Vi är tillsammans och vi behöver det sagda och det osagda

Förståelse, vi är tillsammans och vi behöver det sagda och det osagda, graffitin i våra vardagsrum och musiken i hissarna. Vi behöver fler röster än vi kan höra. Vi längtar efter fler språk än vi hinner lära varandra. Vi söker ständigt någon som kan säga emot oss.

Båtar trafikerar floder och världshav med ord, med varor, med människor båtar rider ut stormar, kryssar mellan isberg, båtar når hamn. Båtar går uppströms. Båtar ankrar mellan två kontinenter utanför industrihamnen i Istanbul. Båtar rundar Kap Horn. Båtar stävar genom Panamakanalen. Båtar söker väg genom Berings hav, som inte längre är oframkomligt.

Ömsesidighet, genom att underteckna Unescokonventionen om mångfalden av kulturella uttryck har Sverige som nation förklarat sig medveten om att kulturell mångfald utgör mänsklighetens gemensamma rikedom och att den bör omhuldas och bevaras till förmån för alla. Vi är konstnärer.

Båtar kapsejsar, bärgas, bogseras, läggs i torrdocka. Båtar kommer tillbaka, ständigt tillbaka, med det nya, det oväntade, det förskräckande, det provocerande, det tröstande, det lugnande som brinner i våra shoppingarkader och på scener över hela landet. Vi sitter på rikstäckande världsomfattande kaffe- och tankekedjor och dricker varmt vatten, vanilj och saffran och kardemumma. Medan båtarna plöjer cirklar runt jorden. 

Vi är de som skapar musik. Vi är de som målar. Vi är de som spelar. Vi är de som läser. Vi är de som ritar böcker. Som spelar poesi. Som sjunger konst. Vi är de som gör livet roligare. Vi undersöker. Svarar på frågor. Rör till det. Ställer frågor. Vi vill dela vårt bröd. Vi vill äta hos dig. Vi möts på bussen. Sjung för oss. Spela för oss. Visa oss dina sketcher. Visa oss ditt liv, din hud, din längtan.

Än så länge har vi inte frånträtt mångfaldskonventionen. Man får alltså anta att Sverige som nation fortfarande bär på dess insikt. Vi har förbundit oss att följa den. Det innebär till exempel att främja respekten för mångfalden av kulturyttringar och medvetenheten om kulturens värde på lokal, nationell och internationell nivå. 

Tillsamman har vi som en gemenskap bestående av 9 747 355 personer (31 december 2014 enligt SCB) skrivit under på att lika tillträde till en rik och varierad skala av kulturyttringar från hela världen samt tillträde för skilda kulturer till olika uttryckssätt och spridningssätt, är viktiga för att ta tillvara den kulturella mångfalden och främja ömsesidig förståelse.

Ömsesidig förståelse. Utan många är vi inga. Vi som skapar och vi som ser. Vi som hör varandra tala, klaga, fråga, påstå. Vi älskar böcker. Vi gillar teater. Vi ser samma serier på teve som du gör. 

Ge oss ett överflöd. Ge oss många spår att välja bland, att älska, förkasta och besvärja. Ge oss tusen bilder för varje ord som inte kommer över våra läppar. Ge oss en idol eller en granne som glänser på Youtube för varje bortglömd dröm.

Vi, i egenskap av nation, av demokrati, av parlamentarisk representation, det vill säga som stat, som regering, har förbundit oss att uppmuntra och utveckla förståelsen för vikten av att skydda och främja mångfalden av kulturyttringar. Ömsesidig förståelse genom program för utbildning och medvetandegörande.

Ge oss rum för våra tankar. Ge oss variationen. Ge oss nyheterna och minnena och det gamla bekanta. Det är vi som är kulturen. Det är vi som skapar kulturen. Det är vi som gör oss känsliga för varandras mörker, där avlägsna gatlyktor skimrar i hamnvattnet och fyrljuset sveper över oss, vi som samlats här, som ser ut över båtarna som ligger förtöjda vid piren.

Det är vi som är båtarna. Och havet. Och vinden.

Mats 5

Mats Söderlund är född 1965 i Sundsvall och uppvuxen i Skellefteå. Aktuell med essäboken Göra män om manlighet och kriget mot pojkarna (Ordfront).

Han debuterade 1992 och fick Katapultpriset för bästa skönlitterära debut. Söderlund har sedan dess publicerat ytterligare sju diktsamlingar och romanen Observatoriet (2013). Han var en av redaktörerna för antologin Våld till vardags (Ordfront 2008) och har skrivit essän Göra kärlek (Ordfront 2012).

Mats Söderlund är också socionom och har arbetat både med vuxna och barn inom socialtjänst och skola. Idag är han en framträdande samhällsdebattör. Han var tidigare ordförande i Sveriges Författarförbund (2005-2012).

Foto: fdecomite.

En antologi som samlar viktiga feministiska samtal

Utvägar – feministiska allianser för en solidarisk framtid

Edda manga och Rebecca Vinthagen (2015)

213 s. Ordfront

Med jämna mellanrum dyker de upp – de feministiska antologierna. Ofta med syfte att analysera eller representera feminismens ”tillstånd” i samtidens Sverige. Ju fler antologier, desto tydligare blir det att feminismen är allt annat än ett tillstånd, utan snarare en rörelse i ständig förändring.

Utvägar – feministiska allianser för en solidarisk framtid är ett resultat av feministiska samtal som har förts under Nordiskt Forum i Malmö sommaren 2014. Som redaktörerna skriver i förordet, representerade forumet många konfliktlinjer som dragits upp inom den, för att använda en övergripande term, ”svenska feminismen” under de senast åren. Till exempel frågan om det finns ett feministiskt ”vi” och hur det i sådana fall ser ut. Det blev tydligt då forumet bjöd in Norges jänställdhetsminister, Fremskrittspartiets Solveig Horne för att hålla tal. Då Horne representerar en högst levande rasism och högerpopulism i Norden idag, blev det ett tydligt tecken på att ”den nordiska feminismen” inte kan ses som homogen. På så sätt fungerar denna antologi som en bra ingång till den som vill fördjupa sig i de många komplexa frågor som ryms inom feminismen idag. 

Med mina högskolepoäng i genusvetenskap tar jag mig hyfsat lätt igenom boken som innehåller en hel del svårtillgängliga begrepp. Här spelar redaktörernas bakgrund som akademiker såklart roll för urvalet av skribenter och texter. Med det sagt utgör inte aktivism och akademi några motpoler och Utvägar är på intet sätt en teorityngd bok. Blandningen av debattexter, essäistiska texter, men också dikter, tal, intervjuer och utdrag ur samtal bidrar till en dynamisk läsning.

