Vad skriver du?

– Här om dagen skrev jag en långdikt baserad på minnen från då min syster tvingades till internatskola när vi var små. Det var hemska eftermiddagar. Hon åkte till den här skolan varannan vecka under flera års tid och nästan alltid var det förenat med ångest och en del bråk. Hon brukade be mig hjälpa henne att få feber så att hon inte skulle behöva åka. Vi gjorde bl.a. häxa på olika schampon.
Sedan ett tag tillbaka arbetar jag på en längre essä om Third Cinema, en filmrörelse för avkolonialisering som startades av de argentinska regissörerna Fernando Solanas och Octavio Getino under 1960-talet. Rörelsen har stor betydelse för många av dagens regissörer som i likhet med Solanas och Getino vill skapa film som inte kan upptas av en vit kapitalistisk ordning. I essän fokuserar jag på två filmer som på olika sätt belyser undertryckta eller överskuggade historiska händelser, Haile Gerimas film Adwa och Patricio Guzmáns film La Batalla de Chile. Jag undersöker hur filmerna förhåller sig till Solanas och Getinos tankar om en avkoloniserad film, och värld.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

– I själva skrivandet är jag inte ensam. Tvärtom. Att vara i skrivandet är uppslukande på ett sätt som suddar ut de där gränserna tycker jag. Men skrivprocessen sett till sin helhet innebär förstås ensamhet, av djupa schakt när ingenting vill bli till och ett hårt arbete som kan vara svårt att dela med andra.

Drömmer du i bilder eller ord?

– I bilder, främst. Vilken skrämmande tanke att drömma enbart i ord..!

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

– Hm.. Jag måste börja med att formulera ”sanningen” tror jag. Tänker att sanningen kan beskrivas som det som glider undan varje försök att bestämma den. Den är abstrakt och svårgripbar genom att vara omfattande, och hela tiden i rörelse, som allt levande på jorden tillsammans är, antar jag. Språket har förstås stor del och betydelse i försöken att nå detta och i försöken att bestämma vad som är sanningen. Men språket måste hela tiden hållas i rörelse. När det avstannar, som när ”sanningen” blir till ”Sanningen”, kan språket var rent skadligt. Hatiskt tal exempelvis! Det är språk som tagit sig stabila skepnader genom att framträda som en Sanning, som något obevekligt. Därför kan den typen av tal paralysera eller traumatisera individer. Att bli kallad ett hatiskt namn, låt säga ett sexistiskt eller rasistiskt namn, skadar om det sägs på ett sätt och i en kontext som får det att framstå som Sanningen, faktiskt, om det framstår som ett egennamn. Människor är känsliga får sina egna namn eftersom det ofta är det första som ger henne erkännande i en social gemenskap. Poesin, å sin sida, är verkligen en stark kraft i språket som gör det möjligt att svara Sanningen/makten på ett sätt som avslöjar den och sätter språket i rörelse. På så vis ligger poesin kanske allra närmast sanningen. Den med litet s.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

– I det att jag har och är präglad av idéer om rätt och fel finns en moral i mitt skrivande. Det fina med skrivandet är att jag kan undersöka en moral, min eller en mer allmän. Och undersökningen tänker jag på som etisk. Att säga att det inte finns en moral i skrivandet skulle jag kalla om inte omoraliskt så åtminstone hyckleri. Det finns alltid en moral.

Vem skriver du för?

– För en förlorad vän, för systrar och för mig.

Varför skriver du de texter du skriver?

– De texter jag skriver kommer ur ett behov eller en vilja att förstå. Allt blir lite tydligare med skrivandet.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

– Varje gång som jag har lämnat ifrån mig en text har jag känt ångest, mer eller mindre. När texten släpps fri till läsare är den ju inte längre i min kontroll. Och den är inte min. Min förståelse av eller eventuella intentioner med det jag har skrivit är, med andra ord, inte längre i direkt förbund med texten. De texter som jag har haft mest ångest över i efterhand är sådana som har lämnat min hand alltför snabbt, utan tid för reflektion. Jag föredrar det långsamma, reflekterande skrivandet.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

– Sarra Anaya.

