Denna första text från mig kommer att vara lite navelskådande och utgörs snarare av funderingar kring hur snacket går allmänt i samhället idag än konkret om kultur.

Jag vill utgå från det råd Daniel Sjölin i SVTs kulturpanel gav oss när Kultwatch togs upp i Gomorron Sverige. Detta för att fundera lite kring det samtalsklimat rådet är en del av. Sjölin menade att vi för att vara så inkluderande som vi ger oss i kast med att vara, borde se över vårt språkbruk. Göra det mindre akademiskt.

Jag tycker detta är intressant, eftersom att jag suttit på ett flertal seminarier där genusvetare kritiserat akademiska texter på ett liknande sätt. Jag tycker att detta är spännande då det väl knappast kan vara så att en student på grundnivå kan ha samma utgångspunkt som en författare som sitter i ett av Sveriges mest sedda morgonprograms kulturpanel? Jag tror att utgångspunkterna är olika, men att kritikens själva kärna är densamma.

Det är bra invändningar, absolut. Det är viktigt att inte skriva svårt endast för sakens skull eller att skälla ut folk efter noter på Twitter eller i kommentarsfält för att de använt fel begrepp. Där kan vi snacka om elitism. Men jag ogillar samtidigt inställningen att någonting som är svårt att förstå eller ta till sig, per definition också blir exkluderande. För så är det inte. Ibland räcker inte redan existerande ord och uttryck till för att beskriva samhällsfenomen, då är det jättebra att dessa också kommer ur de akademiska sammanhangen och gör nytta i samhället i sin helhet. Så länge de används ansvarsfullt och med ödmjukhet.

Att kalla en text, en pjäs eller vad som helst elitistisk endast för att vara svårförstått är ett led i att tillskriva vissa den vita medel- och överklassen akademin eller kulturen. Även om det görs av största välvilja och trots att det som sagt är lätt hänt att hamna i elitistträsket så är det inte bra att tala om vissa resonemang och verk som tillhörandes en samhällselit. Detta ökar känslan av att en viss typ av kunskap eller intressen är onåbara för marginaliserade grupper.

Samtidigt kan det bidra till att bli ett slagträ för exempelvis Sverigedemokraterna i deras kunskapsföraktande kamp, där de pekar ut vissa väl valda akademiska fält eller kulturyttringar som de finner vara elitistiska och utan folklig förankring, och det är ingen slump att de vill ta bort genusvetenskap från den akademiska floran och styra över kulturbidragen.

Kulturen och akademin behöver demokratiseras kraftigt. Fler yttringar behöver ingå. Men det är farligt att i alla lägen göra det ”lättare”.

Marco Zamorano-Tóth

Foto: Bengt A. Lundberg.

“Kanske gled kulturen oss ur händerna, därför att politiken har svikit oss” skriver Peter Weiss i boken Motståndets estetik.

Kanske har vi glömt att kunskap och uttryck är oändliga. Kanske har vi glömt att kultur, konst och kunskap kan skapas från kärlek, glädje, från ilska, fattigdom och exkludering. Kanske har vi glömt att kultur kan skapas i moll.

Vad betyder det när vi talar för en förändring i politiken – för jämställdhet, antirasism, för demokrati men bemöts av motstånd när man vill förnya förlegad och antidemokratisk kultur?

Det finns något fantastiskt med att vara olika, men hittills har västerländsk kultur gjort det svårt för mångfald att florera. Mycket av den västerländska kunskapsproduktionen har kretsat kring kontraster: vitt och svart; gott och ont; ljust och mörkt; manligt och kvinnligt; vi och dem.

De här kategorierna är varken neutrala eller jämbördiga. Tvärtom. Det finns en hierarki mellan de här kategorierna. De har en tydlig historia. De påverkar också hur vi ser på vår värld. Det leder till att våra åsikter präglas av ett “kontrasttänkande” och får oss att ofta dra onyanserade slutsatser om vår verklighet:

“Konst är fint. Invandring är dåligt. Kvinnor är känslosamma. Grafitti är fult”. Och så vidare.

Vi skapar alltså en hel värld baserad på lösa antaganden, vilket slutar med att vi generaliserar och essentialiserar hela grupper. Det vi menar med “essentialisera” är att olika grupper ses som att ha vissa inneboende egenskaper:

Till exempel att alla kvinnor är, av naturen, moderliga, feminina, mjuka och sköra. Det är en föreställning som oftast inte har någon verklighetsförankring utan bygger på en social konstruktion.

Det är här kulturen har potential att förändra. Genom att hela tiden lyfta fram och problematisera det här tankemönstret, kan vi skapa en annan verklighet. Bort från det så kallade “kontrasttänkandet”. Det gör vi genom att ständigt förnya oss själva, öppna upp för nya röster, nya perspektiv och tänkesätt.