Antologin är indelad i fyra delar efter olika teman. Första delen slår på stort med titeln ”Dags för en feministisk världsordning”. Där tar sig skribenterna sig an högst aktuella ämnen som arbete för fred och mot militarism samt varför vi måste öppna gränserna till Europa. Som nätverket OFOG skriver ”Vi begär en säkerhetspolitik som skyddar liv men inte gränser. Vi behöver en säkerhetspolitik som gör alla liv sörjbara.”. 

Den andra delen behandlar det materiella. Patricia Lorenzoni skriver insiktsfullt om arbete och frihet, en text som lyckas komplicera både framgångsrik feministisk och nyliberal retorik, i en granskning av hur ord som ”utanförskap” har letat sig in i diskursen om lönearbete i Sverige.

I del tre avhandlas flera drömmar och visioner för en annan värld. Texterna rör sig bland annat kring heteronormativa lagtexter för familjebildning, hur vi kan uppnå en mer inkluderande sexualpolitik samt hur våldsprevention kan undvika ett för ensidigt fokus på en rasifierade ”andre” som begår våld och skifta fokus till hur maskulinitetsnormer upprätthåller våldskultur. 

Den fjärde och sista delen återknyter till de de problem och möjligheter Nordiskt Forum bjöd på. Paulina de los Reyes reflekterar kring detta i sin text, framförallt forumets fokus på ”jämställdhet” och ”reformer”. Självbilden av Sverige som jämställdhetens land tar även Ulrika Dahl upp i ett tal hen höll under Nordiskt Forum: ”Ska vi ha en ‘nordisk’ feminism så måste den spränga Nordens gränser och kritisera snarare än fjäska med den makt som blivit allt mer mån om att se om sitt eget hus.”

Det är såklart svårt att i en kort recension sammanfatta en bok med så många olika smarta röster. Om jag ska försöka formulera något övergripande som texterna har gemensamt, så är det betoningen av att en feminism i förändring kräver strategiska allianser mellan olika grupper. Det är också viktigt att komma ihåg att solidaritet inte nödvändigtvis innebär att stå på barrikaderna. Solidaritet kan i lika hög grad innebära att vara tyst och lyssna, eller för den delen, läsa.

Utvägar är en samling viktiga samtal som förs just nu, och som jag är övertygad om kommer fortsätta föras.

2014-10-05 22.24.46

Nikolina Nordin är del av poesikollektivet fikssion och går på författarskola på Biskops-Arnö.

 

Mångfaldens Oscarsgala 2015

Mångfaldens Oscarsgala 2015

Jag hyser en hatkärlek till Oscarsgalan. Kärlek på grund av filmer, glamour, stjärnor; hat på grund av det ständiga upprepandet av industrins smärtsamt tydliga maktstruktur. Lupita Nyong’os nyvunna plats i filmindustrin och på Oscarsgalan, epicentret för kvinnlig skönhet, symboliserar en liten men viktig utveckling i hur kvinnlig skönhet faktiskt kan [om]definieras. Men på Imdb tycks hennes verklighet som rasifierad Mexikansk-Kenyansk skådespelare i Hollywood tala sitt tydliga språk. Efter 2014 och sin Oscarsvinnande roll i “12 years a slave”, samt en biroll så liten att den nästan måste anses som en cameo i “Non-stop”, har Lupita till synes endast erbjudits och tackat ja till en enda film för 2015, den första filmen av Star Wars-rebooten. Kommande projekt för nästa år uppges vara en voice-roll som Raksha i The Jungle Book, och som en Afrikansk kvinna i Queen of Katwe.

Narrativets perspektiv tillhör än idag den vite mannen, och vithetens privilegium tillåter endast denne en sann mångfald av roller. Ibland tillåts kvinnor vara med, men på nåder, och alltid omgivna av manliga beslutsfattare. Men inte ens det gäller alla kvinnor och inte för alla roller. Det smärtar mig när Jessica Chastain läser upp de nominerades namn för bästa filmfoto (Achievement in Cinematography). Av de fem nominerade är föga förvånande alla män och just denna kategori är också en av de mest våldsamt begränsade. En kvinnlig filmfotograf har aldrig nominerats för en Oscar och under de senaste åren utgör kvinnliga filmfotografer endast 3% av filmfotografer på filmer som gjort bra ifrån sig på box office.

Patricia Arquette ryter något oväntat till genom att kräva lika löner för kvinnor i sitt tacktal, hyllas men kritiseras också för att prioritera vita kvinnors rättigheter. Patricias (och till synes Meryl Streeps) kamp är de facto en helt annan än Lupitas. Det man så gärna kallar framsteg, påståenden om att 2014 var ett fantastiskt år för kvinnor i film, är provocerande. Sådana omdömen vittnar om vita kvinnors kamp i Hollywood, den privilegierade normen i kastsystemet av minoriteten kvinnor: de som har råd att kräva lika lön. Lupita Nyong’os kamp är långt mer komplex än så.

Och Selma, om än pinsamt förbisedd, stärker än en gång den traditionella speglingen av svarta i Amerika så som vi lärt oss se och acceptera dem. Filmen belyser viktiga historiska skeenden, men frånvaron av sann mångfald av roller för svarta stärker dessa bilder indirekt ett normperspektiv som förmedlar ett fortsatt segregeringsbudskap. Uteslutande symboler av svartas kamp, svarta i underläge, gör att svarta åter reduceras till enbart en segregerad grupp i ett postkolonialt men ingalunda postrasistiskt USA. Tjogtals filmer om den normativa gruppen personifierar med självklarhet och lätthet ett mångfacetterat spektrum av roller och karaktärer, allt från avdankade skådespelare som gör comeback, till psykopatiska hustrur, dementa kvinnor, medelklassföräldrar som fostrar sina barn, exceptionella genier – och till och med rollen som minoritet i egenskap av en bortglömd, homosexuell hjälte.

Den bakvänt accepterade, om än gravt marginaliserade gruppen ‘African-Americans in Hollywood’, verkar dessutom besynnerligt nog anses representativ för alla som inte är vita. Var är alla med ursprung från Asien, Mellanöstern, Sydamerika – och Nordamerika (att Misty Upham kom med i årets Im Memoriam räknas inte)? Denna sällsynt extrema reducering av andra etniciteter tycks smälta samman “people of color” till att företrädas av några få svarta ansikten på en perfekt canvas av vithet i The Dolby Theater. De enstaka skämten om hur vitt det är i Hollywood överraskar, men faller platt när de träffar så rätt att det blir obehagligt för den dominant vita publiken.