Det är få saker som får en att inse hur bra något är som att detta något helt plötsligt inte finns där längre. Livet, friheten eller bara en simpel resväska.

Jag befinner mig i Zagreb, Kroatien som deltagare i en konferens om kulturarv, folkloristik och etnografisk forskning. Väl framme på flygplatsen står jag och kollegan vid bagagebandet, och våra väskor kommer inte. Vi står där en stund och tittar på fyra, fem väskor som åker runt, runt på bandet. Det är de som blivit kvar, som ingen har hämtat. För varje gång de passerar blir deras särskilda kännetecken mer och mer bekanta. Men våra väskor är inte där.

Det är en liten grej, ganska betydelselös i ett större perspektiv. Men den får mig att fundera över vad en väska faktiskt kan betyda i ett individuellt liv. Jag packade inte den där väskan med tanken att den skulle komma bort. Jag packade saker som jag tyckte om och skulle ha användning för. Mina böcker som jag skulle läsa i en park eller på en tågstation samtidigt som jag då och då tittade på förbipasserande människor och njöt av att höra ett språk jag inte behärskade. Mina kläder som inte är dyra men som betyder något för mig. Tröjor, byxor, klänningar och skor som över tid blivit en del av min identitet. Bara materiella saker. Javisst. Men när de helt plötsligt är borta uppstår en saknad som hänger samman med de materiella föremålens känslomässiga laddning.

Vi tar oss till hotellet och vidare till konferensens öppningsföreläsning. Ironiskt nog hålls den av en pensionerad professor som talar om kulturella och affektiva betydelser av just resväskor och det innehåll (materiellt och kulturellt) som vi fyller dem med. Hur vi till exempel upplever en särskild känsla när en kvinna på film ska lämna ett destruktivt förhållande och vi ser henne hastigt packa saker i en väska. Sakerna i sig har kanske inte så stor betydelse, men vi vet att vad hon egentligen packar ner är ett liv. Hon lämnar det gamla bakom sig genom att flytta sina tillhörigheter in i en framtid som förhoppningsvis ska bli bättre.

Professorn ger även exemplet med resväskorna som finns samlade i Auschwitz. De har lämnats där av människor som gick allt annat än en ljus framtid till mötes. Trots det trodde de kanske att de packade för just en sådan. Vad som gör bilden av dessa väskor så känslomässigt stark är just vetskapen om att dessa föremål har ägts av människor som inte längre finns. Människor som tillmätte dessa materiella objekt betydelse och som bar dem genom livet.

Utan väska i Zagreb, i en skitig t-shirt och med en necessär från flygbolaget i mitt lilla handbagage, talar dessa tankar om det materiellas affektiva värde särskilt väl till mig.

Jag börjar fundera på en övning vi fick göra när jag gick i högstadiet. Den hette ”Packa väskan” och syftade till att ge oss skolungdomar en ökad empati gentemot flyktingar. Först lästes en berättelse upp om hur Sverige blev attackerat av ett fientligt grannland (Norge? Danmark?) och hur en massflykt pågick. Därefter skulle vi skriva ner alla personer som betydde något för oss på en lista, och alla saker som betydde något för oss på en annan lista. Därefter skulle vi börja stryka. Jag tror att vi skulle komma fram till tre personer och fem föremål, och genom detta nå en insikt om vad som faktiskt går förlorat i krig.

Jag tänker även på alla de ungdomar jag har mött inom svensk tvångsvård av ungdomar, som blir fråntagna sina ägodelar (av olika anledningar som vi inte behöver gå in på här). Materiella objekt som packas och stuvas undan i något förråd på institutionen och som sedan återlämnas när de flyttar därifrån. Ibland har kläder då redan hunnit växas ur, och cigaretter eller godis har torkat och mist sin attraktivitet. Dessa ungdomar underordnas inte bara ett fysiskt tvång av deras kroppar; genom inlåsning och kroppsbesiktningar, utan även deras ägodelar kontrolleras och underordnas en tvingande makt.