Det gör vi också genom att vara självkritiska och framförallt ödmjuka inför våra egna privilegier.

Vad menar vi egentligen med privilegier? Vi menar framförallt att inse sina begränsningar. En person som är man och feminist kan spendera flera timmar åt att läsa feministisk litteratur – men han kommer aldrig fullt ut förstå känslan av att vara kvinna. Den insikten innebär att han som man måste inse att han inte tar för mycket plats i t.ex. feministiska rum utan visar ödmjukhet. Det här är ett exempel på hur man kan använda ödmjukhet som ett verktyg för att skapa en bred och inklusive kulturrörelse.

Vi vill vara ödmjuka inför våra egna privilegier, vi vill lyssna, vi vill också synligöra vilka berättelser som vanligtvis hörs. Och det som vanligtvis hörs är det som median eller akademin kallar för “objektivitet”. Kultwatch ifrågasätter medias så kallade objektivitet. Vi menar att den inte finns. Objektiviteten, så som vi känner till den, maskerar ett ideal som är baserat på en “vit, frisk, medelålders, medelklass, heterosexuell man”. Men den här personen finns inte i verkligheten. Det är alltså inte medelklass-Svensson som är problemet. Det är idealet. Det är ett ideal som vi alla har lärt oss att eftersträva. Det är också ett ideal som får oss att känna att vi inte duger till, att vi inte syns, att vi inte får ta plats. Vi tänker:

Jag önskar att jag var en man.

Jag önskar att jag var vit.
Jag önskar att jag var frisk.

Jag önskar att jag var ung.
Jag önskar att jag hade pengar.

Jag önskar att jag var heterosexuell.

Och så vidare.

Vi har format större delen av samhället utefter det här idealet. Inte minst kulturen.

Men att vi står tillsammans kräver inte en enfald;
att vi är enade betyder inte att vi måste vara lika;
att vi är identiska är inte en förutsättning för solidaritet.

Det finns något fantastiskt med att vara olika.

Men när vi ser mångfald i dagens kulturvärld är det allt för ofta en mask. Och vad betyder det när mångfald är en mask för ett system som är uppbyggd på hierarkier där vissa aldrig får möjlighet att påverka?

Audre Lorde sa, ”The master’s tools will never distmantle the master’s house”. En marxistisk jämförelse skulle kunna vara att man inte kan använda sig av bourgeoisiens verktyg för att bekämpa bourgeoisien.

Därför vill vi inte bara prata om mångfald, utan om rättvisa.
Vi har ett stort ansvar när vi säger att alla röster ska höras lika mycket.

Det räcker därför inte att en Jonas Hassen Khemiri-liknande-artikel kommer upp vart tredje år som ett enstaka bloss som slocknar snabbt. Vi måste få brinna året runt.

Kulturvärlden idag är en reaktion och en produkt av historien men vi har också alla ett ansvar att förändra den.

Kultwatch är ett initiativ. Ett försök till att demokratisera kulturen. Kultur av folket, för folket.

Vi vill bredda möjligheterna till att tillgodose kultur – fler människor ska bli delaktiga.
Genom att lyfta upp röster som inte hörs och jämställa den informationen med informationen som finns på andra håll. Vi på Kultwatch tycker att olika konstuttryck ska få lika mycket plats. Varför kan vi inte få läsa en helsida om den senaste Samiska Fashion Week i Norge på samma sätt som vi läser en helsidesrecession av Stockholms Fashion Week. Till exempel.

Vi som konsumerar och producerar kultur har ett ansvar. Låt oss spränga våra konventionella idéer och uppfattningar om hur kulturen måste se ut, kännas eller höras. Genom att försumma de röster som faller utanför vår idé om idealet, reproducerar vi och förstärker de redan existerande hierarkierna.

Kulturen är inte bara Stockholm. Kulturen är inte bara Södermalm. Kulturen är inte bara DN. Kulturen är heller inte SvD. Kulturen är det vi gör den till. Vi känner därför att det är dags för en förändring och vi behöver eran hjälp att åstadkomma den.

Tack.

Talet hölls på Socialistiskt forum 22/11/2014.

Foto: Maha Suliman.

Det finns ett starkt tryck från myndigheter och politiker på olika kulturyttringar för att de ska förändra sig, bli okritiska mot makten och anpassa sig. Ibland vill man att uttrycket helt ska upphöra och försvinna så som med graffiti. Ibland vill man bara att den ska ändra sig och vara okritisk eller sluta belysa vissa saker, så som rap när den kritiserar polisen eller berättar om droger eller bara är politisk.