Mångfald. Visst existerar den i filmbranschen. Se bara på de roller som vita män lever och spelar bakom och framför filmkameran: en mångfald av vithet kommenderar sann mångfald på Oscarsgalan 2015.

Sarah

Sarah K. Hellström är filmvetare och har närmre 15 års praktisk erfarenhet av att jobba i filmindustrin i USA, London och Sverige. Hon frilansar som producent, gästföreläser på universitet och högskolor i filmvetenskap med fokus på Production Studies och visual effects, samt skriver på en barn- och ungdomsroman. 

Foto på Oscarstatyetterna av Prayitno

Nabila Abdul Fattah: “Det är inom kultur som människan får möjlighet att visa fram sin kreativa sida och vi behöver kreativitet i våra fyrkantiga liv”

Hej Nabila, vem är du?

Jag är ledarskribent på Etc.

Vilken var den senaste bok du läste?

Ison Glasgow och Emil Arvidson När jag inte hade nåt.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Senaste serien jag såg var Orange is the new black. Senaste filmen jag såg är en dansk film om rappare i orten som heter Aekte Vara.

Hur ser din relation till kultur ut?

Kultur för mig är ett väldigt vitt bergrepp som formas om för varje gång som det tas upp och i vilket sammanhang det är. Det är språk, dans, mat, konst, musik, seder.

Varför är kultur viktigt?

För det är inom kultur som människan får möjlighet att visa fram sin kreativa sida och vi behöver kreativitet i våra fyrkantiga liv.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Helt ärligt så vet jag inte eftersom jag sällan eller aldrig läser kultursidorna.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Att den ska vara relevant och förankrad för målgruppen. Att den ska ha ett gräsrotsperspektiv. Att den inte ska vara uteslutande och elitistisk.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Att vita medelklasskulturmuppar lyssnar på Alina Devercerski Flytta på dej och gör just det.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Att sparka uppåt, att vara en frihetszon, att erbjuda en plattform där alla röster hörs lika mycket.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Just det som jag sa ovan.

Last Famous Words?

All makt åt folket. Och folket är vi.

Nabila Abdul Fattah är debattör, aktivist och ledarskribent på Etc. 

Död åt vuxensamhället

Död åt vuxensamhället

En vakt filmas när han misshandlar ett nioårigt barn, polisen kommer och sätter handklovar på barnet men hör inga vittnen, ser filmen och tycker att det lagmässigt är lagom mycket våld, inte för mycket för ett barn att stå ut med. Filmen sprids via massmedia och sociala medier, folk reagerar och först då påbörjar polisen en utredning, på grund av trycket från allmänheten. http://www.sydsvenskan.se/malmo/vakt-dunkade-nioarings-huvud-i-marken-/

Jag följer händelseförloppet eftersom vuxnas våld mot barn intresserar mig. När jag ser mängden människor, män och kvinnor, som i kommentarfält efter kommentarfält försvarar och förminskar övergreppet, skyller på offret, förespråkar tuktande våld, menar att det ibland är påkallat med ett kok stryk till snorungar, så tänker jag att det inte är så konstigt. Jag blir inte förvånad. Det handlar trots allt om en grupp i samhället som saknar rösträtt och äganderätt. En grupp som är tvingade att arbeta heltid, ofta i en mycket stökig och dålig arbetsmiljö, utan att få någon ersättning. Dessutom befinner de sig i stort sett alltid i fysiskt underläge till oss vuxna. I vissa sammanhang är det svårt att avgöra ifall barn ens har personstatus. Men barn är riktiga personer och komplexa individer (jag känner att jag måste påminna om detta efter att ha läst alla de där kommentarsfälten), även om de på vissa sätt är mer sårbara.

Jag vet inte hur det är för just det barn som blev misshandlat av väktaren och jag vill inte göra anspråk på att tala för honom, men jag vill att alla ska förstå att när ett barn blir misshandlat av normgivande vuxen kan våldet lätt ta sig in, inuti kropp och medvetande och bli en del av barnet. Våldet kan pågå ständigt, inom barnet. Det tar inte slut för att förövaren lugnat sig. Det kan bli så att barnet börjar se alla vuxna som potentiella förövare.

Det barn som blir försatt i maktlöshet och utsatt för grovt våld av vuxna har ingen anledning att känna tilltro till oss, och det har heller ingenstans att vända sig för stöd, eftersom alla jävlar som skulle kunna hjälpa är vuxna. Det är en utsatt och desperat situation.

Vi borde ständigt diskutera hur vi kompenserar för detta, för maktobalansen mellan barn och vuxna, och leta efter sätt för oss att ta till vara på barns intressen. Men det gör vi inte. Inom den feministiska rörelsen har vi för länge sedan slutat prata om ”kvinnomisshandel”, eftersom det är ett dåligt ord. Det osynliggör vem det är som är ursprung till problemet och lägger orättvist fokus på offret. Vi pratar istället om ”mäns våld mot kvinnor” eller ”våld i nära relationer”. Men vi använder ordet ”barnmisshandel” när vi pratar om vuxnas våld mot barn, trots att ordet är konstruerat exakt likadant. Varför? Varför vägrar vi så hårdnackat se gruppen vuxna som en grupp som utövar makt och våld mot gruppen barn? Varför klarar vi inte av att politisera denna fråga?

Jag tror inte att barn generellt mår bra av att tvingas ta det ansvar som brukar följa med makt, men är ansvar verkligen en förutsättning för inflytande?

Det har diskuterats i sociala medier och massmedia om väktarens agerande är olagligt. Polisens bedömning inledningsvis var att det inte var det. Så ser vårt samhälle ut, och vi vuxna är ju detta samhälle. Vi misshandlar barn så här, och skapar lagar som skyddar oss när vi gör det. Det barn som analyserar situationen och kommer fram till att vuxenvärlden är fientligt inställd behöver inte nödvändigtvis ha fel. Det var min slutsats när jag som barn utsattes för vuxnas våld, och jag kan än idag inte förlika mig med det förminskande och den ilska jag mötte från vuxenvärlden när jag bad om hjälp.

När jag skriver detta har barnet som blev misshandlat lyckats rymma, igen, och är försvunnen. Polisen letar inte efter honom och jag undrar om det beror, förutom på skånepolisens väldokumenterade rasism, på att han som ensamkommande flyktingbarn inte ”tillhör” någon vuxen och därför inte räknas. Vi beter oss som om barn bara har ett värde i relation till oss vuxna, som om de var egendom. Vi borde vara bättre än så här.

Död åt vuxensamhället.