Min väska kom fram nästa dag, och eftersom mina materiella ägodelar nu finns hos mig kan jag återgå till hållningen att det materiella inte betyder något. De som har liv, frihet, sin resväska behöver ju heller inte sakna eller sörja dem.

Två fåglar kom in i mitt liv

En kom flygande fri till fångenskap

Den andra låg död framför mig på asfalten

Det är 2015. Nutid. Jag är 30 år.

Jag sms:ar min syster och frågar om hon minns den där fågeln. Den som flög vilse i det rum som jag och mina syskon delade. Jag var kanske fyra år. Vi befinner oss i Pakistan, i ett hus jag minns som ett slott. Jag minns doften av sten. Doftar sten nåt? Minns du fågeln? Jag frågar min syster.

Hon skriver att vi antagligen plågade fågeln medan vi försökte fånga den. Vi kanske eventuellt åt upp den. Hon vet inte säkert och hon vill inte minnas det. Påminn mig inte, skriver hon.

Dåtid. Sverige/Morgongåva.

Slottet har bytts ut till ett radhus. Pakistan till Sverige. Jag är kanske 6 år. Först i ledet går någon, kanske jag, i handen håller, kanske jag, en död fågel. Jag och mina vänner har grävt ett hål i jorden som någon, kanske jag, placerar den döda fågeln i. Vi skyfflar jord över den, lägger dit grästuvan, sticker en pinne i jorden och avslutar med en påhittad bön. Vi finner denna sorgritual ganska underhållande så vi beger oss ut för att leta efter fler döda djur. Fågeln som vi hittade död på asfalten, visar sig bara ha varit ren tur. Det räcker som skäl för att döda ett djur – men bara ett jättelitet djur, inte alls lika stort som fågeln. Den här gången avancerar vi ritualen, finslipar den med att klä upp oss sofistikerat (av respekt för den döde, såklart). Vi bygger ett narrativ med början i toppen av backen och slut trehundra meter längre ner. Okej! N u går vi symmetriskt och sammanbitet i takt till gropen där djuret ska begravas under jord för all framtid. Den som inte håller tempot blir tillrättavisad, annars måste vi börja om från början.

Dagarna före. I vardagsrummet.

Det är nersläckt. Tystnaden är mörk och får gardinerna att se ut som tunga draperier.

Jag sticker in mitt huvud i rummet och pappas ansikte ser ledset ut. Han säger ord jag inte begriper. Mamma säger att pappa har förlorat någon, att någon – en människa har dött. Men pappa gråter inte. Inte som när vi barn tar avsked av det döda djuret med våra blöta engagerade tårar.

Vad hände med fågeln i Pakistan? Den som flög vilse in i vårt rum, i vårt slott. Jag frågar min syster och hon svarar att fyra barn som är syskon eventuellt kan ha plågat och dödat den. Men jag minns att vi med stor omsorg la den vid fönsterblecket, uppmanade fågeln att söka sig till frihet och knuffade ut den.

Och vad är ett barn

om inte ett djur som vill lära sig flyga och blir knuffad nerför ett fönsterbleck

Eller

en människa som vill tämja det vilda och fria som finns i ett par vingar

Det är 2014. Sommar, Gotland.

Jag befinner mig på promenad i min väns barndomslandskap. Han pekar på Lönnen, den är speciell, den sträcker sin krona högt upp i skyn och brer ut sina blad och grenar. Längs med en av grenarna hänger ett rep som jag gungar på. Titta! Han pekar på grannhuset och berättar om vilka som bott där över tid. På grusvägen ner till stranden säger han: här har jag gått varje sommar sen jag föddes. En av hans vänner dyker upp på cykel, de pratar lite. Vi går vidare. En dag tar vi bilen till hans barndomskompis Wilhelm. Jag får möta hans far och grisarna Honky och Tonky, som ska bli skinka på deras julbord. Trettio års kontinuitet. Han och Wilhelm bär sin barndom i naturen, husen, i människorna som är deras vänner. Jag möter dem alla – ansikten, välbekanta för varandra, ett helt liv av somrar med trygghet, rutiner, kontinuitet. I kontinuitet med det som har varit, och som bärare av detta något, curlas de av det förflutna för att växa i nuet som människor, inte som avvikande skuggor förpassade till samhällets bakgård, utan vid havet, lönnen.