Vad uttrycken som ska bort eller begränsas har gemensamt är att de oftast är ungdomskulturer. Många ungdomskulturer har i varierad grad motarbetats. Det finns dock en kultur som skiljer sig från de andra och som trots att den funnits i 30 år och sedan länge dominerat skivförsäljningingarna och samtidskonsten ännu inte funnit acceptetans av det svenska majoritetssamhället.

Hiphop (rap och graffiti) ifrågasätter makten på ett helt annat sätt än de andra kulturerna. På ett rakt och tydligt, reellt sätt. Hiphop är politisk. Det gör den särskilt farlig för makten. Det är en anledning till varför hiphopen fortfarande motarbetas medan punken, som kom samtidigt, nu är accepterad. Punken kan avfärdas som en revolt, det kan inte hiphopen. Graffitin ifrågasätter i realiteten äganderätten varenda dag. Den tar rätten till det offentliga rummet just nu. Samhällets svar har varierat, men oftast genom stenhårda nolltoleranser, hårda straff och inskränkningar i fri- och rättigheterna. Och skandaler som etablissemanget blundar för.

När Labyrint uppmanar till kamp från Gröna Lunds scen, så svarar polisen med motattack. Razzior och pressmeddelande där det konstateras att arrangören nu inte kommer vilja ha liknande konsert igen samt att konserten drog till sig människor som “inte hör hemma hos femkampare och småbarnsfamiljer”. Alla brott kopplade till konserten förklaras med att Labyrints låttexter är problematiska, enligt polisens bedömning. Medier rapporterar ”Säsongspremiären för sommarkonserterna på Gröna Lund kunde inte börja sämre.”

Samtidigt som dessa mycket tydliga inskränkningar i yttrandefriheten och de konstnärliga fri- och rättigheterna sker, så beviljas nazistdemonstationer runt om i Sverige av samma myndighet med argumentet att yttrandefriheten är grundlagsfäst. För polisen är nazisters yttrandefrihet värd att rida ner människor för, samtidigt som rappares yttrandefrihet aktivt ska begränsas. Likadant resonerar många borgerliga politiker. Samma politiker skulle säkert försvara demonstrationsrätten och yttrandefrihet, men de ser olika på rätten beroende på vem som använder den.

Ett stenkast från Gröna Lund sitter SKAP som organiserar musiker i sitt panoramakontor med utsikt över halva Stockholm och har möte med andra kulturorganisationer och talar stolt om hur de som enda svenskar är med i FN:s rapport om konstnärlig frihet. X antal pressmeddelanden om detta skickades och de förekom i flera olika medier. I konsekvensens namn skulle man kunna tro att SKAP skulle gå i taket och omedelbart kräva att polis och andra myndigheter upphör med sin jakt på rap, men icke. Inte ett ord yttrades om övergreppen som dessutom fortgår. Tidigare i höst stoppades Cleo av en rektor från att leda ett hiphop-projekt för att hennes texter är politiska och nyligen stoppade politiker Dani M från att uppträda i Linköping. Det verkar vara enklare att försvara vitryska musikers texter än att försvara musiker i Sverige.

Det finns en påtaglig klyfta mellan majoritetssamhällets kultur och alla andras kultur. Institutionerna subventioneras kraftigt. Institutioner som i princip uteslutande är vita, som anställer andra vita och som gör kultur för en publik som till största del är vit medelklass. Kring detta finns lite reflektion eller kritik från de etablerade kulturdebattörerna, som också oftast är vit medelklass. Samtidigt som vi betalar nästan hela biljetten till den vita medelklasskulturen, så kan arbetarklassen och den icke-vita kulturen inte få samma stöd. Tvärtom försöker myndigheter aktivt tysta kulturyttringar som inte är majoritetssveriges.

I Stockholm har vi i sexton år haft en nolltolerans mot ett konstnärligt uttryck. Som enda huvudstad i Europa har Stockholm en nolltolerans mot graffiti. Vilket har lett till stängda kurser på kulturskolan, rättskandaler med parapolisiära väktarbolag, stängda utställningar, stoppade annonser, krav om betalning för att ett evenemang om graffiti arrangerats, krav om att riva en vägg med graffiti. Allt från Stockholm stad. Utan nämnvärd reaktion från etablissemanget. Bisarrt för alla som försvarar de demokratiska värdena.

Konstnärernas Riksorganisation (KRO) konstaterar: “Nolltoleransfrågan har inte KRO:s styrelse tagit ställning till ännu”. En organisation som organiserar konstnärer stödjer alltså kanske censur av konst, eller bryr sig i vart fall inte om det tillräckligt för att ta ställning. I valet hade KRO en ambition att samla alla organisationer inom bild och formområdet, för att lyfta konstnärers villkor tillsammans. Tio organisationer bjöds in och Graffitifrämjandet var till en början inbjudna. När den formella mötesinbjudan skickades ut fick Graffitifrämjandet dock ingen. Det passade av någon anledning inte att graffiti var med i detta sammanhang. Någon förklaring gavs aldrig. KRO stänger dörren till graffiti och definierar och begränsar därmed konsten efter politikernas önskemål. En tydlig effekt av nolltoleransen. Att KRO inte gjort något för att belysa denna internationellt unikt repressiva inställning till konst är minst sagt anmärkningsvärt. Att de stoppar organisationer som vill är förskräckligt.