 

Agnes Vittstrand är frånvaron av en fasad.
Agnes Vittstrand är en klyvning, ett dubbelliv. 
Agnes Vittstrand är en hett älskad överlevnadsstrategi, en risk, en röst. Äntligen.Vi är många. Vi gör inget väsen av oss. Incestoffer världen över håller käft och ber om ursäkt. Vi är överallt, hymlande, hotade till tystnad, osynliggjorda och rasande, motsägelsefulla, galna, kompetenta.
Agnes Vittstrand är friheten från att försöka passa in, frihet från respektabilitet.
Agnes Vittstrand baserar sin verklighetsbild på sina upplevelser istället för majoritetssamhällets föreställning om vad verkligheten bör vara.
Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad.

Jag vill vara hela mitt konstnärskap och kräver att ingen förminskar det

Jag vill prata om representation i kultur. Om att vara den enda svarta i kulturens vita rum. Jämt.

Jag har då valt att satsa på ett liv som kulturarbetare. Framför allt vill jag jobba på scen med skådespeleri, musik och dans, men också med skrivande. Jag vill problematisera hur representationen ser ut när man till exempel studerar kultur, när man jobbar på en produktion eller när man ska castas.

Jag skriver ur en afrosvensk kvinna i Sveriges perspektiv, men detta problem är inte unikt för Sverige.

Alla svarta kulturarbetare; you know what I mean med att man alltid är ensam svart i kulturens vita rum. Och vi vet hur det är att vara det. Jag snackar om att vara den ”färgstarka flamman” med det stora håret istället för den seriösa, komplexa konstnären. Jag snackar om att kanske känna sig som en i gänget i produktionen tills man får ”hudfärgad” tejp för att sätta fast myggan på kinden. Jag snackar om att bli typecastad i soulmusikaler fast ens sångröst klingar lika bra i andra genrer.

Jag minns mycket väl när jag tog steget från uppvisningar på fredagstimmen och i vardagsrummet till att utbilda mig vidare inom teater och musik. Då var jag elva år. Vad jag inte kunde ana då, var att portarna in ledde till Den Vita Världen, och att om jag nu skulle jag syssla med kultur så var det på vita villkor. Nya, vita tag. År av dessa vita miljöer som jag anpassade mig till, men som jag alltid har känt mig ensam i. I förnekelse var jag. Länge. Jag fick vita vänner som jag tyckte mycket om, men som jag aldrig lyckats vara mig själv till fullo med. För vi svarta får komma in i kulturens rum på bekostnad av oss själva. Vi får komma in som bland annat en inspirationskälla för den vita majoriteten, som något ”annorlunda” och ”alternativt”. Aldrig lika svensk. Alltid lika exotisk.

Kulturen ska återspegla samtiden. Berätta våra historier. Ändå blir vi aldrig representerade, vi svarta. Vi spelar objekten till subjekten. Om vi inte är stereotyper så finns vi enbart i periferin. Och om vi någon gång skulle få huvudrollen har stylisten ”inte tänkt på” att vi har en annan foundation-nyans och strumpbyxorna vi får för att ha på scen är förmodligen ”hudfärgade”. Varför är det såhär? Jo, vita kvoterar in vita, vilket resulterar i en exkluderande bransch som är svår för oss svarta svenskar att infinna oss i. Vita jurys, vita kulturredaktioner, vita ensembler; de trivs i sin homogena grupp och de har makten att förbli homogena. Så de fortsätter casta vita, fortsätter neka svarta eller i bästa fall ge oss statistroller i ”Hairspray”. 

Och när jag talar med mina vita kurskamrater och kollegor om hur representationen inom kultur ser ut är reaktionen ofta; ”Sjukt att det är så! Det har jag aldrig tänkt på! Ja allt är så typiskt ‘svenskt’, det borde visas mer ‘annorlunda’ perspektiv”.

”SLUUUUTA!!!”, vill jag skrika i deras ansikten. Sluta exkludera oss. Sluta prata om oss och vårt perspektiv som ”annorlunda”. Vi är svenskar. Vi är individer och vi skriver vår egen historia. Vi får ha hur många ursprung vi vill och fortfarande vara hur svenska vi vill. Vi får också vara hur annorlunda vi vill men det är inte okej att de utgår från att vi är ”annorlunda”. När de säger sådant resulterar det bara i förstärkta fördomar och stereotyper. Och även om de inte säger något om hur ”annorlunda” vi är så ser vi den där exotifieringen i deras blickar.Vi har mött sådana blickar hela våra liv. Så lägg ner bara, säger vi. Det är upp till oss själva att definiera vilka vi är!

Jag vill sjunga rock, visor, blues, pop, soul och jazz. Jag skulle vilja spela en huvudroll i Kristina från Duvemåla. Jag vill ha mitt hår utsläppt utan att vara en symbol för något osvenskt eller ”vilt”. Fuck that shit. Jag vill vara hela mitt konstnärskap och jag kräver att ingen förminskar det!

Vi ska prata om representation i kultur. Det här är allas problem. Inte enbart svarta kulturarbetares. Utan allas. Det är allas scen, allas kultur. Jag vill att jag och mina svarta syskon gestaltas som människor. Jag kräver det. Vi är många nu som säger ifrån. Förändringen är här. Vi tar oss in i maktens rum. Som vi gjorde på den 9 oktober 2014 på Black is the New Black på Svenska Filminstitutet på Östermalm i Stockholm. Vi stannar där. Det här är bara början.

gloria

Gloria Kisekka-Ndawula,aka Den Dåliga Stämningen.Tycker själv hon är en stjärna. Kreatör som brödjobbar. Brinner för musikal och antirasism! Finns på FB om ni vill snackish och hitta andra icke-vita kulturarbetare!



				

			




			
		


	
		


			
			
				


			

			


				
					Nordenhof upplöser skiljelinjen mellan personligt och politisk

				
			




			

			

			


				


				
Sedan jag läste den danska poeten och författaren Asta Olivia Nordenhofs diktsamling det nemme og det ensomme i början av december förra året har jag längtat efter att läsa den svenska översättningen. Inte enbart för att min danska är knapp och språkets nyanser således lätt går mig förbi, utan främst för att få befinna mig i Nordenhofs lyriska universum igen. För att hon i dikterna rör sig i en värld som är smärtsamt igenkännbar och på samma gång framskriven på ett sällsynt och nyskapande sätt.


I Danmark har diktsamlingen hyllats och Nordenhof tilldelades 2013 det prestigefulla Montana-priset, både för det nemme og det ensomme och för sin blogg jeg hedder mit navn med versaler. Den svenska utgåvan, i översättning av Tom W-O Silkeberg, som fått titeln det enkla och det ensamma utkom i dagarna på förlaget Modernista. 


