Recension: True Colors av Lidija Praizović

Recension: True Colors av Lidija Praizović

Recension: True Colors av Lidija Praizović

True Colors är Lidija Praizovićs dramadebut. Alex Rodallec och Arazo Arif såg föreställningen på Stockholm Dramatiska Högskola.

True Colors är en klassrumsföreställning om hur klass och rasism ställer den första förälskelsen mot kärleken till en mamma. Med ett explosivt och rättframt språk visar dramatikerdebutanten Lidija Praizović hur begär, kropp och känslor hör samman med politik i en föreställning som kommer publiken nära inpå huden. (Ung Scen/Öst)

Direkt efter avslutad föreställning leder Ung Scen/Östs pedagog ett samtal med eleverna om de frågor om klass och rasism som föreställningen väcker.

true_960x480_webb_0

Arazo Arif: Den här pjäsen var så mycket känsla för mig. Jag har svårt att finna en ingång till att beskriva det, sätta ord på tankarna och känslorna den väckte. Så vad tyckte du?

Alex Rodallec: Asså, jag gick därifrån leendes. Dels tror jag det var att det handlar om teman som är jätteviktiga, och att jag var glad att se dem presenterade så här. Men också att jag kände igen delar av min uppväxt, det språkliga med juggevännerna, alla beröringspunkterna för någon som är uppvuxen i ”förorten”, eller vad vi kanske borde kalla “kreolområden”, som Lewend Tasin skrivit om så bra. Hur många mixed förhållanden bland era vänner? Kan inte ens räkna dem. Det känns mer som standard än avvikelse. Hur många gånger smög man med varandra innan det till slut kom ut? För att det var ”fel” person (läs folkslag) eller bara inte ok? Den biten var väldigt nice. Det var lite Romeo och Julia, but our story. Sen var skådespeleriet imponerande, tyckte jag. Anja Rajić hade jättebra närvaro. Det är väldigt svårt att hålla i en publik helt själv. Bakom det ligger också bra regi från Astrid Assefa. En grej som stod ut mycket för mig i pjäsen, och som jag visste skulle komma så fort afrofobitemat blev uppenbart, var ordet crnat (svart). Rasismen mot svarta är liksom inte något som andra icke-vita inte är en del av, men det pratas sällan om det. Det här var ett bra sätt att presentera det på, tycker jag. Många av oss i kreolområden känner igen det här från våra och våra vänners liv. Det fick mig att tänka på många barndomsvänners kärlekshistorier. Saker de berättat för mig. Så pjäsen väckte många minnen, och fick mig att reflektera över mycket. Det pedagogiska samtalet efteråt är säkert också ett bra sätt att ge alla tankar någonstans att landa. Vad menade du med “så mycket känsla”?

Arazo Arif: Såhär. Larisa är en tjej i sextonårsåldern som förkroppsligar så många tjejers erfarenheter. Hon är inte en “vanlig” tjej, hon bär så mycket mer än de sextonåriga tjejer vars berättelser skildrats tidigare, berättelserna vilka jag har konsumerat i kulturväg. Jag kände igen mig i den tjejen, det politiska subjektet, visst. Men framförallt tänkte jag att att det var en självklar berättelse. En självklar berättelse som konstigt nog aldrig har berättats. Om barn till föräldrar som migrerat, en arvtagerska till minnen och erfarenheter av krig, förtryck, eventuell fattigdom, flykt. Dessutom dotter, flicka, soon to be kvinna. Ung, driven, men under oerhörd press. Smart, självupptagen och samtidigt så extremt osjälvisk och splittrad – allt för att vara alla till lags. På alla sätt en vanlig tonårstjej i den bemärkelsen att hon oroar sig över sin kroppsform, lider av någon form av “duktig flicka komplex”, upplever sin första tonårsförälskelse och har internaliserat sjuka patriarkala värderingar och en patriarkal blick på sin egen och andras kroppar och sexualitet. Ändå ovanlig, på en teaterscen i Sverige, eftersom hon också bär på dessa andra erfarenheter.

Hon ser allt och hon gör upp, lever enligt de kategorier som hon både accepterar och ifrågasätter samtidigt. Hon har utanförskapet präglat i sitt inre, den där känslan av att inte vara som de andra – vare sig de andra är vita svenskar, eller andra “invandrar”- grupper (vill egentligen skriva andra bl*ttegrupper, men vill inte skriva det, men nu gjorde jag det i alla fall för att det sammanfattar det jag vill ha sagt och alla som är det, som vi, fattar vad jag menar, de som inte fattar behöver inte göra det).

Larisa är komplex, alla dessa saker finns i henne. Och relationen till föräldrarna, mamman, som liksom egentligen helt oskyldigt, tynger dotterns axlar med ansvaret för sin egen lycka. Den här kärleken, mamma till dotter, från mammor som har offrat hela sina liv för sina barns, men liksom verkligen offrat, genom flykten till exempel. Den kärleken som ibland bara gör mer skada än nytta egentligen, när den orsakar skuld snarare än trygghet. För att inte tala om fadern, den stolte fadern som låter stoltheten stå i vägen för sådant som kanske inte skulle vara lycka men åtminstone underlätta livet, typ att inte investera familjens överskottspengar i ett hus i Serbien. Och deras relation sinsemellan, föräldrarna, liksom moderns utrop om hur hon kunde välja en man som honom, allt! Jag tyckte att det var så välskrivet av Praizović. Och så oerhört välgestaltat av Rajić, vilken otrolig skådespelarinsats. Jag och min vän höll varandra i handen och skrattade när ingen annan gjorde det och grät när ingen såg för att allt var så himla sant och starkt och saknat.

Alex Rodallec: Men varför var hon ensam om att gestalta alla rollerna? Tror du det var just för att ytterliggare illustrera alla bitarna som del av en person, en inre konflikt?

Arazo Arif: Jo det minns jag att jag tänkte, det där om inre konflikt, men just “varför” tänkte jag inte så mycket på eftersom det fungerade väl. Dansen, regin, rörelsen i rummet och över scenen, scenografin, musiken och kostymen bidrog alla till gestaltningen och skapade en helhetskänsla som inte lämnade något tomrum.

Alex Rodallec: Jag tror jag hade en del tomrum, eller kanske inte tomrum, men det var inte en lyrisk erfarenhet. Det var bra, och det var fint att se något som jag speglade mig i tio gånger mer än jag brukar göra på teatern. Jag vet inte vad jag hade ändrat heller, kanske inget, kanske var det en av många berättelser som kommer där vi kommer ifrån, men inte just den som var närmast mig. Och då var det inte något fel på form, skådespeleri, regi, utan bara att berättelsen inte var den som var närmast mig, men jättefin ändå. Vet inte om jag förklarar det bra. Vet inte heller om det var det som gjorde att jag inte blev lyrisk.

Arazo Arif: Jo, jag tror jag förstår vad du menar. Men måste den vara närmast dig för att det ska kännas lyriskt bra? Jag tänker på “Qu’Allah benisse la France”, eller “May Allah bless France” som den heter på engelska. Vi har båda sett den och påverkats starkt av den, men på helt olika sätt. Jag kände inte igen mig i den berättelsen – men kände igen berättelsen som sådan, filmen gjorde mig helt lyrisk ändå. För den är viktig. Precis som denna. Skickligt genomförd, vacker och underhållande, precis som jag tyckte att denna pjäs var.

Jag har surfat runt och läst andra artiklar om True Colors, alla texter beskriver vad pjäsen handlar om och vilka sociopolitiska teman den rör sig kring, men knappt någon reflekterar över den, vad den gör eller hur de själva upplevde den. Antagligen för att den inte tilltalar dem, för att de inte kan spegla sig i den, vilket känns så ynkligt, fegt och ointelligent. Det mesta jag har konsumerat i kulturväg och skrivit kritik om i tidning har jag inte heller kunnat känna igen mig i, men likväl respekterat verket och mitt uppdrag: att analysera, kritisera och fundera över det. Att tillåta mig att känna något inför det. Och om frågan om igenkänning nu varit viktig eller påverkat mitt intryck av verket i fråga, så har jag diskuterat det i texten.

I en recension jag läste, i Aftonbladet, hade recensenten skrivit att Larisa och Rashids roller är för könsstereotypa och klischéartade och att det innebar detsamma som att pjäsens styrka också var dess svaghet. Det tycker jag är en lustig tolkning. Jag är den första att kritisera stereotypa framställningar av n’importe quoi – men jag kan också njuta vid de tillfällena som skaparen så uppenbart leker med klischéerna, drar dem till sin spets, som ett sätt att ifrågasätta dem. Men för att en sådan lek ska fungera måste berättelsen i sig vara oklyschig eller komma från ett marginaliserat hörn. Det funkade inte för Ruben Östlund med Turist, liksom.

Alex Rodallec: Absolut. Håller också med dig om att de texter som skrivits om pjäsen uppehållit sig vid en ytlighet som tyder på ointresse/lathet, en avsaknad av vilja att ens gå in på någon form av förståelse för vad som pågår karaktärsmässigt eller hur pjäsen fungerar. Det verkar nästan vara ett slags: titta där har vi en pjäs av en av “Dom” och då handlar det om “detta”. Det är tråkigt. Sen måste väl inte historien vara närmast mig för att jag ska känna mig lyrisk, men det kan ju hjälpa. För att återgå till de texter som skrivits så kan jag jämföra min reaktion med deras. Att känna igen historien, vilket jag gör, räcker kanske inte heller för att göra mig lyrisk, men jag ställer mig lite frågor bortom det. Något saknas för mig. Något pyttelitet, något kanske oväsentligt. Jag vet inte vad jag saknar. Är det något formmässigt? Kan inte sätta fingret på det. Kanske har jag dålig smak? Nä, jag funderar på om jag saknar skådespelare på scen? Det skulle i så fall märkas genom att jag tycker att Anja Rajić inte räcker till på något sätt. Att gesterna känns tvingade, rollskiftandet osäkert, eller kostymeringen för begränsande i förhållande till de många rollerna… Men nej, jag är ändå är imponerad av Anja Rajić. Kostymeringen verkar inkapsla det här med att det hela också är ett slags psykologiskt drama som utspelar sig i huvudet på Larisa. Klädseln ligger tung på henne, och gradvis genom att arbeta igenom de olika lagren av motstånd så frigör hon sig till stora delar från deras tyngd. I slutändan tycker jag att pjäsen är riktigt bra, även om jag kanske inte är “lyrisk”. Jag är genuint intresserad av Larisa, och vill se hur hon bemöter de problem hon ställs inför. Helt klart sevärt av Lidija Praizović, Astrid Assefa, och Anja Rajić.

 

 

Foto: Markus Gårder


Om skribenten

Kommentera