I snart sagt varje större livsmedelsbutik, i varuhus, gallerier, andra butiker och till och med i gatustånd hörs den från morgon till kväll: skvalmusiken!
Pop, hårdrock- och hitlåttonerna dunkar oss kunder i öronen, vare sig vi har bett om dem eller inte. Ingen har för övrigt, vågar jag skriva, gjort det förstnämnda. Vem går till butiker för att höra pop eller rock, när syftet är att handla?
En gång som förste besökare en morgon i en mindre klädaffär i Norrköpings största galleria, ställde jag frågan rakt ut till det unga kvinnliga medarbetaren, som var kvickare än katten på råttan att vrida på musiken i hög volym, varför hon gjorde detta.
-För att folk vill det, svarade hon utan att tveka.
-Vem har då bett om det, kontrade jag lika snabbt.
Först då blev hon tyst. Hon vred naturligtvis på musiken, skruvade upp volymen för att hon själv och ingen annan ville lyssna.
Är det ideliga skvalandet enligt ovanstående ett kulturuttryck?
Nej, svarar naturligtvis nästan alla, utom möjligen ett antal ungdomar, vilka bara lyssnar på sådan musik och aldrig har fått stifta bekantskap med varken klassiska toner, teatern, konsten eller litteraturen. Tillfrågas butikscheferna om varför musiken dånar i deras domäner från morgon till kväll utan en minuts tystnad, blir svaret att den stimulerar köpviljan. En Domuschef uttryckte det en gång:
-Det värsta jag vet är en tyst butik!
Han och många av hans butikschefskollegor tror nämligen benhårt, men felaktigt, att just musiken får kunder att spendera mer pengar på varor, om hårdrocken, hiphopen eller vilken populärmusiksgenre dånar från morgon till kväll.
Om den sextett, som nu har startat Kultwatch och som den 28/10 på Dagens Arena presenterade sina planer på en annan och bredare kulturkritik än dagens insnävade och huvudsakligen Stockholmscentrerade, är beredd att reagera ej blott mot huvudstadens ryggdunkande s k kulturelit utan också mot förytligandet i kulturen, nedvärderingen av kvalitetskulturen, den som brukar kallas ”finkultur”, bredda det geografiska seendet till alla delar av vårt avlånga land och där upptäcka fantastiska ljusglimtar av konst- kör- musikcirklar och dito -liv, teater och andra spännande exempel på att kulturen på region-och lokalplanet lever, gör den en stor insats.
Men har Kultwatch egentligen sådana ambitioner? Jag ställer frågan. Det finns sannerligen mycket i kulturvärlden som är dolt, beroende just på de snäva perspektiven. För övrigt undrar jag varför just begreppet ”finkultur” har blivit belastat. Är operan, klassiska toner från de stora mästarna, exempelvis Wienklassikerna, på förhand utdömda, därför att en bred yngre generation inte visar tillräckligt intresse för musiken? Varför pläderar kulturdebattörerna inte i stället för att på skilda sätt bredda intresset för klassisk musik, skolsystemet betona det som jag utan att darra på manschetten kallar kvalitetskultur, exempelvis med Tyskland som förebild. Där har varje förbundsstat (delstat) ett rikt kulturliv och med få undantag operahus.
När såg vi exempelvis på de stora tidningarnas kultursidor något om kyrkornas fantastiska körliv? I Svenska kyrkan är uppemot hundratusen (100.000) personer engagerade körsångare och lägg därtill frikyrkornas körer?
Överhuvud är den klassiska musiken placerad i strykklass på såväl kultursidor som i kulturdebatten. De som inte delar slutsatsen, uppmanas läsa tidningarnas kulturbevakning, recensioner och nyhetsartiklar samt följa radions och televisionens kulturprogram. Jämför gärna bevakningen med den som görs av rockfestivaler, exempelvis Sweden Rock i Sölvesborg. Dagliga helsidor i kvällstidningarna under en veckas tid. Och vilka summor omsätts inte i pop- och rockvärlden, för att inte tala om de årliga TV-satsningarna med ett antal påkostade schlageruttagningar inför Eurovisionfinalen! Och vad finns i de ovannämnda butikernas högtalare? Är det då stört omöjligt att variera den musikaliska konfekten och ge klassisk musik en chans? Den som bestrider detta får ha bra på fötterna.