Omläsningen gör mig inte besviken, den får mig snarare att längta efter att börja om igen, att återvända till vissa stycken, att upptäcka fler nyanser i texterna. Nordenhofs dikter upplöser den föreställda skiljelinjen mellan personligt och politiskt till den grad att det blir tydligt att uppdelningen aldrig ens var möjlig till att börja med. Diktjagets erfarenheter av patriarkalt våld och kvinnoförakt är på samma gång specifika händelser och struktur, det är här varken möjligt eller önskvärt att skilja dessa nivåer åt. Det är på samma gång introspektivt som kollektivt solidariskt.


Diktjaget rör sig kring sina minnen, sitt nu och kring sorgen efter att ha förlorat både en mor och en far för tidigt. Men också kring de oupplevda, minnen som i efterhand skapats med hjälp av brev, fotografier och andras berättelser. Nya bilder av fadern framkallas genom brev som adresserats till honom, men istället hamnat i diktjagets ägo då hon sedan hans död tagit över lägenheten. 


”..remember how I gave you this or that


 a ring / a pair of shoes /


 can you help me get to denmark 


 in eternal devotion 


om en kvinna skrivit brevet kan det finnas en bild bifogad där hon poserar i underkläder


om det är en man kan det finnas en bild bifogad där han poserar framför ett ställe där han och min pappa har varit” 


En lågmäld humor löper genom diktsamlingen som om den vore jagets ständiga livlina i en ogästvänlig samtid, ett sätt att hantera det kärlekslösa med en viss ömhet utan att för den sakens skull varken förminska ilskan eller sorgen.


”..jag har arkiverat brev som de här, lagt dem i en plastficka och satt dem i en mapp, märkt papa på ryggen. jag har gjort mig av med materialet, så att jag slapp avgöra om jag skulle svara eller kasta breven


har tvivlat på om jag skulle kunna svara något som skulle vara mindre nedslående än ett uteblivet svar


i’m sorry to inform you that my father is dead. hope you’ll find your way out


my father who may or may not have been a total fuckface is dead and i can’t help, sorry


de är omfattande, de saker ens pappa har gjort i världen” 


Språket ligger ofta nära talspråk och formen är vid första anblick anteckningslik, som om orden vore nedskrivna mitt i en tankebana. På närmare håll är dikterna poetiskt intrikata, men aldrig på ett upphöjt och oåtkomligt sätt. Formen är också tillåtande så en dikt med mer direkt tilltal, som börjar med orden ”jag vill prata om arbete”, varken känns apart eller stelbent. Istället blir den en logisk och inkorporerad del av diktjagets tankevärld. Det omöjliga i att separera det privata från det politiska.


Det rör sig om det vardagliga – det enkla och det ensamma, och om att leva i en oanständig tid. Om människoföraktet som ligger i krav på varje individs samhälleliga lönsamhet. Om skeva maktförhållanden. Om kön, social bakgrund och ”danskhet” i relation till dessa maktförhållanden. Om att anses respektabel som människa, och om motviljan i att ens försöka uppnå det respektabla. 


Läsningen av det enkla och det ensamma ger mig både tröst, skönhet och kampvilja. 


lisas bild till kultwatch


Lisa Burénius Ekström har läst genusvetenskap och litteraturvetenskap. Hon sitter i styrelsen för Forum för feministisk forskning i Stockholm och går för närvarande Biskops Arnö författarskola. OCH: Lisa älskar katter!


 


				

			




			
		


	
		


			
			
				


			

			


				
					Victor Malm: “Jag är en jävla parasit som suger åt mig vad liv jag kan ur böckerna som passerar mina händer”

				
			




			

			

			


				


				
Hej Victor, vem är du?


Jag är litteraturkritiker (Expressen, Sydsvenskan) och doktorand i litteraturvetenskap.


Vilken var den senaste bok du läste?


För några minuter sen läste jag färdigt The Real Life of Sebastian Knight av Vladimir Nabokov, den var väldigt bra. Imorse, och lite nu på kvällen, läste jag Fredrik Nybergs Blomsterur (en hemskt vacker diktbok). Båda var väl den senaste, i någon mening.


Vilken var den senaste film/serie du såg?


Jag såg, eller försökte se, Woody Allens Hannah and her sisters häromdagen, men jag tyckte den sög, stängde av en bit in och cyklade och drack öl istället. Har också tittat jättemycket The Walking Dead på sistone. Bättre än Hannah and her sisters.


Hur ser din relation till kultur ut?


Jag förstod vad det var ganska sent, typ någon gång på gymnasiet, under min uppväxt var det nog ett skällsord. Så jag har alltid känt lite skam för det (och ibland, i andra sammanhang, stolthet, förstås – det växlar, det där). Jag tror heller inte jag gillar ordet. Eller jag gillar inte när någon beskriver sig som kulturintresserade eller kulturell (avskrädesord), det låter fånigt, även om jag är intresserad av ungefär samma saker som de är. Mest gillar jag att läsa och det är också vad jag gör om dagarna. Ibland tänker jag min relation till kultur är symbiotisk, men det är nog lite väl självsmickrande: jag är en jävla parasit (en mygga) som suger åt mig vad liv jag kan ur böckerna som passerar mina händer. Utan dem hade jag nog varit en tråkigare person.


Varför är kultur viktigt?


Som ett slags samhällets reflekterande (i ordets alla meningar) funktion är konstnärliga eller kulturella uttryck viktiga, det finns en långsamhet och eftertanke där som, tror jag, i bästa fall hjälper tanken att inte dra snabba, dumma slutsatser. Men det stod något fint i Nabokovboken jag nämnde ovan. Berättaren funderar över en bok som hans halvbror skrev: “I don’t know whether it makes me ‘think’, and I don’t much care if it does not. I like it for its own sake.” Det är bra med grejer som inte har ett ändamål (det är väl en sorts svagt motstånd, tänker jag, eller ett motstånd på idéplanet – när allting annat känns så fullproppat med den ena intentionen och den andra, bla bla bla, jag blir så jävla trött på det).


Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?


Temperament, som hos typ Aase Berg och Fredrik Sjöberg, istället för kaskader av anekdotiskt privat information. “Rösten” kommer inte för att du är privat och berättar lite grejer om ditt liv (det är oftast bara tråkigt), utan genom den linje (som kan se ut på många olika sätt, vara krokig, böjd, snurrig) ett välskrivet temperament ger texten. Det är så omisskännligt, och visar att författaren bryr sig om det hen skriver om. Att det finns vilja, begär, drift, GLÄDJE/ILSKA, i texten,  att den spelar och känns levande, sjungande. Svårt som fan att få till, naturligtvis, men det är ett bra mål. Jag saknar också smarta människor som kan ta det svåra på allvar, och då i meningen att betrakta det som något alla borde/ska kunna få tillgång till. Marcel Proust kan vara folklig. Emily Dickinson kan vara folklig. Så var min svensklärare på gymnasiet, och jag är henne skyldig hur många tack som helst.