Jag läser min barndom i fonden av hans minnen, förankrade i naturen, i möblerna, i böckerna i bokhyllan. Jag tänker att varje gång han återvänder så återvänder han till ett barns bekymmerslösa tillvaro, som genom ett hål i tiden. Varje ting, från det minsta till det största i hans omgivning bekräftar och erkänner honom som människa.

Ett barn har sällan, om någonsin

någon påverkan i detta

I omgivningens blick och i dess famn

blir barnet till

Nutid, 2015, händer precis i detta nu, på ett café på Södermannagatan i Stockholm.

På avstånd hörs ett spädbarnsskrik och allas, inklusive min blick, kräver dess tystnad. Modern lyder blickarnas uppfordran och skriket sveps in under en filt, omhuldad i en kram och dolt för blickar: barnets törst släcks av modersmjölken.

Skriket får mig att undra

Vad är det att vara ett barn

Om inte en begränsning

Eller en kropp som inte är barnets kropp utan som tillhör andra kroppar;

samhällets, tidens, föräldrarnas.

Aldrig sin egen

Alltid andras

Dimen Abdulla är dramatiker och är aktuell med “och någon blev inte knivhuggen” på Uppsala stadsteater och “nomnomnom” på unga Dramaten. Poesin är tidigare publicerad i Kritiker #35-36.

 

 Vad skriver du? 

– Jag har just gjort klart en diktsamling, nu skriver jag en aggressiv och förtvivlad och vacker och sylvasst rolig roman. Den är totalt kompromisslös. Planen är att outstrindberga Strindberg. Alla män vill vara Strindberg, men i vår tid är det bara kvinnor som har förutsättningen. Dvs: inget att förlora.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

– Hela existensen är ensam. Att skriva är inte värre än något annat. Att gnälla över ensamhet är pjosk. Förresten har jag ett gäng insmickrande sällskapsdjur runt fötterna.

Drömmer du i bilder eller ord?

– Jag drömmer i rumslighet, särskilt när jag går i sömnen.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

– All betydelse. Att identifiera och formulera skumma underströmmar och förtrycksmekanismer, både personligt och politiskt, är livsnödvändigt. Motsatsen är tystnadskulturen och normalitetsfasaderna och marknadens dolda agenda. Det oformulerade och grumliga lämnar öppet mål för skuldbeläggning och manipulationer. Det krossar människor och kväver politisk handling. Den språklösa tystnadskulturen gör människor fega och handlingsförlamade.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

– En fruktansvärt hård moral. Det är författarens förbannade plikt att avslöja lata tankar och infantila känslor och beteenden. Poeten gör det genom att uppfinna ett eget språk, genom att vidareutveckla och överlista maktspråket. Det är ingen slump att mina två kommande böcker heter Hackers och Kvinnofällan. De hänger ihop. Båda fuckar upp systemen inifrån. Queerar, hackar, outsmartar och vägrar tiga. Jag kommer hädanefter se det som mitt kall att uppvigla.

Vem skriver du för?

– Min poesi – jag skiter i vem som läser den. Den är nåt slags drönare som jag skickar ut planlöst, med en liten terrorladdning i, det kan dröja åratal innan den detonerar. Den pågående romanen är däremot riktad till kvinnor i klorna på förtrycksstrukturer, dvs: alla kvinnor. Jag uppmanar er att bli haggor, att hagga – ordet är också en handling, ett verb. En hagga är ett slags hacker, en medelålders Mad Max-kärring, en överårig dieselvamp i patriarkatet. Ett betydligt bättre ord än den förgulligande etiketten kulturtant.