Att satsa på klassisk musik är heller inte elitistiskt. Strävan måste just vara att systematiskt bredda musiken, göra den lättillgänglig för alla, våga satsa på den. Detta är att slå vakt om kvalitetskultur, ty ingen skall försöka inbilla oss att allt som i dag slarvigt sorteras in under kvalitetsbegreppet är kultur. Här tycks också Kultwatchs sextett vara ute på farliga vägar när den strävar efter att sudda ut gränser mellan, som det heter, fint och fult.
Men en pornografisk graffitimålning kan aldrig jämställas med ett förnämligt verk av en erkänd konstnär! En rappares provokativa och våldsförhärligande texter inte med Verdis eller Wagners undersköna produktioner! Feministiska/politiska paroller i bokform aldrig med Strindbergs texter! Slutsatserna ger sig själva – av innehållet i respektive produktion. Människans inneboende förnuft och möjligheter att skilja mellan en bilhandlares Chrysler och en överbliven Trabant borgar för detta. Kvalitetsbegreppet i kulturen är relevant.
Fakta i kulturmålet är alltså existensen av tyngd, kvalitet, bildning. Ingen tjänar på att förneka detta. Ingen har ju en annan uppfattning vad gäller skolan. Där är kvalitet nu ett flitigt använt ord. Därför gäller det, anser jag, att göra kvalitetskulturen tillgänglig för så många som möjligt, helst förstås alla. Att på ekonomisk och politisk väg öppna dörrarna till operan, kör- och musiklivet, teatern och konsten, osv.
Kultur måste bli den odling för själen i vårt genomkommersialiserade samhälle som är dess huvudsyfte, bli den inkörsport till en vardag, som bidrar till att fjärma oss från ytlighet och kallpratets meningslöshet för att i stället få oss att upptäcka nya världar. En offensiv satsning på kultur från makthavarnas sida leder också i förlängningen till – med risk för att det kan låta högstämt! – en rad vinster som tryggare och lyckligare medborgare, minskade utgifter inom en rad samhällssektorer och ett allmänt kunskapslyft med också en rad andra positiva effekter. Det vore därför förödande om tankesmedjan Timbros filosofi, att det offentliga stödet till kultursektorn skall minskas drastiskt eller helt slopas till förmån för sponsring slår rot hos de borgerliga allianspartierna. Signalerna från den nytillträdda Timbrochefen, Karin Svanborg- Sjövall om en nyliberal ”återideologisering” och ”syresättning” av borgerligheten är oroväckande. En annan Timbromedarbetare, Fredrik Segerfeldt, publicerade för några månader sedan en bok, där han upprört frågade varför undersköterskan i Säffle skall betala för Östermalmstankens operabesök.
Nehej, och varför skall då det barnlösa paret i Haparanda betala barnomsorg för trebarnsfamiljen i Ystad, eller vapenvägraren i Arvika av sina skattepengar betala flygflottiljen F 17:s flygövningar och personal i Kallinge, etc, etc, etc?
Segerfedlt och Timbro har tydligen aldrig hört talas om något som heter solidarisk och gemensam finansiering – en för alla och alla för en! Utan samhällsstöd vore det ajöss med Kungliga Operan, Dramaten, en rad region- och andra teatrar, muséer och för övrigt nästan all kulturverksamhet i Sverige.
Upp flyger alltså Timbrotexterna, medan tankarna stilla står!
Tack och lov har tankesmedjans kulturfilosofi inget gehör i de borgerliga partileden.
Bengt Olof Dike är samhällspublicist, han var tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar.
Replik Vad är finkultur?