Vad önskar du dig av kulturpolitiken?


Mer bidrag till allt som är bra. Tidskrifter, poeter, författare, essäister. Kanske försöka göra något för att rädda den svenska filmen ur träsket. Bildkonsten behöver också få bidrag, den lever på undantag om den inte är typ bokomslag eller gammal, och det är synd; jag är inte nöjd förrän nästa Helene Schjerfbeck målar Stefan Löfvens porträtt. Jag vet inte riktigt var pengarna ska komma från, höj skatten. Bygg större bibliotek också, tvinga dem att ha bättre (längre) öppettider.


Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?


Det där är en så jävla svår fråga. Jag vet faktiskt inte, det finns så många klichéer när man talar om det. “Öppenhet” osv, vad betyder det? Om någon har ett bra svar är jag nyfiken. En väg tror jag är att förbättra lärarutbildningen, det sänkte verkligen trösklarna för mig (som arbetarklass) att ha väldigt bra lärare; det går verkligen inte att underskatta. Att kritisera kritiker som mig, när de beter sig pretentiöst, otillgängligt och ängsligt, är också bra (tänker att Kultwatch kan vara en plattform för sådant). Men fan, jag vet inte.


Vad har kulturen för ansvar i samhället?


Eftersom jag inte vet vem som skulle stå till svars om den inte tog sitt ansvar måste jag svara: inget.


Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?


Låt folk skriva! Folk som inte får skriva någon annanstans! Inget är så viktigt som ett sammanhang och människor som tror på en och låter en göra det man vill göra. Att ges utrymme och att ge utrymme.


Victor Malm är kritiker och doktorand i litteraturvetenskap vid Lunds Universitet. Följ Victor på Twitter!


				

			




			
		


	
		


			
			
				


					Smyläsning ur antologin “Om hår”: Tabú / monobrow av Henrik Johansson

				


			

			


				
					Smyläsning ur antologin “Om hår”: Tabú / monobrow av Henrik Johansson

				
			




			

			

			


				


				
Återigen tvingas Frida Kahlo in i korsetten, återigen plockas hennes ögonbryn, återigen vaxas hennes mustasch, återigen rakas hennes ben. Återigen tar sig en konstnär rätt att korrigera och förenkla en komplexitet.


Och efteråt kommer orden.


Orden som en domstolsutsaga.


Frida Kahlo. Not too easy on the eyes. I mean Frida’s got the lady-mo and the monobrow thing going on.


 Frida ligger i sängen, hennes kropp en trasa, hennes livmoder ett slagfält, hennes persona en spottkopp och med mödosamma penseldrag målar hon ihop sina ögonbryn, tvingar stråna att spira ur hårsäckarna, tvingar sin kropp att arbeta, sin mun att spotta ut den vita mjölken.


She didn’t know where to put her blush or what shade lipstick would obviously suit her skin tone. Really, she’s a bit of a wreck.


 Kolibrin hänger från Fridas hals och dess vingar böjer sig som hennes ögonbryn. Törnet genomtränger huden på hennes hals och blodet sipprar fram. Blodet färgar surrealismens palett och de celibatiserade männen skakar sina ådriga kyrkofädershänder i luften. Hur vågar hon? Hur vågar den kommunistiska konstnären ta kronan från Kristus huvud och placera den runt sin hals? Tror hon att hon är Kristus? Denna symbol stal hon i skydd av oljefärger.


Sjuttiotvå år efter Självporträtt med törnhalsband och kolibri tror någon att Frida Kahlo inte brydde sig om sitt utseende. Arrogans följer idioti till altaret.


So this got me to thinking. What would have happened if her girlfriends had done the right thing and taken her to a beautician, (which clearly needed to happen)?


Det könsöverskridande photoshoppas bort, dualismen mellan det europeiska och det indoamerikanska bleks bort. Och fram träder den vita kvinnliga skönhetens karikatyr. I sin ignorans visar den samtida konstnären den normerande enfalden: en karaktär har blivit en dussinfigur, det unika är inte längre urskiljningsbart. Visar som i blottlägger. Så här ful är vår idé om skönhet. Så här vit är vår idé om värde.


 I did a subtle re-paint over the top of her original self-portrait to “conceptualize” what it would have looked like if she had been whisked off to Beauty Works or the likes…


 Frida suger i sig mjölken från den indianska amman. Frida klär sig i Diegos kostym. Frida målar sin hud mörkare. Frida ser sig i spegeln och är inte surrealist. Jag målar vad jag ser och jag ser mig själv. Frida förstärker sin mustasch, Frida målar sina ögonbryn, Frida målar kolibrins vingar, Frida flyger bort.


Okay so I know this is kinda taboo but anyways.


 Nej, det du gjort är så jävla mainstream. Du har könat Frida, du har koloniserat Frida, du har försökt ta bort Fridas personlighet, men ditt försök fick mig att se det unika och subversiva i Fridas originalmålning, fick mig att läsa konsthistoria, fick mig att se Frida.


Det Frida gjorde var taboo, det Frida gjorde var tabú.


10967940_911941222179633_1923788317_n


Henrik Johansson är kock, bagare och författare. Under våren 2013 utkom hans debutroman Av kött och blod, som han fick Amalthea skönlitterära pris för. Checka in hans hemsida, Facebook, och Twitter. Han har tidigare medverkat på plattformen i form av den berömda kulturenkäten.


Illustration: Rebecca Larsson.


 


Release för antologin Om hår äger rum den 14:e februari kl 19 på Galleri WALLst i Malmö. Sju av skribenterna kommer då att läsa sina texter ur boken och Siri Bertling Wiik kommer hålla ett hårperformance. Boken släpps av Genusredaktörerna.


				

			




			
		


	
		


			
			
				


					Vad är: Privilegier

				


			

			


				
					Vad är: Privilegier

				
			




			

			

			


				


				
Veckans ord är Privilegier. Ni finner definitionen här!


Här hittar ni ett urval texter, ljud och klipp som berör privilegier:


Armita Mohebali Grattis, din hudfärg är vit – och du har privilegier


Fredrik Edin Arbetstidsförkortning nu!