Varför skriver du de texter du skriver?

– Livet tvingar mig – jag hamnar i grejer där det personliga är politiskt, som måste analyseras, sättas i sammanhang och samla till aktion. Mina erfarenheter är inte särskilt originella. Men alltför få gör komplex litteratur av förtryck. Jag måste. Det är mitt sätt att spränga kvinnofällan.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

– Så in i helvete. Jag har konstant ångest nu. Jag käkar Atarax som om det vore jordnötter. Jag brukar inte ha ångest, eftersom jag troligen har nåt slags bokstavskombination och saknar samvete och skamkänslor, men det är också mycket enklare att gömma sig i undertext när man skriver poesi. Romanen jag skriver – med ett berättarjag som känns skärande autentiskt – löper risk att privatiseras. Det blir lätt så när kvinnor skriver i jagform. Jag kommer antagligen att hamna i en patriarkal skitstorm som påstår att jag är galen. Det är den mallade dramaturgin. Det är en svår balansgång att göra de spridda monsterkvinnornas personliga ursinne och smärta till politik, och att undvika de smutsiga bomberna och de mest plumpa tricken – inte för att jag har nåt emot plumpa trick, tvärtom, men det får inte skymma sikten för den skitiga maktobalans jag vill avslöja.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

– En annan litterär haggaktivist ur monsterblobben under uppsegling: Nina Lekander.

Aase Berg är författare och litteraturkritiker, bosatt i Njutånger och Stockholm. I augusti kommer diktsamlingen Hackers. Ett utdrag ur romanen Kvinnofällan finns i nya numret av Tidskriften 10TAL.

Fotograf: Elisabeth Ohlsson Wallin

A facebook friend

‘You can complain since roses have thorns, or you can rejoice since thorns have roses.’

What are we to pay for those, or are paying, paying…?

As yes they have!

Hope lies in between roses and thorns! And let’s say: are we also in between? Oh! do we rejoice or do we complain?

Sometimes thorns offer cheers, I have blood on my hands. Sometimes roses offer tears,

I hear a heart shatters.

Thorns are yours…roses are yours!

To me, what matters, shatters or uproars?

Who am I to complain? Who am I to rejoice?

 

Fotograf: Cato Lein.

Anisur Rahman (b. 1978) is a poet, playwright, novelist, essayist, journalist, literary critic and translator. He is a member of The Swedish Writers’ Union and Honourary Member of The Swedish PEN. He sits in the program and reference group for the Swedish Literature Centre in Uppsala (www.litteraturcentrum.se).

– är inte en jakt, är inte heller en början

Huset kan vara en fysisk plats som finns återgiven på en ritning. Dess gula färg kan vara ett svar på en fråga

Materialen, träet, träden kan vara min mammas röst, min mormors. Det kan vara min mormors mors röst, hennes mors

Dessa kan vara återgivna genom vedertagna element såsom väggar, golv, tak

Väggarnas isolering rymmer delar av skelett, sågspån, tygstycken, svepningar: upphov till liv, deras avslutningar. Gömda skatter och rester av människor

Vandra genom detta. Ett eko. Springor

Där finns sängar och platser för vila, ytor som dammet faller över, sakta som snö

När människorna på platsen är avlidna blir huset en behållare att samla minne. Veckla ut och skapa detta ursprung, söka efter det. Ett svar. Skapa sin rot

Jag bär alla fönster som ögon

En stormig sommardag när jag fyllde fyra år, hur en kulblixt kommer rullande genom huset

Ljuset ramlar vidare och faller över dammkorn

I album sitter bilder där objektens ansikten stelnade för hundra år sedan eller mer

Alla som kommit innan mig till huset har letat sig in i timrets ådring, innan mig är erfarenheten tätt sluten om tiden

Och om jag vaknar mitt i natten av regnet ska det dröja en stund innan sömnen röjer rent och omsluter

Kan knak och brak leta runt i timret, kan jag undra vem det är som smyger

Uppe på vinden finns fällor för mössen i vrårna. När de smäller går de att vittja

Jag ligger ensam på vinden för att sova. Vind far genom väggspringor ut i rummet

En egen värld av mörker breder ut sig på den bortre delen av vinden

Från ställningar är kläder hängda under plast

En lukt av ålder, en hyvlad yta av tid.

