar på att familj, vänner och ovänner med olika uppsåt läser det man skrivit. Stackars kritiker som tvingas läsa!

Varför skriver du de texter du skriver?

Naturligtvis är jag påverkad av den litteratur jag läst och läser. Somliga böcker är levande fyrverkerier som stannar inuti, de slocknar inte. Något jag är rädd för är litterära trender, jag är gärna omodern och fel. Plötsligt rådande poesiklimat skrämmer. En författare sa till mig att Nina Cassian är ”ute”, César Vallejo är ”extremt ute”, jag höll inte med. Det som berör berör. Det handlar för mig om värme också. Ambivalencia är som ung vidöppen, skållhet, vild, rinner över, upplevs som manisk men är inte sjuk. Jag tycker om att skriva om intensiva märkliga kvinnor.

Har du haft ångest för något du skrivit?

Stora delar av mig består av ångest, men inte den skriftliga delen. Det betyder inte att jag är glansigt tillfreds med det jag fått publicerat. Jag skulle i dag instinktivt och enkelt kunna ändra i de två böcker jag skrivit, men det vore förljuget. Man lär sig förhoppningsvis något om man varit vårdslös i text, nya och annorlunda böcker ska skrivas.

Vem vill du ska besvara denna enkät? 

Hanna Hallgren.

Lina Hagelbäck är författare och litteraturkritiker. Hennes prosalyriska debut Violencia (2013) nominerades till Borås tidnings debutantpris 2014.

Drömmer du i bilder eller ord?

Det kanske låter konstigt men jag drömmer i hus. Samlingar av hus, miljöer, konstellationer, konglomerat, områden. Oftast platser där jag inte varit förut. Och som väl oftast ännu inte finns annat än i drömmen.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag tror det är helt nödvändigt. Sanningen är ett trassligt ord men om man tänker lite som Theodor W Adorno att sanningen är en plats att vistas på, ett rum att vara i snarare än en ägodel så är det ju väldigt mycket samma sak med språket (och med lyckan som Adorno ville förklara den gången). Förlåt, jag hakar fast vid frågan förut om det kollektiva i text. Sen ungefär millennieskiftet har det funnits massor med fantastisk svensk litteratur, väldigt mycket i poesin, men mycket prosa också. (Och jo, jag pratar också i egen sak här, men inte bara.) Frågar man de författarna om vad de håller på med så säger de allra flesta att de ”undersöker”. Språket. Verkligheten. Människor. En stor sorg växer i mig därför att så få utanför litteraturen ens intresserar sig för de här undersökningarna. Väldigt många pratar tillexempel om stereotyper idag – och svaret om någon utsatts för en oförrätt är nästan alltid ”man ska inte dra alla över en kam” – samtidigt pågår ett arbete med att förstå mekanismerna i stereotyper (är inte alla ord stereotyper?), ett arbete som aldrig skulle låta sig nöja med kammetaforen (hur skulle vi kunna tala om varje blad på björken hade ett eget namn?), men ingen bryr sig om det arbetet. Istället ser man bara de här texterna som krångliga. Jag frågade en gång en av redaktörerna i tidskriften Fronesis varför de inte skrev om litteratur, lite generat hade han inget annat svar än att de inte kunde de frågorna. Det svaret räcker inte. (Bara för att förtydliga: De jag pekar på är inte de som avtäcker dolda språkavgrunder som ”Nogger Black” och annat, sådana avtäckanden är livsviktiga, inte minst för att bygga sanningen, de är som en slags poesi i sig.) Så om jag gör det här långa svaret kort istället. Ja, vi kan bygga ett sanningens rum. Men ingen hittar sanningen ensam.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Sara Stridsberg sa en gång att uppdraget är att göra bra konst. (Jag minns ganska exakt så i mitt huvud, ledsen Sara om det blivit lite fel längs vägarna.) Men det är inget sätt att smita från ansvaret. (Och det har jag aldrig trott att Sara Stridsberg menar heller.) Jag har alltid varit inspirerad av hur Levinas tänker om moral. Moralen är inget program, det är inte en samling påbud vi kan följa. Det är i vart fall inte där den börjar, med tiden kommer alltid de påbudstexterna – med nödvändighet – att skrivas ner. Men moralen börjar som estetiken, vi ser någon, någon som vi inte riktigt begriper, någon helt främmande, att den visar sig är i sig ett krav på mig, och allt jag gör kommer egentligen att vara avsteg från den moralen. När jag säger att någon har bruna ögon så har jag redan där, genom sorterande, reducerandet av den andre till en typ, påbörjat vägen bort från moralen. Våldet börjar redan där. Vi kan alltså, enligt Levinas, aldrig fullgöra moralen, det är varken en pliktmoral eller en utilitaristisk moral han pratar om, utan moral – och därigenom tänkande och språk – börjar på samma sätt som estetiken. Vi ser. Förundras. Försöker översätta. Det misslyckas. Men vi måste försöka igen, misslyckas bättre.

Vem skriver du för?

Jag ska börja bakifrån. Jag gör ofta det när jag pratar (inte lika ofta när jag skriver). Jag är jätteglad för alla som vill läsa mina texter. Jag hoppas att också konservativa läser, och att de får ut något av dem. Jag läser själv gärna konservativa författare, ofta med stor behållning, som Ernst Jünger, Selma Lagerlöf, Thomas Mann, Bruno K Öijer, Malte Persson, Mohamed Omar, Göran Greider. Eller liberalerna i Arena. Men ju mer jag skriver – väldigt mycket beroende av den där längtan efter sammanhang jag pratade om tidigare – ju mer tvingar sig riktningen på. Så jo, jag skrivet för de som drömmer om en annan värld, de som tror att det är möjligt, de som vill en värld där rikedom inte är att människor exploaterar andra människor, de som tänker att vi måste bygga den här. (Och inte hoppas att den finns vare sig i himmelen, i Jerusalem eller i New York.) Jag skriver för de som ofta kallar sig ”vänstern”, för socialister, anarkister, kommunister, feminister, antirasister, för all de som arbetar på den världen vad de än kallar sig. Det handlar inte på något sätt om att läsa med ”partiboken” som man sa förritiden. Mer är det väl en saknad, drömmen om ett sammanhang, ett samtal, en värld – om än aldrig så liten. Som Dexy’s Midnight Runners sjöng i sången I Couldn’t Help It If I tried ”Point at that someone, who feels just like me.”Tystnaden gjorde att jag slutade skriva poesi förra december och högtidligen begravde namnet Lars Mikael Raattamaa på twitter, jag måste hitta andra sätt att skriva nu. Ja, jag vet, jag blir patetisk här. Men patetiken har alltid intresserat mig som konst, möjligen börjar jag bli lite mer tillåtande I liv.