Kajsa Ekis Ekman Mänskliga rättigheter är inget privilegium


Maria Knutson-Öy “Vi måst börja tala om ras” 


Maria Ramnehill Feminismen behandlar transfrågor som plusmeny


Mehrtab Motavvas Jag avsäger mig mitt privilegium 


Nagel i ögat Om att aldrig vara självklar


 


 


 


 


				

			




			
		


	
		


			
			
				


			

			


				
					Henrik Johansson: “Jag vill se respektlösa läsningar av finlitteraturen och respektfulla läsningar av fullitteraturen”

				
			




			

			

			


				


				
Hej Henrik, vem är du?


Jag är författare och kulturskribent.


Vilken var den senaste bok du läste?


Jag har läst två böcker parallellt de senaste dagarna. Negar Nasehs Under all denna vinter och Som att säga spädgris när man menar fet sugga som är en brevsamling med Franz Kafka som avsändare. Nasehs bok är dels en roman om en moder-dotter-relation och dels en arbetsbok om romanen, vilket sätter den första berättelsen i ett annat ljus. Kafkas brev visar människan bakom myten och det glimtar förbi bitar av judiskt liv i centraleuropa tjugofem år innan förintelsen.


Vilken var den senaste film/serie du såg?


Lego-filmen. En av de absolut bästa barnfilmer jag någonsin sett. En film om lekande, kreativitet och berättande som samtidigt innehåller en kritik av kapitalismen. Skurken heter Lord Business och vill limma ihop allt lego så att det inte går att leka fritt med det.


Hur ser din relation till kultur ut?


Mina dagar är fyllda av kultur. Under dagen skriver jag på en roman, pluggar till skrivpedagog och recenserar litteratur, på kvällarna lyssnar jag på musik, ser på film och läser med mina barn.


Varför är kultur viktigt?


Kultur kan vara så mycket. Tidsfördriv och verklighetsflykt när vi behöver det. En låga som smälter isen inom oss och isen mellan oss. Som lär oss om varandra, oss själva och om världen. Som öppnar upp andra världar och hjälper oss att se världens brister och förtjänster.


Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?


Mod. Jag är främst inriktad på litteratur, men tror det här gäller andra delar av kulturen också. Jag är less på att samma skribenter diskuterar samma böcker från samma förlag. Jag vill se respektlösa läsningar av finlitteraturen och respektfulla läsningar av fullitteraturen. Att man vågar ta alla genrer på allvar och vågar sätta texterna i centrum oavsett om de kommer från jättarna eller småfolket. Jag hoppas också att man intresserar sig mindre för författarna och mer för orden. Det skulle innebära en bredare kulturkorridor, med rum för fler människor. Men en annan litterär offentlighet kommer inte skapas i de gamla rummen. Precis som arbetarrörelsen en gång, i samarbete med författarna, skapade arbetarlitteraturen kräver det ett aktivt arbete och nya arenor. Rent konkret hoppas jag att andra forum och tidskrifter kan öppna upp sig för att publicera skönlitteratur och litteraturkritik. Jag hoppas Kultwatch kan vara en sådan arena.


Vad önskar du av kulturpolitiken?


Hjälp till självhjälp vore fint. Att fler människor fick tillgång till att se, höra, läsa och skapa. Gratis museum är bra. Bibliotek är jättebra.


Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?


Jag ser en förskola från mitt köksfönster. När ungarna inte själva klarar att klättra upp för en träbåt tar de hjälp av andra. Vi behöver hjälpas åt för att komma över trösklarna. Jag hoppas att kultur kan vara tillgänglig från en ung ålder. Då känns den inte så främmande. När barnen ska skriva i skolan idag ligger fokus på grammatik och stavning. Mätbara saker. Det dödar kreativitet. Med fokus på att berätta, levandegöra, roa och gestalta så tror jag att ungarna kommer fortsätta skriva. Då kommer läsandet och språket följa med av sig själv.


Vad har kulturen för ansvar i samhället?


Jag vet inte om kulturen, eller kulturutövare, har ett annat ansvar än människor i övrigt, men jag tror att kulturen kan användas till ett mer visionärt tänkande än vad som är möjligt i till exempel partipolitiken. Kulturen lämpar sig väl till att vända och vrida på föreställningar och normer samtidigt som den såklart kan användas till att cementera desamma. För min egen del har jag lättare att ta till mig saker genom skönlitteratur än genom facklitteratur, och det är jag nog inte ensam om. En berättelse om människor i ett krig eller en strejk fastnar lättare i min hjärna än statistik och kartor.


Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?


Jag hoppas att Kultwatch kan röra sig utanför de vanliga ramarna, och därmed bredda hela tavlan. Inte bara fokusera på det som är nyutgivet, utan också leta fram de ensammaste böckerna på de minsta antikvariaten, det egenutgivna, det egna, och tolka och läsa på ett sätt som tar ut svängarna. Jag tror att det delvis kräver nya skribenter, eller de skribenter som inte får så mycket plats på annat håll. Men det vore också kul om Kultwatch publicerar skönlitteratur (vilket jag redan ser att Kultwatch gör, fett!).


Last Famous Words?


Jag vill slå ett slag för vantolkningen. Använd texter och filmer för egna syften. Bry er inte om författarens eller regissörens intention. Ta filmen Conan, Barbaren, regissören presenterar ett ganska otrevligt övermänniskoideal. Men den går också att tolka som antikolonial film. Vänd och vrid. Kulturen är vad vi gör den till. Människor skapar kultur, människor har skapat det här samhället, vi kan förändra det också.


Henrik Johansson är kock, bagare och författare. Under våren 2013 utkom hans debutroman Av kött och blod, som han fick Amalthea skönlitterära pris för. Checka in hans hemsida, Facebook, och Twitter.


				

			




			
		


	
		

	
		


			
Musik › Musik

			
				


			

			


				
					Skivsläpp: Make Make

				
			




			

			

			


				


				









VAR ÄR KONSTEN?


DEN SVENSKA QUEERA KONSTEN LEVER PÅ SYRGAS – OM ALLS. FÖR VARJE DAG UTAN NÅGON QUEER KULTUR BLIR VÄRLDEN MER OCH MER UTJÄMNAD OCH GRÅ. KLUBBEN HÖGKVARTERET, SOM LÅG I EN KÄLLARE I STOCKHOLM, LADE NER – OCH JAG VET INTE LÄNGRE VAR DET FINNS ETT RUM DÄR HELA DET QUEERA SPEKTRAT SAMLAS OCH ANDAS UTAN ATT BYGGA MURAR MELLAN KLART DEFINIERADE IDENTITETER. JAG VET ATT DET FINNS KLUBBAR – MEN JAG ÄR EN TANT. JAG VET ATT DET FINNS INTERNET – MEN JAG ÄR EN TANT. JAG VET ATT JAG INTE ÄR EN DEL AV DAGENS KAMP – JAG ÄR EN TANT.