Vad jag är mest rädd för är skuggor

Det är så mycket kropp närvarande

Och frånvarande

Sjön för ett glidande samtal med mina invärtes parter om saknad och mentala kartor, människor som fallit i minne

Rösterna upplöses som besudlingar i vatten, likaså mina simtag, och alla de andetag jag skulle kunnat ta

Sjön har en högre densitet än luften. På botten kan jag gömma hemligheter när jag sänker dem. I sjön har ögats yta inte samma möjlighet att sortera synintrycken. Saker kan ske som inte är medvetna om varandra

Kännetecknande för sjön är också ett varierande djup med möjligheten att fortsätta ner och bort

En flora och en fauna. Hår och textiliers mer långsamt svepande rörelser

Jag har alltid klamrat mig fast i en pir de plockat bort sten för sten

Alltid kastat macka från den piren

Alltid varit stenen

När kroppen simmar och tumlar om, ska benet gå av

Inuti benet märg

inuti trädet, trä

inuti stenen, sten

en sorts antimateria en rädsla ett förflutet en tyngd

Färger mattas av in i det svarta, träden håller vakt

järnet stannar kvar i vattnet

Det måste varit någon som har drunknat

Det inneslutna: berättelserna omslutna

Som ett svärd eller fackla, håller jag yxan stadigt i handen utan att darra

Det handlar om att lyssna, mitt inre

Om jag vaknar mitt i natten kan det dröja en stund innan

sömnen röjer rent

Bildas hålrum mellan andetag

Andens vikt, en friktion är markerad

Går längs gränserna och känner dem inuti känner musklerna mjukna och viska

När jag är som mest öppen kommer rösten glidande

Jag vet inte var jag är

Vart jag varit

Jag bär min röst som en insydd ros

Det pulserar vid halsartären, och i tinningen

Jag är en person som upplever allt detta, som kroppslöst vandrar runt för att kunna ta emot det

Vad menas med ett eko, vad ska man söka efter

Det handlar om att höra röster ropa och undra

Jag spar en grodkropp under en plastask för att blotta skelettet

När jag når ner under rotsystemen och upp över trädtopparna uppfyller detta mig:

Vinden viner över mina öppna ytor. Jag kan även höra den andra tiden

Känna en annan sorts värme, en annan textur

Det öppnas ett hål även inuti min kropp som går att följa ner i rotsystemen

Utan att göra ont händer allt detta, men en längtan föds. Och en saknad

Växtligheten blir en dynamisk rörelse när den tar över

Irra runt i ormbunkar och försvinna

Hade det varit vinter hade snön aldrig nuddat marken

Vegetationen välver sig in över huvudet, fyller ut sin flyktiga röst

Rinner ropar sökande efter en gryning att upplösas i

Ogräs kryper i grusgången: strukturer bland stenar grusgången välver sig in runt huset från grinden

Clematisen sänder sina små fästtrådar ut mot gården för att fastna

Äldre än mormor måste den ha varit

Dess ljusblå, utslagna, små munnar

När träd bestämt sig för att dö, syns det direkt i dess täthet

Ur tallen rasar fåglar och deras bon

En ton som slår an mellan grenar: nu har trädet börjat glesa ur

Stammen är mjuk och mjölig

Jag förblir lupiner och förvildad ros förblir sittande på en stubbe

I uthusens mörker tränger rallarrosor upp likt fyrar höga och tunnhudade

Helt utan leder ter de sig Bockar när vinden sveper in

Hallonlandet åldras av kvickrotsrösten

Rabarbern smyger ut över gräsmattan

Anden rör kroppen i puls, den flaxar och fäktar mot marken

Det är som kyla som springer bland fjädrar

Blodet som reser sig och far genom kroppen mot munnen Eller när jag tar på fjärilars vingar, och lämnar dem att dö