Vi har alltså ett kulturliv som med politiskt styrning är riktad mot majoritetssverige, vi har politiker och polis som försöker stoppa kultur och vi har media som inte bryr sig. Till detta adderas de etablerade kulturoganisationerna som i bästa fall blundar och i värsta fall arbetar med de censurerande krafterna.

Så vem representerar vår kultur? Tyvärr, enbart vi. Tidigare landvinningar i rättigheter har aldrig tillskänkts. De har tagits. Så är det även nu.

Mathias Leveborn är bland annat styrelseledamot i Graffitifrämjandet och politiker i Vänsterpartiet. Han har arbetat med politik och kulturorganisationer och är särskilt intresserad av medborgardeltagande och rättighetsfrågor.

Foto: Erin Nekervis.

För ett tag sedan snubblade jag över en gammal, men relevant, ETC-artikel från i somras. “Till hipsterns försvar”, löd rubriken.

I sin ledarsida försvarade Johan Ehrenberg hipsterns närvaro på Södermalm i Stockholm och välkomnar den fysiska, sociala, ekonomiska och kulturella utveckling som hipstern medfört: “Det finns ingen anledning att hata att något blir mer rikt, mer blandat, mer öppet. Det finns däremot anledning att hata om det går åt andra hållet.”

Det Johan Ehrenberg beskriver är en gentrifieringsprocess. Gentrifiering innebär att arbetarklassområden, gärna nära centrum, blir förvandlade till stadsdelar för mer välmående befolkningsgrupper. Och därefter kommer resten: en hel industri byggs upp kring hipstern. Hippa fik. Trendiga restauranger. Coola barer. Något som idag slarvigt kan beskrivas som en “hipster-ekonomi”.

För inte så länge sen var Södermalm ett hem för arbetarklassen. Sedan inflyttningen av välbärgade invånare har Södermalm idag förvandlats till en internationell hipsterscen. Idag är det Stockholms kanske hippaste stadsdel. Gentrifieringsprocessen har i princip sopat bort alla spår av den arbetarklass som en gång huserade här. I takt med att priserna höjdes lämnade allt fler arbetarklassfamiljer Södermalm. Det har resulterat i en omvänd utvandring – att arbetarklassen tvingas flytta längre och längre bort från centrum. Det är en utveckling som så ofta har kommit till tack vare överklassen. Vilka vinner på den här utvecklingen? Överklassen?

Enligt Johan Ehrenberg är överklassen och hipsterns blotta närvaro en förutsättning för utveckling. Men jag undrar: varför krävs det ett inflöde rika människor för att utveckla, renovera och förbättra ett tidigare utfattigt område?

Som född och uppvuxen i olika förorter i Stockholm påminns jag om hur utvecklingen alltid skedde någon annanstans. Våra områden förblev missgynnade. Våra skolor underinvesterade. Våra ungdomsgårdar nedstängda. Mantrat var nedskärningar istället för investeringar.

Men på Södermalm tycks saker och ting se annorlunda ut.

Ehrenberg beskriver vidare “här finns massor med teater (till och med opera), bio, musikställen och fler kaféer och restauranger än man hinner besöka. Och vill du lyssna på musik är det bara att gå några kvarter”.

Men varför blev Södermalm utvald till Sveriges trendigaste kulturmecka? Och en ännu viktigare fråga: varför satsas det inte på kultur i områden där överklassen sällan rör sig? På vems bekostnad frodas hipster-ekonomin?

Medan Södermalmshipstern unnar sig exklusive kaffe och drunknar i finkultur, kämpar kulturverksamheter i förorten för sin överlevnad. Hur kan vi blint hylla denna utveckling?

Missförstå mig rätt. Problemet är inte kulturen per se – jag älskar teater och en god espresso. Men till skillnad från andra skribenter ifrågasätter jag varför vi hyllar en utveckling som bara några få kan ta del av.

Stockholm är en enormt segregerad stad. Vi måste prata om gentrifikation på ett mer seriöst sätt. Låt kulturen frodas, verka och leva i resten av landet också. Inte bara på Södermalm.

Jag hoppas att min förort en dag kan få uppleva fysisk, social, ekonomisk och kulturell utveckling.

Oberoende av överklassen.

Om inget annat får vi helt enkelt bjuda in hipstern till betongen.

I hopp om att vi får bo kvar.

Om vi har råd.

Foto: Franklin Heijnen.