FUCK POP


MAKEMAKE GÖR MUSIK. MAKEMAKE GÖR KONST. JAG HAR ALLTID TAGIT MIN MUSIK PÅ STÖRSTA ALLVAR, SAMTIDIGT SOM JAG HAR SKÄMTAT. JAG HAR ALLTID VARIT PRETENTIÖS. DET HAR ALLTID VARIT MER ÄN POP. MUSIKEN VAR DET NÄRMSTA JAG KUNDE KOMMA ETT BEVIS PÅ ATT JAG HADE NÅGON SLAGS SJÄL SOM VAR INTAKT, NÄR JAG MITT UNDER MIN TRANSITION KÄNDE HISTORIEN OCH MARKEN FÖRSVINNA UNDER MINA FÖTTER. NÄR JAG INTE LÄNGRE VISSTE VEM JAG VAR, OM JAG FANNS, ELLER OM DET VAR MÖJLIGT ATT ÖVERLEVA DENNA VÄRLD. DET HAR ALLTID VARIT MER ÄN POP.


ÄNDÅ HAR JAG GJORT POPMUSIK I 15 ÅR UTAN ATT NÅGONSIN SKRIVA ÖPPET OM DET HÄR. DET VAR DAGS FÖR MIG ATT BRYTA NER MIN EGEN CENSUR OCH BERÄTTA DEN HÄR BERÄTTELSEN PÅ ETT SÄTT SOM JAG ALDRIG HÖRT NÅGON BERÄTTA DEN.




FUCK SCHOOL


DET ÄR INTE PEDAGOGISKT. MÅLET ÄR ALDRIG ATT DU SKA LÄRA DIG NÅGOT. MÅLET ÄR ATT DE SOM REDAN VET FÖR MYCKET ÄNTLIGEN SKA HÖRA NÅGON SKRIKA.




FUCK FUTURE


JAG ÄR ÖVERTYGAD OM ATT DET FINNS FREAKS DÄR UTE SOM BEHÖVER HÖRA EXAKT DEN HÄR MUSIKEN. DET ÄR FÖR ER JAG SKRIVER. DET VAR INTE MENINGEN ATT SKRIVA LÅTAR SOM NI INTE KAN SPELA FÖR ERA SLÄKTINGAR ELLER KOLLEGOR. DET ÄR BARA DET ATT NÄR JAG SKRIVER UTAN FILTER BLIR DET LÅTAR SOM NI INTE KAN SPELA FÖR ERA SLÄKTINGAR ELLER KOLLEGOR. DET ÄR EXAKT SÅDANA LÅTAR, SÅDAN KONST, VI MÅSTE SKAPA. KONST SOM ÄR FÖR ÄCKLIG, FÖR PINSAM, FÖR SORGLIG, FÖR ARG. SOM FÖRSÖKER GESTALTA ATT LIVET ÄR STÖRRE, LIVET VILL SPRÄNGAS, LIVET VILL LEVAS.


NÄR ROBOTARNA TAR ÖVER, MÅSTE DET FINNAS BEVIS PÅ ATT VI FÖRSÖKTE LEVA.


PEACE.




RENT KONKRET


“MAMMAS KLACKAR MIXTAPE” KOMMER ATT INNEHÅLLA UNGEFÄR 10 SPÅR. JAG SLÄPPER DEM TVÅ OCH TVÅ VIA SOUNDCLOUD, EFTERHAND SOM DE BLIR FÄRDIGA. JAG HAR EN HISTORIA ATT BERÄTTA OM ATT BEFINNA SIG UTANFÖR NÄSTAN ALLT. OM ATT INTE RIKTIGT VARA MÄNNISKA. OM ATT TILLHÖRA EN FOLKGRUPP SOM FRAM TILL 2013 BEHANDLADES SOM ICKE-MÄNNISKOR I LAGTEXTEN. OCH SOM VARJE DAG BEHANDLAS SOM AVSKUM AV “MANNEN PÅ GATAN”, “VERKLIGHETENS FOLK” ELLER VAD FAN NI NU KALLAR ER.


NO PEACE.


*Manifest tidigare publicerat.


 




 


Under det senaste året har Maja under artistnamnet “Make Make” jobbat på en skiva om transerfarenhet(-en/-er). Hon kommer att göra sin sin digitala release på Kultwatch och låtarna kommer att finnas tillgängliga på till exempel Souncloud. Make Make är en kulturarbetare som har gjort popmusik på “undergroundnivå” i snart 15 år. Hon var också med och gjorde musiken till Athena Farrokhzads sommarprat.


Såhär berättar hon själv om sitt skivsläpp:


“Patrik Lundberg sade ju in sin Kultwatch-enkät att kulturen har ett ansvar att redovisa sin kontext. Så jag tror jag behöver göra det.


Jag skriver den här skivan av flera olika anledningar. En högst personlig är att jag idag klarar av att skriva den. Jag är så pass gammal och har så pass mycket tid mellan mig kaoset att jag orkar berätta. Det var också dags för mig att ge luft åt massor av sorg, skam och ilska som jag har gömt under en kavaj och en lagom normal fasad. Jag var ett monster och jag överlevde. Jag vill bekräfta och ge cred åt detta monster.


En lite mer utåtblickande och kulturell anledning är att den queera konsten i Sverige är för fattig och för tunn. Jag saknar något. Jag saknar en skrikande röst som varken är pedagogisk, uppbygglig eller rimlig. Jag hade behövt detta. Jag hade behövt höra ett monster som med snaran om halsen skämtade om självmedicinering och att gå på gatan. Som skrattade åt det man inte får skratta åt. Det man kanske inte ens får berätta. Och jag kan inte vara det enda freaket? Någonstans där ute finns det någon annan som inte har hittat ord på sin alienation, som inte vet varför framtiden känns som ett svart hål, som inte vet varför den är övertygad om att häxjakten lurar runt hörnet… Och detta lilla monster förtjänar konst som gestaltar också denna fucked up förbjudna verklighet.


Så… jag tänkte det vore kul att släppa den här fucked up skamliga freak-skivan på Kultwatch?”


I samarbete med Make Make är vi stolta över att släppa skivan här på Kultwatch!


Ladda ned skiva: mAkEMaKe_Mammas-Klackar-Mixtape


Lyssna på skiva: Soundcloud


Vill du komma i kontakt med artisten för bokningar, intervjuer & för att ge Shout Out? Maila!


Checka in hemsida!


Följ på Twitter!