Är: ett äppelträd som skjuter nytt

Tycks trädet vara böljande vatten

Stängslet har lossnat från stagen, släppt alla förtöjningar

Att rymma röst: Rymma alla dessa röster

Rymma alla sina egna röster

skilja egna röster från andras

Det sker något inuti tanken om framtiden när jag står som upphov och skapare även till mitt ursprung. När jag öppnar varje ägg och letar efter dess mjuka, rinnande, kärna som för att försöka fånga den

Det är jag nu

Vara stark

Vara vattnets kropp

Vara vattnets rot skära vattnets rot kapa den

Sjön breder ut sig som en yta att aldrig stanna vid, utan något för mig att kasta mig ner genom den och simma ut

Dess förmåga att bryta ljuset i lager och kasta strålarna ner mot det befolkade bottenslammet är något jag vill nå och röra vid

Ån är ett sätt för sjön att inte brista

Den ovala öppningen är sluten

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet och brottsutredare. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps Obductio på Sadura förlag.

Jakten 1, handlar om ett sökande efter ursprung. Den låg till grund för en utställning som visades på Stockholms stadsbibliotek och Blackebergs bibliotek under 2015 då Charlotte samarbetade med bildkonstnären Elisa Rossholm. Texten är inte tidigare publicerad, men läst i samband med vernissager i en tidigare version.

Debatten om toleransprojektet borde egentligen inte föras. Därför att det verkliga problemets lösning ryms inte inom tolerans. Det är dags att benämna vad problemet är: ett system som skapar underläge och överläge, detta system påverkar vilka som får tillgång till bostäder, jobb och makten över sina egna liv.

Det är ofta en väldigt hätsk ton när frågor som berör rasism kommer på agendan i Sverige. Tyvärr med en besk eftersmak där ena parten, oftast den som berörs minst av rasism, går till personangrepp, är osaklig och raljerar över personer som hela sitt liv måste stå ut med rasism. Personer vars enda vapen är en röst som säger “stopp, nu räcker det, vi är också människor, och därför kräver vi att behandlas därefter.” Och detta krav, om det ens kan kallas ett krav, är egentligen det minsta som någon kan kräva av en civilisation, att bli behandlad som en människa, är det minsta kravet. Att lyssna, fundera, inte förminska antirasister, och i detta fall även forskare, som tar sig tid att berätta om sin kunskap och sina erfarenheter, är något som ska förmås utrymme i ett intellektuellt samtal – utan all förminskning. Vi lever trots allt i ett samhälle med rasism, och om vi inte gör något åt den, riskerar vi att förlora många saker som vi idag tar för givna.

Toleransprojektet som startade 1995 i Kungälv då nazister mördade John Hron hade med all säkerhet bäring och relevans då och i anslutning till nazismen. Men nya tider kräver nya analyser, dessutom finns det skillnader mellan hur nazism, rasism och fascism manifesterar sig. När det gäller rasism är det av största vikt att fokusera forskningen på strukturer, att undersöka hur rasism står i vägen för allas rätt till att vara en fullvärdig människa i ett samhälle. Strukturell rasism är inte alltid lika synlig som enskilda ungdomar som begår nazistiska handlingar. Därför bör vi också lyssna till alla de forskare, doktorander och professorer som skriver att toleransprojektet bidrar till att några tar sig rätten att tolerera andra, det skapas ett vi som får makten att definiera de som är okej eller inte, som ska uthärdas eller inte. Så här: vem ska tolerera vem? Och vad ska tolereras? Ska en person med svenktklingande efternamn tolerera en person vars efternamn inte anses vara svensk? Ska en vit person tolerera en icke-vit persons hudfärg? Hör ni hur illa det låter?