Varför skriver du de texter du skriver?

Det är nog den svåraste frågan jag hört. Om jag försöker svara. Lite för att försöka bygga de där världarna, lite för att förstå hur språket blir till, lite för att försöka förstå hur människor blir till, väldigt mycket för den där drömmen om sammanhanget. Där man kan finnas. Inte bara som text utan också som människa.

                  En tjej i Göteborg hjälpte mig på traven nyligen. Jag har alltid haft lite svårt att förklara vad det är med alla människorna i min senaste bok, det är ju inte porträtt jag skrivit. Jag har försökt förklara det som seanser. Hon sa att hon tyckte att det var som att de människorna inkarnerades genom min bok, kända och okända kommunister och andra kommer till Valla torg där jag bor och till den som läser. Det tyckte jag var ett fint sätt att tänka.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Nej. Är det korta svaret. Ångest har jag för andra saker som att handla mat i affären, svara i telefon, höra post falla ner i brevlådan eller när det ringer på dörren. Däremot finns det andra kusliga känslor, rädsla, nervositet, som en bergsbestigare som är rädd mitt på stupet (men inte känner ångest) eller som en förälder som är nervös när barnet ger sig ut på egen hand (men nog inte känner ångest). I min senaste bok Kommunismen är 147 människor med, de flesta av dem är döda men 6 av dem lever, jag har ju tillexempel varit (och är fortfarande) jättenervös för vad de skulle säga om jag mötte dem, tänk om Hanna Krabbe kom hem till mig en dag, jag skulle nog säkert bli rädd. Men samtidigt glad. Jag är väldigt glad att de finns där i min bok. De får leva där. Jag hoppas att de också skulle vara glada om de visste. Om andra sen vill döda boken (och nog också har lyckats) så lever vi ändå där.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Ida Börjel, Alejando Leiva Wenger, Helena Österlund, Andrzej Tichy, Olga Ravn, Henriikka Tavi.

Lars Mikael Raattamaa är en poet och författare. Raattamaa är utbildad arkitekt.

Foto: Leon Mendoza 

Freke Räihä Skriver om Woolfs texter och finner att hon är lika mycket Strindberg och Balzac som samtida poeter.

Jag tar bara fasta på det som av en händelse, en situation, hamnat i mina händer. Det egentliga i kritiken består i att uppmärksamma det en uppmärksammat, både i det stora och det lilla och hur de sammanfaller. Som att det är själva observationen av litteraturen som gör att den finns. Virginia Woolf kallar litteraturkritiken i denna essä jag skriver om, alltså tyckandet om, men kanske främst mätandet av litteratur — i relation till en arbiträrt konstruerad kanon — för ”den tommaste av alla sysselsättningar” (s. 112) och att inte lyssna på denna, brist på egentlig, kritik är ett måste för skapandets väsen.

Det är den hos Modernista återutgivna — det är Jane Lundblads klassiska, men numera språkligt lite styltiga, särskilt kommateringen kan upplevas som lite fördelande — översättning av Woolfs litteratur- och historiskt viktiga A room of ones own från 1929 (och andra essäer), vilken känns, trots den prägel det engelska språket tycks haft på bokens svenska, som ständigt vibrerande. Men kommatering, liksom språk som sådant, växer och återväxer — språket sprider sig. Enstaka tecken faller undan men i stort sker det ett växande, återväxande. Lundblads översättning, som jag vill minnas är den första på svenska, utgavs först i slutet av 50-talet, 1958, av Tidens förlag; det socialdemokratiska arbetarpartiet Socialdemokratiska Arbetarpartiet var huvudsaklig ägare till förlaget. Vi talar alltså om en utgivning som bär med sig en folkbildande vikt och den kritik som Woolf ställer — främst mot kvinnans och akademins roll — i relation till det egna konstnärliga skapandet är fortfarande lika aktuell. Se era nyvunna rättigheter! — menar Woolf, agera genom dess styrka! Den kritik hon ställer på strukturerna, ur ett historiskt och den dåtida och nutida maktfördelningen, är lika relevant då som nu. Woolfs, stundtals, enormt exakta utläggningar om modernismen, det patriarkala och det konstnärliga skapandet gör att boken till synes aldrig kommer att tappa läsare — trots att den språkligt moderniserade nyöversättning som gjordes 2012 av Elisabeth Mansén i någon mån var behövlig och som därför är en annan njutning rent språkligt. Kanske återkommer jag till det verket och vad översättning kan göra. Men att hålla i minnet att ingen text är så samtida som den skriven från ett språk till ett annat och därför i någon mån också åldras ganska obönhörligt. Med detta i åtanke måste all litteratur omöversättas då och då; ibland är det viktigt även i ett och samma språk — som från min svenska då till min svenska nu. Och ändå kan jag inte släppa Lundblads översättning. Det finns något som berör lika väl som det stör.

Jag skriver om en text för att den har förändrat något hos mig. Jag menar att essän delar min världssyn. Den har ändrat andra saker; dykt upp hos mig, för mig, precis i det ögonblick då den behövts. Jag måste utgå från jag. Men jag måste breda ut mig, tanken, jag frågar andra. Jag måste inkludera för att tjockna. Men min världssyn bekräftar också delar av essän redan närvarande. Woolf har ett språk som samtidigt som det är torrt ironiskt är sakligt och bildrikt på ett vis som gör att den hårda bildande humorn blir oberörbar. En sinnebild av nidbilden av den poetiskt lagda akademikern. En pompös och översvallande ensam vildros i en alltför stel och välkrattad trädgård. En slipad stjälk med krona av skir skönhet i tanke och skärpa: vaktad av vaktmästare och rådjur som jagar växtlighet och övertramp i trädgård om nätterna. Woolf skriver om samhällets brist på civilisation genom de levnadsvillkor som äganderätten konstruerar; om hur gränser dras mellan människor i egendomens kölvatten.

Woolf skriver till störst del om vilka villkor som är nödvändiga för skapandet av konstverk (s. 31) — det är tusen frågor i ett komplext nät- och närverk, det kräver frågor. Woolf vänder sig, som rimligtvis, till det som varit, till arkiven; till den samlade mänskligheten och dess sållade och ännu inte bortkastade produktion — det som blivit arv. Vi måste omtolka historien utifrån vad som går att utläsa. Annars skulle aldrig en sådan bortglömd och kvarfragmenterande författare som Sapfo fått ett sådant genomslag i en sam- och nutid; vi får tolka av det som är bevarat. Det är vår uppgift att förstå historien både på dess egna villkor men också genom de läsningar vi kan göra om verket som varande nytt i vår tid, i dag. Antalet poeter som bevaras och tolkas vara kvinnor ökar — annars också fragment genom historien, genom de sekellånga ökenvandringar där de obemedlade fallit först, fallit undan, knuffats undan stigen, ner från berget. Utan medel, som förtryck består av, måste en sälja sin kropp till en annan kropp. Det slår mig att det finns en kongruens mellan den K som Woolf försöker greppa och den K som vindlar genom ett annat byråkratiskt mysterium hos en annan modernist, en annan författare som utvecklat romanen utanför den andefattiga framställning som vi vänjs tro är dess egentliga form — den meningslösa realismen, den förment dokumentära och den på en rådande ordning reproducerande tankesörja som till övervägande är representationen av romankonsten i dag. Den som undertecknad och ofta med nedlåtande tonläge benämner som prosa — denna mest underlägsna av alla litterära former. Denna text är också prosa. Sedan punkterar Woolf den, manliga, kanon kring detta primära undersökningsämne som är essäns fokus: ”Man kunde lika väl låta deras böcker ligga oöppnade” (s. 36) — dessa vedermödiga volymer skrivna som om författarna med pennan sökt döda en eller annan insekt och fortsatt kladda med dess kadaver över sidorna i en avund över sin otillräcklighet som människa.

Hur skriva då? Vila är nödvändigt (s. 37). Det behövs en inkomst. Pengar nog att slippa slavarbete (s. 43). Att tysta, det patriarkala (etc), samhällets grälsjuka röst är av vikt för att uppbåda någon slags integritet som inte bara handlar om att betala räkningarna (s. 80). Att låsa om sig, vara ensam med texten — kanske är det möjligt att också tolka de materiella förutsättningar Woolf förespråkar som symboliska (s. 112); även om realiteten som sådan är högst symbolisk så finns det i texten ett utrymme för intolkning. Och det är i det här som, den tid i vilken Woolf skrivit sin text som, det skiljer sig från min och kanske vår — denna text behöver inte överleva så länge som Woolfs gjort. Där Woolf tar sin kritik mot den rådande, manligt historiska, ordningen och framhäver romanens osäkra och versatila form som en som är tillräckligt öppen för att vara tillgänglig för de personer som vill skriva mot en kanon av död text — hon kallar det en ”naturlig prosa” (s. 81) —, värt att märkas här är att detta var i romanen som vi känner den i dags ungdom och Virginia Woolf själv skapade en ny tradition som på många sätt bröt mot denna sorgliga dödsprosa. Hon menar i de följande valven att de äldre litterära formerna är ”stelnade och befästa” så som vi i dag måste se på merparten av de berättande romanerna och den löjeväckande dramaturgi som de imiterar. Jag säger imiterar då denna linjäritet indränker hela det västerländska tankefelet; födsel, presentation, uppbyggnad, brödföda, klimax i stegrande grader och till nostalgisk återförsel, livet är löst. Nu trillade ett av barnen och slog sig. Vänta lite. Jag tappade väven, den repar upp sig. Vänta. Nedtrappning. Sorg, saknad, minnen (litteratur). Får mig att tänka på den gestaltning Karolina Ramqvist gör i Författaren (2/15). Ramqvist kämpar med att skriva en text och barnen kommer hem. För mig har det många gånger helt omöjliggjort skrivande; boken Logos (Räihä, 2015) behandlar detta tills det blir absurt och det enda möjliga blir att skriva trots att det inte går; inför den läste jag också Manséns översättning av Woolfs verk. Men det går att skriva trots bristen på emotionellt, ekonomiskt och spatialt rum. Jag tänker att jag vill prata mer om villkoren för skrivandet. Jag vänder mig utåt och frågar några kollegor, vi måste prata om det; svaren väntas efter lång tid, det råder en ofattbar tidsbrist. Ändå svarar Susann Wilhelmsson, vars debut Akter (2012) drabbade mig hårt.

Woolf vill ha en ny form för litteraturen, men som litteraturhistorien lär oss upprepar vi väven — den nya litterära formen — ständigt; ständigt ny och lika ständigt samma. Människans kultur är död och stel och alla dess uttryck liknar varandra. Woolf är lika mycket Balzac och Strindberg som Elis Burrau eller Petra Mölstad. Förnyelsen är en behaglig illusion sönderdelad av vilda djur uppvisade på zoologiska trädgårdar. Mina egna texter är lika äckligt vederhäftiga som produkter i ett kapitalistiskt system inträngda i ett motbjudande — och av våra begränsade begreppsvärldars oförstånd genomsyrat. Woolf menar vidare att skriftens form anpassas efter de materiella förutsättningar som råder för skribenten — jag läser detta som en central tes, den som är utfattig eller behöver lägga all sin tid på att lönearbeta lär ha mycket svårare för att skriva litteratur (osv.; s. 112ff) — och hon föreslår att en teckenmässigt mindre omfattande text kan vara en framtida form för den som har lite egen tid över (s. 83). Som att hon siat fram över de poeter som skriver om kvällarna när barnen sover, på pendeln, på toaletten — där ingen arbetsköpare har insyn. Jag skriver detta i fragment. Över en längre tid. Mestadels i telefonens anteckningsfunktion. Att skriva essä om ett verk begås som en andra läsning en sekund i taget. Den mesta tiden går åt att själv tänka, återfinna, parallellisera; ibland tänker jag på vad Sigrid Combüchen hade sagt. Hon tyckte gärna att jag var pamflettartad när jag rörde mig runt ett ämne. Det är poetens agens som inte kan vara osynlig. Tysta ditt ego kan författaren säga. Häv ur dig ditt ego menar resten av världen. Mina instinkter argumenterar med världen men diplomaten är en idiot, en byfåne, en ovälkommen röst i alla sammanhang.

Susann Wilhemsson svarar mig — hon skriver ”som skrivande människa är en aldrig ledig. Flow är fantastiskt. Men inte sällan måste jag trixa mig till tiden mellan alla andra plikter jag har. Just nu är jag exempelvis gräsänka och jobbar hemifrån med två sommarlovslediga barn. Bara en sådan sak. Jag har aldrig lyckats eller kunnat slukas upp av mitt skrivande på så vis att jag ägnat mig åt det i 17 timmar i sträck så som myten om författaren ibland ter sig. Jag har funderat på om det är en brist eller en tillgång hos mig. Brist kan det bli om man inte står upp för sitt skrivande och det behov det utgör. Samtidigt krävs ju omgivningens förståelse. Att dra sig undan för att sitta med sina böcker eller texter är inte alltid accepterat. Och en tillgång för skrivandet är ju allt som berikar det. Livet. Vardagen. Jag är inte säker på att jag skrivit som jag gjort utan min familj. Familj, arbete och umgänge utgör ju samtidigt impulser och inspiration. Att finna sig ett eget rum. Woolf resonerade i ekonomiska termer. Men då utgick hon från den heltidsskrivande författaren. Hur många sådana har vi idag? De flesta, vill jag tro, skriver på småtimmarna efter att barnen lagt sig eller tidiga morgnar innan det är dags att gå till sitt ordinarie jobb. Att tillåta sig finna de här små glappen i tillvaron. Som små mellanrum i tidsrymden. Det är nödvändigt att flika in. Och att en även kan finna små rum på sin pendlingsresa till jobbet eller varför inte i väntrummet. Jag har själv alltid en anteckningsbok och penna med i väskan. Jag skriver också en stund när barnen gått till skolan och det är alldeles tyst hemma. Jag har min arbetsplats i vardagsrummet. Men det har också funnits perioder i mitt liv då jag tvingats skriva på nätterna. Mitt skrivande består nog av många små rum när jag tänker efter.” Att fortfarande skriva, menar Woolf och jag — det går att spåra i Wilhelmsson ovan —, består i oräkneliga avbrott; det omöjliga att finna arbete och vila som symbiotiska snarare än parasitära. Arbetet med litteraturen tar aldrig slut. Därför finns det en vikt i att göra något annat, något som tar en långt utanför litteraturen och upptar ens uppmärksamhet istället för att vila. Så är möjligen fallet med den som maniskt sysselsätter sig med att skapa konst i kulturen. Skapandet, återskapandet, sker alltid. Produktionen upphör aldrig minns jag Johan Jönson uttrycka i Sydsvenska Dagbladet. Jag minns inte när. Det blir som hörsägen till slut; en digital hörsägen. Du säger, jag ändrar, allt är möjligt — allt är revision. Att vara sin egen kamrer och indrivare av fakturor kan inte räknas som ett icke-litterärt arbete. Siffror är också bokstäver. Woolf medger i en syrlig kritik av en av sin samtids romaner att det finns en vikt att hämta i ett skrivande som måste bekämpa situationer och strukturer hämtade ur samtiden (s. 99). Dikten måste gå utanför jaget och vara en konst — alltså något som handlar om mer än att uttrycka sitt ego, sin position; det måste vara giltigt, nödvändigt, även utanför konstnärens begränsade världsbild. Istället får författaren höra att den ska vända sig till en specifik målgrupp, till någon den redan känner — litteratur (osv.) kan inte arbeta så. Jag kan uppfatta det som att litteraturen, som den ter sig i det här ögonblicket, kan få beröra även genom att gestalta det allra mest främmande eller socialt vedervärdiga. Det som är okänt även för en själv. Kanske är det just där som litteraturen kan få bli till — när den rör vid någon kropp inom en, en kropp som inte vill bli berörd. Kanske en som inte finns. Som skammen att objektifiera utanför en sedlig norm. Jag har använt mig av animering och objektifiering på olika sätt i mitt skrivande; i bland har jag skrivit långt utanför min egna bekvämlighet och känt mig äcklad och kladdig av det skrivna och det lästa — men jag internaliserar inte detta, jag gör det inte till en del av mig. Jag är inte min konst. Jag är inte det jag äter.

Woolf för också en diskussion om hur de i maktposition reagerar när de blir utmanade — i hennes fall hur männen reagerade inför kravet på rösträtt åt båda könen, rätten för kvinnor att förvalta sin egna ekonomi och andra rättigheter många i dag tar för givet i delar av världen där det naturaliserats. Hur dessa, i vår tid möjligen de som förespråkar en binär könsdelning utmanas och hur alla de som inte behövt ifrågasätta sin tillhörighet, som ses som vita västerlänningar eller andra som i en position av makt utövar denna utan att få den ifrågasatt av det samhälleliga konsensus som tacksamt nog uppluckras och de svagaste — tänk på barnen, på de utan möjlighet, de utan språk — kräver allt mer inflytande över sin situation, helt oförstående utmynnar dessa maktinnehavare i hatiska och repressiva handlingar gentemot dem som med rätta ifrågasätter, bland annat, nedärvda privilegium. Maktens språk är detsamma genom tiderna. Maktens språk är våld. Ibland tror jag att det bara går att tala med makten på maktens språk. Ibland tror jag att den långsamma, folkbildande, gärningen att driva samman agenda och uttryck är en möjlig väg; vissa dagar tänker jag att inget är föränderligt och att den enda skillnaden som går att genomföra är en massiv civil olydnad; att brista de kedjor som konsumtionen innebär med kollektivism och dess ägande av produktionsmedel. Ibland tittar jag istället på teve och äter chips. Chips är inte litteraturens motsats. Chipsen internaliseras inte direkt i skrivandet, blir inte det och kroppen producerar egentligen bara urin, koldioxid och avföring — allt annat är skapande (kroppen skapar ett behov av näring, skapar ett behov av sig själv) och allt skapande är ett arbete som behöver näring; skapandet behöver utrymme och utrymmet behöver detta skapande; eljest det tomrum som behövs för att skapa.

Freke Räihä, poet och litterär kurator som numera är både arbetslös och sjukskriven samt driver förlag under eget namn — bland annat aktuell med Logos (2015), litteraturhistoriens mest svårgreppbara poetik

Susann Wilhelmsson; verksam som poet, skrivpedagog och lektör — hennes senaste diktsamling Massa M a s s a utkom 2014

Freke Räihä är en queerliknande halvblod och poet. Aktuell (våren 2015) med den poetiska essäboken «Logos», dennes tionde bok.

I natt såg jag era ansikten igen i mina drömmar, ni som skulle döda mig. Era krökta, elaka leenden, likt gamar som cirkulerar runt bytet. Det ni inte visste var att jag redan var död. Efter tolv år av trakasserier var mitt barnasinne borta, begravt bortom mentala skyttegravar, grävda rad efter rad. På en bildlektion gestaltade jag det som ett träd växande på karg mark. Sidan av trädet som ni kunde se var befäst med stora taggar och skuggor medan baksidan var täckt av solljus, musik och litteratur. Den bilden slängde jag, tillsammans med alla mina andra bilder, när det där sista läsåret var slut, i en desperat handling att frigöra mig från allt vad den tiden var; allt som ni besudlat.

Över tio år senare vaknar jag fortfarande mitt i natten med era röster i mina öron. “Du är värdelös” säger de. Svag, äcklig, mesig, korkad, ful och bög. En liten skit som man borde slå ihjäl. De maler på likt kvarnstenar och påminner mig om hur allt som var jag maldes ner till ett fint stoff och blåste bort i vinden. Allt jag gjorde var meningslöst och jag skulle bli absolut ingenting i livet. Jag gjorde mig allt mindre, blottade allt mindre av min själ, tills jag inte kände mig själv. Jag ljög för mig själv om att jag inte kände någonting tills jag var död inuti. Där vid skolavslutningen på kyrktrappan, efter tolv år i ert sällskap, från förskola till nian, stod jag som en främling bland er. Ni sa farväl och jag gjorde likaså men trots att jag lämnat ert sällskap följer ni mig var jag än går, varje dag, likt skuggor.

Jag har gått i samtalsterapi två perioder sedan den tiden. Trots att jag vet exakt hur det gick till när jag satte upp murar mot er i mitt inre så vet jag inte hur man river dem. Utöver en återkommande djup melankoli och onda drömmar så lider jag av känslomässig avtrubbning. Visst, jag kan känna alla de där känslorna som ni känner men aldrig särskilt starkt. Eufori och blixtrande ilska finns inte i min vakna värld. Istället kommer mina känslor som galna stormar i mina drömmar där jag gråter, skriker och slåss; en gryta som kokar under ytan. Det var priset som Djävulen erbjöd mig för frihet från er. Den som inte känner någonting kan inte skadas.

Jag gör allt jag kan för att slippa er, trots att jag lärt mig att leva med mina upplevelser. Det var till och med jag som tog initiativ till en återförening. Där stod jag framför er, ni var inte detsamma och jag var inte detsamma. Men det var inte era nuvarande jag som dödade mig, det var era dåtida. Era nuvarande jag var trevliga att träffa. En av er blev arga senare på kvällen, tyckte jag var självgod och att jag tog mig tolkningsföreträde. Det unnar jag mig efter att ha varit ingenting. Jag har trots allt försökt förlåta er i elva år nu men acceptans är bara ett tidsbegränsat smärtstillande mot en kronisk smärta.

Vi som överlevt sådan mobbning kan se det ibland i varandras ögon, den där isande, döda blicken som kan skära genom berg. Vi hör det i röstens darrningar när en berättelse yttras eller en sång framförs. Vi frågar “Är du okej?” och sedan svarar personen “Äsch, det är lugnt” men vi vet alla att det inte är det, för djupt där inne ligger ett barn begravt. Minns det barnet nu, med de nyfikna grönblå ögonen och blond pottfrisyr. Barnet som bara ville bara vara er vän. Minns honom när ni tvättar blodet från era händer, för han är sedan länge död, trots att hans kropp växte upp och fortfarande låtsas leva, i ett makabert skådespel. En illusion av ett liv som kunde ha varit så mycket mer. En poet som bara kan skriva om elände, en hjärna som är besatt av världens orättvisor och en evigt gnagande känsla av att inte vara hel.

Jag läste om en man som flera årtionden senare i desperation försökte ta hämnd på sina gamla mobbare, då hans liv fallit samman. Det värsta är att jag förstår honom. Vi är sargade, ärrade människor för resten av livet. Tänk på det nästa gång du viftar bort barns elakheter som naturliga och oviktiga. Det kan betyda hela livet och nästa gång kanske det är ditt barn. Då kommer jag att finnas där för att sätta stopp för det, efter åratal av universitetsstudier om mobbning, fast i mitt eget lilla helvete men redo att hjälpa där jag kan. Annars dog det där barnet i onödan och det är jag aldrig beredd att acceptera. Är du?

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.

Vad skriver du?

Jag är kritiker och skriver bara relativt korta saker för dagspress, Aftonbladet. Det hade varit härligt att få säga att jag skriver på något större och friare men egentligen gör jag inte det. Kritik är en egen genre som jag verkligen tycker om att befinna mig i. Det finns några måsten – till exempel själva bedömandet, tyckandet – som jag länge försökte undvika och fortfarande inte riktigt gillar. Men huvuduppgiften, om man kan kalla den så, att förklara och analysera, väcka intresse, är tillräckligt intressant. Jag tar det onda med det goda.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Nej, inte för mig.

Drömmer du i bilder eller ord?

Både och tror jag. Ibland kan drömmar förvandlas till ord, till poesi. Fast då är jag antagligen nästan vaken.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Sanningen i bestämd form låter som något religiöst, men om jag skulle sänka anspråken lite så jo, självklart når vi någon form av sanning med språket. Samtidigt är språk så manipulativt, rent livsfarligt. När jag längtar bort från samtiden och den dystra samtidsdebatten, tänker jag aldrig att det är språk jag ska sänka ner mig i, utan bild, konst. Och det tror jag inte beror på att språk är sanning, utan för att språk är obarmhärtigt, utslitet, missbrukat.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Kritik och moral är som hand i handske! Det finns massor av moraliska överväganden i det kritiska arbetet och tänkandet, vilka jämförelser man kan göra, jävsfrågor. Hur förhålla sig till människan bakom verket. Men den moraliska aspekten finns inte lika självklart i själva skrivandet.

Vem skriver du för?

Olika personer olika texter tror jag. För den som är intresserad. Ett sätt att komma igång är att föreställa sig en person, texten blir som ett samtal då och lite lättare att skriva. Men det är mer som ett skrivtrick, jag brukar inte föreställa mig någon speciell i vanliga fall.

Varför skriver du de texter du skriver?

Ha, det är ju en jättesvår fråga! För att det är mitt jobb, men det förklarar ju inte varför det blir de texter det blir. Jag antar att även kritik är en erfarenhetsspegel, i någon mån. Mina texter skrivs för att jag är jag. För att jag läst hundratals universitetspoäng. För att jag inte kan dansa eller dreja krukor eller hur man nu skulle kunna uttrycka sig. För att det är så sjukt roligt att skriva. För att jag inte tänker svara att jag skriver för att jag måste.

Jag är fantasilös nog att inte kunna föreställa mig ett arbete utan skrivande. Vad gör man då liksom?

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Bara när jag fått för mig att skriva debattsaker och blir livrädd för att missförstås.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Den klokaste av poeter, Jenny Tunedal.

Ulrika Stahre är stockholmare, men bodde länge i Göteborg och disputerade där i konst-och bildvetenskap (2004). Verksam som kritiker från och med mitten av 1990-talet och sedan 2001 medarbetare på Aftonbladets kulturredaktion.

Vad skriver du?

Just nu är jag på semester och bär med mig en svart anteckningsbok där jag skriver ner lite diktutkast.

Annars arbetar jag på en essä om Anna Odell, och en om Buck Mulligan som inleder James Joyce roman Ulysses. Jag har alltid tyckt det varit konstigt att denna bifigur inleder romanen men har en teori varför, som jag funderar över.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Det är underbart ensamt att sitta och skriva, det är då jag får kontakt med mig själv, mina tankar.

Jag känner mig fri, jag känner mig som mig själv.

Att skriva är att komma vidare i sina tankar. Jag kan känna mig mer ensam i ett stort sällskap. Men det är stundtals också frustration, hårt arbete, slit när det inte går bra.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag drömmer i färgfilm, med ljud till. Ibland drömmer jag ord som jag kan använda som ” jordkattegrönt ” eller sweetforehead. De bästa drömmarna jag haft  har bestått av musik, fantastiska körverk.

Hur står betydelse har språket för att vi ska kunna nå sanningen?

En svår fråga för den beror på vad vi menar med sanning. Om det är var och ens personligt upplevda sanning är det förstås oerhört viktigt att språket är uttrycksfullt. Om det är en vetenskaplig text är det naturligtvis också av stor betydelse att språket är stringent.

Finns det någon moral i ditt skrivande?

Ja, i den meningen att jag försöker nå så långt jag kan i mitt skrivande, i mina tankegångar. Inte ge upp. Försöka tänka nytt, skriva nytt, och en annan sak jag funderar över: gör mitt skrivande världen till en sämre eller bättre plats. Det kan ju vara en hybristanke, att ens skrivande över huvud taget  skulle  göra någon skillnad. Ändå kunde jag inte låta bli att fråga som jag gjorde en gång, sprider jag ordförmörkelse? Bidrar mitt mörka skrivande till att svarta tistelfjun tar sitt fäste i människornas sinnen?

Eller kan det innebära en lättnad? Att beskriva lidande, att erkänna att det finns, att låta det få en plats.

Jag funderar mycket över detta.

Och också över frågor som: Vad har jag rätt att skriva om, vad kan jag egentligen yttra mig om?

Vem skriver du för?

För alla och för ingen. För mig själv. För alla ensamma. För dem som vill läsa det. Ingen är tvungen. Det är en stor frihet.

Varför skriver du de texter du skriver?

Någonting fångar mig. Någonting gör ont. Någonting är outhärdligt. Eller vackert. Jag minns något. Jag kan inte låta bli. Jag försöker lösa ett problem som är olösligt. Min blick, min syn. Skrivandet har också med dödsmedvetandet att göra. Viljan att lämna ett spår.

Har du haft ångest för något du skrivit?

Skrivandet har snarare dämpat eller upplöst ångest, sorterat kaos. Men en bok, Claires leende, om en ung flickas självmord ville jag inte att många skulle läsa. Jag är stolt över att ha skrivit den, men har ändå denna inställning känslomässigt.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Lina Hagelbäck.

Eva Ström är 68 år och debuterade som poet vid 30 års ålder. Hon utbildade sig till läkare men övergick vid 40 års ålder till att bli författare på heltid. Hon har skrivit poesi, prosa, dramatik och kritik och översatt Shakespeares sonetter. Senaste boken är en diktsamling: “Utskuret ur ett större träd” från 2013.

I Anna Axfors och Sara Abdollahis samtal ”Nu kan vi göra vad vi vill” på Kultwatch 10 juli 2015 skriver Axfors angående sin kommande replik i debatten att Aftonbladet ”vill hålla debatten på en principiell nivå men jag tycker inte det är principiella grejer vi pratar om”. Det här är säkert egentligen fel ände att börja i, men jag gråter hela vägen hem från mitt jobb. Jag har idag mer än decennium av erfarenhet av att röra mig utan bok i litterära kretsar. Det går inte att komma ifrån att det gör någonting med en som skrivande person och jag tycker att det är synd att författare som Jack Hildén (Aftonbladet 7/7 2015) och Malte Persson (Twitter 11/7 2015) verkar glömska och oförmögna att faktiskt se att det inte bara handlar om att ickebokpublicerade författare inte jobbar tillräckligt hårt eller är tillräckligt bra respektive kommer att sluta med det så snart de har fått sin första bok utgiven, dvs. att det handlar om att man är ”ung och arg” (själv hatar jag både att vara ung och arg, och hade jag fått välja hade jag bara skrivit poesi, men till slut blev jag såpass gammal (idag 30 år, f. 1984) och ledsen att ilskan var ofrånkomlig). Om utvecklingen inom den svenska litteraturutgivningen kommer att fortsätta på inslaget spår kommer vi snart att vara många med en lika långvarig erfarenhet av att befinna sig i utkanten av den som jag.

Det skulle krävas en mer systematisk genomgång, men låt mig ändå skissera något slags successiv utarmning av Bonniers och Norstedts utgivning av debutpoeter: För tio år sedan var det Modernista som fångade upp många av de debutanter (Martina Lowden, Elise Karlsson, Viktor Johansson, Ida Säll m.fl.) som kanske tio år tidigare hade publicerats på just Bonniers eller Norstedts. (Sedan finns det en framförallt ekonomisk problematik kring just Modernista och debutanter, men jag skulle säga att problemet också ligger i att storförlagen då inte gav ut debutantböckerna men sedan fångade upp senare verk; Bonniers genom Wahlström & Widstrand Johansson och Natur och Kultur Karlsson.) Om Modernista under tidigt 2000-tal var ett slags nav för debuterande författare är bilden betydligt spretigare idag. Poeter som Petra Mölstad (f. 1972) debuterar med Införsel på Förlaget Glas 2013, Emma Warg (f. 1967) med nära darrar ingen hare på Sadura bokförlag (2013), Jeny Rengman (f. 1977) med Huset (2013) och Du kommer rädda mig (2015) på Pequod Press, Hanna Riisager (f. 1980) ger ut sina diktsamlingar på Dockhaveri, senast För Kvalia (2015), Signe Hammar (f. 1980) med Bladtätnad på Autor (2013), Niklas Åkesson (f. 1972) med Sokrates död på CLP Works (2014) och Pernilla Berglund (f. 1982) har gett ut både Tilltar (2012) och Fälla (2015) på Teg Publishing. Är det någon med handen på hjärtat som skulle hävda att dessa böcker inte skulle platsa på Bonniers eller Norstedts, med eller utan redaktionellt arbete? I så fall tänker jag att vi skulle behöva diskutera mer grundläggande litterära frågor först.

Vi befinner oss alltså i en situation där författare födda på inte bara 70- och 80- utan rentav 60-talet som, åtminstone enligt min mening, skulle ha helt självklara platser på de stora förlagen, debuterar på nystartade och/eller mindre förlag. Vi kan förstås aldrig skylla på de författare som faktiskt blir publicerade på Bonniers och Norstedts, samtidigt börjar jag mer och mer nära något slags förhoppning om en kollegial aktivism där också etablerade författare vågade göra det enda som kanske faktiskt krävs: säga nej. Så länge vi är gnidiga medan vi inte får våra debutböcker och senare verk publicerade hos Bonniers/Norstedts men sedan fint spelar med i spelet om att allt är okej när vi väl har ett kontrakt i hamn, kommer denna diskrepans etablerad/oetablerad att bestå. Här är Danmark, som den här diskussionen uppstod i jämförelsen med, en föregångare: en författare som Mikkel Thykier övergick från Gyldendal till Anblik, After Hand och Antipyrine. Något motsvarande har knappast hänt här.

Jag blir dock glad över att en så etablerad författare som Kristian Lundberg ger sig in i debatten. Tyvärr blir jag snabbt besviken på hans ”Poeter stöpta i samma form” i Aftonbladet 9/7 2015. När han nämner förlag som ”kommer att skriva litteraturhistoria” för den samtida lyriken är flera av förlagen sådana som inte ger ut svensk samtidslyrik. Vad har jag som svensk opublicerad poet för hjälp mer än indirekt av förlag som Bakhåll och Ariel? Och varför är listan så pinsamt ouppdaterad? Var är de förlag som trots allt har publicerat debutanter de senaste åren; nedlagda X Publishing, Brombergs och Sadura till exempel? Vidare blir jag både förvånad och ledsen över Lundbergs syn på skrivarlinjer. Jag är övertygad om att vi är många inom svensk litteratur som aldrig hade vågat ta den plats vi idag ändå tar om inte just skrivarlinjerna hade funnits. De svenska skrivarskolorna kommer ursprungligen, precis som Axfors påpekar i samtalet med Abdollahi, från en socialistisk grundsyn och tanke om folkbildning. Med undantag av Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet är det folkhögskolorna som fortsatt har de riktigt bra författarutbildningarna: Biskops-Arnö, Skurup, Öland, Fridhem, Wik, m.fl. Vi kan diskutera hur dessa skolor skulle kunna nå ut ännu bredare, men jag tror att vi får ett problem om vi beskriver dem som lika elitistiska och navelskådande som förlagen med kommersiella anspråk. Till skillnad från andra delar av den litterära världen har skrivarskolorna fortfarande något slags grundinställning där man inte skiljer mellan text och text.

Många som går exempelvis Biskops-Arnö har visserligen en bakgrund inom svensk kulturelit, men det är också här vi som inte har det faktiskt har en reell möjlighet att tränga oss in i det litterära samtalet. Det finns förstås många exempel och mitt är bara ett av dem. Som gymnasist i Skellefteå, från en liten by i Västerbotten, sökte jag till de skolor som fanns listade i Maria Gummessons att skriva börjar här (1998). På Skurups folkhögskola 2003–2005 kom jag för första gången i kontakt med personer som hade föräldrar som var högutbildade; läkare, psykologer och civilingenjörer (sedan tidigare var de jag kände som hade vidareutbildat sig framförallt lärare, någon enstaka präst respektive gått på folkhögskola). När jag läste en termin litteraturvetenskap i Uppsala och senare Litterär gestaltning i Göteborg kom jag också i kontakt med personer som hade föräldrar som var författare och konstnärer. Ibland slår kritiken så jävla fel. När man har ägnat hela sitt liv åt att bli duktig och passera är det svårt att plötsligt inse att den här anpassningen lett till att folk tror att man själv är elitist eller rentav sprungen ur eliten. (En gång hävdade ett av mina ex, själv son till en Dramaten-skådespelare, på fullt allvar att jag fått jobb som museiassistent på Stockholms slott p.g.a. ”kontakter”. Min pappa var vaktmästare på Skellefteå museum när jag var barn, och ja, genom honom fick jag in en fot som stugvärd, senare receptionist på Nordanå kulturcentrum i Skellefteå. Ingen historia är komplett utan sina undantag: Jag älskar min farmor som slutade arbeta i bokhandel och istället blev keramiker på heltid, jag beundrar min pappa som utan mer utbildning än en gymnasial elektrikerutbildning idag är avdelningschef för produktionsavdelningen på Skellefteå museum. Men jag går inte med på en historieskrivning där jag har haft det lika lätt att erövra min plats i det litterära Sverige som till exempel en Jack Hildén.)

En skillnad mellan en som kommer ut kultureliten och en som inte gör det är att den som inte gör det hela tiden är smärtsamt medveten om detta och samtidigt försöker dölja denna medvetenhet. När Jack Hildén på min facebookvägg på ett av mig möjligtvis olyckligt formulerat statusmeddelande skriver att ”jag själv vet att min egen roll som skribent har uppstått tack vare tur och timing (som det alltid är) och väldigt hårt arbete” tänker jag att vi är många som arbetat så otroligt hårt under så lång tid men på grund av kontakter och bakgrund aldrig vågar eller ens förstår hur vi ska hitta den där turen eller tajmingen. Att turen och tajmingen liksom är så otroligt mycket snävare för oss. Jag såg nyligen en författarson stövla in på en uppläsningsscen och säga: ”Jag är X:s son, här är en dikt jag skrev på bussen på väg hit.” Hur ska vi som har haft en betydligt längre resa till att ta oss dit vi är hantera att ni antingen blundar för era privilegier eller så uppenbart outar dem, när vi hela tiden skäms skäms skäms för att vi vågar ta de steg vi faktiskt vågar ta. Vågar säga: Här är min allvarliga dikt, mitt stela manus, jag har ägnat mycket tid åt dem, jag tål kritiken, men jag behöver era ögon.

Dagen efter att jag retweetar Anna Axfors ursprungliga artikel ”Svenska förlag sviker de unga poeterna” börjar en av Bonniers förläggare att följa mig på Twitter. Jag följer artigt tillbaka. Egentligen hade jag velat skriva att ni var för långsamma. 2012, om inte tidigare, skulle ni ha börjat jobba aktivt med mig som författare, den gången ni refuserade mig med orden: ”Jag skäms verkligen över att ha låtit dig vänta så länge på ett besked från oss angående ditt manus. […] Tyvärr kommer jag nu slutligen med nedslående besked. Jag tycker att ditt manus är mycket fint genomfört, och det skulle verkligen förtjäna att publiceras, men med det utrymme vi har för ny poesi i vår utgivning låter det sig tyvärr inte göra.” Hade ni menat allvar med att ni ville ge ut mig hade ni inte lämnat mig ensam då (jag slutade, visserligen lite beroende på vad man menar med att ”skriva”,  skriva efter detta).

Om man jämför Danmark och Sverige är det inte bara själva utgivningen som skiljer sig åt utan även att den bok- och ickebokpublicerade författaren ligger närmare varandra i Danmark. Särskilt den upplästa scenen delar man i Danmark på ett helt annat sätt än i Sverige. Det hade varit intressant att se statistiken över de litterära scener som trots allt finns här: Hur ofta har Forum, Forum för prosa och poesi, Göteborgs poesifestival, Stockholm literature, CLT, 10TAL evenemang, Littfest, Rum för poesi m.fl. upplåtit scenen för uppläsningar av författare utan bok? Hur ofta har det skett på lika villkor, dvs. utan skydd av termer som ”debut”, ”nya röster” etc.? Varför är det i uppläsningstillfället viktigt att skilja på den som har gett ut bok från den som inte har det? (Själv har jag bara de senaste två åren blivit inbjuden ett flertal gånger till att läsa skönlitterär text i Danmark. I Sverige har det hänt två gånger under tio år: 2005 (om jag minns rätt) i Malmö och 2014 i Umeå. Jag har aldrig blivit inbjuden att läsa poesi i Göteborg där jag bor sedan 2009.) Jag kan inte nog hoppas på att detta är en av de saker som Göteborgs litteraturhus nya konstnärliga ledare Jesper Brygger kommer att jobba på att överbrygga och förändra.

Jag tänker också på den allmänna kollegialiteten mellan etablerade och oetablerade författare. Alla de bekanta och vänner jag har som är bokpublicerade, skriver kritik och på andra sätt har makt i den litterära världen: Hur ofta föreslår ni tidskrifter och publikationer från mindre förlag för recension i de tidningar ni verkar som kritiker i? Vad gör ni för att i era fora, för era förläggare och vänner, lyfta fram oetablerade författare och t.ex. litterära bloggar som ni de facto läser? När valde ni senast att skicka vidare en litteraturenkät eller ett uppdrag ni inte hade möjlighet att göra till en ickebokdebuterad kollega? Om ni inte minns eller det rentav aldrig hände är det dags nu.

På samma sätt måste vi som har förmånen att vara redaktörer för tidskrifter, ofta själva aktiva som poeter och prosaister, bli bättre inte bara på att ur obeställt material anta oetablerade författare utan även aktivt bjuda in författare som inte publicerats i bokform. Varken i tidskriftens eller uppläsningens sammanhang spelar faktiskt boken någon roll.

Helena Fagertun är författare, översättare och redaktör för tidskriften Provins. Hon bloggar på www.hundranamn.wordpress.com där inlägget tidigare är publicerat.

Vad skriver du?

Just nu förbereder jag mig för höstens regi- och scenografiuppdrag. Ska sätta upp pjäsen Flickvännen av Karolina Ramqvist. Går igenom texten, gör anteckningar…sånt. I morgon kommer min dotter, Rebecca Afzelius hit på landet. Hon gör kostym & mask. Ska bli så roligt att samarbeta med henne om detta; denna text och detta rum!

Har också skrivit kontrakt med Brombergs Förlag för en bok, som än så länge har hemligt innehåll. Den kretsar jag kring just nu…

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

I vanliga fall, när jag skriver, brukar rutinen vara att jag skriver på förmiddagen och sedan gör annat; vardagliga sysslor och så. Så jag behöver verkligen vara ensam när jag skriver, annars tar mitt sociala liv överhanden.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag drömmer i film.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Nå sanningen? Det tror jag inte på. Men upplevelsen. Respekt för den egna och andras upplevelse, det tror jag på. Det är karta och kompass för mig. Att kunna sätta ord på upplevelsen är livsnödvändigt för all mänsklig utveckling.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Jag är en mycket moralisk person. Det lärde jag mig i hemmet, i missionsförbundets söndagsskola i Köping och i scouterna och skolan. Det har tagit ett liv att bli av med en del av den barlasten.

Vem skriver du för?

Till den det berör

Varför skriver du de texter du skriver?

Nåt inre tryck, tror jag. Första hälften av mitt liv hände mig saker bara, saker som förorsakade ångest och starka känslor av övergivenhet. Jag upplevde mig som en båt utan åror. Nu försöker jag göra de händelserna begripliga, eller i alla fall ge upplevelserna en andra chans, i det perspektiv, livet vänligt nog gett mig.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Nej. Där är jag mycket okänslig. Det är min tur nu.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Besvara? Eller menar du att denna ringen den skall vandra, från den ena till den andra? – I så fall vill jag ge ringen till författaren Eva Ström.

Marianne Lindberg De Geer är konstnär och dramatiker.