Ett samhälle som bygger på tolerans är ett samhälle där människors värde och varande urholkas till att den som är starkast också får bestämma. I ett sådant samhälle är vi endast människor om den med mest makt känner för att låta oss vara det. Det är väldigt allvarlig men också värdefull kritik som kommer från flertalet, närmare bestämt 100 stycken betydelsefulla forskare, doktorander och professorer – mot regeringens toleransprojekt i Göteborg. Istället för att håna de kritiska tillika kunniga rösterna, varför inte lyssna?

Hej Majsa, vem är du? 

Det försöker jag nog fortfarande svara på för egen del…

Vilken var den senaste bok du läste?

Alltså jag börjar ofta på böcker lite parallellt vilket är jättedumt, eftersom jag ofta blir väldigt splittrad i mina läsupplevelser. Också är mitt jobb en bidragande orsak till det då jag ibland måste slå upp vissa textstycken eller leta efter särskilda partier. Men den senaste boken som jag läste från pärm till pärm var Sven-Eric Liedmans valda delar från Karls Marx Grundrisse.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Det var Jurassic World!

Hur ser din relation till kultur ut?

Första känslan som dök upp i huvudet varm ‘varm’. Tror det har att göra med ett tidigt minne när mamma och jag var och såg Rödluvan på Konserthuset. Jag var runt 4-5 år gammal och tyckte det var rätt så underhållande. Sedan tidig barndom har min mamma varit duktig på att skola in mig i olika kultur-sammanhang, så som otaliga museibesök, teaterbesök, konserter, till och med operor, för att tala om de arenor som vanligtvis förknippas med kultur. Men även när det gäller samhällsengagemang och omvärldskunskap har hon varit viktig för mig. Vi har också rest mycket ihop. Vad gäller böcker dock har jag en lite knepig relation till dem. Jag har liksom en otroligt stor respekt för böcker, och jag går på ett nästan barnsligt sätt igång på olika litterära verk, vill hålla dom i handen och titta på dom, bläddra i dom o.s.v., men det är lite som att idén – och formen – går före innehållet. Jag slappnar liksom sällan av med böcker, därför har jag också svårt att sitta i timmar och bara sträckläsa. Att se på film eller skriva egna texter av olika slag är mer min “kulturella aktivitet” om man säger så.

Varför är kultur viktigt?

Jag tolkar frågan mer som “varför är skapande viktigt?”. Därför att jag tror att det är ett mänskligt behov, ett mänskligt uttryck, ett mänskligt sätt att utvecklas på, att lära sig på, att bearbeta livet på. Utan det vore vi robotar – oförmögna att förstå.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Om jag ska vara uppriktig så läser jag knappt några dagstidningar. Det blir därför inte läst så mycket på kultursidorna heller. Och när jag läser är det oftast för att det blivit en uppståndelse kring något, så som det tröttsamma försvaret (av bl.a. Knausgårds och Stig Larssons böcker) om att få sexualisera minderåriga flickor med argumentet av att man måste kunna göra “mångtydiga läsningar”. Känns historielöst och desperat.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Detsamma som med resten av samhället: kämpa mot kapitalets logik, arbeta mot patriarkala och rasistiska strukturer  på olika fronter och nivåer samtidigt. En kamp där både erkännande, omfördelning och arbetssätt blir mer rättvisa.

Vad tror du behöver göras för att öppna många dörrar in till kulturen?

BLI AV MED SYNEN PÅ DET ENSAMMA (MANLIGA) GENIET!!!!

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Att fortsätta stå upp för en människosyn icke-instrumentell syn på människan. Att inte vara en ett område som måste redovisa siffror eller tillväxt. Att få vara ett andrum där tiden kan få stå lite stilla och backa bandet för att hinna reflektera. Det är ingen slump att så många kulturutövare är antikapitalister.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Att fler perspektiv kan få rymmas och också lyfta fram mer kollektiva berättelser. Fortfarande är det oftast ensamma krönikörer eller skribenter som får (och också uppmanas till att) ta plats. Ska vi ha förändring behöver vi rörelser och då måste också rörelser kunna ta större plats och synas i offentligheten.

Majsa Allelin är doktorand vid instutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet.